Stilidealet som kanske tydligast genomsyrar mitt hem är ungefär som det som finns i en sommarstuga. Eller sommarhus snarare. Jag kan inte förklara vad det är som är så speciellt med det. Men det handlar kanske om ljus och tystnad. Känslan av att det gärna kan vara lite ratigt och skruttigt – bara det är hemtrevligt och rofyllt. Där en spetsgardin vajar vilsen i vinden och det är så tyst att det nästan slår lock för öronen. Alllt som hörs är klockans tickande och knarrandet ifrån golvet. Det finns ro att lägga sig med en bok ovanpå sofflocket. Eller sitta bakom ett bubbligt fönster och titta ut. Dricka kaffe, stryka med handen över bordsduken, säga jahaja…och sedan bli tyst igen. Jag kan inte förklara det mer precist än så. Men den där känslan påminner så starkt om både mormor och farmors hus. Två platser där jag alltid känner mig fullkomligt trygg och fullkomligt älskad.