Svanar lever i par. De kan leva ihop hela livet. Om den ena dör blir den andra ensam kvar. Jag vet en jägare som sköt en svan. En skärgådsman med djupt fårad panna och grå svettiga lockar som stack fram under kepsen. Korta fingrar med nedbitna naglar och breda, svarta sorgkanter. Han satt där på farstubron i kvällningen och strök sig i skägget så det frasade. Han avskydde svanar. Att skjuta den gick som ingenting, sa han och rättade till kepsen. Han hade skjutit så mycket i sina dar – vad gjorde en svan mer eller mindre? Och jag var kanske inte ens åtta år, och stod och lyssnade vid husväggen. Greppade kring en sten så att den skar in i huden.

Den sommaren fick jägaren ingen ro att sova. Han bara vred sig i lakanen. Steg upp och gick fram till köksfönstret. Stod och stirrade ut i dunklet. Fårorna i pannan blev djupare. Över ögonen kröp ett fintrådigt nät fram, av röda blodkärl. Och varje natt flög en ensam svan över skäret. Cirklade kring hans gård och ropade förtvivlad med sitt säregna läte. Sökte och lockade på någon, utan att få svar.