Vilken lĂ„ng dag! Har hĂ„llit igĂ„ng frĂ„n klockan sex i morse till Ă„tta ikvĂ€ll. Teveinspelning, lĂ„ng workshop pĂ„ universitetet och inte en minuts vila. Jag hade egentligen behövt avboka pĂ„ grund av tröttheten frĂ„n sjukan jag dragits med – men det gĂ„r helt enkelt inte nĂ€r man gör en teveproduktion eller Ă€r föremĂ„l för en workshop med specialinbjudna forskare som det planerats för i en mĂ„nad. Att dĂ„ klara av den dagen kĂ€nns som en seger. Varenda gĂ„ng jag klarar sĂ„dana hĂ€r dagar kĂ€nns det som en seger. Ja, inte för att det Ă€r nĂ„got bra att gĂ„ till jobbet sjuk. Men förut har det inte ens handlat om sĂ„dana saker utan om mycket mindre grejer som fĂ„tt bĂ€garen att tippa över. I sĂ„ mĂ„nga Ă„r har jag saknat marginaler att pressa mig sjĂ€lv. Jag har inte kunnat ta ut mig nĂ„got extra. Jag har fĂ„tt stĂ€lla in, avboka, tacka nej och göra folk bĂ„de besvikna och arga. Jag tycker visserligen inte att man ska hĂ„lla pĂ„ och pressa sig sjĂ€lv hela tiden. TvĂ€rtom. Men om man aldrig kan pressa sig blir man vĂ€ldigt begrĂ€nsad. Att utmana sin ork Ă€r en del av livet och att aldrig kunna göra det har fĂ„tt mig att kĂ€nna mig handikappad. Att aldrig kunna göra det “som alla andra orkar” har verkligen kĂ€nts fruktansvĂ€rt sorgligt.

Egentligen har jag nog alltid tĂ€nkt att jag Ă€r en rĂ€tt sĂ„ arbetsam person – ja jag har identifierat mig som en “högpresterare”. Men nĂ€r mamma blev sjuk nĂ€r jag var sjutton sĂ„ började den sjĂ€lvbilden förĂ€ndras. Jag orkade mindre och presterade sĂ€mre och sĂ€mre. Och under sju Ă„r var detta min identitet – jag sĂ„g pĂ„ mig sjĂ€lv som en lĂ„gpresterare. Tyckte att jag var en parasit pĂ„ samhĂ€llet som aldrig kunde nĂ„ upp till “normala” mĂ€nniskors produktivitet. Men nu nĂ€r jag ser tillbaka förstĂ„r jag att jag presterade mer just dĂ„ Ă€n jag nĂ„gonsin gjort – bara att sĂ„ mycket energi gick Ă„t till att hantera Ă„ngest och sorg att inte mycket blev över för att kunna prestera nĂ„got som dög i omvĂ€rldens ögon. Det Ă€r ofta fallet med mĂ€nniskor som gĂ„r igenom svĂ„ra saker. De presterar hur mycket som helst bara genom att klara av att leva! Men det hemska med att mĂ„ dĂ„ligt just under sin barndom/ungdom Ă€r att man inte har nĂ„gon livserfarenhet att luta sig mot. Den man Ă€r just dĂ„ blir sanningen om en sjĂ€lv – för man har inget att jĂ€mföra med. Är man en person som presterar lĂ„gt i omvĂ€rldens ögon blir man den personen. Börjar tro att man aldrig kommer kunna orka mer.

Just dĂ€rför blir jag sĂ„ lycklig nĂ€r jag upptĂ€cker att jag kan. Jag kan pressa mig lite extra nĂ€r det behövs! Jag har marginaler, jag klarar av utmaningar. Jag har fĂ„tt tillbaka min energi! Fast egentligen Ă€r jag ju varken en lĂ„g eller högpresterande mĂ€nniska. Jag Ă€r en mĂ€nniska helt enkelt. Under jobbiga perioder Ă€r alla mĂ€nniskor lĂ„gpresterande ur ett samhĂ€llsperspektiv – Ă€ven om man arbetar aldrig sĂ„ hĂ„rt bara för att stĂ„ ut med att leva. Och under rĂ€tt förutsĂ€ttningar sĂ„ kan alla mĂ€nniskor utrĂ€tta storverk. Ingenting Ă€r nĂ„gonsin absolut.

 

EDIT: AlltsĂ„ jag fattar verkligen varför sĂ„ mĂ„nga reagerat över textens budskap och eftersom jag uttryckte mig slarvigt sĂ„ jag tycker att det Ă€r pĂ„ sin plats med ett förtydligande. Jag hĂ„ller helt med om att det Ă€r dumt att jobba nĂ€r man Ă€r sjuk och riskerar att smitta ner andra. Ibland har man dock inget annat val Ă€n att sprita hĂ€nderna och gĂ„ till jobbet. Min text utgĂ„r inte ifrĂ„n att alla ska pressa sig hĂ„rdare. Jag tycker att man ska vara hemma nĂ€r man Ă€r sjuk utan dĂ„lig samvete. Jag tycker att man ska fĂ„ bli frisk ifred och inte kĂ€nna stress över att man avbokar saker. Men det har aldrig varit mitt problem. Jag har vilat, avbokat, tackat nej och varit sjukskriven till och frĂ„n mellan 17-24 Ă„rs Ă„lder. Oftast inte ens vĂ„gat tacka ja frĂ„n första början för att jag varit rĂ€dd för att jag inte skulle kunna fullfölja. För mig Ă€r det alltsĂ„ en otrolig seger varje gĂ„ng jag klarar av att pressa mig lite extra för att kunna göra roliga saker! Jag blir tĂ„rögd av lycka över att klara av helt normala saker som jag under mĂ„nga Ă„r trodde lĂ„g utanför vad jag mĂ€ktade med. Nu har jag klarat av det i över tvĂ„ Ă„r men fortfarande – som igĂ„r – blir jag sĂ„ glad och lĂ€ttad nĂ€r jag inser förĂ€ndringen jag gĂ„tt igenom. Min önskan med texten var att skĂ€nka lite hopp till alla som precis som jag Ă€gnat stora delar av sitt liv Ă„t att tacka nej och fĂ„ panikĂ„ngestattacker av minsta press och tror att det aldrig kan bli annorlunda.