Älskar stunden när lillen somnat för kvällen. Då lugnet lägger sig i huset och man blir sittande på farstubron, stirrandes ut i den ljumma luften. Eller stående i ett fönster, betraktande utsikten. Jag brukar ta en kvällspromenad med hunden då, vattna blommorna och plocka undan alla leksaker som dragits fram på gräsmattan under dagen. Det är en rofylld stund det där, när jag liksom sammanfattar dagen och samlar mig inför morgondagen.
Vissa klänningar tröttnar man aldrig på. Den här köpte jag på loppis när jag var gravid med Bertil – den var bra för att magen hade något att växa i. Men efter graviditeten fortsatte jag att använda och varje gång jag bär den får jag komplimanger för att den är så röd och fin. En femtiolapp vill jag minnas att jag slantade upp. Priset per användning är med andra ord löjligt lågt! Idag åkte den på när jag åt lunch på stan. Tillsammans med svarta peeptoes och ett tunt nitbälte var den precis lagom sval denna heta dag när termometern visade på 28 grader i skuggan på vår baksida.
När jag hämtade lillen på förskolan hade jag en picknickkorg med mig och så gick vi direkt till badet och låg där hela eftermiddagen. Det kallar jag fredagsmys!
Äntligen är våra grisar här – som jag har längtat! Grisar är så otroligt mysiga djur och verkligt nyttiga för att böka i ordning inför odling i trädgården. Jag skulle jag vilja ha både grisar, kor, hästar och får men jag mjukstartar i sommar med griseknoen och höns. Vi har delad vårdnad om grisarna med våra kompisar så nu bökar de omkring i deras trädgård och har det gott. Bertil är bara lite ängslig eftersom vi läst “De tre små grisarna” och vet allt för väl vad som händer med grisen som bygger sitt hus utav trä. Han föreslog att våra grisar skulle få ett hus av sten istället. Vi får hålla tummarna för att ingen varg kommer och blåser ner huset i natt.
Ytterligare en fin dag idag! Var 23 grader i skuggan när jag vaknade i morse. Man blir så nedrans bortskämd. Jag har suttit i möten hela morgonen och nu har jag tänkt göra eftermiddag tidigt och gå och bada med lillen. Hur bra får man ha det?!
Skorna har jag fått från alltid lika generösa Karin och klänningen är ett loppisfynd – bästa mötetklänningen! I stretch är den också så den sitter otroligt skönt.
Bakom veckans tävling står IM Fair Trade som är en del av biståndsorganisationen Individuell Människohjälp. IM Fair Trade har flera butiker runt om i Sverige och även en webbshop som säljer livsmedel, inredningsprylar, kläder och barnleksaker. IM Fair Trade arbetar för att de människor som tillverkar produkterna ska få en rättvis lön och även möjlighet till utbildning, sjukvård och bostad så att de ska kunna ta sig ur fattigdomen. En riktigt bra grej med andra ord! Själv tycker jag att det är perfekt att köpa presenter just ifrån IM Fairtrade eftersom presenten då får ett dubbelt värde.
För att tävla om en välfylld picknickorg från IM Fair Trade värde ca 550 kronor (innehållande fairtrademärkt kaffe, te, chokladkakor, honung mm) ska du gilla IM Fair Trades facebooksida samt kortfattat beskriva hur den perfekta picknicken ser ut för dig!
*Tävlingen pågår tom 6/6-2013 kl. 23.59. Vinnaren utses av IM Fair Trade och deras beslut kan ej överklagas. I potten finns en picknickkorg värde ca 550 kronor. Vinnaren kontaktas via mejl. Ev vinstskatt betalas av vinnaren.
Klockan tolv på natten har vi det så här vackert i Västerbotten. Klå det om ni kan! Det lyckas nog bara Jokkmokk med – eller andra orter som ligger närmre polcirkeln och midnatssolen än vad min lilla by gör. Finns absolut ingen anledning att gå och sova den här årstiden. Möjligtvis slumra till en stund i soffan på kvällen. Men sova? När det är ljust dygnet runt? Det känns verkligen som slöseri med ljuvlighet om ingen är vaken och kan bevittna detta mirakel.
