Sötebröd och annat nyttigt

Någon undrade hur jag tänker kring barn och socker med tanke på att jag bakar så mycket. Om min son får smaka det jag bakar? Jo, han får självklart smaka. Litegrann. Jag tror inte på att förbjuda saker. Han får äta allt som vi äter och gör det också. Vi har haft en väldigt tillåtande attityd vid matbordet och låtit honom testa det som står framme och kladda och gegga och hålla på. Oliver, parmesanost, chili, sill – ja hur “konstiga” saker som helst äter han med god aptit dessutom.  Att då plötsligt inte få smaka när vi har fikabröd känns väldigt konstigt. Speciellt eftersom han ofta är med när jag bakar.

När jag bakat själv känner jag mig trygg för jag vet vad han får i sig.  Det är ingen skit utan förstaklassiga råvaror. Bakverken innehåller inga E-nummer, färgämnen eller onödiga konserveringsmedel. Jag vågar påstå att mina blåbärsbullar innehåller mycket mer näring och nytta än valfri Lingongrova eller Frökuse från de kända varumärkena som “bakats med kärlek”. Där kärleken består i att mjölet misshandlas vid framställningen så att viktiga näringsämnen och mineraler försvinner. Degen har fått jäsa för snabbt och brödet mättar sämre. Brun karamellfärg tillsätts för att göra brödet mörkare och ge intrycket av att vara grövre än det faktiskt är. I tex Lingongrova (som är sockrad) finns visserligen lingon, men inte mer än fyra-fem stycken i hela brödet. Hur kan det få kallas för Lingongrova?! Det undrar jag verkligen.

Jag bakar bara på ekologiskt mjöl, oftast från Saltå Kvarn vilket håller betydligt högre kvalitet än konventionellt framställt mjöl. (Något jag lärde mig mer om när jag åt middag med trevliga bagaren Sebastien Boudet). Nästan alltid dinkelmjöl och med halva mjölmängden utbytt mot något slags grövre mjöl. Ibland bakar jag med surdeg och alltid med riktigt smör. Mjölken är Norrmejeriers ekologiska och äggen köper jag KRAV eller från grannarna. Blåbären i mina bullar är plockade i skogen bakom huset och det är riktiga bär – ingen restrprodukt från livsmedelsindustrin.

Men visst, fikabröd innehåller socker. Och socker ska ju ingen äta av i stora mängder. Så jag har valt att göra det till mitt problem och inte hans. Vill jag inte att han ska äta onyttigt? Nej men då äter inte jag heller det, utan väntar tills han gått och lagt sig. Eller struntar i det helt. Lösviktsgodis och liknande köper jag dock aldrig till honom. Inte bara för allt socker och den totala frånvaron av nyttiga ingredienser så som smör eller ägg. Utan också för alla konstiga färgämnen som finns i godis och som misstänks skapa hyperaktivitet hos barn.

Hur gör ni i era familjer? Det vore spännande att höra!

En dag på stranden

Vi får så mycket vänner här i vår odramatiska men händelserika vardag. Lillen går runt på stranden och hälsar på alla med ett glatt hejdå!  Han har en plastspade i handen och med den klappar han ömsint rumpan på en tjock tant som solar ryggen. Ler försäkrande när hon vänder sig om för att se vem det är. Det är ju jag ser du väl! Han hittar en näve sand som han med högtidligt ansiktsuttryck ger bort till en tatuerad engelsman som kedjeröker. Han ler lite generat och säger thanks, mate. Plockar upp en ny näve sand och ger tillbaka till honom. Tack! Två äldre norska damer som diskuterar presidentvalet och verkar glada över att Obama har vunnit fångar hans uppmärksamhet. Bestämt går han och sätter sig i den enas famn och visar gosedjursräven. Sa snill du er säger hon och stryker honom över håret.

En mamma med fyra söner sitter i sanden och äter vinägerchips ur påsen. Han betraktar henne en lång stund. Stoo. Vavadidi nöö. Plask. säger och pekar ut mot havet. Hon pratar inte svenska men det gör ju inte han heller så vad spelar det för roll?  Han börjar leka med en pojke, något år äldre än han själv. Bertil lånar ut sin bil, men inte räven. Får en vattenkanna i gengäld som han förnöjt ropar stoooor när han bär på. Pojken härmar honom och kiknar av skratt. Stooor! Stooor! Tycker han att den är stor?  Hans pappa sitter i en solstol och det landar en nyckelpiga på hans mage. Pojkarna går dit och tittar, lillen ställer sig nära nära. Böjer sig fram mot insekten, bara någon centimeter ifrån. Säger bzzz med allvarlig kännarmin. Så försöker han fånga den mellan tummen och pekfingret, men den flyger iväg. Och han rultar efter och ropar ett glatt hejdå till alla han får syn på.

Bra dagar

Å vilka underbara dagar vi har haft! Som en försmak av hur det kommer att bli så småningom!

