Vilken lång dag! Har hållit igång från klockan sex i morse till åtta ikväll. Teveinspelning, lång workshop på universitetet och inte en minuts vila. Jag hade egentligen behövt avboka på grund av tröttheten från sjukan jag dragits med – men det går helt enkelt inte när man gör en teveproduktion eller är föremål för en workshop med specialinbjudna forskare som det planerats för i en månad. Att då klara av den dagen känns som en seger. Varenda gång jag klarar sådana här dagar känns det som en seger. Ja, inte för att det är något bra att gå till jobbet sjuk. Men förut har det inte ens handlat om sådana saker utan om mycket mindre grejer som fått bägaren att tippa över. I så många år har jag saknat marginaler att pressa mig själv. Jag har inte kunnat ta ut mig något extra. Jag har fått ställa in, avboka, tacka nej och göra folk både besvikna och arga. Jag tycker visserligen inte att man ska hålla på och pressa sig själv hela tiden. Tvärtom. Men om man aldrig kan pressa sig blir man väldigt begränsad. Att utmana sin ork är en del av livet och att aldrig kunna göra det har fått mig att känna mig handikappad. Att aldrig kunna göra det “som alla andra orkar” har verkligen känts fruktansvärt sorgligt.
Egentligen har jag nog alltid tänkt att jag är en rätt så arbetsam person – ja jag har identifierat mig som en “högpresterare”. Men när mamma blev sjuk när jag var sjutton så började den självbilden förändras. Jag orkade mindre och presterade sämre och sämre. Och under sju år var detta min identitet – jag såg på mig själv som en lågpresterare. Tyckte att jag var en parasit på samhället som aldrig kunde nå upp till “normala” människors produktivitet. Men nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag presterade mer just då än jag någonsin gjort – bara att så mycket energi gick åt till att hantera ångest och sorg att inte mycket blev över för att kunna prestera något som dög i omvärldens ögon. Det är ofta fallet med människor som går igenom svåra saker. De presterar hur mycket som helst bara genom att klara av att leva! Men det hemska med att må dåligt just under sin barndom/ungdom är att man inte har någon livserfarenhet att luta sig mot. Den man är just då blir sanningen om en själv – för man har inget att jämföra med. Är man en person som presterar lågt i omvärldens ögon blir man den personen. Börjar tro att man aldrig kommer kunna orka mer.
Just därför blir jag så lycklig när jag upptäcker att jag kan. Jag kan pressa mig lite extra när det behövs! Jag har marginaler, jag klarar av utmaningar. Jag har fått tillbaka min energi! Fast egentligen är jag ju varken en låg eller högpresterande människa. Jag är en människa helt enkelt. Under jobbiga perioder är alla människor lågpresterande ur ett samhällsperspektiv – även om man arbetar aldrig så hårt bara för att stå ut med att leva. Och under rätt förutsättningar så kan alla människor uträtta storverk. Ingenting är någonsin absolut.
EDIT: Alltså jag fattar verkligen varför så många reagerat över textens budskap och eftersom jag uttryckte mig slarvigt så jag tycker att det är på sin plats med ett förtydligande. Jag håller helt med om att det är dumt att jobba när man är sjuk och riskerar att smitta ner andra. Ibland har man dock inget annat val än att sprita händerna och gå till jobbet. Min text utgår inte ifrån att alla ska pressa sig hårdare. Jag tycker att man ska vara hemma när man är sjuk utan dålig samvete. Jag tycker att man ska få bli frisk ifred och inte känna stress över att man avbokar saker. Men det har aldrig varit mitt problem. Jag har vilat, avbokat, tackat nej och varit sjukskriven till och från mellan 17-24 års ålder. Oftast inte ens vågat tacka ja från första början för att jag varit rädd för att jag inte skulle kunna fullfölja. För mig är det alltså en otrolig seger varje gång jag klarar av att pressa mig lite extra för att kunna göra roliga saker! Jag blir tårögd av lycka över att klara av helt normala saker som jag under många år trodde låg utanför vad jag mäktade med. Nu har jag klarat av det i över två år men fortfarande – som igår – blir jag så glad och lättad när jag inser förändringen jag gått igenom. Min önskan med texten var att skänka lite hopp till alla som precis som jag ägnat stora delar av sitt liv åt att tacka nej och få panikångestattacker av minsta press och tror att det aldrig kan bli annorlunda.
148 svar
Just exakt.. hopp för alla, eller jag säger Tro Hopp och Kärlek för everyone:)
Jag tyckte inte att det var slarvigt skrivet den första gången. Jag tror bara att folk reagerar på värdeladdade ord som hög och låg presternade…
Jag tyckte att inlägget andades ärlighet och hopp 🙂
Sen behöver det väl heller inte va nåt fel på att va “lågpresterande”, tänker jag. Även om en nu skulle va det hela livet. Tror det är viktigt att våga oprestera, att inte pressa sig själv utan våga ta det chill.
Känns rätt hemskt att säga att människor som inte når upp till normala människors produktivitet parasiterar på samhället. Inte så najs människosyn. Var säkert inte så du menade?
Håller med, detta inlägg lät lite hårt. Jag anar hur Clara menar men alla de som ständigt “lågpresterar” jämfört med omvärlden måste också få känna sig viktiga. För alla är viktiga.
Jag tror inte heller det var så Clara menade, men jag hann tänka tanken också. Dock slog mig en liknande tanke igår, som Clara haft förut. Jag kände “men herreguuu’ jag gör ju ingenting”…men å andra sidan, jag är sjukskriven just nu, det är inte meningen att jag SKA göra någonting då. typ.
Jag blir så himla inspirerad av dig Clara!
Fint skrivet om hur man fungerar på olika sätt beroende på läge och omständigheter i livet. Tack Clara!
Håller med Yvonne! Din blogg hjälper mig att reflektera över så många viktiga saker Clara. Kram!
Hej Clara!
En hård högpresterardag med feber…. Ja ibland sätter livet en i såna situationer, men det gäller också att vara rädd om sig….. Egentligen är nog sängen bäst dessa dagar.
Det hemska med att må dåligt under sin barndom/ungdom är att man inte har någon livserfarenhet att luta sig emot. Den man är just då blir sanningen om en själv – för man har inget att jämföra med.
De meningarna som du skriver är så sanna och så hemska att läsa så det gör fysiskt ont i mig. Det fantastiska är den dagen man förstår att man tolkade allt fel, att man trodde på en stor svart lögn som fick en att känna sig som en svag och bräcklig människa. När man förstår att man kanske till och med är starkare än de flesta men burit alldeles för tungt alldeles för länge. Den dagen är stor…riktigt stor:)
Tack för ett starkt inlägg.
Kram Annika
Såg dig i Gokväll, smart och tänkvärt. Tack 🙂
Var rädd om dig du duktiga tjej 🙂 Anna
Fast jag vet inte om det är så himla bra att åka iväg och jobba om man är fysiskt kanonsjuk med feber. Man kan ju faktiskt smitta andra också. Vet inte om jag tycker det har så mycket med låg eller högpresterande att göra om man jobbar fast man är sjuk.
Grattis! Du övervann dig själv och smittade ner alla andra! (Jaja, det gör vi ju alla.)
Jag förstår att det kan kännas kanonbra att äntligen kunna övervinna sig själv och slippa göra andra besvikna dessutom (!). Tänk om jag hade lyckats med det, vad supernöjd jag hade varit med mig själv:
http://snabbmakaroner.wordpress.com/2013/02/28/jag-ar-en-loser/
Men jag glömmer aldrig när pojkvännen kom hem från jobbet och berättade att en ung mamma på jobbet hade dött. Hon fick inflammation i hjärtmuskeln tror jag efter att hon bara kört på i ett halvår efter en influensa. Jobbat för fullt, varit mamma förstås och dessutom tränat mycket. Hon dog tydligen utan förvarning på dansgolvet på ett bröllop, omgiven av flera läkare som inte kunde hjälpa henne. Jag fick då förklarat för mig att det verkligen kan vara jättefarligt att inte ta hand om sig när man är ordentligt sjuk. Efter den händelsen har jag stött på den varningen lite här och var.
Så var snäll mot dig själv och krya på dig!
Din karriärsmedvetenhet är inte alltid klädsam Clara! Tycker nog att du gick över gränsen nu. Tror att många av dina läsare kommer att ta illa vid sig. De läsare som du anser vara parasiter på samhället… Varför är det så fruktansvärt att vara “lågpresterande” ? Ditt inlägg kändes väldigt dömande.
Handlar inte inlägget om hur Clara själv kännde sig/ har känt sig? Och inte generellt om folk i allmänhet.
Mår man dåligt så sätter man alla möjliga rubriker på sig själv, att sen kunna besegra dom och övervinna sina egna gränser är en fantastisk prestation.
Det gäller att ha energi till att orka utmana sig själv, då växer man som människa.
Jag vet människor som gör allt för att försöka överleva. De orkar inte jobba. Har aldrig tidigare sett dem som parasiter, fram tills nu. Alla borde helt enkelt våga mer. Vi klarar mer än vi tror 🙂
Du ser sådana som försöker överleva som parasiter??! Hemska människa!
