Håll upp dörren och säg tack

Annika Leone bloggar om hur ofattbart irriterande det är när hon som höggravid kvinna inte bereds plats i fulla tunnelbanor och bussar. Det här beteendet känner jag igen och det gör även mig väldigt irriterad. Vad är det för fel på folk? Jag tycker att det är en självklarhet att erbjuda sin bussplats till äldre/gravida/människor med funktionsnedsättningar. Det är också en självklarhet att hjälpa folk med barnvagn av bussen ifall det behövs. Ändå sitter folk och trycker och väntar på att någon annan ska rycka in och hjälpa till istället.

Jag minns när jag var ute och handlade med Bertil som nyfödd. Jag bar honom sovandes i bebisskyddet som är tungt och otympligt. I andra handen hade jag en matkasse. Och när jag kommer fram till dörren ut ur butiken blockeras den av ett gäng människor. Som ser mig och lixom skiner upp. Här kommer en mamma med ett barn. Jag skiner också upp för att de ser mig och kommer hjälpa mig upp med den tunga dörren. Men istället för att öppna för mig tar de ett stort skutt åt sidan när jag kommit fram.  Liksom för att bereda plats. Och det var ju snällt men kunde ingen öppnat dörren istället? Det var inte plats utan en hjälpande hand jag behövde. Jag baxade och stånkade och krånglade och höll aldrig på att ta mig ut genom den tunga dörren medan samma grupp människor stod och såg på med mild blick. Fy vad tvärilsk jag blev över handlingsförlamningen och oförmågan att ge ett handtag.

Och hur glad blev jag inte den gången jag åkt tunnelbana med en stor resväska som jag knappt orkade flytta och rulltrappan upp till markplan var ur funktion. En ung kille kom fram och frågade om jag ville ha hjälp med väskan. Och jag hann bara tänka “hjälp han rånar mig” när han sprang upp med väskan för alla trappsteg. Lämnade den där och sedan jäktade vidare. Som att det var världens mest självklara sak att göra. Den vänligheten levde jag på en hel dag!

Ibland undrar jag var artigheten tagit vägen? Att hjäpa någon med en tung väska. Att hålla upp dörren åt någon och erbjuda en sittplats i bussen. Ska det vara så svårt? Är vi verkligen så egoistiska och självupptagna att vi inte kan uppbåda energi till det? Och när någon väl håller upp dörren för dig eller gör något annat vänligt – säg tack!  Det är så himla enkelt att vara lite extra artig och vänlig och göra vardagen smidigare och trevligare för alla. Jag har upptäckt att “Tack snälla du” är den mest användbara frasen i svenskan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

119 kommentarer på “Håll upp dörren och säg tack”

  1. Jag håller helt med! Att få ett leende och en hjälpande hand kan få mig att fånigt le vidare och så sprider sig det glada leendet från person till person. En kedjereaktion som kräver så lite men ger så mycket!
    Jag försöker lära mina barn att säga tack när de får något eller när någon säger något snällt åt dem. Mer hjälpsamhet och tack åt folket! 🙂
    Ha en skön helg, kram Maja

      1. Håller med, det är ibland inte bara äldre eller gravida som behöver en sittplats. Så ofta jag har möjlighet lämnar jag plats åt äldre och gravida eller folk som man “ser” behöver sitta. Men jag måste också vara ärlig och säga att när det är varmt, bussen är fullproppad har jag lätt för att svimma. Och är det en “sån” dag, då min kropp inte fungerar, så känner jag mig elak och måste tänka på mig själv. Men tyvärr syns det ju inte att jag mår dåligt och då kan folk missta en för att vara “lat”. Men håller med, det är för dåligt att folk är så ohjälpsamma idag och det värmer en i hjärtat när man KAN hjälpa någon annan!

        1. Tänkte precis skriva samma sak; att man inte får glömma att även unga människor kan vara sjuka och att det kan vara därför dom inte reser sig. Jag är själv svårt sjuk, vilket inte alltid syns, och det är riktigt tufft att bli tillsagd att man inte visar respekt när man redan är så dålig som man är. Men att säga “tack”, “ha en bra dag” eller hålla upp en dörr borde verkligen ALLA göra! Tycker också det synd för lite av respekt och vänlighet i samhället. Önskade att fler ville le och ge lite av sig själva. Det kan förändra någons dag helt och hållet faktiskt.

    1. Håller verkligen inte med dig, när jag var höggravid var verkligen ALLA superhjälpsamma mot mig, blev erbjuden plats på spårvagnar, fick gå före i köer för att slippa stå och fick dörrar upphållna. Att jag sedan tackade nej då jag trots min mage var mer vältränad än större delen av landets befolkning är ju en annan grej. Svenskar är underbart hjälpsamma!!!

  2. Åååhh, detta är något jag irriterat mig på mycket sedan jag blev gravid och fick barn. Åker jag långfärdsbuss med mitt barn, då tar alla naturligtvis sätet vid fönstret så jag och min son inte kan sitta bredvid varann. Ingen har någonsin erbjudit sig att flytta sig så vi kan sitta bredvid varann under den 2 timmar långa resan. Jag får istället fråga om någon kan tänka sig att flytta sig så han kan sitta bredvid mig. Folk flyttar sig VÄLDIGT motvilligt, alltid som om det är det värsta som de varit med om i hela sitt liv. Min son är 2 1/2 år. På stadsbussarna bryr jag mig inte, men när vi ska åka så långt vore det fint om någon någongång erbjöd sig. När jag var gravid var det heller aldrig någon som erbjöd sig att jag kunde få sitta ner när bussen var full, var väldigt rädd att falla så åkte inte buss så ofta. Åker jag själv så tycker jag att det är en självklarhet att jag flyttar mig.

  3. Kunde inte hålla med dig mer, Clara! Har bott i England i omgångar och man behöver väl knappt ens påpeka att artigheten är helt annorlunda där! Det sitter liksom i ryggmärgen på folk. Till och med de allra jobbigaste och irriterande 12 åringarna på bussen, de där som sitter längst bak och kastar saker omkring sig, säger hej till busschauffören när de går ombord och tackar när de går av. Råkar man gå in i någon ber DE om ursäkt, liksom “förlåt för att jag var ivägen”. Det kanske inte alltid kommer från hjärtat, men det gör vardagen så himla mycket trevligare när man är lite glad och snäll! Och att ingen skulle hjälpa någon med barn i famnen och matkasse handen ut genom dörren händer bara inte. Heja artigheten!

    1. Jamen så är det i England, alla är så himla artiga och hjälpsamma där. Stå och titta på kartan och alla kommer fram och frågar om du behöver hjälp…Uppfostran??Lr vad beror det på??

      1. ja, fast det där med “fast det kanske inte alltid kommer från hjärtat” stämmer ganska väl. jag upplever att folk (ofta) inte är artiga för att vara snälla, utan helt enkelt för att det är så kulturen och normerna ser ut. och det är ju underbart på sitt sätt!
        (särskilt när man behöver hjälp med väskor eller ser vilse ut, tar inte lång stund innan nån kommer till undsättning)

  4. Agree!
    Det är sååå irriterande när nån j**** idiot kör på en med sin kundvagn på ICA medan samma j**** idiot pillar med sin telefon och det enda människan får ur sig är “oj”

    1. Precis! Det där jäkla oskicket att säga “oj” istället för “förlåt” eller “ursäkta”. Bara i Sverige tror jag..

      1. kunde inte hålla med er mer! …eller de som bara tränger sig förbi, ja alltså man kan ju säga “ursäkta” om man vill förbi, inte bara surt tränga sig förbi. Jag är i 9e månaden, det syns inte alltid bakifrån, men tro mig, börjar bli rätt tungt, att då bli klämd för att någon inte har vett att ursäkta sig för att den vill komma förbi min något långsamma gång… snark.

