Ibland tänker jag att bli en fungerande vuxen handlar om tre enkla ting. Att lära sig att äta bra, sova nog mycket, och röra på kroppen. Även för barn gäller ju dessa enkla regler. Men barn har ju föräldrar som ser till att detta efterlevs. Värre blir det i tonåren när man ska börja sköta detta själv. Trots att jag var en väldigt ambitiös tjej som fick fina betyg i skolan hade jag stora problem med att sköta det mest basala under tonåren: sömnen, kosten och motionen. Jag sov för lite, åt ingen skollunch och rörde inte på mig som jag borde. Ofta när jag var deppig och ledsen tjatade mamma på mig om att jag behövde äta något, eller gå och sova eller ta en lång och skön promenad. –AMEH DU FATTAR JU INTE! Det är ju inte därför jag är ledsen!! Det är inte det som är problemet! Men nu i efterhand förstår jag att det nog rätt ofta var problemet. Eller i alla fall lösningen på problemet. Alla problem känns oöverstigliga om de mest basala behoven inte tillgodosetts.

Att bli vuxen har för mig handlat om att lära mig sköta dessa mest basala behov (som man kan tycka att jag borde haft koll på sedan länge). Kanske är det så för de flesta av oss? Att vi är dåliga på att gå och lägga oss i tid, äta bra mat och motionera som vi borde? Men när jag strävar efter balans i min sons liv har jag långsamt börjat hitta den i mitt eget. Och börjat fatta att ofta när det känns som att kris och stora problem hängt över mig har det i själva verket handlat om att jag misslyckats med att vara vuxen. Om jag blir ledsen, deppad eller stressad vet jag att det hjälper att äta något, träna och sedan gå och sova. Denna insikt är så vuxen och irriterande snusförnuftig att det inte är klokt. Jag kan riktigt höra min mamma säga -Vad var det jag sa…!