Jag uppfattade det som att hon dömde sig själv när hon mådde dåligt, inte att hon tycker att folk som är “lågpresterande” är parasiter. Många som har det jobbigt är mycket hårdare mot sig själva än mot andra.
Mitt svar var till Helene ovan mig inte till Clara!
Var rädd om dig! Visst man ska utmana sig, annars tar man sig ingen vägen, men ibland är det tillåtet att ta det lugnt också.
Maria
Det här inlägget gjorde mig lite sorgsen. Livet handlar ju inte om att “göra” utan att “vara”. Högpresterande och lågpresterande, vad är det för kategorier att dela in människor i? Så cyniskt och dessutom meningslöst. Vaför skulle det vara något positivt att prestera över huvud taget? För vems skull ska man prestera? För vems skull ska man vara så duktig? Att följa sitt hjärta och göra det som gör en lycklig, sträva efter att vara en bra människa och lära sig vara i och glädjas åt nuet, något annat behöver man inte “prestera”. Det är helt ok och dessutom sunt att boka av och ställa in sådant man planerat, när man är sjuk och kroppen behöver vila. Ens ego vill gärna tro att man gör andra besvikna när man säger nej till andra, men den eventuella besvikelsen är snart glömd och livet går vidare. En av mina levnadsregler är: “Sök aldrig bekräftelse”. Behovet av bekräftelse kommer alltid från egot och leder aldrig till något bra. Det är inte alltid enkelt att leva efter den regeln, särskilt inte i det prestationssamhälle vi lever i, men det är befriande varje gång man vågar stå emot de där applåderna eller det där berömmet man som “duktig flicka” så gärna vill ha, för egot är omättligt och snart har man börjat identifiera sig med sitt “görande” istället för sitt “varande”. TV, böcker, artiklar och föredrag, det rullar på fort nu! Glöm inte att ta hand om dig. Tänk långsiktigt och skynda långsamt. Stor kram, Lina
Vilket jätteklokt inlägg! Tycker det är så sorgligt med detta bekräftelsebehov man ser på nätet. Folk “viker ut sig” och sitt liv på Facebook och bloggar bara för att bli “gillade” och få höra “åhhhh vad du är duktig och vacker!”
Allt går liksom ut på att få bekräftelse av andra, istället för att vara förnöjsam och kunna vila i sin egen självkänsla. Sorgligt är vad det är.
Känns som att somliga bara vill missförstå!!känner ingen nyans av dömande bara en beskrivning av en människa som gläds åt att ha lyckats med det tillsynes omöjliga. Vilket oxå verkar vara genom att göra saker hon tycker om. Tror inte Clara delar upp folk efter prestation.
Lina..du skrev det jag tänkte skriva! Kloka ord av dig. Jag har efter många år lärt mig att jag har ett värde som människa bara för att jag är den jag är och inte för det jag presterar eller för att jag är en “duktig flicka”. Jag lever bättre idag när jag tillslut insett att livet inte är en jakt på högprestationer. Dina ord gillar jag Lina: ” Det är inte alltid enkelt att leva efter den regeln, särskilt inte i det prestationssamhälle vi lever i, men det är befriande varje gång man vågar stå emot de där applåderna eller det där berömmet man som ”duktig flicka” och jag ska komma ihåg “Sök aldrig bekräftelse”. Var rädd om dig Clara! För övrigt gilla din blogg.
Så klokt inlägg! Ska ta till mig dina ord om att aldrig söka bekräftelse, för med min uppfostran (är 47 år) är det ofta nummer ett för en kvinna.
Jag tror visserligen att vi alla behöver uppmuntran, dunk i ryggen, “bra gjort” osv, men problemet för mig och många kan vara att man rasar ihop i en vår hög om man inte detta.
Det där med att mata egot känns extra bra nu i fastetiden (är kristen), som vill hjälpa oss se på andra än oss själva.
Intressant att se alla reaktioner på Claras inlägg … Till Lina som skrev först i denna tråd: att boka av, nej, det är inget fel, men att göra det ständigt är inte roligt vare sig för en själv eller andra. Ibland hamnar människor i situationer då det blir så, att de får boka av ofta. Men … jag tycker inte det är så enkelt som att säga att det är helt okej att boka av och ställa in planerade grejer.
Sedan vill jag också säga att forskning faktiskt visar att det bidrar till välbefinnandet att lyckas eller att prestera bra inom något som betyder mycket för en. Jag tycker abolut att alla ska få känna ett värde bara i att vara människa, i att vara den de är – men att påstå att prestationer inte alls spelar roll eller får spela roll tycker jag är att förminska något. (Obs, detta är endast ett försök till nyansering, jag tillhör själv “duktiga flickor” och övar just nu på att ibland låta bli att “överprestera”.)
Tack för din förklaring. Jag har mått skit i många år också haft små eller inga marginaler. 3 gånger i väggen har jag varit och är rädd att det blir en fjärde gång men anar att det inte kanske blir det. Dina ord gjorde det tydligt för mig hur det ser/ såg ut utan att nedvärdera sig själv…min marginaler börja så smått att öka…men jag är väldigt försiktig. Tack/ Eva
Så bra Clara att du tog upp det där med jobbfrågan i Gokväll! Det är ett intressant område där politikerna ofta bara pratar om vad som är bra, ja odiskutabelt bäst för alla människor; att jobba maximalt. Medan människan (individen själv) kan ha helt annan upplevelse av vad som är viktigt och möjligt i livet.
Denna jobbhysteri och karriärshysteri som fortfarande råder känns mer och mer förlegad tycker jag. För vem är den skapad? Jag tycker den framstår som rent slaveri många gånger. Folk dör ju faktiskt av stress (bl.a min mamma som i samhällets ögon gjorde en fantastisk “karriär”). Det är lite som den där obegripliga fotbindningen i Kina under flera århundraden. När alla i Kina sa att det var fint och bra att binda (och deformera) kvinnofötterna, trots att kvinnorna som gjorde måste gå med käpp och vissa dog. Alltså, man gjorde det, för att det var status, för att vara bra och bäst i samhällets ögon!
Vad gör vi idag för att känna att vi har status i omgivningens ögon? Vad är det vi pressar oss till nu, för att vara attraktiva för politiker och grannar? Vad händer med våra barn, med våra nära relationer, när vi vibrerar stress och överför dessa stressvibbar på dem? Är det värt det? Eller kan vi se igenom dagens “fotbindning” och välja ett annat sätt att leva, där vi kan vara mer lugna, mer oss själva, mer genuina, mer besjälade (för att vi hinner det), mer närvarande, mer självständiga (på ett sant sätt), mer kraftfulla och modiga? Mer oss själva. Jag tror på en fantastisk framtid, där karriärspiskan är borta och en massa kvinnor och män kliver fram och lever mer sant, kärleksfullt och på riktigt!
Gillar din med verkan i Go kväll i går. En yperlig bra spaning o åsikt du hade. Kanske en blivande politiker?? 😉
Så duktigt att du orkade jobba i tio timmar trots att du var sjuk. Du har rätt. Man borde verkligen pressa sig mer.
Idag har jag feber och funderade på att sjukskriva mig men tack vare detta inlägg skall jag gå till jobbet och testa.
Bra Clara! Många människor blir nog smittade, och sjuka de närmaste dagarna på grund av dig. Fint!
Clara, jag gillar dig och din blogg och har följt dig länge.
Jag håller med om i stort sätt allt du skriver, men inte det här.
Jag tycker det är otroligt själviskt och oansvarigt att vara sjuk och utsätta andra människor för det. Det finns ju en anledning till att man inte får ha sjuka barn på dagis. En liten lätt förkylning är kanske inte så farligt men du skrev i inlägget tidigare att du hade haft frossa. Jag hade varit jättearg om vi jobbade ihop och du kom till jobbet i det skicket.
I övrigt, tack för en fin blogg!
Tack för att du sätter ord på hur dumt det är att kategorisera sig självsom det ena el andra. Jag har också mått dåligt från och till sedan jag var 15. I perioder varken orkat jobba el plugga, bara överleva. Utan fantastiska vänner och familj och ensjukvård som oftast försökt hjälpa mig på bästa sätt hade jag inte varit där jag är i dag. Jag tänker inte på andra som losers men tyckte jag var det och tvivlade på att jag kunde jobba heltid. Nu har jag mestadels gjort det i 3.5 år. Det går visst! Kram på dig
Oj, jag hoppas nästan att detta inlägg är en feberyra! Jag tycker ofta att du skriver väldigt klokt och fint, men detta resonemang upplever jag som väldigt märkligt. För det första väldigt egotrippat att se det som en seger att man varit runt och smittat ned en massa medmänniskor, och sen så förstår jag inte logiken i att koppla sin känsla av människovärde till prestation. Förstår absolut känslan av att vilja prestera “normalt”. Har själv liknande erfarenheter som du av att ha gått igenom en svår kris. Har fått mycket professionell hjälp efter det och alla har varit jättenoga med att tala om hur viktigt det är att inse att allt handlar om att vara, inte göra. Och varför skulle man jämföra sig med sk “normalpresterande”? Det är ju vårt samhälle det är fel på, inte oss individer. Var rädd om dig Clara, du har bara ett liv!