  5. Det är tyvärr oftare som man får dörren i trynet av framförvarande person, än att de bemödar sig att hålla upp den.
    Om någon gör något snällt blir man jätteglad och tackar ödmjukast.

    http://chocochock.se
    Rund, knubbig och len 🙂

  6. Rätt, så himla rätt!
    Du som har en jättestor blogg och som dessutom har en fantastisk förmåga att formulera och skapa tänkvärda, kloka och vettiga inlägg kanske kunde göra ett “skicka vidare” inlägg? Du vet som i filmen skicka vidare…pojken som skickade goda gärningar som spred sig över världen. Kanske en naiv och barnslig tanke av en tant men jag tycker tanken är så fin och inbillar mig att det gör skillnad. Du har ju över 12000 följare och tänk om bara hälften av dem medvetet gjorde något vänligt för en annan människa varje dag i låt säga en månads tid…Det hade jag omedelbart hängt på. Försöker naturligtvis alltid göra gott för mina medmänniskor men tanken hade ändå varit skön, att veta att nu är vi många och vi går medvetet mot den kalla och hårda “ström” som ofta råder. Och har man börjat så brukar det vara lätt att fortsätta 🙂
    Med snart femtio år på nacken så kan jag meddela att en sk god gärning kommer tillbaka när man minst anar och mest behöver den, tro mig, även om det kanske tar lång tid 🙂 Tack för ditt inlägg.
    Kram Annika

    1. Jag håller med, pay it forward är grejen!
      Idag pratade jag med min faktumförsäljare (den tidning som hemlösa säljer i Gbg, tror den heter situation Stockholm i Sthlm) och frågade om han behövde något. Efter lite påtryckningar kom det fram att han tyckte det var kallt trots det fina vädret. Jag erbjöd mig att köpa underställ, vantar och ullstrumpor åt honom, det kostar inte mig mycket, men betyder massor för honom! Genom att stå ute och sälja tidningen tjänar han sitt uppehälle. Så ni som har en hemlös i ert område- köp varma vantar eller något! Betala tillbaka det någon snäll människa gjort mot dig genom att hjälpa en utsatt medmänniska!

  7. Men tänk samtidigt vad glad man blir när man plötsligt får den där oväntade hjälpen! För ett tag sedan åkte jag tåg med mina två barn. Efter ett tag var vi tvungna att byta till ersättningsbuss, och när jag väl krånglat ut både barn och bagage ut från tåget och till bussen, så var bussen såklart fullsatt. ja, förutom tre platser åt oss, utspridda i bussen. Först erbjöd sig en tjej att byta plats med en annan passagerare, så att i alla fall mina barn fick platser bredvid varann, fast på varsin sida gången. När jag precis ska sätta mig, några rader längre fram, så reser sig killen bredvid min son och erbjuder mig sin plats. På så sätt fick vi alla tre sitta intill varann de återstående 20 milen, och båda personerna som hjälpte oss fick applåder och glada tillrop av de andra resenärerna längst bak i bussen. Vardagsglädje!

  8. Haller helt med. Jag och min amerikanske man aker hem till Sverige varje sommar och han AVGUDAR Sverige men hans enda klagomal ar hur ingen haller upp dorrar eller sager ursakta mig utan bara gar rakt pa (vi har oxa barnvagn) och jag marker det sa tydligt oxa. Vi gick pa ett packet lunch stalle i Sthlm och folk praktiskt taget halv klattrade over barnvagnen istallet for att vanta pa sin tur. Det ar enda klagomalet pa en annars fantastisk resa dock!

  9. Istället för att bli irriterad kan man ju välja att öppna munnen och be om hjälp. Man kan inte begära att människor ska tänka likadant som en själv…

      1. Det ska väl inte behövas? Vi är vuxna människor som har hjärnor att tänka med! Man kan väl se om någon behöver hjälp? Lite hyfs kan man väl ha? Kan tolvåringar i England kan alla hjälpas åt!

        1. Helt rätt, vi måste ta bort våra skygglappar och titta oss omkring, en gammal tant ska väl inte behöva säga till om att hon har trötta ben och vill sitta ner på bussen, eller en höggravid kvinna, det ska sitta i ryggmärgen på unga friska människor att man erbjuder plats till den som behöver den bäst….

          1. När jag sitter på tunnelbanan och lyssnar på musik är jag oftast så inne i min egen värld att jag helt enkelt inte märker om det står en gravid kvinna/pensionär/träbent pirat i gången. Om en petar mig på axeln och frågar om en kan få min plats så reser jag mig gärna, men jag tänker inte spendera hela resan åt att spana efter gravida kvinnor. Öppna munnen och BE om det.

    1. Självklart, men något som retar mig otroligt är följande: Det sitter en ensam vid två säten i buss eller spårvagn, som har lagt ut sin väska lite på sniskan åt sidan på det ena sätet.
      “Hej, ursäkta, kan jag sitta här? / Är det ledigt här?”
      “Nja. Men… Hmpphf” Och motvilligt och surt flyttar sin väska.

      eller ännu värre:
      “Men min väska tar sån plats, ta ett annat säte.”

      Fuxx you!

  10. Håller helt med. Vill också poängtera att det känns jäkligt gött i en själv när man hjälper andra. De blir glada och då blir man själv glad, win-win! Fram för mer vardagsartighet. Själv har jag beslutat mig för att alltid föregå med gott exempel, så att det kanske sprids som ringarna på vattnet. Och så kanske folk kunde titta upp från sina mobiler lite mer och se nuet och människorna runt om dem istället…

  11. Håller helt med. Tänkte “vad är det för fel på folk?” när en vän berättade om en bussresa hon gjorde med en trött, trotsig fyraåring, en niomånaders bebis och dessutom i femte månaden under en väldigt jobbig graviditet. Ingen hjälpte henne på bussarna, varken med barn eller barnvagn. De stod bara och tittade åt ett annat håll … man undrar varför. Själv hade jag lyft in barnvagnen själv åt henne sedan jag sagt åt henne att gå in och sätta sig med fyraåringen … kanske hade jag dessutom uppmanat någon att ge henne en bra plats och betalat hennes biljett bara för att bevisa för de andra egoisterna hur man uppför sig 😉

  12. Jag håller helt med dig, det krävs så lite för att hjälpa någon men ger så mycket! Vill dock påminna om att alla funktionshinder/sjukdomar inte syns men ändå påverkar. Du vet inte varför personen/personerna du tycker borde resa sig upp inte gör det. Jag har blivit utskälld för att jag “som är ung och frisk” inte reste mig upp för äldre människor på bussen under tiden jag var sjuk och åt morfin bara för att kunna ta mig upp ur sängen. Det fanns inte en chans att jag hade kunnat stå upp på bussen under den perioden. Nu när jag är frisk reser jag mig givetvis upp 🙂

  13. Det finns en grupp som erbjder sitt säte på bussen och hjälper till. Invandarkillar.
    Varenda gång som jag blivit erbjuden sittplats är är det av en ung invandrarkille.

    Glömmer aldrig när jag i nionde månaden kämpade mig fram till en tom plats och en kvinna i 40årsåldern trängde sig förbi mig och tog den.

    fast vad vet jag..hon kanske hade ont i lederna eller nåt.

  14. “TACK “är ett fantastisk ord!! Det ordet sänker en sådan glädje! Här kan vi föräldrar gör en förändring. Lär era barn att säga tack och lär dem att erbjuda sin hjälp till andra. Känsla att göra andra glada är inte fel….känns rätt bra.. sån’t räknas!

