Månad: februari 2013

Blommor fyller köksbordet idag. Jag har gjort inköp för jobb under och när jag kom hem ställde jag upp allting på bordet och blev nästan snurrig av blomsterprakten.

Älskar Azalea. Lite kinkig växt men väldigt vacker!

Diverse snittblommor följde också med hem så klart.

Sedan vill jag bara berätta att vinnarna till skorna från Swedish Hasbeens blivit utsedda. Vann gjorde två tjejer vid namn Fanny och Kerstin och de kontaktas av Swedish Hasbeens via mejl. Men eftersom det var så otroligt många som tävlade tyckte Swedish Hasbeens att de ville ge rabatt till alla som deltagit i tävlingen. Så den 26e mars och två dagar framåt, när Ornamentskorna släppts till försäljning får man 20% rabatt på dessa skor om man uppger koden YC2ZZ. Topp va?!

Slutligen vill jag tipsa om min senaste radiospaning som finns att höra på här. Den handlar om kroppsbehåring och manlighet.

Förut har jag känt att jag inte hinner träna för att jag har så mycket att göra. Men nu har jag upptäckt att jag inte hinner låta bli att träna. För om jag lägger fyrtio minuter på träning varje dag sparar jag in flera timmars arbetstid. Jag får sådan livsglädje, inspiration och pepp av att motionera. Min hjärna jobbar dubbelt så fort efteråt.

En annan sak jag tänker annorlunda kring är min piska och morot. Förut har vikten alltid varit en morot – men jag har insett att det är en värdelös morot! Tanken på att nå en inbillad idealvikt är ett så jäkla passiviserande mål. Vad fasen ska jag göra med en idealvikt när jag uppnått den? Nej moroten måste vara något som ger mer energi och mer livsglädje. Jag måste flytta fokus! Mitt anteckningsblock är fullklottrat med drömmar och mål och tankar kring min framtid. Och nu har polletten äntligen trillat ner: det stora hindret för att försöka förverkliga mina drömmar är ifall min ork skulle ta slut. Därför är nu målet med mina livsstilsförändringar ökad fysisk och psykisk hälsa. För att ge ork att förverkliga mina drömmar. Snacka om att det motiverar mig! Och piskan har blivit oviljan att hamna där jag varit förut: full av drömmar men utan ork och energi att ta vara på en enda utav dem.

Den här helgen längtade jag bara efter att det skulle bli måndag igen så att jag fick sätta igång med allting roligt. Och de flesta morgnar vaknar jag pigg – det har typ inte hänt sedan jag var liten. Och jag tänker att detta måste höra ihop med de förändringar jag genomfört i mitt liv senaste tiden.  Inga extrema saker, men ändå närmast livsomvälvande.

– Jag har börjat reglera min arbetstid. Kollar aldrig mejlen efter klockan sju på kvällen, ej heller under helgen. Arbetar aldrig på kvällen utan endast under dagtid. En svintuff vecka är lättare att ta sig igenom om man vet att man får vara ledig varje kväll, utan undantag.

– Jag går och lägger mig i tid. Aldrig senare än tio gör jag mig redo för sängen. Ibland slocknar jag på en gång. Ibland ligger jag vaken längre. Men från den tiden går jag ner i sömnläge.

– Jag försöker att äta regelbundet, så att jag aldrig bli vrålhungrig och får blodsockerfall. Inte längre än tre timmar mellan målen.

– Jag rör på mig varje dag. Den senaste veckan har jag till exempel åkt skidor flitigt. Annars har det varit gympa och raska promenader.

Jag ska erkänna att jag misslyckas med dessa punkter ganska ofta. Men ännu oftare lyckas jag, Och det är väl hemligheten? Att jag ändå fortsätter och kämpar på. Och att jag hittat en piska och en morot som tilltalar de drömmar som finns djupast inuti mig. Som inte handlar om en klädstorlek eller ett midjemått.

Charmen i ett hus sitter ofta i de där vinklarna och vrårna som kanske inte är helt praktiska men mysiga och originella. Ibland när människor köper gamla hus blåser de ut hela planlösningen för att få praktiska öppna ytor till varje pris. För att sedan upptäcka att det där man blåste ut faktiskt var vad som skapade husets karaktär och utan vinklarna och vrårna så upplevs det helt enkelt bara som vilket nybyggt hus som helst. Vårt hus består av en massa sådana där opraktiska utrymmen och jag försöker bevara dem till varje pris. Vårt trapphus är ett sådant. Med åtta dörrar och två fönster är det helt omöjligt att möblera smart. Men det är liksom lite det som gör det så fint tycker jag.