Den VIKTIGASTE uppgiften vi människor fått här på jorden, är att vårda och ta had om oss själva, så att vi kan hjälpa andra och finnas till. Att inte lyssna på kroppens signaler när man är sjuk är inte att ta hand om sig på bästa sätt.
Jag är själv kroniskt sjuk och försöker göra så gott jag kan med den förmåga jag har, så jag ska kunna finnas kvar här för de mina så länge som möjligt. Jag undviker smitta under influensatider, eftersom jag är infektionskänslig och influensa/smitta kan bli katastrof.
Det finns bättre sätt att känna att man är duktig än att pressa kroppen max och utsätta sig själv och omgivningen för onödiga risker.
Du är duktig som du är Clara utan att pressa dig på detta viset. Tänk på att du är ett föredöme för många unga kvinnor som söker en förebild.
Krya på dig
Fia
Jag följer din blogg sedan länge och är ofta imponerad av dina kloka tankar och skarpa analyser. Men när jag läste detta blev jag faktiskt både irriterad och bekymrad. Jag är drygt 10 år äldre än dig och heltidsarbetande småbarnsmamma. Jag har alltid varit högpresterande (fast jag har börjat avsky det ordet). Jobbat hårt, hoppat på alla möjligheter, pressat mig gång på gång. Har gått till jobbet fast jag varit sjuk så många gånger. Tänkte att jag orkar, det är andra som inte gör det. Tills det sa tvärstopp. Blev sjukskriven för utmattning och vägen tillbaka är lång och jobbig. Jag har till sist lärt mig omvärdera och vet nu att jag är så mycket mer än mina prestationer.
Jag tror jag förstår vad du menar i ditt inlägg, men jag hoppas ändå att du tar dig tid att läsa kommentarerna om detta noga. Det är många unga tjejer som läser din blogg, och om vi ska komma tillrätta med stressen och pressen i samhället så behövs starka förebilder som vågar gå sin egen väg. Idag ökar tex stroke mest bland unga kvinnor. Det är inte värt det. Vi måste vara rädda om oss själva för vi har bara en kropp och ett liv.
Krya på dig och hoppas du stannar i sängen idag!
Så fint skrivet och jag känner verkligen igen mig. Sedan min pappa dog i höstas har jag inte känt igen mig själv och inte orkat eller kunnat en bråkdel av vad mitt gamla jag presterade. Livet handlar för mig inte i första hand om karriär, prestationer och absolut inte om att döma andra utifrån dessa. Det uppfattar jag inte heller är sensmoralen här. Men när man mister drivkraft och förmågor man tidigare tog för givet är det skrämmande och som du säger, när man är ung ( jag är 24) saknar man referensramar och blir rädd att tillståndet ska vara för evigt. Självklart blir man aldrig densamma som innan, det är väl det som är utveckling. Men detta inlägg gav mig hopp om att få styrkan och krafterna tillbaka, så tack!
Bra med hopp! Men kraft och styrka handlar inte om att överprestera och pressa sig. Att arbeta trots att man är sjuk är bara dumt, på alla sätt och vis!
Du känner dig själv bäst, vet om du kan jobba med hög feber, toppen så men det här med att gå till jobbet när man är skruttig och sjuk med hög feber. Du är ju inte den enda som gör det, verkar väldigt vanligt vilket är konstigt. Föräldrar blir vansinniga när andra föräldrar skickar sina sjuka barn till föris, men att vuxna som är uttalat sjuka och borde vara hemma går till jobbet verkar mer ok. Det är inte ok för mig. För jag har inte tid eller råd att bli sjuk!
Jag tror att det är just därför många vuxna tvingar sig till jobbet trots att de är sjuka, för att de inte har råd eller tid att stanna hemma. Eller för att arbetsgivaren gnäller om för många sjuk- eller vab-dagar.
Jag ser att blogginlägget är omskrivet något nu, så sjuk kanske hon inte var att det var nödvändigt att vara hemma, men jag tänkte på det stora hela… Det var därför jag kommenterade blogginlägget. Många går ju till jobbet sjuka, smittar ner andra… Det blir en ond cirkel. Synd om arbetsgivarna inte ser det, men jag tänker att dom nog gör det men kanske inte är så bra på att kommunicera ut det till sina anställda?!? För ingen chef vill väl ha sjuka anställda? Det är ju inte lönsamt för någon.
Vad lustigt inlägg för att komma från dig. Tycker att ditt budskap hittills har varit precis det omvända – våga tacka nej, våga avboka, strunta i om folk eventuellt blir “besvikna”. Ta hand om dig själv istället, driv dig inte för långt. Downsiza, både ekonomiskt och livsstilsmässigt. Helt fantastiskt och oerhört viktigt tycker jag. Och nu det här! Feber och frossa? Strunt i det! Man kan inte göra folk besvikna. Man ska inte behöva begränsa sig på grund av något så banalt som en kraftigt nedsatt fysik (om än tillfällig). Ut och jobba tio timmar. Seger – nu är du en “högpresterare” (känns som ett ord som tidigare hade varit närmast en svordom i ditt vokabulär, och det helt med rätta). Jag är mycket förvirrad och funderar på om detta inlägg är en medvetet ironisk provokation, att du snart ska skriva något i stil med “gick ni på den lätta?”. Jag hoppas nästan på det. Att jag gått på den lätta. Förlåt om jag låter raljerande! Krya på dig.
Förstår att det kändes skönt att kunna genomföra något du planerat länge och som involverar andra människor också. Hoppas att du nu har möjlighet att låta kroppen återhämta sig. Är själv ganska stresskänslig till följd av några års pressade arbets- och livssituationer, där jag alltmer närmade mig gränsen till “utbrändhet”. Idag betraktar jag det som en slags “allergi”. Försöker undvika det som gör mig sjuk. Försöker planera livet med “marginaler”. Försöker att INTE vara så DUKTIG!!! Försöker vara Mänsklig! Tror att vi behöver stötta varandra väldigt mycket i detta! Uppskattar din blogg för att jag tycker att du brukar ge just detta.
Tack för det inlägget! Jag har under flera år känt mig så trött! Jag orkar inte göra det som “normala” människor gör. Bara att åka iväg och träffa vänner eller familj tär på min kraft. All energi går åt till att genomföra besöket den dagen. Sen orkar jag inte mer. Som tonåring var det inte så och jag vet ärligt talat inte riktigt vad som gjorde att jag blev så här. Men jag försöker hitta saker som gör att jag får mer energi, som gör att jag orkar mer. Saker som peppar mig att fortsätta försöka.
Ditt inlägg blev en riktig pepp! Tack!
Hej Klara! Såg dig på Go´kväll igår och jag håller fullständigt med dig om att vi behöver jobba mindre inte bara tänka “jobb”. Vilken rolig kommentar du hade om att legalisera prostution! Ha-Ha jaa det kanske skulle funka….då skulle det ju iallafall finnas jobb! Stå på dig Klara du är helt fantastisk i dina kommentarer!
En sak som min ömma moder lyfte häromdan och som jag inte riktigt tänkt på: I ett liv så pågår två resor samtidigt, den yttre och den inre. I vår kultur ligger den yttre resan i strålkastarljuset. Vi omges av ett starkt fokus på vad vi borde GÖRA i livet och gud förbjude att vi satte oss ned och gjorde inget. Med åldern har jag fattat att det pågår en inre resa. Ni vet den där som handlar om att en lär sig vad som är viktigt, känner sig friare att vara som en är oavsett vad andra tycker, upptäcker sina mönster och har självkänsla nog att ändra dem, hittar självförtroende, vågar vara ärlig mot andra o s v, o s v. Jag har också fattat att den där inre resan pågår alldeles oavsett om vi stannar på en och samma yttre plats länge eller om vi gör många nya saker (såklart kan nya yttre upplevelser påverka oss inuti). I en annan del av världen är nog den resan mer självklar än hos oss. I vår kultur är det som om den inte fanns alls…Tänk va coolt att säga till en vän, en torsdag på pizzerian, “Jag känner att jag vågar mycket mer än jag gjorde för tre år sen, ett lugn har infunnit sig…”
Ett mycket intressant ämne som kommit upp i denna diskussion.
Intressant! Jag tar med dessa tankar och tackar dig och din ömma moder för orden./Camilla
Jättefint skrivet Elin, det tar jag med mig. Skönt med ord som gör viktiga saker i livet lite mer konkret. Jag har börjat förstå vad som är mitt själsliga syfte i detta livet (är övertygad om att vi har flera liv). Och det kom en natt som en överraskning! I skenet av det syftet blev allt yttre görande och prestation väldigt blekt. Men jag kunde se att livet ställt upp gott om rekvisita och passande “medspelare” som skulle kunna hjälpa mig att upptäcka detta inre, själsliga syfte. Nu känns det mycket lugnare inuti mig. Jag vet det större syftet, känns det som. Och då blir allt annat mer vänligt, mindre viktigt, mer som en lek. Att jobba med sig själv och sina känslomönster är så himla viktigt och bra!
Jag tycker att det verkar vara många som missat poängen med din text idag, och det är synd. Jag är inte alls högpresterande på det sättet du orkat kämpa med din trötthet nu, jag är lite klen och skulle legat hemma. Men överlag så handlar det väl om just det, att alla är olika? Och det är ju okej. Alla orkar olika mycket och VILL orka olika mycket, även under olika perioder i livet. Sen avgör man själv om man är “nöjd” eller vill förändra sig, för att uttrycka mig väldigt förenklat.