    Agneta Thulin
    Unika Föräldrar

  15. Har också tänkt på det när jag varit hemma i Stockholm ibland, shit vad folk är oartiga! Här i Berlin blir man avsnäst och utskälld stup i kvarten när folk tycker att man gör nåt fel – men även hjälpt med dörrar, väskor, vagnar, sittplats hela tiden. Funderar på om det har lite med blyghet att göra – att vår kultur i Sverige gör det svårare att ta kontakt med andra helt enkelt? Även när det bara handlar om att erbjuda lite hjälp. Att många gärna egentligen skulle vilja ställa upp, men liksom bara inte vågar ta steget och fråga?

  16. Häromveckan var jag och handlade mat med min sexmånadersbaby i bärsele. Och när jag står vid kassan och betalar så dröjer sig kunden innan mig (en tjej i min ålder) kvar, och undrar om jag vill ha hjälp att packa maten i kassarna!!! Så gulligt av henne! Det levde jag på i flera dagar sedan! 🙂

  17. Det är underbart när folk hjälper till och jag lever på det länge. Gör det gärna själv med, jag är just nu höggravid men erbjöd mig att hjälpa en annan kvinna av tåget med barnvagn och ett litet barn i sele efter det att jag och maken trasslat oss av med vagn och barn själva.

  18. Å, vad jag känner igen det här. Har ibland fått kliva av tunnelbanan då folk trängt ihop sig på bebismagen och vägrat att överhuvudtaget visa hänsyn till att ytterligare en person behöver sin lilla plats.
    Skulle aldrig hända i de andra länder som vi bott i.

  19. Håller med lite, men har märkt att vissa tar illa upp av att bli erbjuden en plats på bussen t.ex. Jag hade nog själv tagit lite illa vid mig om jag var gravid i nionde månaden men mådde hur bra som helst och klev in på fullsatt en buss och blev erbjuden sittplats.. Man kan be om hjälp också och inte bara tycka att andra borde fatta bättre. Jag är alldeles för blyg och tänker att folk kommer tycka att jag nedvärderar dom om jag hjälper till med saker som de inte bett om. Jag hoppas i stället att alla blir bättre på att be om hjälp i stället för att hoppas att “folk borde vara mer artiga”. Det kan ha med blyghet att göra, inte nödvändigtvis att man är lat och inte orkar hjälpa till!

    1. Precis, jag har upplevt samma sak! Att folk tackar nej till sittplats, blir förnärmade eller rent av verkar ta illa upp. Ibland ser man ju på folk att de liksom letar efter sittplats, eller kanske går med kryckor och då är det väl ganska obvious att man behöver sitta, men som sagt en del friska äldre kanske inte alls vill bli erbjudna sittplats.
      Att hålla upp en dörr för någon är något helt annat, för det kan alla behöva hjälp med och det gör jag ofta. Och frågar någon så är det klart att man ger sin sittplats/hjälper till med barnvagn etc.

    2. Men om man är för blyg för att ge hjälp hur ska man då våga fråga om hjälp? Är det lättare när det handlar om en själv?

      1. Det är ju ett problem såklart, har varit i den situationen också, att jag behövt hjälp men inte vågat be om det. Tänker helt enkelt att jag bara har mig själv att skylla, ingen kan läsa mina tankar, det ligger inte på deras ansvar att ta reda på vad jag vill.
        Men sen tror jag också att det faktiskt ÄR lättare att be om hjälp än att erbjuda det till främlingar. Inte för alla kanske, har bara mig själv att utgå ifrån.

  20. Jag pendlade en lång sträcka i tre år, ofta tillsammans med en av mina bästa vänner. Vid ett tillfälle satt några män på platserna som var reserverade för barnvagnar. De vägrade flytta på sig när ett föräldrarpar med en barnvagn gick på tåget. Minns hur pinsamt jag och min vän tyckte det var. Vi var alltid väldigt noga med att hålla utkik efter barnvagnar, gravida eller äldre om vi någon gång satt på deras reserverade platser vid brist på andra platser. Och vi gick på gymnasiet!

  21. Jag förstår precis vad du menar och det är i sonliga fall självklart att vi ska hjälpa varandra. Men likväl som du dömmer dem att inte ge dig sin plats kanske det är viktigt att tänka på att alla funktionsnedsättningar inte syns. Jag har en svår endometrios, jag kan knappt stå eller gå men det syns inte på mig. Nej, jag erbjuder inte min plats till någon Annan gör att jag behöver den. Nej, jag går inte ut en barnvagn, barn, resväskor och matkassar själv för att jag vet att jag inte klarar av det. Självklart ska vi försöka hjälpa varandra så gott det går men jag anser inte att man kan förlita sig på att någon annan ska göra saker åt än. Att engelsk barn är mer “väl uppfostrade” beror på att de har en annan barnuppfostran, bland annat så går de av slå sina barn i uppfostringssyfte och dit vill vi väl inte komma tillbaka!?

    1. Tror ju knappast att slå sina barn är enda sättet att lära dem att säga tack och erbjuda hjälp till sina medmänniskor dock.

    2. Men varför tar du då illa upp? Om du vet att du behöver sittplatsen är ju inte din handling att välja sitta kvar egoistisk i sig. Så om du vet att du inte behöver ta åt dig personligen av detta inlägg så gör inte det.

  22. När min dotter var ca 5 månader skulle jag åka tåg 70 mil med 4 byten, barnvagn och packning. Innan kände jag mig nervös över hur jag skulle hinna av tåget med alla grejer och på nästa. Men i varenda byte var det alltid någon vänlig person eller personer som hjälpte mig. Det gjorde mig både lugn och glad, tänk att det finns så många vänliga och hjälpsamma människor.
    Men att hålla upp dörrar och ge sin sittplats till en gravid kvinna verkar vara något helt annat. En riktigt varm vår/sommar dag skulle jag ta tåget hem från skolan, tar lite mer än en timme. När jag kommer på är det helt fullt så jag får stå men efter runt 30 minuter började mina fötter svälla i balerina skorna, vilket gjorde väldigt ont. Så jag fick som gravid i 8 månaden sätta mig på golvet. Inte en enda person erbjöd mig sin sittplats. Har aldrig varit så glad över att få gå av ett tåg:) Vi borde verkligen bli bättre på att vara vänliga och hjälpsamma mot varandra!

  23. Gud vad konstigt, själv ställer jag mig alltid upp för den som behöver. Brukar också ha spidersensorerna öppna för att se om någon behöver hjälp med att bära upp en väska för en trappa eller hålla upp en dörr. Kom igen världen, det är verkligen inte något ansträngande!

    Btw har jag en pysselblogg, apropå ingenting heehhh http://norrlandskainthecity.blogg.se/

  24. Åh Gud vad jag kan relatera till detta. Jag bor i Australien och här är folk så himla artiga och gulliga mot varandra, man ber om ursäkt om man råkar gå in i någon, man säger tack och please, och jag tror man skulle bli lynchad om man inte erbjöd sin plats åt gravida/äldre etc. Jag får en chock varje gång jag är på besök i Sverige- folk är så otroligt ohyfsade! Och servicepersonal ska vi inte tala om, så otroligt otrevliga i jämförelse. Denna artighet som utmärker anglosaxiska länder kanske inte kommer “från hjärtat”, men who cares? Och vad betyder det egentlig ? Allt blir ju så himla mkt trevligare – för alla- så vem bryr sig varför det händer? Jag föredrar ett “love, what would you like to drink ?” Framför “Ja..?” alla dar i veckan….

    1. Själv blir jag positivt förvånad över serviecepersonal i Sverige när jag är på besök. De är nästa för artiga och hjälpsamma. Olika delar av Sverige?

  25. Och som svar på en del andra kommentarer här- jag tycker verkligen inte det är gamla människors/gravidas skyldighet att be om hjälp/sittplats.. Jag tycker en sån attityd bara ökar idén om att sköt dig själv och skit i andra. Lär barnen att se andras behov ibland, och att det är härligt att hjälpa!