Egenföretagare som jag har inte stora möjligheter att vabba. När lillen var hängig och hemma från föris idag fanns det ingen som kunde gå in och täcka upp för mig. Å andra sidan kan jag ju göra många jobb med lillen bredvid mig, och bara det är ju en lyx.

Staffliet hans flyttade jag in i min ateljé och så fick han gå loss med kritor och målarfärg och han höll sig sysselsatt en lång lång stund. Ganska mysigt att ha en arbetskompis i miniformat bredvid sig. När jag gick dit och målade en hund fick jag stående ovationer, hopp och studs och “blaaa mamma” som beröm. Det kan jag inte komma ihåg att jag nånsin fått på något annat kontor

Lillen vaknade och var krasslig idag så alla möten jag planerat fick ställas in. Istället är jag hemma och tar det lite lugnt. Vi tog en rejäl sparktur imorse och sedan satt vi länge på farstubron, med sol i ögonen och lyssnade på fågelsång och hackspettens karaktäristiska läte. Ganska mysig dag blev det ändå. När Jakob kommer hem från skolan ska jag nog ta mig en skidtur också. Skidåkning är bra när man sitter mycket vid datorn och blir stel och trött i armar och axlar. Bra för mig då, med andra ord.

Dagens frukost blev bland annat en drink på mjölk, banan och en massa björbär. Enkelt och gott och jag står mig förvånansvärt länge på den också. Ser ni solen förresten? Morgonsol i köket!!!

Villle bara påminna om att tävlingen i samarbete med Italia Living, om en veckas boende vid Gardasjön fortfarande pågår här. Fattar verkligen varför så många av er valt att delta – tanken på ett ljummet Italien får i alla fall mig att känna mig lite knäsvag! Fler spännande tävlingar och erbjudanden finns att ta del av om man går in och gillar Italia Livings facebookgrupp. Där visar Emma och Elin som driver Italia Living Gardasjöns bästa smultronställen, de mysigaste resturangerna, finaste utflyktsmålen och allt där emellan.

Underbara helg! Den här helgen hade riktig sportlovsfeeling faktiskt. Känner ni nu? Känner ni att vi är över puckeln? Det har verkligen vänt! Det är ljust när jag vaknar och ljust när jag hämtar från förskolan. Det hörs fågelsång i träden och ibland är det nästan lite milt ute. I lördags satt jag på farstubron utan jacka och drack kaffe i solen. Visst ligger snön kvar här uppe ett bra tag till men den här årstiden är det faktiskt bara härligt.

I natt sov jag tolv timmar, la mig strax efter åtta på kvällen och vaknade strax innan åtta på morgonen. Sedan tog jag en rejäl tur i skidspåret och därefter kom Jakobs mamma förbi på fika. Dessutom blev ett köp av mark äntligen klart! Jag och Jakob har ju velat utöka vår gård ytterligare, för att kunna odla mer och ha lite mer rörelseutrymme och nu är det färdigt! I sommar kommer vi troligtvis ha grisar tillsammans med våra kompisar här i byn. Och förhoppningsvis också höns. Odla korn funderar vi också på att göra…så roligt för Bertil! Att blir en sån bonnpojke mitt i allt! På längre sikt har jag tänkt timra upp ett hus på marken, att ha som ateljé och fotostudio. I och med markköpet känner jag mig ännu mer rotad på den här fantastiska platsen. En egen plätt att bo och verka på – det är lycka det!

Det var länge sedan jag drömde mardrömmar men imorse vaknade jag alldeles skräckslagen. Jag ska inte plåga er med detaljerna men i korthet handlade drömmen om att bli ratad. Att jag inte fick vara med. Jag mötte några gamla kompisar och gav dem en komplimang. Men de bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag gick på en fest men fick ingen sittplats och ingen såg mig. Ingen hörde ens att jag pratade. Jag fortsatte försöka på olika vis, men ingen bekräftade min existens.

Drömmen var nog en reaktion på ett minne som flöt upp till ytan igår. Jag minns hur jag som sexåring gick till en kompis. Hennes mamma öppnade och ropade till dottern att jag var där. -Gå upp du, hon sitter i badet. När jag gick upp för trappan hörde jag hur kompisen och min bästa vän som tydligen också var där viskade till varandra “Men jag vill inte leka med Clara” “Men vi säger till henne att vi är sjuka då så att hon går hem igen”.  Jag stod länge utanför badrumsdörren och tvekade. Skulle jag knacka på ändå? Tillslut öppnade jag och ställde mig på tröskeln. Vågade inte riktigt gå in. De hälsade glatt på mig. Men när de klev upp ur badet och började klä sig sig smet jag ner för trappen, tog på mig skorna och rusade hem. Kinderna brännheta och ögonen fulla av tårar.