Känns som att jag nu kommit ur de senaste turbulenta veckorna och landat på fötterna och det gör mig så glad! Saker börjar ordna upp sig och semestern kan anas vid horisonten. Längtar bara efter att vara ifred med min lilla familj och människor som vill mig gott och på riktigt tycker om mig. Behöver lägga ett långt sommarlov mellan mig och allehanda tråkigheter och knäppisar. Och så är jag glad för att jag har lite luft i livet igen – precis som jag vill ha det. Idag till exempel, ska jag och lillen till min vän Malin för en hel dag av mys! Vi bor ungefär tolv mil ifrån varandra så vi ses inte så ofta. Men varje vår åker jag och hälsar på och det är som ett riktigt vårtecken för mig när det väl blir av. Världsfint väder är det dessutom så att alla hundar och barn kan vara ute och rasa av sig. Tänk att jag och Malin lärde känna varandra genom våra bloggar och nu har varit vänner i flera år…
(Bilden av mig är tagen av min superduktiga kompis Emil Nystrom, fotograf och filmare )
Randiga tröjor – jag kan aldrig få nog av dem. Fast jag redan har köpt allt för många (och har en stor trave randiga jag ärvt efter mamma) fortsätter jag att okynneshandla dem när jag hittar någon särskilt fin! Just den här sköna kommer från Monki. Gråmelerat är fräscht när man fått lite sommarbränna, vilket man kan säga att jag nästan har fått (blir dock sällan mer än grisskär om sommaren).
Idag sitter jag och korrar det sista på den amerikanska utgåvan av min bok! Det känns helt overkligt att läsa den på engelska och allting låter liksom så flott när det är på ett annat språk. Man är ju så kräsen på svenska! Tänk hur många dåliga amerikanska låttexter man obesvärat nynnar med i för att det inte är ens modersmål – medan skämskudden kommer fram så fort man hör en dålig svensk text?! Min egen bok blev genast flera hundra procent bättre av att läsas på utrikiska och det är ju inte helt fel!
Vilken himla maj vi har haft! Nu har det varit soligt och varmt varenda dag i säkert fjorton dagar i rad. Allting är bara pang bom utslaget. Jag har ju redan badat till och med. Och i trädgården har lillens tält har ställts fram, ett säkert sommartecken. Ja det känns faktiskt mer som sommar än som vår.
Ikväll var vi ute sent i trädgården och fixade med de sista pallkragarna. I de flesta spirar det redan och allt har kommit upp i raketfart. Lillen har gått runt med en egen spade och sjungit och filosoferat. Naturen har den inverkan på människor tycks det.
Försöker påminna mig själv om att stanna upp och insupa allt det gröna och himlen som är blå. Ligga på rygg under ett träd och andas djupt en stund.
Pallkragarna har fyllts på med ny jord och nu ska jag så det sista. Återstår bara att se vad jag väljer. Det mesta jag brukar vilja plantera har jag redan stuckit ner. Nu finns utrymme för lite experiment!
Boråstapeter och jag samarbetar ju – jag gör bland annat stylingreportage åt dem (ja, egentligen åt Boråstapeter, Eco Wallpaper, Mr Perswall och Cole & Son som alla är del av samma koncern Wall Vision). Och sist jag var i Borås åkte jag och Anna på besök på wall visions tapetfabrik. Jag har förut tagit för givet att endast designen sker i Sverige och produktionen blivit förlagd till asien – liksom brukar vara fallet med de flesta svenska designföretag. Därför blev jag så glad av att förstå att allting faktiskt produceras i Sverige (förutom Cole & Son som görs i England). Faktum är att just svenska tapeter är väldigt eftertraktade utomlands på grund av den höga kvalitén, hantverksskickligheten och den unika skandinaviska designen.
Anna och jag fick en rundtur i fabriken och jag fick se alla maskinerna som tapeterna tillverkas i.
Ofattbart att dessa frustande monster till maskiner kan framställa de skiraste blomsterrankor! Delar av den här maskinen har nästan ett sekel på nacken. Att köra den är lite som att spela ett instrument kan jag tänka mig, mycket känsla krävs.
Valsar som dessa är vad de flesta tapeter trycks med. Tekniken kallas för limtryck och är väldigt gammal men fortfarande högaktuell.
Färgen som tapeterna trycks med blandas till för hand med största noggranhet. Ett tränat öga behövs för att alla nyanser ska stämma.
Färdiga tapetbalar redo för inspektion! Den blå med flocktryck skulle jag gärna ha hemma!
Efter jag besökt fabriken åt jag frukost med designteamet. Rostapeten i bakgrunden blev jag extra sugen på – den påminner om en tapet som fanns hemma hos mormor och morfar när jag var liten.