Jag tycker att du är en kämpe Clara, och även om jag skulle stannat hemma igår om jag var du, så förstår jag precis varför du inte gjorde det. Då kan du lägga det bakom dig som något du slutfört, och kanske vila lite extra nu efteråt. Sköt om dig och tappa inte hoppet om omvärlden 🙂
Nämen jag fattar inte hur inlägget kan misstolkas så!! Jag fick så mycket hopp av att läsa ditt inlägg, för jag är där du varit – utan marginaler och konstant trött. TACK Clara för ett till inlägg som ger hopp och framtidstro!
TACK! Tack för inlägget Clara. Jag förstod precis vad du menade utan förklaring. Själv har jag lidit av depression från och till i många år och nu gick min mamma bort i somras, 65 år ung och mycket saknad. Även om jag försöker leva på så har jag ett hål av sorg inom mig. Just nu håller jag på med något läskigt som att starta upp eget företag med inriktning mot konst och kultur. Vissa dagar gör jag ingenting och känner mig då usel, bara att ta tag i dagen och inte bara sitta i soffan och glo kan då vara en enorm bedrift. Jag vill bara säga tack för ditt inlägg, det stärker och hjälper. Många kramar!
Hej Clara!
Jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Längtar till den dagen jag också tagit mig över “till andra sidan” 🙂
I det här enskilda fallet förstår jag att du är glad och stolt över att du lyckades genomföra en dag som var inbokad sedan lång tid tillbaka. Men generellt sett hoppas jag verkligen att du sållar i uppdragen om du är sjuk. Jag har också sett mig själv som högpresterande ända tills jag blev gravid med mitt andra barn. Då blev det akuten ett par ggr per månad pga misstänkt missfall och fast jag blev sjukskriven på halvtid föddes min son sju v för tidigt och jag kommer aldrig att få veta om det berodde på stress. Men det jag vill komma till är att det har fått mig att omvärdera saker. Högpresterande eller lågpresterande, är det det som är viktigt? Nej, perspektiven har flyttats, att sköta jobbet är perfekt om man kan, men prio ett är familjen och den egna hälsan. Självklart kan tyckas för många men så tänkte jag inte förut när det var en självklarhet att vara pigg och frisk. Så förstår hur du tänker men själv är jag i en fas när jag tänker lite tvärtom.
Jadu. Din blogg är som ofta en spegling av den nyliberala diskursen och andan.
Ja, men faktiskt. Och särskilt intressant är att denna diskurs dyker upp även hos medvetna, alternativt tänkande och intelligenta människor som Clara. Det visar på hur otroligt djupt rotad den har blivit i vårt samhälle, att de liberala värdena tas som givna, mänskliga värden. Jag förstår att det är skönt att övervinna sig själv efter en lång period av upplevd “svaghet” eller vad man ska säga, men att det ses som ett lyckande att arbeta trots att man borde vila är ett tydligt tecken på vad vi ser som värdefullt i det här samhället. Jobb, framgång, duktighet och så vidare. Och det ironiska är väl att det var just den strävan som Clara argumenterade emot i Go’kväll?
Jag förstår inte hur inlägget kan misstolkas som dömande? Jag känner igen mig i det du beskriver, jag är också en sådan som ofta viker ner mig när det börjar bli jobbigt – för att jag är trött, känner mig sjuk osv. Men för det första är det en katastrof rent ekonomiskt, och för det andra tror jag att jag egentligen har det inom mig – att orka prestera lite till.
Jag ska tänka på dig och ditt inlägg nästa gång jag känner för att ge upp!
Det har inte misstolkats. Hon skrev om det…
Jag förstår precis vad du menar! Jag har alltid varit högpresterande, tills jag drabbades av utmattningsdepression. Då förändrades allt. Jag ville så mycket men orkade så lite. Jag brottas också med en rädsla för om jag tar på mig något så måste jag kunna fullfölja. Jag får hela tiden sträva efter att finna balans i tillvaron, balans mellan vila och arbete. Bra inlägg!
Clara! Förstod precis vad du menade i första inlägget och håller med dig. Jag har ofta svårt att hitta den där extra orken just nu och det känns väldigt frustrerande. Jag känner mig lat, fastän det är min kropp (och min själ?) som behöver lugn och vila just nu. Så många är mer eller mindre beroende av en…. familj, släkt, vänner, arbetskamrater, barnen (jag arbetar i förskola)… så det dåliga samvetet finns där ständigt, även om jag inte har gjort något att ha dåligt samvete över eg. Bara inte orkat den där extra biten. Eller ens den vanliga biten ibland… Hoppas på att energin och lusten till allt återkommer nu med solen och de varmare årstiderna. Skönt att du hittat dina extraresurser! Kram
Tack Clara, jag förstod utan förtydligandet. 🙂 Det hade kunnat vara jag som skrev det där. En god vän kallade mig för en snigel när jag var yngre. Jag behövde krypa in i skalet i mellanåt, det var för läskigt eller tufft där utanför. Sen när jag “vilat” upp mig igen kunde jag komma ut och kolla läget igen. Nu är jag inte inne i skalet så ofta längre men tack för påminnelsen! När jag var där hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle komma hit.
Du vet väl att det finns en bok som heter “Drunkna inte i dina känslor”, låter lite flummig kanske men kan eventuellt vara läsvärd utifrån det du skriver!
Tack för ditt inlägg! Förstod precis redan innan förtydligandet. Som en person som lever med en kronisk sjukdom som ofta bestämmer hur mina dagar ska te sig hur mycket jag än vill annat så vet jag precis hur du känner. Glöm aldrig bort att njuta av det du kan åstadkomma!
Hej!
Jag förstår precis vad du menar. Du lyckas alltid formulera tankar i ord! Det finns alltid folk som tolkar hit och dit men detta var helt från hjärtat, ditt hjärta och så du känner. Och många med dig- bra skrivet!!
Såg dig i Gokväll- jättebra 🙂
Kram från Anneli
Tack för din fina uppdatering Clara, men jag tog inlägget som en uppmuntran även innan det!
Folk undrar vad det är för fel med att vara “lågpresterare”… men då kanske man tänker på människors uppfattningar om andra, och inte på den egna upplevelsen av att vara begränsad i livet. Jag är en lågpresterare pga sjukdom och har varit det i fyra år. Jag bekymrar mig inte om vad andra tänker om mig. Däremot känner jag igen sorgen att inte kunna leva och glädjen varje gång man orkar något man inte orkar varje dag. Det är naturligt att människor vill mer än att vila hela dagarna och att man mår dåligt när man inte kan mer än så.
De högpresterande har sina egna sjukdomar, allt har ett pris. De är verkligen inget att sträva efter. Ta hand som dig.
Åh tack Clara!!
Du utryckte dig och satte ord på det jag tänkte men inte fått fram SÅ bra!!
Detta inlägga betydde väldigt mycket för mig, kunde verkligen känna igen mig.
Min syster dog när jag gick i åttan, och mina betyg gick åt skogen… i gymnasiet lyckades jag ändå jobba upp dem till en något godkänd nivå, men ingen fattar hur jag verkligen fick slita för att komma dit! Hur jag hade fullt upp med sorgen och alla tonårshormoner (som förvisso alla hade) mm
Nu, 22 år senare, kan jag prestera som alla andra, kan tänja på marginalerna, jobba heltid och ta hand om barn och familj. Men det måste få ta sin tid!
Tack!
Stackars Clara…Du utgick från dej själv och hur du mått och haft det i ditt liv, vad kan man annars utgå ifrån? Jag läser ditt inlägg som om du vill berätta att du faktiskt känner dej starkare, än tidigare, att du inte ständigt längre påverkas av sorgen och smärtan efter din mammas död. Vad kan vara fel med det? Du har gått vidare, en bit på den väg som kallas personlig utveckling..du har mer krafter och en styrka som gör att du orkar mer än du måste, och det är väl underbart bra! De negativa kommentarerna till detta inlägg tyder på en stort mått av självcentrering…”här sitter JAG och läser Claras inlägg till MEJ”..när Clara faktiskt bara skriver om sej själv, på ett mycket öppet och ganska utlämnande sätt, som man kanske istället skulle begrunda och reflektera över, och varför inte lära sej en del av?
*håller med*
Nej, du gör det väldigt enkelt för dig. Rubriken är “Hopp finns för alla” dvs alla kan högpresetera. Hon skriver om sig själv som exemepl med att fler kan gå samma väg. Klart man läser in sig själv då och sin livssituation.
Du ser ju också att Clara lade in en förklaring eftersom hon förstod att det kunde uppfattas som hårt.
Jag tycker att din text var helt underbar. Klok, insiktsfull och hoppingivande. Ett väldigt fint budskap om att livet går upp och ner. För det gör det. För alla.
Och jag förstår känslan – lyckoruset – när man klarar något man inte trodde sig om. 🙂 Det är samma lycka som en idrottsmänniska känner när den slår sitt personliga rekord. Och vi människor behöver verkligen få känna den lyckan då och då. Kram!