Jag var ledsen förstås, men allra mest arg. Över att bli bortvald, men också för att de försökte lura mig. Aldrig att jag skulle låta mig luras att leka med någon som inte ville leka med mig! Aldrig att jag skulle vara kvar där jag inte var önskad. Hellre var jag ensam i tid och evighet.

Den där gången illustrerar ganska bra hur jag var som liten. Och hur jag är nu. Oftast kan placera känslan av att vara bortvald utanför mig själv. Jag har alltid valt ensamhet framför sällskap med någon som vill slippa mig. Ensamheten blir inte ens ett problem för mig. Om någon inte förstår mitt värde, då tänker jag inte värdera dem.  Och det förhållningssättet till att bli bortvald vill jag verkligen ingjuta i min son, för jag tror att det är det som är definitionen av självkänsla. Att ha en stolthet. Att inte tro att man måste gå med på vad som helst. Att veta att man har ett värde fast andra inte tycker det.

Men drömmen då? Varför var den så hemsk? Jo för att i mardrömmen gick jag aldrig därifrån. Jag fortsatte försöka tränga mig in i samtal där ingen lyssnade. Försökte vara trevlig mot människor som inte såg mig. Försökte vara med där jag inte fick plats.

Och det känns mycket värre än att vara bortvald. För då är man både bortvald och utan värdighet.

Piiffar till sin mobil göra man enkelt genom att byta mobilskal. Panduro säljer iphone-skal i genomskinlig plast. Man kan måla på dem, klistra fast saker eller helt enkelt bara sätta dit ett fint papper, så som jag har gjort.

Pappret är ett vanligt presentpapper jag köpt i en butik i Malmö. Jag gjorde skalet genom att lägga ut ipone-caset på papprets baksida och kalkera konturerna. Klippte ut, klippte hål för kameralinsen och sedan la jag pappret i skalet och monterade det på telefonen. Superenkelt! Och superenkelt att variera om man tröttnar dessutom.

Luggen är alltid perfekt längd just dagarna innan den blir för lång och börjar dela på sig på ett fult sätt. Det är hopplöst att tajma klippningen. En morgon står man bara där med en massa stripor i pannan, som varken går att dra fram eller åt sidan.

Den här bilden tog jag för några dagar sedan. Nu är håret plötsligt omöjligt. Visst. Det är ett litet ytligt problem – men förvånansvärt irriterande sådant.

Tack för luggen!

Knäppte en bild med mobilen när jag hämtade lillen på förskolan igår. Det var så härligt ute och jag är så glad över att vara hemma igen. Jag var ju bara borta några dagar men jag älskar verkligen att vara hemma och skrota. När jag kör in på vår lilla grusväg och ser vårt röda tegeltak sticka upp bakom en kurva känns det som att axlarna sjunker en decimeter och det blir lättare att andas.

Jag försöker sparka till förskolan så ofta jag kan – för att få lite motion på morgonen. Jag är extremt trött och svårstartad på mornarna. Så all luft och allt ljus som finns behövs verkligen och lillen gillar att åka sparklåda också så då slår jag två flugor i en smäll.

En sparktur för länge sen

Podd: Vem vinner sparkracet?

Sparktur i vispgrädde

Förresten. Jag har helt glömt bort att lägga upp länken till min senaste fredagsspaning i P4 som handlar om hur hett det blivit att vara en sådan som kan avstå saker. Lyssnar gör man här

Jag blir så trött på alla som tvärsäkert yttrar sig om vad som är bäst för barn. Barn är individer. Precis som man inte kan generalisera om vuxna hur som helst så kan man inte göra det om barn.

Ta det här med sömnen. Antingen man förespråkar att barnen ska sova i sin egen säng eller med föräldrarna, så är det ofta hätska tongångar. Själv var jag helt på det klara med att Bertil skulle sova mellan oss i sängen. Så att han enkelt kunde ammas och känna sig trygg. Det funkade ganska bra i tre månader. Han sov gott om nätterna och när han vaknade gav jag honom bröstet. Men tillslut förvandlades jag bara till en enda stor napp. När jag vaknade på morgonen var jag så less på fysisk närhet att jag mådde dåligt av tanken på att behöva amma snart igen. Dessutom började nätterna bli allt oroligare. Jag sover alltid djupt (jag menar jättedjupt – typ medvetslös) vilket gjorde att jag inte riktigt hade koll på var lillen var i sängen. Ibland hittade jag Bertil helt intrasslad i mitt täcke, med ansiktet övertäckt så att han inte fick luft. Kokhet och röd som en kräfta. Jag började bli allt mer rädd att jag skulle skada honom när han låg bredvid mig. Och den oron fick mig att vakna flera gånger varje natt med skenande puls och skräck i kroppen. När min BVC sköterska klargjorde att barn oftast inte behöver nattammas efter tre månaders ålder bestämde vi oss för att lära honom att sova i sin egen säng. För hans säkerhet och för allas nattsömn.

