Det var länge sedan jag drömde mardrömmar men imorse vaknade jag alldeles skräckslagen. Jag ska inte plåga er med detaljerna men i korthet handlade drömmen om att bli ratad. Att jag inte fick vara med. Jag mötte några gamla kompisar och gav dem en komplimang. Men de bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag gick på en fest men fick ingen sittplats och ingen såg mig. Ingen hörde ens att jag pratade. Jag fortsatte försöka på olika vis, men ingen bekräftade min existens.

Drömmen var nog en reaktion på ett minne som flöt upp till ytan igår. Jag minns hur jag som sexåring gick till en kompis. Hennes mamma öppnade och ropade till dottern att jag var där. -Gå upp du, hon sitter i badet. När jag gick upp för trappan hörde jag hur kompisen och min bästa vän som tydligen också var där viskade till varandra “Men jag vill inte leka med Clara” “Men vi säger till henne att vi är sjuka då så att hon går hem igen”.  Jag stod länge utanför badrumsdörren och tvekade. Skulle jag knacka på ändå? Tillslut öppnade jag och ställde mig på tröskeln. Vågade inte riktigt gå in. De hälsade glatt på mig. Men när de klev upp ur badet och började klä sig sig smet jag ner för trappen, tog på mig skorna och rusade hem. Kinderna brännheta och ögonen fulla av tårar.

Jag var ledsen förstås, men allra mest arg. Över att bli bortvald, men också för att de försökte lura mig. Aldrig att jag skulle låta mig luras att leka med någon som inte ville leka med mig! Aldrig att jag skulle vara kvar där jag inte var önskad. Hellre var jag ensam i tid och evighet.

Den där gången illustrerar ganska bra hur jag var som liten. Och hur jag är nu. Oftast kan placera känslan av att vara bortvald utanför mig själv. Jag har alltid valt ensamhet framför sällskap med någon som vill slippa mig. Ensamheten blir inte ens ett problem för mig. Om någon inte förstår mitt värde, då tänker jag inte värdera dem.  Och det förhållningssättet till att bli bortvald vill jag verkligen ingjuta i min son, för jag tror att det är det som är definitionen av självkänsla. Att ha en stolthet. Att inte tro att man måste gå med på vad som helst. Att veta att man har ett värde fast andra inte tycker det.

Men drömmen då? Varför var den så hemsk? Jo för att i mardrömmen gick jag aldrig därifrån. Jag fortsatte försöka tränga mig in i samtal där ingen lyssnade. Försökte vara trevlig mot människor som inte såg mig. Försökte vara med där jag inte fick plats.

Och det känns mycket värre än att vara bortvald. För då är man både bortvald och utan värdighet.