TACK! jag antar att de som gått igenom ungefär det du beskriver också förstår vad du menar och vad du inte menar. Jag känner så väl igen det där du skriver om hur den bild man har av sig själv blir ens identitet… I flera år, egentligen ända sedan jag flyttade hemifrån som nittonåring, har jag kämpat med “att bara vara”. Visserligen jobbat också, och jobbat mycket/hårt i perioder, men däremellan gått in i sådana väggar att jag inte klarat av ett socialt liv eller ens kunnat tänka tanken att börja studera. Ännu, vid 25, har jag inte vågat/förmått tänka tanken att börja studera igen, helt enkelt därför att jag inte vet om jag klarar av det. Just nu gör jag inhopp inom vården och det går bra, (dvs, ger minst ångest). När det är som svårast funderar man såklart över om det är så här resten av ens liv kommer att bli, om man nånsin kommer att ha pojkvän, bilda familj, eller det viktigaste; hitta jämvikten. Det handlar inte om att vilja bli en “högpresterare” för resten av livet, utan om att jag vet att man har så mycket mer på insidan, och det skulle vara roligt att kunna “använda” allt det. Leva fullt ut, istället för att gå på lågvarv. Röriga tankar… men igen, tack för ett bra inlägg!
Oj, jag förstår precis hur du menar. Och förstår inte riktigt hur man kunde misstolka budskapet? Men å andra sidan behöver man kanske varit i just en sån sits för att inse skillnaden mellan att vara en brur duktig till varje pris, eller att känna sig stark.
Förstår precis hur du menar. Har man känt som du beskriver så förstår man vad du menar. Det är absolut inte att skylla på eller nedvärdera någon överhuvudtaget. Precis som du skrev, vi är alla människor.
Tack för din blogg.
Åh, Clara! Den här texten gick rakt in i hjärtat! Det känns som om du skrev om mig, och att du skriver att du faktiskt nu lyckas pusha dig lite mer, att det finns hopp för alla, fick mig att känna att ja! Det finns kanske hopp för mig med! För det handlar ju inte bara om de där sakerna man kanske “måste” prestera (men som man ändå fått välja bort pga att det inte finns någon kraft kvar till det) utan även om roliga saker, spännande saker, som krafterna inte heller räcker till att orka med.
Tack för veckans mest hoppingivande läsning.
Kram
Jättefin text, åh vad den värmer att läsa! Jag är i läget att mina marginaler fortfarande är extremt små efter min mammas bortgång för drygt två år sedan, men de är också på väg tillbaka.
Jag förstår precis vad du menar med texten och är jätteglad att du skrev den.
Varma hälsningar från Petra
Tack! Mig ger du hopp.
Jag blir så berörd att jag bara gråter nu. Har själv varit “högpresterande” jobbat 180% medans jag väntade mitt tredje barn, vart aldrig riktigt föräldraledig osv. “jätte duktig ”
Så ni sitter jag här sjukskriven och all energi går åt för att just överleva, får panikångest vid minskat press osv. Vilar, tackar nej, missar saker, tappat vänner. Känner mig då klart extremt “lågpresterande” men jag har aldrig slitit så hårt som nu. Nu är det mkt mod och hopp som krävs för att våga tro att marginalerna någonsin kommer att finnas där igen. Jag tänker ta till mig att definiera mig själv som människa helt enkelt och inte efter prestation.
Tack för att du delad med dig av din resa och stort grattis till marginalen och ditt bättre mående
Jag blev så glad av ditt inlägg (redan innan tilläggskommentaren). Nu, sen en liten tid tillbaka, har jag sakta börjat motbevisa alla mina “sanningar” jag trott om mig själv. Som att jag är just “lågpresterande”, att jag inte klarar av sådant som alla andra klarar, att jag inte passar in i samhället på grund av det, att jag är för dum/blyg/introvert/dålig/konstig för att ta mig dit jag vill. Under så många år har jag behövt lägga all energi på att bara överleva, men det känns som att jag börjar vakna nu. Jag kan visst! Jag klarar av saker! Jag är inte ett hopplöst fall som aldrig kommer klara av att leva “normalt”.
Det jag vill säga helt enkelt, är att jag förstår varenda ord du skriver i texten, och jag blev så glad över att känna igen mig. Det handlar inte om att jag vill “vara som alla andra”, prestera för att duga i andras ögon etc, utan att jag kan klara av saker som jag tycker är jobbiga och krävande UTAN att köra rakt in i väggen och behöva ett halvårs återhämtning. Att jag kan göra sådant som i slutändan leder till något bra, trots att det är jobbigt under tiden! Att det som man som tonåring/ung vuxen identifierar som sanningar huggna i sten, faktiskt går att rucka på, lösa upp och omvärdera. Åh, jag blir så glad och stolt över mig själv!
Väldigt bra skrivet. Känner igen mig när du skrev: “Men det hemska med att må dåligt just under sin barndom/ungdom är att man inte har någon livserfarenhet att luta sig mot. Den man är just då blir sanningen om en själv – för man har inget att jämföra med.” Såå sant och så lätt att fastna i den tron om sig själv. Därför ett mkt viktigt ämne som du tar upp, det finns hopp! Tack!
Bra Clara!
Jag tycker det var jatte bra skrivet och forstod precis! Aven utan edit, ibland tror jag vissa manniskor bara letar efter att ta illa upp eller att bli provocerade over de konstigaste saker. Jag forstar precis vad du menar iallafall och tycker du har sa intressanta tankar! Tack for en bra blogg, och fortsatt som du gor.
Kram /Marie
Hej,
Har precis börjat läsa din blogg då och då. Och jag måste säga att jag tycker att detta inlägg var super. Jag tycker det är tråkigt med folk som läser din blogg inte förstår att det är dina känslor och tankar du pratar om. Och att du känner dig stark och lycklig för något som tidigare har känts tungt och jobbigt. Good for you! Det gör mig glad att höra trots att jag inte känner eller vet ngt om dig. Det är ju inte heller vad man gör utan att man gör och tänjer på sina gränser ibland, och dom gränserna är olika hos oss alla.Dessutom har du förmodligen större förståelse och medkänsla för människor som upplever svåra saker och inte klarar mer än att vakna på morgonen och klara av dagens rutiner. Det kan vara nog så svårt, att bara ta sig igenom dagen.
Jag själv är absolut ingen högpresterare, inte rent karrärsmässigt iaf. Men jag är glad varje dag jag orkar allt jag orkar som mamma med två barn, med sömnbrist i ett nytt land där allt känns främmande. Därför gillade jag ditt inlägg. Det gav mig lite kraft oxå, även om det handlar om olika saker. Men jag är glad att jag gör detta, klarar av det och varje dag utsätter mig för utmaningar jag i mitt vanliga liv inte hade utsatt mig för. Tack för det och krya på dig!
Förstår precis vad du menar, fortsätt reflektera även om du blir missförstådd ibland. Att du får reakioner betyder ju att du fått folk att tänka till även om vissa tog det på fel sätt.
Kramar från grannstaden.
Intressant diskussion! Till dem som tycker Clara gjorde fel vill jag säga att det är ganska speciella uppdrag hon har, som t ex en TV-inspelning. Det är ett stort arrangemang och många människor på plats för att få till det, och ingen som kan ersätta just henne.
Alla människor är självklart lika mycket värda men det är skillnad på olika jobb och situationer, när det gäller hur stort avbräck det blir pga en persons frånvaro.
För att nyansera detta vill jag tillägga att jag tycker att det i den allmänna debatten om sjukfrånvaro etc saknas frågan om “sjuknärvaro”, som för vissa personer och arbetsplatser säkert är ett minst lika stort eller större problem än sjukfrånvaron!
Jag förstår exakt vad du menar. Det är inte lätt att sätta ord på en sådan här så att alla förstår. För 10 år sedan hade jag också läst texten med HELT andra ögon än jag gör nu. Jag har också gått igenom några lågpresterande år med mycket sorg och smärta och känner precis som du att jag börjar få marginalerna tillbaka. Jag har numera ett lite svagare självförtroende vad gäller jobb, men det växer sig starkare när jag pressar mig liiite till och ser att jag klarar av det.
Under de här åren har jag dock lärt mig att jag har ett värde vare sig jag presterar eller inte.
Hoppas du får fortsätta läkas och växa. Gud vare med dig!
Fint och tänktvärt! Jag känner igen mig i mycket efter två utmattningsdepressioner och en låg tröskel för stress. Jag har varit rädd för att aldrig klara ett normalt heltidsjobb igen osv, men tar man det lugnt, steg för steg och lyssna på sin kropp så hoppas jag det går. Och jag håller med dig, man måste pressa sig lite ibland istället för att ta ut olyckan i förskott. Hushåller man i vanliga fall med sin energi finns det ju utrymme för att pressa sig och lyckas!
Jag kan känna igen mig i en del av det du skriver.
Har på grund av sjukdom (fysisk så väl som psykisk) inte kunnat arbeta heltid på många år. Och att som 19-28-åring inte klara det man vill, eller behöver och att bli sämre och sämre. Det sänker ens självkänsla till slut.
Vågade till slut ta tag i det då jag insåg att jag inte kom någonstans arbets- eller livsmässigt.