    1. Tack för detta inlägg, vi har tydligen glömt vad drt är att ge och tror att svaret på det är att ta.

  26. Jag vet inte hur det fungerar ute i landet. Men jag vet att i Stockholm är det numer för j*vligt med det här. Jag är infödd stockholmare så jag kan jämföra med många år tillbaka och det räcker med att gå tio-femton år tillbaka i tiden så hade folk fortfarande normal hyfs.

    Då har jag frågat mig vad som hänt. Vad är det som förändrats? Det ena är att många utifrån landet har flyttat till Stockholm. Är det dem vi ser bete sig så här? Eller är det en allmän förändring i takt med att Stockholm vuxit från provinsiell håla till ändå en riktig storstad (om än en väldigt liten storstad) och stans invånare helt plötsligt tycker att de är så himla viktiga och världsvana.

    Jag vet ju inte. Men jag ser att många skrivit det jag själv också upplevt, att i de riktigt stora städerna ute i världen och Europa, där är man artig och hjälper varandra.

    Sura svenskar – skärpning! Ni skämmer ut oss.

    1. Inflyttningen till Stockholm har pågått betydligt mer än tio femton år så jag tror inte att vi ska skylla på lantisar. Jag är från landsorten och har bott i Stockholm i snart trettio år och jag vet inte om jag håller med om att det har blivit drulligare. Svenskar i gemen ÄR drulligare och oartigare än på många andra håll, det måste jag tyvärr säga. Tölpiga. Be om ursäkt om du ska fram i stället för att bara trycka på! Be om ursäkt om du puffar till någon oavsiktligt! Håll upp dörrar, res dig på bussen, hjälp med otympliga saker – självklara umgängesregler för mig och jag fostrar mina barn i samma anda. Någon period i exempelvis tonåren är de kanske alltför självupptagna, blyga eller bara disträ, men det bör vara undantag.

      1. Tja, alltså “lantisar” är nog ett ord jag över huvud taget aldrig skulle använda mig av; det uttrycker ett löjligt förakt. Nej, utan jag funderade mer kring egenskapen att man tycker att man själv är så himla viktig och andra betydligt mindre viktiga. Var kommer den från, så att säga – och det var då, eftersom jag till skillnad från dig ser en väsentlig förändring i Stockholm under säg de senaste 15 åren, som jag tänkte att det kanske finns en koppling mellan själva beteendet och staden. Till exempel så att en nyinflyttad person helt plötsligt tycker att den blivit så speciell – “Jag är ju storstadsbo nu!”. Eller så att en stockholmare sedan länge helt plötsligt tycker att den bor i en världsmetropol.

        Det var så jag menade, inte att det du kallar “lantisar” skulle ha ett sämre beteende än stockholmare.

        1. I så fall tror jag snarare att det är själva synen på den egna individen som har ändrats och blivit mycket mer egocentrisk och individualistisk. Det kanske var så du menade? Den som först påpekade det var föreståndaren på vårt gamla dagis. Det är ett föräldrakooperativ och för tio år sedan började hon märka en väldig skillnad i attityd hos de föräldrar som sökte sig dit mot för hur det var när det startade. Nya och mer egotrippade generationer?

  27. När jag var gravid med min dotter åkte jag buss en hel del. När jag var drygt 8 månader gravid var det en stackars mamma som skulle på bussen med barnvagn och hela köret och INGEN på hela bussen hjälpte till. Hon stod där och sa “snälla, kan ingen hjälpa mig?” med lätt desperation i rösten. Jag blev flyförbannad, kan inte en jävel hjälpa den här stackars kvinnan?? Men icke! Jag reste mig upp, gick ner för trappen och hjälpte henne. Sen sa jag högljutt att det var ju schysst att alla unga friska människor hjälpte till, skulle det verkligen krävas en gravid kvinna till att hjälpa till? Oj vad de skämdes, och med all rätt!

  28. Jag tycker faktiskt att jag oftast blivit erbjuden plats på tunnelbanan när jag var höggravid. Tycker ofta att jag får hjälp med dörrar osv med barnvagnen också. Däremot tycker jag att man borde kunna få mer hjälp av personalen på tåget (SJ). Snabbtågen funkar ju rätt bra att ta sig ombord på, men regionaltågen med smala trappor och barnvagn är ingen bra kombo. Men då fick jag hjälp av en snäll äldre dam som hjälpte mig in med vagnen och sedan passade babyn medan jag lyfte in bagaget, och när jag klev av var det flera andra passagerare som också skulle av som hjälpte mig. Men om det inte varit några andra där?

  29. Håller med dig om vår egoism men håller också med om den euforiska känslan när en främling ser mig och bryr sig om mig. Plockar själv alltid tillbaka kläder till det ställe jag har hämtat dem när jag har provat i en klädaffär, utan att tänka på det, jag tycker att det är lite kul också:). Sist jag var i Stockholm gjorde jag samma sak. Då tittade den unga expediten på mig, log ett stort leende och tackade. Gulligt, tyckte jag och kände mig varm i hjärtat hela dagen:)/Ninni ♥

  30. Jag håller med, det gör jag. Men jag kan också tycka att det är väl bara är att fråga om en kan få hjälp med att öppna en dörr/få en sittplats? Jag vill poängtera att jag reser mig alltid för äldre/gravida/föräldrar med små barn när jag sitter på t-banan/bussen samt håller upp dörrar. Men som sagt, det känns mer konstruktivt att fråga om hjälp än att uppröras över bristen på den. För jag tror få skulle säga nej.

  31. Jag har inte en enda gång i mitt liv sett någon gravid eller äldre människa som INTE erbjudits sittplats på tunnelbanan eller bussen i Stockholm. Folk kastar ju sig upp för att erbjuda!

  32. Min erfarenhet var den motsatta när jag väntade mina barn. Blev positivt överraskad över den artighet (ofta fr unga killar) och vänlighet som visades när jag kom stånkandes med magen i vädret.

  33. Många människor är väldigt stressade här i Stockholm, tror att det är därför de inte hinner tänka på att vara artiga mot andra. Jag häpnar ibland i tunnelbanan, då ingen erbjuder äldre och gravida sittplats. Artighet och ett trevligt bemötande kostar faktiskt ingenting.

  34. När jag var småbarnsmamma i USA fick jag alltid hjälp av medmänniskor med att öppna dörrar osv, det sitter i ryggmärgen att vara artig och hjälpa de som behöver hjälp. Sedan flyttade vi till Sverige och bl.a. Stockholm och att åka tunnelbana med barnvagn och en 3-åring var inte kul. Folk formligen klättrade över oss för att komma fram och hänsyn och artighet tror jag vi svenskar inte uppfostrats till. Det är så synd att vi inte kan visa litet mer medkänsla för varandra och hänsyn, tänk på detta alla föräldrar när ni har chansen att berätta för era barn hur man ska uppföra sig mot varandra. Jag försöker alltid vara artig och hjälpa de som behöver hjälp och många tackar inte när man håller upp en dörr t.ex. Då brukar jag titta på den personen och säga tack och då glor de bara dumt. Vi svenskar reser mycket och blir inspirerade av andra kulturer, kanske vi ska låta oss inspireras av andra kulturers vänlighet och ödmjukhet. Vore intressant att veta varför vi gör som vi gör. Annars är ju svenskar så ambitiösa och duktiga så nog skulle vi kunna lära oss artighet och hänsyn också.

  35. Jag håller faktiskt inte med , när jag var gravid och nu med min tvååring upplever jag det som att folk ( i Stockohlm där jag bor) och på andra ställen reser sig upp och ger oss plats när de ser oss. Samma var det när jag var gravid. Jag blev så rörd av alla som ville flytta sig och hjälpa till! Dessutom alla trevliga människor där vi bor i förorten Tensta som spelar tillbaka bollen när vi dribblar längs gångvägarna och alla som vinkar och ler mot oss, det är en glädje att vara med barn bland folk tycker jag…!

