Augustikvällarna börjar bli mörka och varje sensommar tycker jag att det är lika mysigt. Och läskigt. Efter månader av ljusa kvällar och nätter känns mörkret så hotfullt på något vis. Skogspromenaderna med hunden innan jag går och lägger mig känns ruskiga. Att köra hem från stan i mörkret tar dubbelt så lång tid som i vanliga fall, eftersom att jag är ovan vid mörkerkörning. På kvällar när regnet öser ner och grenar piskar mot mitt fönster mysryser jag så att jag får knottror över hela kroppen. Jag älskar augusti – men innan jag vant mig vid mörkret är jag fullkomligt skräckslagen!
24 svar
Fina augusti bilder.
Skönt att höra att fler är mörkrädda. Jag vågar knappt gå de få metrarna från bilen och in. Hjärtklappning. Vad är ditt knep för att vänja dig? Har jag aldrig lyckats med….
Jag är precis likadan med mörkret och bilkörning. Det är ovant och jag ser nog ut som en gammal tant med händerna stenhårt fast vid ratten och stirrande blick.
Däremot är det smått vemodigt med mörkrets intrång i mitt sommarliv. Det får inte bli höst än. Bara lite.
Och du beskriver det med sådan känsla! För visst är augusti lite ruggigt. Om än underbart, vackert och lite melankoliskt eftersom man vet att sommaren slutar med den.
Kram
Rebecca
Jag är en sån där person som älskar mörkret för mysets skull (en kopp te, tända ljus och spela kort ^^) men samtidigt blir lite ”ljusbristdeppad” under vinterhalvåret, dålig kombo XD
Hua! Precis så känner jag! Förstår inte hur jag ska överleva hösten och vintern samtidigt så ser jag liksom fram emot det. Hm, lite skräckblandad förtjusning.
Är mest rädd för alla tvestjärtar som man inte ser eftersom det är så augustimörkt när man ska ta in tvätten. Så oftast får den sitta kvar och så tar jag den dagen efter…
Kraam
Petronella
Skönt att höra att det är fler än jag som tycker det här mörkret som kommer i augusti är ruggigt och direkt obehagligt. Himlen som varit blå om nätterna är plötsligt kolsvart… I helgen ska vi ut och campa i skogen med barnen hade vi tänkt, när vi pratade om det i morse kändes det så härligt, jag fick skogslukt i näsan och såg oss sitta och steka pannkakor på söndagmorgon utanför tältet. Men nu så här på kvällen inser jag att jag kommer ligga och vara rädd halva natten för allt det mörka utanför… :/
Är det så bra att man vänjer sig? Vi flyttade ut på landet i våras, och när jag förra året traskade runt här ute med hundar och hästar och pannlampa var det inte alls så här läskigt som det är nu! Men jag har funderat över att det kanske är så att mörkret just nu smyger sig på. Att jag plötsligt inte längre ser in i skogen.. Om några veckor är det mörkt redan vid sju, och i november kommer det en bebis, så bäst då att jag inte är en skräckslagen mamma om bebisen vill åka vagn i tid och otid! 🙂
Hej Clara !
Förstår känslan…undertecknad tycker t o m att det är läskigt att gå ner i tvättstugan efter kl 20 så här års… 🙁
Hur botar vi vår mörkerädsla ?
En helt annan sak, du Clara… har du sett att dina ’Bokus-annonser’ med erbjudanden om dina böcker gick ut den sista juli (att beställa till förmånligt pris)….?!
En fortsatt fin augusti
önskar
Annelie nere från storstan’
Jag får hålla med, läskigt men mysigt. Mest mysigt när man får tända ljusen, krypa upp i soffan och dra filten över benen och bara vara.
Det dröjer dock…här nere har vi haft 38 grader idag……
Kram Jess
http://annorlundaunderbara.wordpress.com
Jag känner precis samma sak men jag längtar inte tills jag vant mig eftersom det brukar ske i mitten på oktober någon gång…
Jag håller med! Gillar inte mörkret!
Blir lite tidigare kvällspromenader med hunden!
Ja jag tycker också det. Jag tittar ut genom fönstret och alla spökhistorier jag nånsin hört kommer tillbaka. Vilket är både läskigt och löjligt eftersom jag egentligen tycker att det värsta man kan möta i mörkret är andra människor. Alltså människor som inte har rent mjöl i påsen. Fast det är klart, ett vildsvin eller en björn vore inte lajbans heller. Jaja, vi får väl ta fram ljusen och varma koftan och låta stickorna jobba bort mörkerrädslan.
Jag är inte mörkrädd alls men tanken på att hålla igång vedpannan på vintern är otäck!
Jag fick en bloggbesökare från Japan idag, så jag är glad!
Det låter ungefär som jag. Lite skräckblandad förtjusning!
Det är de gångerna jag trivs som bäst med att bo i stan, eller åtminstone i utkanten. Där jag kan höra ljud, och veta att det med största sannolikhet är grannarna som trampar runt.
Underbara bilder!
Alltså, jag avgudar dina miljöbilder. Jag kan sitta och bläddra i ditt arkiv för att få se de dunkla, mysiga bilderna som visar känslan av hösten, vintern, våren och sommaren, perfekt fångat varje gång!
Så enkla och vackra bilder!
Snart kommer den vackra hösten!
Jag älskar ju vintern men visst efter en alldeles för kort sommar så känns augusti nedslående. Jag måste sysselsätta mig. Boa. Gosa in mig. Projektera. Se framåt. Planera roligheter på långa rader 🙂 swedish smorgasbord 🙂
Att komma hem ensam till ett mörkt hus är värst. Usch innan man får dörren öppnad och lampan tänd! Jag vill åtminstone ha hunden med, det känns så mycket tryggare.
Man avundas verkligen din bostadsmiljö, en plats för inre reflektion och lugn. När det blir dags för hus för min del ska jag utan tvekan finna något liknande!
så väldans vackert.