Långa dagar på stranden, med näsan begravd i Knausgårds Min Kamp del ett och två.

Jakob som inte tänkt följa med hittade en restresa i sista stund och kom och överraskade oss alla.

Lillen käkar pankakor med grädde och sylt och kopiösa mängder gröna oliver med ansjovis. Det är min grabb det!

Och på eftermiddagarna tar vi det bara lugnt, äter middag på terassen innan det är dags för mig att sätta mig och skriva. Bra tillvaro!

Ett annat liv

Ibland tror folk att om man får barn tidigt så är det för att man är oplanerad och lite ansvarslös. Så har aldrig jag tänkt för vi har gjort väldigt medvetna val.  I Stockholms innerstad är förstföderskornas snittålder 36 år. Men när jag fyller trettiosex börjar Bertil i högstadiet! Då är småbarnsåren över sedan länge. Och när det gäller äventyr tycker jag inte att man är särskilt förhindrad bara för att man har barn. Dels kan man göra massor av saker medan de är små, men sedan kan man göra massor av saker när barnen är stora, vilket de blir ganska snart när man får dem så tidigt. Vi har också valt bort en dyr och påkostad bostad för att inte sitta fast i lån och amorteringar, då en av våra drömmar i livet är att bo utomlands några månader varje vinter. Kunna jobba därifrån. Min farbror som är författare och regissör gjorde så medan hans barn var små och nu när de är stora bor han utomlands halvårsvis. Det är en av fördelarna med att inte behöva infinna sig på en särskild plats en särskild dag.

Lite så har vi tänkt och det tycker jag är ganska bra planerat för att vara gjort av några osnutna kids som blev kära i gymnasiet, gifte sig i tjugoårsålder och fick barn “väldigt tidigt”.

Sisyfosarbete

En av anledningarna till att jag gör den här resan är för att få ro att skriva färdigt manuset till min nya bok. Jag har svårt att hitta arbetsro hemma när det kommer hundra mail om dagen och ständiga telefonsamtal. Jag behöver sammanhängande arbetsro, frånvaro av internet och så behöver jag barnvakt.

Jag är här med Jakobs mormor och hennes man. De har en lägenhet här på Teneriffa och om dagarna är jag ledig och på kvällarna skriver jag. Jag  sitter på terrassen med utsikt över vattnet och alla ljus som tänds när solen sjunker. Det borde vara härligt att skriva men det har mest varit ångestfyllt fram tills nu.  Det känns som att jag står vid foten av ett berg och ska rulla en stor sten upp för branten. Det ska ske på tid och det är viktigt att det blir precis rätt. Jag står vid foten av berget och jag vet att jag måste upp med stenen hur tung den än känns. Blotta vetskapen gör mig utmattad och jag lägger pannan mot tangentbordet och försöker komma på en undanflykter. Men stenen måste upp ändå. Texterna måste skrivas färdigt. Hur mycket jag än tvivlar på att jag kan så är det bara att göra det. Låtsas som att jag inte hör mitt eget tvivel. Sådan är skapandeprocessen. Varenda gång jag skapar någonting måste jag rulla den där eländiga stenen upp för berget. Lika svårt är det varje gång. Framförallt i början. Ibland ger jag upp och vänder om när jag kommit halvvägs. Men då blir det bara ännu värre, för jag måste, måste, måste få upp stenen igen. Hur ska jag annars kunna uppleva den där underbara berusande känslan som kommer när jag slutligen är uppe? När jag kan pusta ut och se mig omkring. Den där känslan som infinner sig ett litet ögonblick och är belöningen för slitet. Innan det är dags att rulla nästa sten uppför nästa slänt.

Vad är jag då?

Jag gillar att vara ute och resa för att det förändrar hur jag ser på mig själv. Som när jag och Jakob backpackade genom Indien för sex år sedan och delade tågkupé med ett ungt indiskt par. Hemma i Sverige jobbade Jakob som personlig assistent. Ett riktigt lågstatusyrke, trots att det inte borde vara det. Men när Jakob berättade om sitt jobb såg de oehört imponerade ut. Jag antar att de tänkte att han var personlig assistent till någon direktör eller prins eller liknande. Vilken annan personlig assistent har råd att resa till andra sidan världen? Det måste vara någon som assisterar en väldigt framstående person. Mig misstrodde de däremot. Hur kunde jag, ett enkelt biträde i en klädbutik ha råd att åka ända till Indien? Det var något som inte stämde i den ekvationen.