Fick dessutom se de nya och ännu lite hemliga kollektionerna och lära mig allt om designprocessen. Roligast var att se var de hämtade inspirationen ifrån. Gamla spetsar ur mormors linneslåp, resefynd och bilder på sådant de sett och gillat. Faktiskt var omslaget till min egen bok Vintagepimp och Hemmafix med i en inspirationsmapp. Sicken ära!
(Fotograf Anna Lidström)
Ett samarbete mellan UnderbaraClara och Boråstapeter
Knäppte en bild av mig själv på instagram för någon dag sedan och när jag såg hur den blev hajade jag till. För jag var så lik min mamma som ung! Hon hade också mörkt lockigt hår, om än lite kortare, och hon hade precis samma näsa och leende. Och hur fingrarna för bort håret från ansiktet och hur jag sitter med händerna på hakan när jag lyssnar, det är precis likadant! Blir så glad att hon lever vidare i mig och kommer leva vidare i mina barn. En trösterik tanke.
Gjorde en ny spellista till löpningen igår och jag var så ivrig att få testa den att jag stack ut på en joggingtur så fort jag vaknade idag. Sprang en halvmil och sedan stupade jag på gräsmattan och blev liggande hur länge som helst. En hallon och mangosmoothie på det satt sedan alldeles utmärkt! Jag blandade 250 gram fryst mango med 1 dl frysta hallon och en skvätt vatten. Mixade och drack upp! Härlig start på dagen. Ska nog mest ligga på en filt i solen idag och läsa om en av de bästa bokserier jag vet, nämligen den på bilden!
Har ni tråkigt idag kan jag tipsa om att lyssna på någon av mina radiospaningar. Den ena handlar om varför tonåringar alltid har rätt och den andra om fantasyn som blev hipp och sexig!
Fredagar är de bästa bakdagarna. I dag blev det hallonkaka bakad i långpanna – hallonmums!
På eftermiddagen, när lillen kommit hem från förskolan ställer vi oss gärna och bakar med någon bra musik i bakgrunden.
Hallonmums är en favorit! Funkar lika bra med frysta som färska hallon. Lillen kan hjälpa till med alla steg längs vägen.
Kakan går lika bra att baka i långpanna som i formar.
Recept på hallonmums har jag hittat i den här fina kokboken från Saltå Kvarn.
ca 12 – 16 bitar
ca 60 minuter
100 smör
2 ägg
2 dl socker
1 dl solrosolja
2 msk mjölk
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker,
1 dl frysta hallon
1 dl färska eller frysta hallon,
50 g smör
1 msk vaniljsocker
3 dl florsocker, kokosflingor
Ibland önskar jag att jag fick gå runt i min mans skor. Hur skulle det vara om han hade ett liknande jobb och en liknande karriär som min? Förmodligen skulle han tjäna mer pengar. Och förmodligen skulle han slippa äckliga gamla gubbar som gillar hans bilder på instagram och tycker att han är “sexy baby, nam nam”.
När vi blev ihop på gymnasiet tränade han massor, läste allt som fanns att läsa om hälsa, friskvård, kost och motion. Ja han gjorde till och med med egna matlådor till lunch för att skolmaten var av för dålig kvalitet. Idag är han personlig tränare, iyengaryogalärare och snart sjukgymnast. Förutom att vara en fantastisk människa är han nog en av de minst självdestruktiva personer jag känner. Han ser alltid till att ta hand om både sin kropp och sitt psyke. Och fast han hållit på med träning och kost som i andras ögon kan verka extrem och överdriven är det ingen som påstått att han är ätstörd, ytlig, eller ett viljelöst offer. Tvärtom tycker folk att han är vettig. Och när han är stark och vältränad är han helt enkelt stark och vältränad. Hans kropp är inte politik. Och när han någon gång pratar om sina levnadsvanor med andra killar säger de mest att han är grym. Inte “sluta prata om det där, jag får så sjukt mycket ångest av att du är så duktig hela tiden”. Kanske känner någon så, men ingen skulle komma på att lägga det ansvaret på honom, eller försöka påföra skuld.
Senaste dagarna har någon slags “rump-gate” pågått i bloggosfären, där den ena bloggen efter den andra diskuterat min rumpa. Eller snarare en bild av min jeansrumpa som lades upp i instagramflödet för några dagar sedan. Denna bild har analyserats ur alla vinklar – och min träning och hur jag bloggar om den har granskats noga. Allt har förstås inte varit negativt. Men den många gånger hårda kritiken som kommit handlar om att jag sprider osunda ideal och är en dålig och farlig förebild. Mina outfibilder har påståtts vara lika dåliga som det som reproduceras inom pornografin. Och min självkänsla, eller den eventuella bristen på den – har blivit synad i sömmarna. Vad säger egentligen Claras kropp? Vad vill hon med den?