  36. Jag har problem med balansen och det gör att jag lätt faller och snubblar, spec när det halt på vintern och då faller jag rejält. En enda gång har jag varit med om att någon har frågat om det gick bra eller om jag behövde hjälp, och då var det 5 utbytesstudenter som direkt kom och hjälpte mig upp, försäkrade sig om att jag var ok, etc. Ska lägga till att det var fullt med folk runt oss men ingen annan verkade bry sig. Annars har jag aldrig varit med om att ngn har frågat om det gick bra eller inte, även om det funnits folk omkring och jag fallit svårt.
    Men i Berlin där jag bott innan, upplever jag att msk är bertydligt mer hjälpsamma (även om man som någon sa kan bli utskälld då och då), förra sommaren var jag där på semester och snubblade till i en trappa på väg ner från pendeltåget när jag kom med en stor resväska. Direkt kom inte mindre än fyra personer springade från olika håll i trappan, hjälpte mig upp, bar ner min väska, frågade om jag var ok, om jag behövde mer hjälp osv .
    Undrar om det kanske är blyghet som hindrar oss från att hjälpa till? Kan vi då inte utmana oss själva med att erbjda oss? Det värsta som kan hända är väl att personen säger nej?

  37. Ja, det är ju lätt att generalisera utifrån sina egna upplevelser. Oavsett vad man tycker är “allmänt hyfs” finns dock alltid någon annan som har en annan åsikt, just eftersom hen har andra erfarenheter. Du tycker kanske det är självklart att hjälpa någon med något, men det beror ju på att du resonerar på ett visst sätt. Jag hjälper gärna till, men har efter flera år som personlig assistent också börjat tänka om. Det är helt rätt att en del människor gärna vill bli hjälpta, men det är ingen självklarhet att alla vill det. Med en synlig funktionsnedsättning kan det motsatta rent av vara en önskan, men detta varierar förstås också. Så ta ingenting för givet! Att vara rullstolsburen och ständigt få frågan om man behöver hjälp kan kännas stigmatiserande – att omvärlden ser en som hjälplös fast man kan och vill klara sig själv. Men återigen: inte alla rullstolsburna känner så. Ärligt talat så vet vi ju inte vilken önskan som döljer sig i huvudet på den som stiger på en full buss. Lika lite vet vi vad de som sitter kvar tänker. Att vara öppen med vad man behöver – hjälp, sittplats eller dylikt – och inte ta för givet att någon behöver något bara för att de ser ut att behöva något, det vore att acceptera att vi alla är olika, vill olika och kan olika. Precis som vi inte heller bör generalisera utifrån sexualitet, ras, genus, klass etc.

    1. Visst är det så!
      Jag håller egentligen med Clara i att vi ska vara trevliga och artiga mot varandra… MEN! ofta när jag erbjudit min plats till någon på bussen så tackar de nej. Det tycker jag (okej lite fånigt) kan vara lite pinsamt. Så ibland bara reser jag mig när jag ser att någon äldre stiger på – men då springer det ofta en yngre person och tar platsen som jag gav bort till den äldre! Med gravida kan det ju bli rysligt pinsamt om jag tror att någon är gravid men hon inte är det och tanken om att funktionshindrade kanske inte alltid vill vara den som folk erbjuder hjälp till pga stigmatiserande, ja den tanken förstår jag helt och fullt.
      Så nu har jag tyvärr blivit lite restriktiv med att erbjuda min plats, om det inte är någon som uppenbart ser ut att vilja ha en plats eller som frågar. Jättedumt av mig kanske, men jag tycker det kan vara lite jobbigt att börja kommunicera med främlingar på bussen för det gör man inte i storstäder….

  38. Jag tog bussen här i Paris för några veckor sen när en mamma skulle på. Inte nog med att hon fick hjälp på med barnvagnen, en annan kvinna hade den lilla flickan i knät medan mamman stuvade klart sina saker eftersom bussarna kör direkt och hon inte kunde stå stabilt medan hon höll på med det. Så himla fascinerande!

  39. Jag glömmer aldrig den där dagen när jag , 2 veckor kvar av graviditet, kliver på en buss i centrala Malmö med min 5-åring. Bussen är fullsmockad men när den stannar så reser en man sig och säger att jag kan ta hans plats.
    Tro på fan när dörrarna öppnas så rusar en äldre herre och tar platsen. Mannen som reste sig pekar på mig och säger att platsen var för mig, men den äldre i fråga skakar på huvudet och vägrar resa på sig.
    Vilket ingen annan heller gör.
    Busschaffören körde som om han skulle med tåget, snabbt och ryckigt och jag fick verkligen hänga mig i stängerna. Min lilla 5-åring fick slutligen plats att sitta, hade jag haft mindre mage hade jag kunnat ha henne i knät, men som det nu var så var jag enorm..
    Samma man som knep min sittplats hade då mage att säga åt mig att mitt barn skulle stå upp så att en annan åldring skulle få sitta. Det är ett under att jag inte blåste öronen av honom.
    Men jag har aldrig känt mig så utsatt och utanför som då. Folk som undvek att se mig , som undvek att hjälpa. Jag kan inte förstå den här mentaliteten som så många av mina medmänniskor besitter. Undrar om de hade fortsatt ignorera mig om vattnet gått där i bussen, om jag gråtit, om jag blivit förbannad.
    Dessutom så retar jag mig på att jag är så jävla svensk som inte vågar ta striden, som inte vågar ställa till ett uppträde. Vi är så rädda för att synas o höras.

  40. Bra inlägg Clara som så många andra inlägg du har gjort! Håller fullständigt med dig! Tänker på som trebarnsmamma att jag ska tänka extra på det här som en del av uppfostran. Själv så vill jag vara ett bra fördedöme för mina barn och för andra till att visa på sådana här saker t.ex som att hjälpa de som behöver o.s.v. Det borde vara förbjudet att se på när andra behöver en hjälpande hand. Varför ser vi inte de tillfällena när de i stort sett dagligen dags finns mitt framför ögonen på oss? Vi får be om öppnade ögon och kanske framförallt hjärtan. =) Ser också att (inget nytt i och för sig) att de flesta av oss är otroligt upptagna av vår Iphone eller vad vi nu har och jag kan irritera mig på det också. =) Kanske kan det hjälpa till att så många av oss inte ser vad som är viktigt egentligen? TACK Clara för din underbara blogg!!

  41. Men klara, är du inte lite “damsel in distress” som i tystnad väntar på att någon ska ta din väska, hålla upp dörren eller ge dig sin plats på tunnelbanan utan att du ska säga något? (typiskt tjejigt)

    Herre gud – Varför bad du inte någon i gänget hjälpa dig med dörren? Jag är nästan säker på att dom hade varit glada att hjälpa till, men vissa människor har svårt att göra saker om ingen ber dom.
    Ger ingen upp sin plats när du kliver in på tunnelbanan – Fråga. Säg “Hej, jag är gravid. Skulle jag kunna få din plats?”

    Mer handlingsförlamad än så behöver man faktiskt inte vara.
    Man behöver inte passivt vänta på att hjälpen ska komma, gärna i form av en knight in shining armor. Man kan faktiskt fixa saker själv också.

  42. Jag tycker det är så svårt när jag är i såna sammanhang att be om en plats. Jag har ett funktionshinder/sjukdom som inte syns, men som gör det väääldigt jobbigt för mig att stå längre stunder. Men jag vågar inte be om en plats, för på utsidan ser jag ut som en ung frisk kvinna. Men om vårt samhälle hade en lite mer generös och hjälpsam attityd hade det kanske varit enklare att be om hjälp också.

  43. Det kanske fungerar bättre om man är TACKSAM för de gånger man får hjälp, istället för att vara IRRITERAD de gånger man inte får det.
    Andra kan inte läsa ens tankar eller förutse ens behov, men själv har man alltid möjlighet att be om att få hjälp. Ett “snälla, har du lust att öppna dörren för mig” är bättre än att se sig som ett offer för andras oförmåga att förutse ens behov.