Släppte min halvtidspension, flyttade söderut och kastade mig in i heltidsstudier. Jag är slut för jämnan, men har snart klarat det i 2 år. Det har gjort en del för min självkänsla att faktiskt våga göra något på heltid igen, efter så många år med tvivel… Nu älskar jag mitt liv, inte alltid, men för det mesta.
Sedan har man dagar då man måste och behöver stanna i sängen och inte ha några krav på sig själv, för att orka. Det tror jag alla behöver då och då. 🙂
Hej Clara! Jag kände igen mig själv och kände mig mycket peppad av din text. Jag förstår att det är en personlig reflektion och inte ett generellt bedömande av mänskligheten i “hög- och lågpresterare”. Själv är jag, en arbetslös akademiker, jämfört med mina vänner med höga befattningar, lågpresterare. Det viktiga är ju att ta reda på var just man själv ska lägga i sin extraväxel, kanske det är på ett område som ingen annan ser. När man klarar att inte jämföra sig så mycket med andra och ändå ser sitt eget värde kan det vara viktigt och bra att utmana sig själv !
Din blogg inspirerar mig mycket (särskilt eftersom jag nyligen startat ett företag)!
Tant Krillan
Tack Clara! Det här var precis vad jag behövde höra just idag. Efter elva år med dystymi och depressioner som gjort att jag behövt vara sjukskriven i perioder har jag tappat så mycket av tron på min egen förmåga. Mitt i mitt examensarbete blev jag sjukskriven nu igen och mår sämre än någonsin. Det är så lätt att man jämför sig med dem man ser upp till mest, de som ser ut att vara någon slags övermänniskor, t ex du Clara. Men så kommer detta inlägg som ställer allt på ändå. Du är lika mänsklig som jag, och det måste ju innebära att jag har samma potential som du. Så TACK. Budskapet gick fram.
Bra edit! Förstår att det är skönt att känna att man är “över kullen”, där det finns mer energi och resurser att ta av i nödsituationer. Och förstås där man vågar tacka ja till sådant som känns roligt och bra, utan oro för om man ska orka eller inte.
Hej Clara !
Först av allt så måste jag ge dig eloge för det du skrev rakt ut ur hjärtat ! Bravo !
Att det sedan finns en del människor som uppfattade texten på ett annat sätt än det du menade säger mer om dem och deras livssituation än om dig !
Ingen av oss kan göra/skriva/vara osv rätt i allas ögon. Så är det bara.
Förrsten så läste jag Ebba von Sydows blogg innan, som handlade om en tidning som ringt upp henne i en fråga ang hennes förebilder. Svaret skulle visst publiceras i samband med Internationella Kvinnodagen (8 mars). Hon undrade vilka som var hennes bloggläsares förebilder… så kom jag att fundera på vilka som är mina inspirationskällor / förebilder medans jag arbetar (47 årig konsthantverkare som jag är)…Vet du… faktiskt är du en av mina förebilder / inspirationskällor ! Du och dina inlägg inspirerar mig i min vardag, både som privatperson och som yrkeskvinna !
Skicka en stor kram upp till dig o de dina inför Internationella Kvinnodagen ! Tack för att du finns !
Annelie på Nordic Ice
P.s. Skickar förstås också var sin kram till alla er andra som läser det här 🙂
Oj vilken debatt det blev! Jag gillar verkligen din blogg Clara men jag blir orolig när jag läser i kommentarsfältet hur folk tack vare detta inlägg går till jobbet trots att de är sjuka. Detta var ett jättestort problem på mitt förra jobb vilket gjorde att det smittades hej vilt. Nu när jag har barn känns det ännu tydligare hur viktigt det är att hålla sig själv och dem hemma när man är sjuk och efter att under mammaledigheten också fått höra alla varningar från BVC om rsviruset känns det väldigt tråkigt att så många går till jobbet trots att de är sjuka. Gravida som smittas av RS som för gemene man inte är så farligt kan ge allvarliga komplikationer för barnet och det kanske är något man bör tänka på när man ger sig iväg sjuk för att man själv inte vill avboka. Ligger hemma sjuk i influensa och missade obligatorisk grej på min utbildning igår, men jag tror inte folk blivit så himla nöjda om jag dykt upp, bara för att jag själv inte ville stanna hemma. Du kanske ska vara lite försiktig med vilka signaler du skickar ut.
Svar på edit. Det lyckades du för mig Clara. Tack.
Just i detta nu pressar jag mig oerhört hårt för att inte göra något. Att bara vara, sitta still på rumpan och acceptera att det är okej att göra så. Däri ligger min svaghet, att inte släppa omgivningen för en stund. Fy vad svårt det är. Olika svagheter, olika styrkor.
Bra inlägg Clara, den gav mig glädje idag.
Även många inspirerande och intressanta kommentarer.
Tack
Som på många ställen här under Claras inlägg så blir den inre resan / arbetet i sig själv synligt.
Det är inte lätt att förstå och respektera något som inte syns på utsidan, men det är viktigt att kunna se sin egen “insida”, respektera och vårda den.
Det gläder mig att du (Clara) mår bättre nu och att du kan ge dig själv upprättelse för den tiden då du såg dig själv som lågpresterande, men egentligen arbetade mycket med ditt inre.
Kram
Bra skrivet, vill jag först säga! Det händer saker i livet då man bara måste bita ihop och ta sej igenom, för sin egen eller någon annans skull.
Men jag har en tanke kring låg- och högpresterande. Dagens arbetsliv tillåter verkligen inget “chillande”, färre människor måste göra mer på kortare tid. Alla nya tekniska hjälpmedel verkar inte göra jobbet lättare (undantag tex gruvarbetare, tunga lyft i äldrevården) utan sätter bara press på att allt ska gå snabbare.
Jag tänker att det här sättet att prestera mer och mer, det är det som förstör vår planet. Vi använder alla resurser, fast det bara finns en begränsad tillgång. Tillväxt är vad vi strävar efter – fast vi borde söka balans. I samhället och i det egna livet.
I stället för att njuta av våra framsteg vill vi bara ha mer hela tiden. Köpa mer, resa mer, ha snabbare telefoner med fler funktioner, få tillgång till alla frukter året runt osv osv.
Vi borde alla fundera på om vi inte är nöjda nu, hitta ett läge där vi inte behöver öka prestationen eller konsumtionen mer.
Vet du, jag blev först väldigt ledsen av inlägget och sedan blev jag glad och så ledsen igen.
När jag sedan läste igenom kommentarerna så blev jag glad och ledsen om vartannat igen, för alla har ju rätt på sitt sätt i det de skriver.
Så jag tror nog att jag hoppar över att åsikta något här idag. Men det är bra att få tankeställare ibland, bra eller dåliga, hur som helst. Så att man riktigt tänker till om vad det är man tycker egentligen.
Hälsningar
Yohanna
som skickar med en länk om nån skulle vilja vara med:
http://yohannailaspalmas.webblogg.se/2013/march/real-life-smycken-2.html
Bra inlägg Clara! Tycker att många verkar missförstå, jag tolkar inte din text som att du tycker att de som inte presterar är parasiter – utan snarare tvärt om. Det var så du upplevde det då men att du nu insett att det faktiskt är helt okej att inte alltid prestera. Och din insikt i att människor faktiskt kan prestera mycket utan att det kanske syns för omvärlden kommer jag ta med mig, tycker det var ett bra sätt att förstå vissa personers situation på.
Jag tror jag förstår vad du vill säga med detta inlägg. Många pratar om att livet är så stressigt och att det inte finns tid att vara sjuk, vara hemma från jobbet när man är sjuk, fast vi i Sverige har väldigt bra förmåner trots allt. Vad det gäller stress tror jag att man skapar den själv många gånger, man måste inte ha allt på en gång, hus, barn, bil, fina möbler, karriär, resor, dyra kläder mm. Det gäller att sätta sig ner med sin partner, om man har en eller med sig själv och gå igenom vad som är viktigt i livet just nu och välja så livet inte behöver vara så stressigt. Jag anser att är man sjuk speciellt när man bär på smittsamma bakterier eller virus stanna hemma och undvik att sprida dem till andra människor. Det är inte just även om det är en viktig sak man måste ställa in, världen går inte under. Det är inte högpresterande att pula i sig en massa medicin och sedan köra på som vanligt, det är dumt för man kan bli ännu sjukare. Bejaka dig själv och strunta i vad andra tycker, vilket du verkar göra annars Clara.
Gråter och hmm:ar med till ditt sommarprat från 2011 nu. Du är så inspirerande och grym!! Shit asså.. vilken människa. Massa kärlek <3
Fantastiskt skrivet, underbara Clara! Go go go!
Jag känner igen mig i det du skriver om att pressa upp sig till saker man helt enkelt inte kan avboka, tänker speciellt tillbaka till då jag vaknade upp på morgonen dagen för min uppkörning och knappt kan andas eller orkar leva för blixtförkylningsattack under natten.. Men jag gav mig fan på att nu har jag en uppkörning om tre timmar, en förkylning ska inte stoppa mig, och känslan när jag fyra timmar senare sitter bakom ratten och är godkänd….Oslagbar, tror tillochmed det kändes bättre än vad det hade känts om jag varit frisk. 🙂
Hej! Bra ideer du lade fram i Go’kväll! Kolla in en bok, “Åtgärdslandet”, av Jon Weman. Bok som förklarar varför vissa jobbar ihjäl sig medan andra riskerar dö av motstatt anledning och den stressen det innebär. Förklaringen är mer skrämmande än man kunnat tänka sig. Tack för fin blogg!