Vi läste på Anna Wahlgrens (både hyllade och bespottade) sova hela natten-kur. Och sedan gjorde vi vår egen variant av den. Det var ett så otroligt bra beslut! Vid fyra månaders ålder sov han från 19-07 i egen säng i eget rum. Glad och trygg jollrade han sig till sömns. Han mådde gott av de nya rutinerna och vi mådde gott av att få sova. Sedan dess har vi kört på de invanda rutinerna. Han har kunnat läggas i princip varsomhelst hursomhelst. Han sover alltid i egen säng och har 99 gånger av 100 somnat utan problem. Men så i julas började han krångla och signalera att han inte villa vara instängd i sin spjälsäng. Så vi tog bort den. Efter några kvällar med en del spring från spjälsängen verkade nyhetens behag ha lagt sig. Nu sover han själv i sin säng – och är trygg och lugn där.  Men jag är inte fanatisk på något sätt. Tvärtom är jag rätt så lat och försöker göra det som är enklast. Kommer han över till oss vissa nätter så får han gärna göra det. Nu är han ju större och säger till (snarare slår till) mig om jag lägger mig på honom.

Jag tror att det viktigaste i baruppfostran är att förstå att det kan bli bra på många olika sätt. Det finns inte en sanning som stämmer för alla. Det viktigaste är att hela familjen mår bra och står ut. Gillar man att sova med sina barn så gör för all del det! Tids nog slutar dem. Jag vet inga artonåringar som vill ligga mellan mamma och pappa och tryna om nätterna. Men blir du störd och knäpp i huvudet av att ligga och trängas hela familjen? Se då för all del till att få bukt med det. Barn tar inte skada av att föräldrar sätter gränser. Det är liksom det föräldrar är till för. Och pigga, utsövda föräldrar är bra för sina barn! Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över.

Min vän Ericas mamma gav en himla söt bok till Bertil bara sådär apropå ingenting. Varför gör ingen så här fint illustrerade barnböcker längre? Alltså just med den här stilen på teckningarna som var så vanliga förr?

  Älskar mönstret på bokens insida. Så fint!

Illustrationerna är helt enkelt magiska! Jag undrar om det finns några nu aktiva illustratörer som jobbar i den här stilen? Svenska eller utländska? Jag har nog faktiskt inte sett någon. Har ni? Egentligen har jag lust att rama in varje sida i boken till ett helt litet väggcollage i lillens rum. De är som små tavlor ju!

Igår föreläste jag och disputerade internetforskaren Annakarin Nyberg på Högskolan i väst i Trollhättan. Det var superkul!

130 hade förhandsbokat, ännu fler kom till förläsningen. Otroligt trevlig publik. Några hade kört 15 mil enkelväg för att kunna komma och lyssna. Sådant värmer verkligen. Är bara ledsen att jag inte hade lite mer tid efteråt att prata med alla som kommit.

Vi snackade digitalt entreprenörskap. Och jag berättade om den resa jag har gjort från totalt teknikokunnig (visste inte ens vad en USB-sticka var för några år sedan), kunde inte hantera en kamera, än mindre driva företag. Till att med hjälp av bloggen och alla läsare utvecklas och växa och idag jobba som fotograf, skribent, kreatör och driva mitt eget produktionsbolag med sin bas i sociala medier.

Det är lite extra roligt att föreläsa nu. För Karin Adelsköld (journalist, programledare, årets kvinnliga komiker) har startat en talarförmedling, Adelsköld&Wennerberg. Hon har några få utvalda talare i sitt stall, som hon inte bara är agent åt utan också coach och bollplank. Däribland Maria Wetterstrand. Och så mig och Annakarin då! Vi har också fått världens bästa bokare i Lina Roos som jobbat med typ alla de stora komikerna i Sverige. Jag har ända sedan jag slutade gymnasiet (gick musikestet) längtat efter att stå på scenen igen. Och nu får jag göra det som en del av mitt jobb. Så kul!