  44. Jag håller med till fullo, men vet du vad, i Norge är det ännu värre! Om det nu är möjligt. Ingen reser sig, och om man frågar så ser dem dumt på en. Ingen håller upp dörren till någon, gamla människor får stå på bussar och tåg, och det är bara mig mig mig mig mig mig som roterar i huvudet. Jag är så less på att alla bara tänker på sig själv, och aldrig någon annan. Jag försöker verkligen ändra på det genom att göra en god gärning så ofta jag kan, men jag är gravid i sjunde månaden och orkar inte resa mig för att öppna en dörr längre.

    1. Dette er jeg slett ikke enig i! Snakk om å skjære en hel befolkning over en kam! Selvsagt er det masse mennesker i Norge som alltid tilbyr hjelp til de som trenger det; sete på bussen, hjelp med en dør, bære en veske etc. Men jeg syns også at holdningen om at man i stillhet skal vente på hjelp og irritere seg hvis man ikke får hjelp er veldig gammeldags og bakvendt: oppegående, selvstendige kvinner kan be om det de vil ha – ta grep om egen hverdag, ikke vent på at andre skal gjøre det.

  45. Vilket bra inlägg!! Bor sen ett antal år i London och uppskattar verkligen artigheten man visar varandra, oavsett om den kanske är ytlig, som några nämner här ovan.

    Att kunna veta att man kommer att få hjälp om det skulle behövas, oavsett om det är med att bära en väska/barnvagn i nån av tunnelbanans många trappor eller något annat, ger en bra känsla och en trygghet ibland. Tror också att det kan hjälpa till att få samspelet mellan människor att flyta på bättre, speciellt i en storstad där så många människor måste samsas om utrymmet.

    Blir besviken på just avsaknaden av den där vardagshjälpen när jag kommer hem till Sverige, där många andra saker annars är mycket bättre än i England. Det är klart att man kan fråga om hjälp själv, men tycker inte att det alltid ska behövas. Det syns i många fall, om än inte alla, om nån behöver hjälp. Om alla t.ex. har lagt sin väska på sätet bredvid sig på bussen och det kliver på en massa folk, så kanske man kan räkna ut i förväg att någon vill sitta ner, och ta bort den innan personen ska behöva fråga 🙂

  46. Nu har inte jag barn sa har aldrig behövt krongla med nagon barnvagn, men min erfarenhet av detta är att jag (kanske som svensk) har svart att tacka ja till hjälpen som erbjuds. Jag bor i Tyskland sedan drygt tre ar tillbaka och jag har verkligen fatt lära mig att tacka ja när nagon vänlig själ vill hjälpa mig med den tunga resväskan eller matkassarna. I början när folk erbjöd sig kändes det för mig som om de trodde att jag inte kunde klara av det själv vilket gjorde att jag tackade nej bara för att pa nagot sätt bevisa för alla att “jag kan själv” och kanske även “kvinnor kan”. Nu har jag lyckats hitta nagon medelväg , men detta var helt klart en kulturkrock som jag inte var beredd pa.

  47. En gång erbjöd jag en man hjälp med en väska. Han trodde att jag var prostituerad… Det är så illa…

  48. En gång hade jag väldigt bråttom till tunnelbanan, och i annat fall brukar jag alltid tänka att det kommer ett nytt tåg om 10 min så det är lugnt, men nu var jag verkligen tvungen att hinna med just det här tåget. Så ser jag att tåget just ska stänga dörrarna och jag springer upp för trapporna till perrongen och en kille springer om mig och jag tänker fan, varför ska han vara snabbare, jag vill också hinna med! Och när jag kommer upp så står han där och blockerar dörrarna, så att de inte kan stängas, bara för att jag skulle hinna på.
    När jag sitter på tåget ogillar jag ju att människor försenar avgångar för att de håller upp dörrar osv, men nu kunde jag ju inte bli annat än glad tyvärr, herregud vilken fin människa! Han gjorde också hela min dag!

  49. Jag tror faktiskt inte att det alltid behöver handla om egoism, det är bara det att vi inte längre uppfostras att hålla upp dörren för andra så att det inte slår vissa att de kanske borde göra det för att underlätta för andra.
    Jag är själv till stor del självuppfostrad vilket innebär att jag genom trial and error fått lära mig sånt som andra tycker är “vanligt folkvett”, men som kanske inte kommer automatiskt för de som det inte är självklart för. Visserligen har jag alltid vetat (eftersom någon berättat det för mig) att hålla upp dörrar och det där, men det är annat som vissa tar för självklart som jag alltså fått upptäcka förväntas av mig själv. Kanske har jag framstått då som en jävla pantskalle som inte kan fatta själv vad, men vad fan. Shit happens.

  50. När jag läste det här inlägget kom jag att tänka på i våras: jag och min son – då 2,5 månad – följde med min mamma till Göteborg för att heja fram henne i Göteborgsvarvet. Tågresan dit gick bra – med barnvagn och två väskor. Men hem var en mardröm. Tåget var överfullt eftersom det var mycket folk i rörelse den helgen. Dessutom var det färre vagnar på tåget än vanligt – tågpersonalen beklagade detta (vilket inte hjälpte oss resenärer…). Jag fick stå med min son i babybjörnsele i 45 min innan en kvinna kom fram till mig och sa: “Det där ser jobbigt ut, du kan ta min plats.” Vilket jag gladeligen gjorde. (Till saken hör att det inte bara var gravida eller kvinnor med bebisar eller äldre som hade sittplatserna på tåget.) Jag trodde nog att jag skulle bli erbjuden en sittplats tidigare, men icke… Det var dessutom inte lätt att få till amning eller blöjbyte på den resan. Jag kände mig ganska härdad efteråt. Typ – nu klarar jag nog allt. Trodde att kollektivt skulle va smidigt, men istället blev det – aldrig mer! Mardröm!

  51. Måste berätta! När jag var på semester på mallis med min man och dotter var jag gravid i typ vecka 18. Det syntes, men inte jätte mycket. Vi åkte iaf buss in till Palma stad en dag och när i skulle hem igen var bussen full. Min man gick först på med min dotter och sen kom jag och ställde mig jämte honom. Direkt reste sig kvinnan som satt närmast och sa på spanska “sätt dig!” . Jag kan spanska men förstod ingenting eftersom hon var äldre än mig, som min mamma ungefär. Jag svarade artigt “nej tack, sitt du!” men hon gav sig inte. Efter lite fram och tillbaka frågade hon om jag inte var gravid, jag svarade förvånat “ja?” och då insisterade plötsligt alla spanska kvinnor omkring mig att jag skulle sätta mig. Jag satte mig ner och tittade åt sidan, där satt en skylt med en rullstol på, och en bild på en gravid kvinna. Så på mallis har alltså bussarna skyltar på att handikappade och gravida kvinnor ska minsann få sitta! Tycker det är bra, även om det borde vara självklart. Vet inte varför jag skrev så långt, hoppas du hängde med 😉

  52. Jag hör till de som brukar erbjuda plats till äldre personer, men VARENDA gång jag har gjort det så blir personen antingen förnärmad eller säger att den hellre står. Kanske tror de att de ska bli rånade också? Så jag har slutat erbjuda mig. Brukar även fråga om folk behöver hjälp att nå saker i affären (är rätt så lång). Senast jag gjorde det, till en liten kille som försökte nå lite godis, så vände han sig om och glodde på mig som att jag var dum i huvet. Kul! Så ja, jag vet inte om jag kommer erbjuda hjälp någon mer gång. Hellre då att de som behöver hjälp faktiskt ber om den. För jag (och säkert många andra) hjälper gärna!