Läsningen har fått mig att sucka. Sucka över att min kropp denna gång inte blev villebråd för en äldre man på bussen, eller en snuskgubbe på instagram. Utan för ett gäng välformulerade kvinnor som kallar sig feminister. Men logiken var precis den samma som den alltid är när man tar sig rätten att kommentera och hantera kvinnors kroppar. När hon klär sig så där/fotar sig så där/beter sig så där så får hon skylla sig själv för hur hon bemöts! Min jeansrumpa blev allmän egendom samma stund som jag la ut bilden av den på instagram. Och många av dessa analyser kändes precis lika obehagliga att läsa som när snuskgubbar kommenterar, eller när någon kallar mig fetto i mitt kommentarfält. Min kropp blev politik och inte längre min kropp, utan ett slagträ i en debatt som andra initierat. En viktig debatt förvisso. Kanske framförallt för att den påminde mig om något helt annat än vad den var ämnad att göra. Nämligen att jag som kvinna inte äger rätten till min kropp. Andra äger rätten till min kropp och att definiera den. En kvinnas kropp kan aldrig bara vara – den måste alltid säga något. Är den lockande? Frånstötande? Hälsosam? Fet? Feministisk? Sexig? Provocerande? Det är upp till alla utom kvinnan själv att avgöra.
Jag känner en otrolig frustration över hela den här situationen. Men nu tänker jag skita i det. Nu tänker jag låtsas att jag är en man – min man. Och att min kropp är min egen att njuta, vara stolt över, ta hand om på det sätt jag själv vill. Och att ingen annan äger rätten till den. Varken de som kallar sig för feminister eller de som jag kallar för snuskgubbar.
Ikväll tog jag med mig min vän Elina ut på födelsedagsmiddag.
Middagen fick hon i present när hon fyllde år och eftersom det var fem månader sedan kändes det som läge (!) att äntligen slå till.
Härligt att bara gå ut och äta tillsammans och prata tills stället stängde. På menyn stod tapas och Elina velade länge över vad hon skulle välja. Men jag gjorde det enkelt för mig genom att helt enkelt beställa in tre portioner rökta räkor med aioli till middag. Bästa jag vet och dumt att snurra till det i onödan.
Piffad i en secondhandfydad klänning med pingvinärm och axelvaddar!
Dessutom ett stort guldarmband som jag tror jag fått från Anna.
DIY – armband!
Lite för trött och en aning vinglig på benen snavade jag in genom ytterdörren ikväll och nu ska jag stupa i säng, för i morgon väntar reportage och massa annat jobb!
Känner mig helt euforisk. I kväll lunkade jag en dryg halvmil med min kompis Charlotte och så avslutade vi kalaset med att slänga oss i plurret från den här bryggan. Detta är helt otroligt för mig – jag som alltid hatat att jogga och tyckt att jag är så dålig på det. Jag njöt på riktigt i kväll. Hann tänka att det nyklippta gräset luktade gott, att björkarna slagit ut så fint, och att världen är väldigt vacker. Inte dö dö dö dööö som jag förut alltid tänkt när jag joggar. Är detta runners high som folk pratar om? Detta ska jag göra om många många gånger i sommar! Känner mig levande i varenda cell i kroppen!
Svalkande mangoglass i sommarvärmen.
Termometer har visat höga grader senaste dagarna. Det har varit så varmt ute att jag knappt kunnat tänka.
I värmen behöver man svalka sig med något och jag vill inte peta lillen full med glass. (Ibland kan han få glass såklart – men det är mer undantag än regel).
Oftast gör jag istället denna “mangoglass” som är suveränt god och som han äter med glupande aptit.
Beroende på hur fryst mangon är blir den ibland mer som glass och ibland mer som en isig drink, som här på bilden
1
ca 10 minuter
250 gram fryst mango
1 ordentligt mogen banan
1 dl tropisk juice
2 skivor ananas
Färsk basilika
Peppen när jag hittade dessa shorts på Monki alltså! Perfekt midjehöga så att man kan knöla ner magen under linningen och så gjorda i den bästa blå nyansen. Jag köper sällan nya kläder men gör jag det så går jag ofta till Monki. Älskar att det verkligen finns kläder som passar där. När jag shoppar på H&M köper jag alltid i 42 (och ändå kan det ofta vara för litet och strama över axlar byst och rumpa). På Monki kan jag köpa både storlek S och storlek XL – kläderna har ofta en lös passform vilket gör att jag kan välja lite hur jag vill att de ska sitta. Dessutom tycker jag att Monki i Umeå har bra personal som kan hjälpa en att hitta rätt grejer! Toppen jag har på bilden är faktiskt en baddräkt – men mer om den i ett senare inlägg!