Edititen var bra.. kånner igen mig och skulle vilja vara där du är:)ett steg framåt..
Du är så himla bra Clara! Jag förstår precis vad du menar och är glad över att du kan göra allt du vill och känna dig stark och fri. Du är en verklig förebild och inspirationskälla!
Bra formulerat! Jag känner igen mig, fast tvärtom. Jag har alltid haft lätt för mig i skola och sedan i arbetslivet. När jag var 30 hamnade jag i en stor sorg som höll på att äta upp mig inifrån. Fick kritik för att jag inte presterade så bra på jobbet. Försökte vara nöjd med mig själv o tänka att jag gör bra ifrån mig under omständigheterna men självförtroendet fick ändå sig en törn. Nu, flera år senare, har jag kommit ur sorgearbetet och tycker det känns underbart att vara tillbaka med full kraft och njuter av att vara mig själv igen.
Precis, Clara, texten känns som en pepp om att tidigare energi i just mitt liv faktiskt kan eller kanske till och med KOMMER att komma tillbaka. Texten är till tröst. Tack för att du delar med dig!
Gud vad folk är överkänsliga. Hon skrev ju klart och tydligt att man inte ska pressa sig alltid. Men ibland. Och det tror jag verkligen. Är det fult att ha höga ambitioner för sig själv helt plötsligt? Så länge man själv står bakom sina ambitioner (vilka de nu är) och det inte är någon annan som bestämmer vilka de ska vara. Jag kan själv få ångest när det blir lite för mycket press men ibland hjälper det att pusha sig själv och bestämma sig för att man ska klara av det – om det är något som faktiskt är viktigt för en själv. Ibland orkar man inte, och det är okej. Men gud vad jag har ångrat mycket som jag inte vågat ens försöka.
Jag fattar va ru menar Ellinor för jag tror att jag också läste Claras text så som hon menade den. Men ändå kände jag spontant: EN ÄR BRA ÄNDÅ, FAST EN INTE GÖR SÅ MYCKET NYTT Å SPÄNNANDE! Att jag reagerade så där FAST jag fattade att det inte alls var så Clara menade tror jag hänger ihop med att det är så kännbart i vår omgivning vad som värderas högt. Att jobba på posten i Sveg i tio år eller att starta eget företag, egen blogg, maxa CVt och bli en inspirationskälla? Ja det är nog inte posten i Sveg….
Så fint och bra skrivet! Precis vad jag behövde höra! Tack!
Fasen vad bra du är Clara!
Jag är så glad över att jag för något år sedan hittade din blogg. Du sätter ord på så mycket som jag själv känner och upplever men inte riktigt kan formulera.
TACK för att finns!
Jättebra skrivet och jag känner hoppfullheten i din text! Gläds med dig Clara! You go girl!
Jag tycker du formulerade så tydligt det du ville få sagt i första inlägget att det kändes svårt att missförstå. Men det kanske beror på att jag har varit och delvis fortfarande är kvar i en situation liknande den du så fint beskriver. Sorg tar verkligen otroligt mycket energi. Jag gläds med dig i din “livsexpansion”. Tack för ett mycket fint inlägg! Heja dig och heja alla oss som också kämpar för att kunna fungera som “alla andra”!!!
Precis!
Jag är sjukskriven för utmattning nu efter att ha pressat mig för mycket trots svåra händelser i livet, kort sagt. Det här är det viktigaste jag lärt mig:
Den starka är den som ger upp i tid. Som lyssnar på sig själv och sin kropp och lever enligt det.
Älskar dina texter så mycket! Jag får sådan härlig energi och nytt perspektiv på livet! Tack så mycket att du vill dela med dig!
Känner igen mig i mycket av det du beskriver! Tack för inlägget!
Tack Clara, tack. Jag ser fram emot den dagen då jag också står på andra sidan och känner att jag kan!
Åh, detta var precis vad jag behövde höra. Nu har jag lite större hopp om att det kommer bli något av mig också så småningom. Har länge undrat var min flit och mina goda resultat som jag hade som tonåring tog vägen. Kanske kan jag få de tillbaks när jag mår bättre! Å andra sidan har jag på känn att jag skulle må bättre om jag fick det tillbaks, finns tips för hur man ska tänka för att börja orka litet mer och kanske på så sätt ta sig ur sin jobbiga period? Kram
TACK för den texten!!!! Ger mej hopp, jag känner mej verkligen “onormalt” lågpresterande men någonstanns vet jag vad det beror på. Har just ägnat mej åt att överleva under många år i ett dåligt och destruktivt äktenskap, med en dålig självbild i botten. Nu kämpar jag för att bli hel, få rätt syn på mej själv osv osv.
Längtar så tills jag kommer till den punkt där jag får orken tillbaka, när jag klarar av att njuta, tycka om saker, hitta mina intressen och talanger igen, med andra ord LEVA!
Tack igen, förstår precis vad du menar…
Jag tänker ofta på ett kort jag fick av min mellanstadielärare när det var dags att flytta till högstadiet. Där hade hon skrivit “Tänk på att när man gör saker man egentligen inte vill eller tror att man inte kan, Ofta ger en speciell sorts styrka”. Jag förstår nu så väl vad hon menade och tänker ofta på dem små orden. Att göra nånting utanför ens egna ramar, ta en liten risk, pressa sig själv litegrann och sedan få njuta av känslan att man faktiskt klarade av det. Det ger en speciell sorts styrka.
Jag vill skicka en stooooor kram till dig Clara! Fina du. Jag har också kämpat med att våga, klara stress och press (i hög grad från mig själv) , och kämpa mot oro/ångest/panikattacker. Just nu går det jättebra och jag njuter av att kunna jobba heltid. I nov-dec var jag sjukskriven en månad, kändes botten. Jag hade kört slut på mig själv och vissa saker på jobbet behövde ändras. Jobbar med att tycka att det jag gör är bra och lagom ibland är bäst men ibland behöver jag pressa mig. Börja övningsköra tex var ett jättesteg för mig. Superstolt att jag börjat. Visst fick jag ångest ibland men mest blev jag peppad av att faktiskt våga och att inse att jag kan visst köra!! Det går mycket sakta framåt men någongång ska jag fan köra upp och fixa det där körkortet. Lovar att skryta om det då. 😉
Ps. Det är inte bara Clara som ibland känner sig tvungen att jobba trots feber. Många skådespelare och artister ställer inte in en föreställning pga feber eller halsont. Jämförelsen med föris och skola håller inte riktigt tycker jag. Barn nyser/hostar ofta rätt ut, petar sig i näsan, kramas och leker nära varandra. Det ser jag hos mina ettor. Det gör inte vuxna. Men visst, man kan smitta om man hostar och snorar, dock är inte risken lika stor.
Mycket bra skrivet, Clara.
Du är klok.
Jag kunde inte sagt det bättre själv!
Jättebra skrivet Clara! Känner igen mig så väl! Du sätter ord på något väldigt viktigt, som faktiskt förändrar min syn på mig själv som är i sorg.
Känner igen mig, jag brukade och brukar fortfarande tacka nej till saker för att jag inte vet om jag (när det kommer att ske) är frisk eller känner mig stark nog, man begränsar sig själv… Så tack för peppen 🙂
Så så kloka ord!
Härligt att du är på G igen – liiite får man offra då man får vara med i TV 🙂
Jag tycker inte det var något illa eller otillräckligt med det du skrivit först. Som att du skrev vad jag känner men inte kan formulera! Tack!
Fortsätt med allt du gör! Otroligt kul att läsa vad du skriver!
Den här texten fick mig att börja gråta, av lättnad, av utmattning, av så stor igenkänningsfaktor, ja för allt lite grann. Jag är i det där nu, jag är 18 och går på gymnasiet och har alltid varit den där som alla sett som högpresterande och jag har själv sett mig själv som det och varit otroligt stolt över det. Men gymnasiet och annat runt omkring har fått mig att liksom duka under och jag klarar inte av en enda liten skoluppgift, eller ens något som kräver lite längre koncentration eller ansträngning för den delen, längre. Jag tvingas ursäkta mig för att jag inte gjort det jag skulle för klasskompisar och lärare och jag har blivit den som man inte kan lita på att håller vad hon lovar. Det är så pinsamt och man blir så arg på sig själv för att man inte kan, för att man inte klarar av trots att man egentligen har ett ganska bra liv runt omkring. Att inte kunna lite på sig själv är ändå det värsta och man tänker att alla de drömmar man har aldrig kommer att kunna upplevas därför att man aldrig kommer att kunna, aldrig kommer att ha ork eller självkontroll. Din text gav mig ändå lite framtidstro, jag vill ju så gärna men det är svårt och ingen verkar egentligen förstå att det inte “bara är att göra” därför att jag kan bara inte just nu! Jag har ju fullt upp med att över huvud taget kliva upp ur sängen och gå till skolan om morgnarna. När jag sitter där (här och nu) sent om kvällarna och inte har gjort det jag skulle så brukar jag tänka “det kommer inte vara så här alltid”, “om tio år kommer det inte spela någon roll om jag inte lämnat in det här nu”, “någon gång ska jag kunna lita på mig själv igen, ha förmågan att bestämma mig och göra” men jag brukar inte riktigt kunna tro på det. Då famlar man förtvivlat efter människor som kan förstå, som varit igenom samma sak. Tack för att du skrev det här, det är ett steg på vägen i att börja tro igen.