  53. Lustigt att ingen här nämner det fenomen som mina vänner och bekanta ständigt råkar ut för, att killar och män från femton år och uppåt är oerhört hjälpsamma mot gravida och barnvagnar, men att kvinnor i samma åldersgrupp är raka motsatsen, framför allt de som själva är mammor. Att dessa kvinnor inte håller upp dörrar, ger plats , hjälp med vagn etc. Självklart gäller detta inte alla kvinnor i nämnda åldersgrupp, men det verkar tydligen vara ganska vanligt förekommande. Trist, i vilket fall.

  54. Helt ärligt (och grovt generaliserande) men äldre personer och nyinflyttade stockholmare är värst. Ibland undrar man om folk ute i landet blivit uppfostrade av vilda djur eller helt enkelt euforiska över att äntligen ha blivit stockholmare för sämre inneboende hjälpsamhet eller respekt för medmänniskor har jag aldrig träffat på. Dessvärre upplever jag detta dagligen.

  55. Clara vad ska vi göra med Sverige???????? Ingen bryr sig alls, inte politiker inte vi vanliga dödliga. Jag är såå ledsen:( Detta landet och världsdelen är på väg vart?? Vem ska ta hand om oss??

  56. Det är så j**** irriterande. Jag bor utanför Umeå , åkte buss varje dag under nästa hela graviditeten. Fick oftast stå ända till stan pga att det var slut sittplatser när bussen kom till min hållplats. Inte så kul, iallafall sista tiden. Trodde nästan att jag skulle föda där och då.

    Sen tänk sig babyskydd och tokskrikande bebis i världens längsta kö på Ica i babyskydd från tomma intet. Får bara arga blickar. En spontan tanke från min sida hade varit att låta någon gå före!?

  57. Som visst flera andra här så bor jag också i London. Här kan gravida få en pin från motsvarande Länstrafiken (Traffic for London) där det tydligt står Baby on Board, superbra! Då slipper medpassagerare gissa sig till om någon är gravid eller inte + att den gravida tydligt visar att de skulle uppskatta en sittplats.

  58. Ja man blir besviken på folk för allt möjligt. Därför är det så lätt och bättre för en själv att lite hurtigt på bussen fråga “Kan jag få en hjälpande hand att lyfta vagnen?” Eller på tuben fråga lite glatt “Är det ok att jag får en sittplats?” Då blir många hjälpsamma och tittar upp från sina iPhones och blev glada att man frågade. Bättre det än gå runt och sura över folk.

  59. Bor också utomlands sedan ett par år tillbaka och det här är en av de största (må vara töntigt, men det är så det är) anledningarna till varför jag verkligen inte vill flytta tillbaka till Sverige. Att bli påsprungen på stan som om man är osynlig, otrevliga busschauförer (som folk i sin tur är otrevliga mot) och att ingen. någonsin. hjälper.

    Kommere aldrig glömma när jag kom till en av de större städerna i Sverige och skulle använda en sms-biljett på en buss för första gången i hela mitt liv. Jag stannar till och håller upp min telefon till chauffören som stirrar på mig som om jag hade 4 huvuden. Han ryggar tillbaka och säger något men pga en massa andra ljud och hans dialekt så hör jag inte vad han säger, och frågar “ursäkta?”. Hans svar? “JAG ÄR INTE BLIND, du behöver väl förfan inte trycka upp telefonen i ansiktet på mig!?” Jag var helt paff, och yttrade någon slags ursäkt samtidigt som jag rörde mig in i bussen med min enorma resväska. Och nej, ingen erbjöd sig att flytta på sig så att jag skulle få ställa undan min väska och chauffören skrek INGA VÄSKOR I GÅNGEN tre gånger innan jag irriterat tryckte den så långt åt sidan som jag kunde.

    På mitt jobb har vi väldigt många dörrar och långa korridorer, men det är alltid någon som håller upp dörren åt dig. Kommer du bakom dom så stannar dom upp och väntar in dig, kommer ni från olika håll så händer det att dom öppnar dörren och sen BACKAR UNDAN för att släppa igenom dig först. Man säger tack så mycket och hejdå när man kliver av bussen, men säger förlåt om man stöter till någon istället för ett svenskt “oj” och man erbjuder sittplatser till alla som kan tänkas behöva – den unga kvinnan med den tunga väskan, mannen med käpp, familjen som vill sitta tillsammans.

    Vänlighet föder vänlighet.

  60. Hej – jag bor i München och även här hör det till folkvett att hjälpa till, öppna dörren och lämna över sin sittplats till den som verkar behöva den bättre. Men vänlighet föder ju vänlighet så om alla vi som läser Claras blogg börjar så borde det sprida sig som ringar på vatten i Sverige också.

  61. Jag vet att åtminstone för min del handlar det nog inte om egoism eller självupptagenhet. Jag kan ofta se folk på bussen och tänka “kanske jag borde erbjuda hen min plats nu…?”. Men jag gör det ofta inte, av sociala skäl. Jag vågar helt enkelt inte.

  62. Bra skrivet Clara! Ibland blir man helt paff av folks tafatthet.

    När jag själv var höggravid blev jag dock vid ett tillfälle glatt överraskad. Jag kom vankandes på tågperrongen med min jättemage, trött och plågad av smärta, och TRE personer reser sig från en bänk jag närmar mig. “Been there, done that” säger en kvinna vars plats jag tar. Det finns hopp! 🙂

  63. Jag håller helt och hållet med, men känner att jag behöver påpeka en sak. Häromdagen åkte min man buss och erbjöd sin plats till en äldre dam som kom ombord. Han är alltid väldigt hjälpsam och när han sedan berättar för mig att han fick svaret “-Ser jag så gammal ut?” av den uppenbart förnärmade damen blir jag faktiskt lite ledsen. Det hade räckt om hon hade avböjt med ett “-Nej tack” i stället för att han skulle slippa känna sig bortgjord över att erbjuda sin plats till någon han trodde behövde den bättre. Detta beteendet är just det som gör att jag ibland känner mig osäker på om jag ska erbjuda min plats, för det är inte kul att känna sig bortgjord inför en fullsatt buss även om jag mer än gärna vill vill ge min plats till någon i större behov av den.

  64. Så lätt att vara förnärmad och hålla med inlägget. Så lätt att det känns både tandlöst och nästan ovidkommande. Tror alla, även ni som kommenterar och nickar instämmande till “andra idioters ohyfsade beteende” någon gång varit precis lika ohyfsade och egoistiska själva. Utan att tänka på det. Det är för lättköpt, tycker jag. Folk är olika, när man färdas i det offentliga rummet ska man inte räkna med att alla tänker likadant om vad vanligt vett är som man själv. Och snälla, det var inte bättre förr.

  65. Ärligt talat så tycker jag att det är en rätt märklig företeelse att andra människor förväntas kunna förutse andra personers (främlingars) behov och önskningar, istället för att en person som behöver hjälp ber om det.
    Somliga saker är såklart uppenbara, men även om en person behöver hjälp så blir man många gånger avsnäst när man erbjuder sig att hjälpa, somliga säger -Tack, men nej tack, och ytterst få tar emot hjälp och är tacksamma för den.
    Därmed så drar många med sig en attityd om hur elaka alla andra är och att det är helt absurt att människor inte kan förstå att just jag minsann behöver hjälp.