Och för någon dag sedan började jag snacka med en kille som jobbar som livräddare och han frågade mig vad jag jobbar med. I’m a writer and a photographer svarade jag honom. Att jag också är bloggare tyckte jag inte var lönt att förklara, det brukar vara omständigt nog att berätta på svenska. Han tyckte att det lät väldigt spännande och såg faktiskt riktigt imponerad ut. Och efteråt tänkte jag att jag lurats lite grann. Gjort mig lite bättre än jag är. Är jag verkligen författare och fotograf? Får jag verkligen ta de stora orden i min mun? Men jo, jag skriver ju böcker och jo jag lever till stor del på mina bilder. Men i Sverige blir jag oftast presenterad som bloggare. UnderbaraClara närmare bestämt vilket antingen får folk att se ut som frågetecken eller flina skeptiskt. Jag blir omedelbart jag tagen för en ytlig åttiotalist. Bloggare? Är det inte ni som tar emot mutor och bantar med barnmatsburkar och fläker ut er själva på internet? Sedan måste jag ägna massor av tid åt att bevisa att jag varken är tappad bakom en vagn eller född i farstun.  Att jag vet och kan massor. Men jag börjar liksom alltid på minus och måste arbeta mig upp.

Det behövde jag inte nu, nu började jag på tusen plus. Och det kändes både behagligt och fel på samma gång. Som att jag utgav mig för att vara något annan än det jag är. Men vad är jag egentligen?

 

Highschool

Värst vad du tror du är fin då. Hånfullt slängt över axeln när jag tränger mig igenom tuffa tjejgänget på skolan. Här äre visst nån som köpt nya kläder säger en av tjejerna i klassen över mig. Gapskratt när jag går genom uppehållsrummet. Jag vänder mig om för att se vad de skrattar åt och upptäcker att en av de coolaste tjejerna går efter och imiterar min gångstil.

Jag passar inte in. Jag försöker inte ens. Jag försöker sticka ut. Jag har alltid haft gott om vänner men i sjuan händer något. Jag slutar anpassa mig. Läser Fittstim och kommer till insikt om en massa saker. Byter till en konstig klädstil och börjar ta för mig mer på lektionerna.  Vägrar anpassa mig bara för att bli accepterad. Och det är det som är felet. Att jag inte anpassar mig. Att jag inte drar mig undan och blir blyg och vet min plats. Jag bara kör på ännu hårdare. Och det provocerar. Vem är den där lilla skitsjuan som försöker vara märkvärdig? Tror fan att hon är snygg, att hon är nått.

På slöjden tränger fem killar in mig i ett hörn. Höhö. Du tror typ att du har rätt jämt men ärligt talat, vem fan har rätt? Fem killar eller du?  Jag! ryter jag och knuffar undan en av dem. Det borde jag inte gjort. På en lektion några dagar senare blir jag kallad för massor av fula saker. Läraren låtsas inte höra. Tillslut rinner sinnet och jag flyger på en av killarna. Tar tag om hans huvud och dunkar det i bänken det hårdaste jag kan. Han sliter tag i mitt hår och gör samma sak med mig. Bara att han är mycket starkare. Under hånskratt blir jag förvisad ur klassrummet. Men inte han. Ingen av killarna som trakasserat mig.

Jag gråter när jag kommer hem. Gråter och lyfter vikter för att bli starkare än Pippi Långstrump. Stark så att jag kan försvara mig. För ingen lärare ser eller bryr sig. Jag ser ju inte ut som en tjej som blir retad. De ser bara en tjej med massor av attityd och skinn på näsan. Hon ber ju i princip om det! Clara tar för mycket plats heter det på betygssamtalen. Hon måste vara tystare så att andra tjejer får chansen att prata. Att killarna borde vara tysta – istället för den enda tjejen som säger något – det är det ingen som påpekar. Men allt är ändå inte piss. Några tjejer i nian kommer fram och viskar att jag klär mig fint. Att jag är tuff som är min egen. Att de beundrar mig.

Så är det dags för skolkonsert och jag har bestämt mig för att jag ska sjunga. Solo. Jag vågar egentligen inte. Men jag vill inte ge rädslan den makten över mig. Jag sitter bakom scenen och hånleende brudar sitter bredvid och sneglar, viskar och pekar på mig. Så går jag upp. Sjunger låten som jag valt. Utan att be om ursäkt eller darra på rösten.  Jag får dånande applåder och någon kramar mig innerligt. Jag vet att jag är bra. Det här är min grej. Min stora gåva. Varm av strålkastare och glädje sjunker jag ihop där bakom scenen. Plötsligt sitter några av tjejerna bredvid mig. En har tagit min hand. Nu är det som i en töntig highschool-film. Freaket blir cool. Offret blir stjärnan. Hånleenden ersatta av imponerade miner. Fy fan vad bra du var! Fan vad bra du sjunger. Var du inte nervös?

Jag tänker tillbaka på det där ibland och önskar att jag gett dem fingret. Bett dem dra. Jasså, nu passar det? Nu duger jag? Istället log jag stort mot dem, tacksam över att ha blivit räddad. Lättad över att sluta vara hackkyckling. Glad över att äntligen bli accepterad. Ibland ångrar jag det. Att jag inte gjorde något bra av den där stunden. Att jag inte orkade vara stark lite till och vända ryggen åt dem. Vägrat ta emot deras godtyckliga “vänskap” som plötsligt prackades på mig. Det hade känts bättre på något sätt. Att aldrig ha gett efter.