(Kanske ska tillägga, ifall någon nu skulle undra i tider av dold marknadsföring att jag förstås inte är sponsrad av Monki på något sätt. Bara genuint glad över att det finns en butik som funkar för mig där jag får känna mig som norm och inte undantag, när jag de facto vet att kvinnor med storlek större än small inte är något undantag!)
Jag tycker att gamla rynkiga människor är lite äckliga. Jag förstår att de måste få finnas till men kan de inte vara lite diskreta? Ok, om de vill gå på cafe ibland – men då kan de väl sätta sig lite avskilt? Det är inte så att jag inte tycker att de inte ska få finnas – men de kan väl visa lite respekt? Ta på sig huckle eller keps för att skyla sig, inte exponera sina rynkor helt ohämmat. Speciellt inte när andra sitter och äter! Ibland känns det som gamlingar typ går omkring och flashar sig bara för att! Här kommer lilla rynkiga jag, titta vad långsamt jag går och vad mycket rynkor jag har. Nu tänker jag sätta mig här bland alla er andra och liksom bara vara så där gammal att ni tappar aptiten.
Byt ut “gamla människor” mot “ammande mammor” i exemplet ovan så har ni en beskrivning av hur det kan låta när folk diskuterar amning i offentligheten. Jag har flera gången trott att amningsdebatten var över och förbi, men bara här om veckan skrev Blondinbella att det var äckligt med mammor som ammade offentligt, och hela debatten drogs upp igen.
Det är så intressant att människor faktiskt tror att de har rätt till en åsikt i frågan. Och att de är snälla som erbjuder kvinnor att amma i offentligheten, bara de fixar det diskret. I den här frågan finns en enda korrekt uppfattning som inte är direkt fascistiskt och det är denna: Små barn får inta sin föda på offentliga ställen precis som alla andra. Att begränsa barns möjligheter att äta är att förvisa kvinnor till hemmet. De flesta kvinnor ammar diskret. Men alla kan inte amma diskret. Och vad som är nog diskret är inte upp till andra att avgöra. Byt ut en “ammande mamma” mot en gamling, en funktionsnedsatt eller för all del – en människa med utländskt påbrå och förstå hur sjuk den sortens argumentationen är.
Ni som äcklas av ammande mammor. Till er vill jag bara säga att det är okej att ni rör er ute i samhället. Jag förstår att ni måste få gå på café ibland, och kanske också äta middag. Jag inser att ni har rätt att vara äckelmagade och existera. Men gör det diskret! Blir ni äcklade av något ni ser – sätt er förslagsvis på toaletten och ät er mat. Då blir det trevligare för alla!
Ibland kan jag känna mig så frustrerad och inlåst på min egen blogg. Som att jag inte kan skriva någonting längre. De som följt mig sedan jag började blogga för sju år sedan har sett mig växa upp och förändras. Följare som bara kanske varit med något år har inte upplevt det och verkar heller inte vilja det. De verkar tro att jag är en statisk karaktär, likt en person i en såpopera. Oförmögen att uttrycka mer än en sak åt gången. Men min blogg är i ständig förändring.
Jag har inte någon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad där jag får utvecklas och testa mina tankegångar. Jag har sällan tänkt “nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klänningar, feminism, recept, träning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjärna. Inte orkat krysta fram inlägg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. När jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriär och jobbfrågor. Och nu när jag kommit igång med träningen så handlar det mycket om träning. Varenda gång min blogg får en ny ton, ytteligare en färg på paletten, så finns det dem som beklagar sig. Du är inte som förut. Du håller på att bli någon annan.
Nej jag håller inte på att bli någon annan. Jag är fortfarande Clara. Och precis som du som läser är jag en människa i ständig förändring. Att inte vara det vore ju fruktansvärt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa år främst för mig själv och inte för mina läsare. Att ni sedan är några hundratusen som läser gör mig jätteglad och stolt och tacksam. Men jag kan ändå inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den föreställning vissa av er gjort om vem Underbaraclara är. Jag kan inte bli den karaktären. Och om ni tröttnar, blir arga på mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förändrats – läs då en annan blogg som bättre passar in på er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lättad.
Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det är dagen bloggen dör.
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
Print