Jag blir så trött på alla som tvärsäkert yttrar sig om vad som är bäst för barn. Barn är individer. Precis som man inte kan generalisera om vuxna hur som helst så kan man inte göra det om barn.

Ta det här med sömnen. Antingen man förespråkar att barnen ska sova i sin egen säng eller med föräldrarna, så är det ofta hätska tongångar. Själv var jag helt på det klara med att Bertil skulle sova mellan oss i sängen. Så att han enkelt kunde ammas och känna sig trygg. Det funkade ganska bra i tre månader. Han sov gott om nätterna och när han vaknade gav jag honom bröstet. Men tillslut förvandlades jag bara till en enda stor napp. När jag vaknade på morgonen var jag så less på fysisk närhet att jag mådde dåligt av tanken på att behöva amma snart igen. Dessutom började nätterna bli allt oroligare. Jag sover alltid djupt (jag menar jättedjupt – typ medvetslös) vilket gjorde att jag inte riktigt hade koll på var lillen var i sängen. Ibland hittade jag Bertil helt intrasslad i mitt täcke, med ansiktet övertäckt så att han inte fick luft. Kokhet och röd som en kräfta. Jag började bli allt mer rädd att jag skulle skada honom när han låg bredvid mig. Och den oron fick mig att vakna flera gånger varje natt med skenande puls och skräck i kroppen. När min BVC sköterska klargjorde att barn oftast inte behöver nattammas efter tre månaders ålder bestämde vi oss för att lära honom att sova i sin egen säng. För hans säkerhet och för allas nattsömn.

Vi läste på Anna Wahlgrens (både hyllade och bespottade) sova hela natten-kur. Och sedan gjorde vi vår egen variant av den. Det var ett så otroligt bra beslut! Vid fyra månaders ålder sov han från 19-07 i egen säng i eget rum. Glad och trygg jollrade han sig till sömns. Han mådde gott av de nya rutinerna och vi mådde gott av att få sova. Sedan dess har vi kört på de invanda rutinerna. Han har kunnat läggas i princip varsomhelst hursomhelst. Han sover alltid i egen säng och har 99 gånger av 100 somnat utan problem. Men så i julas började han krångla och signalera att han inte villa vara instängd i sin spjälsäng. Så vi tog bort den. Efter några kvällar med en del spring från spjälsängen verkade nyhetens behag ha lagt sig. Nu sover han själv i sin säng – och är trygg och lugn där.  Men jag är inte fanatisk på något sätt. Tvärtom är jag rätt så lat och försöker göra det som är enklast. Kommer han över till oss vissa nätter så får han gärna göra det. Nu är han ju större och säger till (snarare slår till) mig om jag lägger mig på honom.

Jag tror att det viktigaste i baruppfostran är att förstå att det kan bli bra på många olika sätt. Det finns inte en sanning som stämmer för alla. Det viktigaste är att hela familjen mår bra och står ut. Gillar man att sova med sina barn så gör för all del det! Tids nog slutar dem. Jag vet inga artonåringar som vill ligga mellan mamma och pappa och tryna om nätterna. Men blir du störd och knäpp i huvudet av att ligga och trängas hela familjen? Se då för all del till att få bukt med det. Barn tar inte skada av att föräldrar sätter gränser. Det är liksom det föräldrar är till för. Och pigga, utsövda föräldrar är bra för sina barn! Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över.