(foto Karin Högberg, Trattoria.nu)

Veckans tävling har två par fina skor i potten från ett av mina favoritmärken när det gäller just skor! Nämligen Swedish Hasbeens vars fantastiska skor görs för hand av naturgarvat läder. Själv har jag ett par knallröda som jag använt varje sommar i flera år.  I deras vår & sommarkollektion 2013 “Call of the Wild” lanseras en ny feminin klack vid namn Debutantes. Med inspiration från 40-talet där komfort och elegans gick hand i hand har den nya klacken en lägre sula som både gör våren mer bekväm och förlänger sommarnätterna. Modellen ni kan vinna heter Ornaments.

Jag tävlar ut ett par skor i färgen Old pink nubuck

och ett par i vintage blue nubuck.

För att vara med och tävla ska du besvara denna fråga.

Berätta hur din vårlook med ett par Debutant Hasbeensklackar skulle se ut! Motivera kort varför just du ska vinna.

*Tävlingen pågår tom 26/2-2013 kl. 23.59. Vinnaren utses av sweedishasbeens.com och deras beslut kan ej överklagas. Ev. vinstskatt betalas av vinnaren. I potten finns två par skor värde ca 795 kronor styck.

Förra veckan, när jag stoppade lillen i säng kom det plötsligt över mig att jag ju faktiskt fixar det här! Jag är vuxen! Det är jag och Jakob som har bestämt att han ska sova vid sju. Jag har lärt honom sova i sin säng. Jag vet vad han behöver äta, om han behöver smörjas i armvecket. Jag vet hur jag ska göra för att lura ett gapskratt ur honom. Det är till mig han kommer gående, stelbent som en gammal gubbe, när han vaknat efter middagsluren. Jag lägger honom när han ska vila.

Och det gäller inte bara Bertil utan allting. Det är inte pappa som vet om räkningar ska betalas. Inte mormor, inte fröken. Ingen vet vad som ska skötas i mitt företag förutom jag. Jag har koll och jag fixar det. Jag driver företaget, sköter mitt hus och tar hand om mitt barn. Jag behöver inte vara så hård mot mig själv och känna mig som ett oerfaret barn. Den känslan kommer nämligen över mig ibland. Men det mesta går ju riktigt bra! För min son är jag trygghet och han kan lita på mig. Jag är vuxen. På riktigt. Inte bara som jag inbillar mig.

“Jag tycker gymkulturen har förgiftat folk. Dom slutar läsa böcker och blir dumma i huvudet. För det värsta är ju inte att vara ful utan att vara tråkig!!”

Idag är jag på väg till Trollhättan för i morgon ska jag och Annakarin Nyberg föreläsa där. Ska bli otroligt roligt! Vi snackar digitalt entreprenörskap – forskaren möter bloggaren. Det brukar bli ett spännande samtal. Just nu sitter jag på Landvetter och väntar på att Annakarin ska dyka upp så att vi kan ge oss iväg. Det är tråkigt att vänta men jag har hela säsong tre av The Wire i datorn. Visserligen har jag sett den förut men bra saker blir bara bättre andra gången, tycker jag!

Jag är ledsen att jag inte har något roligare än en dassig mobilbild av mig själv att bjuda på idag, men jag hittade inte min kamerasladd så att jag kan föra över från min kamera.

Att ha barn är det roligaste och bästa i hela mitt liv! Det finns absolut ingenting som kan konkurrera med det. Jag är liksom kär i min son. När jag är borta från honom kan jag ligga och tänka på honom och fnissa förälskat – sådär som jag gjorde när jag precis blivit ihop med Jakob. Visst knöt jag an till lillen som nyfödd men det var en stillsam kärlek. Jag kände mig lite avvaktande och försiktig. Men den kärleken har vuxit sig starkare för varje månad. Nu är jag himlastormande förälskad! Min fina fina kille!

Ibland tar kärleken tid, det är inget onormalt eller konstigt med det. Låt det ta tid att knyta an till ditt barn. Det är ju en helt ny människa som du ska lära känna. Och en helt ny människa som ska lära känna dig. Tids nog sitter de i knät på en, smyger en liten hand under ens haka, kliar omsorgsfullt och säger -Älska mamma.

Ni kanske undrar varför jag försvann från bloggen sådär hips vips. Men jag är hos min syster. Hade några jobb att göra här nere, så lillen fick följa med och så förenar vi nytta med nöje. Men det är inte bara jobb. Det är lite sportlov också, eftersom det är sportlovsvecka här nu.

Vi har varit på utflykt. Varm choklad och mackor och bygga snögubbar. Det är bra grejer det.

Lillen älskar att vara här. Och nu när min syster köpt hus finns massor av plats att leka på. Anna har det så fantastiskt fint. På min instagram underbaraclaras, kan man tjuvkika liter hur det ser ut.