Fina du här ovan, och alla andra som kämpar. Jag tror att mångas problem blir tydliga/tydligare i tonåren. Då ställs mer och mer krav på eget ansvar, man vill ofta mkt men orkar kanske inte fullt ut då det händer oerhört mycket inuti en. Jag tror vi ibland kräver lite för mkt i skolan, många duktiga går in i väggenpanikångest, andra orkar inte ens försöka för känns för svårt allting och får kanske inte stödet de behöver från vuxna i sin omgivning. Jag blev deprimerad i tvåan 8:an, sedan återkom det i tvåan på gymnasiet, detta förshör av dig till Bup även om det tar emot. Det hjälper att sätta ord på sina känslor och att någon lyssnar. Och det kommer bli bättre vännen. Du kan även skriva dagbok, skriv precis hur allt känns och försök även skriva ngt positivt som hänt varje dag för att peppas. Stor kram från en som hjälpt flera elever med krux i själen
Ursäkta för rörigt inlägg min mob funkar inte som den ska
En människa klarar mer än den tror har jag lärt mig. När man måste och inget val finns så trycks man framåt. När min son blev sjuk vid 1 år och vi kämpade ihjäl oss rent ut sagt med alla känslor omkring,omgivningens oförståelse, ett enda trial and error och alla dessa läkarbesök och resor både här uppe i umeå och ner till Göteborg och några till för sjukhusbesök och tester/nersövningar. Alla “diagnoser” de trodde det kunde vara som flera var dödliga slängda i ansiktet på redan uttröttade föräldrar. Dessa visade sig att det inte var (enormt tacksam för det). Sedan när det började avta och de hittade många avvikande problem i kroppen på honom men ingen diagnos så slutade det med Autism/ataxi och lite till.
Om en person måste utsättas och verkligen inte har ett val än att vara stark, då speciellt för någon annan som ett barn så gör man det. Det är vad jag vill tro i alla fall. Men när allt lugnar ner sig, det är då man ska hålla i hatten ordentligt annars faller man själv igen. När man sen levt så ett tag och det gäller att tänka på sig själv också som person då kommer det svåra. Men då vet man att man kan om motivationen är tillräcklig.
Ett kort och koncist litet inlägg angående en stor sak, nämligen att detta blogginlägg blivit som en brytpunkt i det ständiga malandet av dåligt samvete som pågått i mitt huvud.
Jag vill att du ska förstå vilken tröst det ger att läsa dina ord att ingenting någonsin är absolut. Jag säger TACK även om ordet blir lite futtigt.
Många skriver om hur de har lärt sig att tänka mer på sig själva och sitt eget mående, och det är väl ganska bra i och för sig i en värld som kan upplevas rätt hetsig ibland. Men jag tänker lite tvärtom. Vårt samhälle blir alltmer självcentrerat, allt ska kretsa kring individen och allt oftare blir alltfler människor kränkta för allt möjligt, stort som smått. Jag kan se det fina, och det nödvändiga, i att i vissa situationer faktiskt pressa sig lite till, lite mer, för någon annans skull. För att underlätta lite, för att vara stark för någon annan. Jag tror att för vår egen utvecklings skull är det nyttigt att pressa sig själv ibland, Utmana sig själv. Inte alltid, inte i alla situationer, men ibland. Precis som en del skrivit – man klarar så mycket mer än man tror.
Kanske kan min extraansträngning idag leda till att någon annan får en andningspaus, kanske underlättar någon annans tillvaro. Och det här med förkylningar! Herregud! Kanske behöver jag inte vara hemma från jobbet bara för att näsan rinner lite, om jag mår bra i övrigt. Baciller finns överallt hela tiden, smitta sprids överallt hela tiden. Ska man gömma sig för allt hela tiden – då blir man sjuk. Lite lagom exponering stärker immunförsvaret. Sjuklön och sjukskrivning är till för dem som på grund av sjukdom inte kan arbeta – inte för att det kan smitta. Kan man arbeta trots lite förkylning, ja då bör man också göra det. Och kanske kunde jag därmed bidra på jobbet så att inte mina kollegor istället fick jobba livet ur sig och må dåligt.
Jag vet att vissa läsare här tolkar inlägg som fan läser bibeln, och det säger mer om ens egen självkänsla och samvete än om den som skrivit inlägget.
Det finns olika situationer för allt och alla, men ingen mår bättre av att bara ge upp och sluta tro på sin egen förmåga.
Bra skrivet!!!
Haller helt med!!
Fick tips on din blog igar. Sa bra du skriver! Forstar inte riktigt de arga kommentarerna. Ibland maste man ju tanka pa andra an sig sjalv och gora det som man inte riktigt orkar eller kanske inte riktigt vill. Jag kan verkligen forsta frustraftionen I att inte kunna det.
Hej Clara!
Det här inlägget var så skönt att läsa! Jag tror att jag ska plocka fram det lite då och då när jag är för hård mot mig själv och inte ser det jag faktiskt gör. Jag håller just nu på att bearbeta sexuella övergrepp som jag blev utsatt för i tonåren och har precis startat en blogg om den kampen. Du får hemskt gärna länka till den, om du vill förstås.
Stor kram till dig och all lycka!
Din text gav mig tårar i ögonen, just så såg jag på mig under en lång tid: lågpresterare, parasit, aldrig skulle jag bli någonting. Men som du säger, under den tiden presterade jag just så mycket som jag klarade av. Det gick åt så mycket energi till ångest och illamående att skolan och resten av livet fick lida.
Nu känns det skönt att kunna ta lite motgångar, klara lite stress, inte gå sönder för minsta lilla. Prestera lite högre också i andras ögon.
Hej Clara! Tack för det här inlägget! För mig skänkte det hopp, och särkilt raden: “Jag har fått tillbaka min energi”. Det är dit jag vill och jag tycker det är jätteskönt att läsa om en människa som kommit dit och visar att det går ju absolut. Kram!
Jag förstår inte hur viljan att kunna jobba heltid eller kunna pressa sig själv ibland kan bli så jäkla kritiserat. Clara kallas för för karriärinrd och nyliberal. Löjligt. Jag är ingen karriärist och det tror jag inte Clara är heller. Hon liksom jag vill kunna göra vissa saker, nå upp till sin fulla potential och inte bli utmattad och få ångest av minsta lilla stress oc.
Och press. Det är inte samma sak som att sätta karriären och den status den kanske kan föra med sig främst. Jag kan bara tala för mig själv men jag vet hur jobbigt det är att knappt kunna göra något pga för stark prestationsångest och generellt ångestsyndrom som jag äntligen fått diagnostiserad. Jag har i perioder varit så dålig att jag kommit upp ur sängen framåt ett och druckit kaffe. Att bara gå o hndla el ringa ett telsamtal var värsta grejen. Numera mår jag bättre och orkar, kan och vill göra en massa saker. Jag blev bara peppad av Claras ursprungliga text för jag förstod, jag har också varit på botten och vänt. Det kan vara svårt att tro på sin förmåga utan att för den skull köra slut på sig själv. OAtt då hitta balansen är underbart. Kram på er!
Tusen tack för den här läsning. Det är första gången jag är inne på din blogg.
jag känner igen mig riktigt mycket i det du skrev. Jag har haft en tung uppväxt med många traumatiska upplevelser. Jag har ofta känt att jag inte kan leva upp till de saker som jag vill orka med. Tack att du inger hopp!! Guld värt för mig.
Tusen tack för detta inlägg! Jag behövde läsa just precis dessa ord inatt och plötsligt känner jag mig mänsklig istället för dålig.
Ett sanslöst stort tack för det!
Mvh,
Conatus
Har precis börjat läsa din blogg och fortsätter bakåt i tiden för att jag tycker att den är så bra.
Jag förstår precis vad du menade utan din tillagda edit. Fokuset var inte på att du var sjuk, utan på att du gjorde något som du trodde att du inte skulle klara.
Har också mått dåligt under gymnasiet och därför inte presterat högt lika lätt som innan (blev därför så rörd av det du skrev om din rektor Håkan i För det vidare), och har funderat på om jag kanske inte kan klara högskolestudier, men nu ska jag söka in till psykologprogrammet (eller ett miljövetenskapskandidatprogram, eller nån språkkurs), har bara svårt att välja. Men jag ska i alla fall läsa vidare!
Det du skrev om att man som ung inte har livserfarenheten som behövs för att inte koppla hur man är och presterar just då (för hur man känner och tänker över det är inte alltid logiskt, sällan logiskt snarare) till vem man är som person är jätteviktigt/bra/vet inte vad. Tänk så många unga, ambitiösa tjejer som behöver höra det! (Det är en riskgrupp för utmattningsdepression).
Kanske vågar jag på mig att starta en blogg också.
Kramar
P.S. får gräva upp gamla Ikon 1569 (eller vilket årtal det var den ena tidningen bildades) och läsa dina texter.