Vilken lång dag! Har hållit igång från klockan sex i morse till åtta ikväll. Teveinspelning, lång workshop på universitetet och inte en minuts vila. Jag hade egentligen behövt avboka på grund av tröttheten från sjukan jag dragits med – men det går helt enkelt inte när man gör en teveproduktion eller är föremål för en workshop med specialinbjudna forskare som det planerats för i en månad. Att då klara av den dagen känns som en seger. Varenda gång jag klarar sådana här dagar känns det som en seger. Ja, inte för att det är något bra att gå till jobbet sjuk. Men förut har det inte ens handlat om sådana saker utan om mycket mindre grejer som fått bägaren att tippa över. I så många år har jag saknat marginaler att pressa mig själv. Jag har inte kunnat ta ut mig något extra. Jag har fått ställa in, avboka, tacka nej och göra folk både besvikna och arga. Jag tycker visserligen inte att man ska hålla på och pressa sig själv hela tiden. Tvärtom. Men om man aldrig kan pressa sig blir man väldigt begränsad. Att utmana sin ork är en del av livet och att aldrig kunna göra det har fått mig att känna mig handikappad. Att aldrig kunna göra det ”som alla andra orkar” har verkligen känts fruktansvärt sorgligt.

Egentligen har jag nog alltid tänkt att jag är en rätt så arbetsam person – ja jag har identifierat mig som en ”högpresterare”. Men när mamma blev sjuk när jag var sjutton så började den självbilden förändras. Jag orkade mindre och presterade sämre och sämre. Och under sju år var detta min identitet – jag såg på mig själv som en lågpresterare. Tyckte att jag var en parasit på samhället som aldrig kunde nå upp till ”normala” människors produktivitet. Men nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag presterade mer just då än jag någonsin gjort – bara att så mycket energi gick åt till att hantera ångest och sorg att inte mycket blev över för att kunna prestera något som dög i omvärldens ögon. Det är ofta fallet med människor som går igenom svåra saker. De presterar hur mycket som helst bara genom att klara av att leva! Men det hemska med att må dåligt just under sin barndom/ungdom är att man inte har någon livserfarenhet att luta sig mot. Den man är just då blir sanningen om en själv – för man har inget att jämföra med. Är man en person som presterar lågt i omvärldens ögon blir man den personen. Börjar tro att man aldrig kommer kunna orka mer.

Just därför blir jag så lycklig när jag upptäcker att jag kan. Jag kan pressa mig lite extra när det behövs! Jag har marginaler, jag klarar av utmaningar. Jag har fått tillbaka min energi! Fast egentligen är jag ju varken en låg eller högpresterande människa. Jag är en människa helt enkelt. Under jobbiga perioder är alla människor lågpresterande ur ett samhällsperspektiv – även om man arbetar aldrig så hårt bara för att stå ut med att leva. Och under rätt förutsättningar så kan alla människor uträtta storverk. Ingenting är någonsin absolut.

 

EDIT: Alltså jag fattar verkligen varför så många reagerat över textens budskap och eftersom jag uttryckte mig slarvigt så jag tycker att det är på sin plats med ett förtydligande. Jag håller helt med om att det är dumt att jobba när man är sjuk och riskerar att smitta ner andra. Ibland har man dock inget annat val än att sprita händerna och gå till jobbet. Min text utgår inte ifrån att alla ska pressa sig hårdare. Jag tycker att man ska vara hemma när man är sjuk utan dålig samvete. Jag tycker att man ska få bli frisk ifred och inte känna stress över att man avbokar saker. Men det har aldrig varit mitt problem. Jag har vilat, avbokat, tackat nej och varit sjukskriven till och från mellan 17-24 års ålder. Oftast inte ens vågat tacka ja från första början för att jag varit rädd för att jag inte skulle kunna fullfölja. För mig är det alltså en otrolig seger varje gång jag klarar av att pressa mig lite extra för att kunna göra roliga saker! Jag blir tårögd av lycka över att klara av helt normala saker som jag under många år trodde låg utanför vad jag mäktade med. Nu har jag klarat av det i över två år men fortfarande – som igår – blir jag så glad och lättad när jag inser förändringen jag gått igenom. Min önskan med texten var att skänka lite hopp till alla som precis som jag ägnat stora delar av sitt liv åt att tacka nej och få panikångestattacker av minsta press och tror att det aldrig kan bli annorlunda.