    Sedan finns det på tåg och bussar mängder av människor som är drabbade av orsaker som gör att dem behöver sitta men som inte syns utanpå, jag är en av dem och jag har vid otaliga tillfällen blivit utskälld för att jag inte erbjudit min plats för jag är ju minsann en frisk och ung kvinna som faktiskt kan stå upp. Småbarnsföräldrar, gravida och äldre har faktiskt inte större rättigheter i kollektivtrafiken än vilken annan resenär som helst. Jag har också betalat min biljett, jag kan heller inte stå upp men mig är det okej att klanka ner på i och med att det inte syns. Det finns aviserade platser för barnvagnar, och dessa ska såklart hållas fria för just barnvagnar, rullatorer, rullstolar m.m, men att kräva att alla andra ska kunna läsa tankar och ge upp sina platser är ju minst lika egoistiskt och otrevligt.
    Faktum är att de som har möjlighet att ge upp sina platser oftast gör det om de får frågan. om någon inte reser sig och ger sin plats så kanske man får tänka ett steg längre och inse att det kanske finns en anledning och att man snällt får acceptera det.
    Frågar någon mig så säger jag bara att jag behöver min plats själv, inte att jag har mängder av osynliga sjukdomar och att jag på det äter mängder av mediciner som ger mig biverkningar som påverkar mig fysiskt.
    Äldre, gravida och småbarnsföräldrar kan ju faktiskt öppna munnen och be om hjälp istället för att ta det för givet och sedan gå hem och klaga över hur oartiga alla andra är, skänk istället en tanke till medresenärer och våga be om hjälpen. Andra betalande resenärer tycker inte heller om att bli utskällda innan de ens blir tillfrågade om hjälp.

  66. visst är det enkelt att göra någon glad med en simpel gest. har åkt tunnelbana med barnvagn och folk har då rentav varit oförskämda mot mig! jag hade inget barn i men vagnen var täckt över suffletten så det kunde de inte veta. jag blev förvånad över hur bedrövligt egocentriskt vissa människor beter sig!

  67. Jag tror det är för att vi har ett allmänt accepterat ganska stort avstånd i hur man interagerar med människor i svensk kultur. Folk hjälper nog gärna till men vi uppfostras till att det känns lite intimt att interagera med främmande människor och man blir t ex rädd att någon som ser gammal ut ska ta illa upp om man ställer sig eller liknande. Tror inte det äger särskilt mycket att bara avfärda det som ohyfs och att folk inte bryr sig.

  68. Jag kom att tänka på en händelse som inträffade för drygt ett år sedan.
    Mina scouter (12-13 år) och jag, plus två andra unga ledare, var på väg ut i skogen med våra stora väskor och hade packat in oss på en spårvagn för att ta så lite plats som möjligt.
    På en hållplats kliver en äldre man med käpp på och jag uppmanar mina scouter att flytta på sig för att lämna plats, vilket de gör snabbt och smidigt. Mannen ignorerar detta och skäller ut en annan scout på andra sidan gången för att hen inte flyttar sig. Vi (som redan innan skämdes fört att vi tog upp mycket plats) blir helt ställda och det blir världens kalabalik innan alla håller i sig såpass att de inte faller omkull i farten.
    Alla blev liksom ledsna på något sätt, och scouterna fattade inte vad de gjort för fel. Att man ska hjälpa varandra kräver nog ändå någon sorts ömsesidig respekt – det är inte bara de minsta som ska vara vänliga. Och frågan är om den utskällda scouten i framtiden kommer vilja visa hänsyn trots fortsatt påtryckning från oss ledare.
    I övrigt håller jag helt med om att man bör erbjuda plats, hjälpa till med väskor etc.

  69. Jag bor numera i London och jag har upptäckt att här är det en självklarhet att hjälpa till med väskor, ställa sig upp på bussen och tuben för gamla och gravida, öppna dörrar och råkar man stöta till någon är det “I’m so sorry, are you alright?! Det är helt underbart och ärligt talat en av anledningarna till att jag inte bor i Sverige.

  70. “Artighet är smittsamt. Och det börjar med dig.”
    säger den inspelade rösten i New Yorks tunnelbana efter uppmaningen om att ge sin plats till en äldre, rörelsehindrad eller gravid människa. Det är en kul påminnelse tycker jag.

  71. Oj vad tråkigt med så mycket negativa erfarenheter. Jag tycker ofta man får hjälp när man behöver, speciellt om man ber om det, ibland sitter folk och tänker på nåt annat. Det behöver inte handla om oartighet, oftast är det nog mer obetänksamhet eller mental frånvaro som gör att ingen tar initiativ. Be om hjälp med ett leende, så får du ofta hjälp. Inte alltid, förstås, idioter finns ju överallt.

  72. jag tycker folk nästan alltid hjälper till. jag kanske ser hjälplös ut men jag får alltid hjälp.
    senast i lördags. ren humorsituation. skulle ladda mob på tåget. laddaren lossnade från taket och fastnade mellan sätena och självklart fick jag bara fram en del av den. den andra delen satt fast mellan sätet och väggen men en kille la ner sin själ i att få upp den. petade in en tidning och fixade och trixade och jodå gick bra.
    jag känner mig trygg med att folk hjälper mig. brukar be om hjälp om jag behöver om de inte ser det själva och aldrig att någon säger nej. De är bara blyga eller lite småkorkade. en lite puff i rätt riktning bara.

  73. Men så finns det dom som bara ställer upp när man verkligen behöver det. Flög själv med mina tvååriga tvillingar i veckan och det var så himla många fina människor som erbjöd sin hjälp. På flyget vände sig också kvinnan framför oss och berömde mig för mig tålamod och på vägen ut när man var tvungen att ta sig ner för trappor och ut till en transitbuss och vi är sist ut och har problem att ta oss ner springer det ut en kvinna från bussen, tar en av mina väskor och en av mina småttingar i handen, väl inne på bussen reser sig genast en annan person och erbjuder oss plats, en annan man ser till så att min ena lilla kommer med oss in på flygplatsen genom snurran varpå en annan man sedan kommer fram och frågar om han kan hjälpa till med något. Så himla glad jag blev av all hjälp som erbjöds!

  74. Jag tror inte att det handlar om någon speciell egoism utan mer om uppfostransinriktning. Som utlänning som flyttade till Sverige i 30-års ålder har jag hunnit uppleva flera andra kulturer och kan konstatera att
    svenskar är varken mer egositiska eller sämre uppfostrade än de flesta andra europeer. Men lite generaliserat, här satsar mycket mer krut på att vara mycket politiskkorrekt, att inte lägga sig i i andra människors liv, att vänta på sin tur och inte minst, att visa för andra att man kan klara sig själv. Och utifrån det har man nog nedtonat vikten av att hålla upp dörrar, att erbjuda plats, att sträcka ut en hjälpande hand, vilket kan jag tycka är synd. I södra Europa och Latinamerika däremot ger man fan i att vara politiskkorekt, alla vet bäst om vad som är bäst för de andra, köar existerar inte, folk bara svärmar in, och man är tacksam att få all hjälp som erbjuds. Men, det sitter i ryggraden att hålla upp dörrar, erbjuda platser, och som småbarsnmamma / gravid erbjuds man ögonblickligen all medmänsklig hjälp man kan nångonsin föreställa sig och lite till. Det är min självupplevda sanning 🙂 Om jag ska välja mellan de två beteendemodellen är kanske den svenska bättre ändå, om man tittar på hela paketet 🙂 Men kanske det är dags att köra en kampanj i Sverige i stil med “håll Sverige rent”, fast det ska heta “visa andra omtanke”?

  75. Har en dotter på 4 månader som jag redan flugit inrikes med 4 gånger. Trodde aldrig att folk skulle vara så hjälpsama som jag upplevt när jag rest ensam med henne! Många släpper förbi mig, hjälper till med bagage och om jag tappar något. Sist jag reste bar min snälla stolsgranne min väska hela vägen till utgången på flygplatsen. I vanliga fall kör jag mest bil så jag vet inte hur jag skulle blivit bemött som gravid eller med småbarn i kollektivrraftrafiken. Har hittils blivit positivt överraskad!

  76. Tror också det är mycket så att i länder där det är något positivt att t ex vara gammal kanske människor som är äldre inte reagerar negativt när någon reser sig och erbjuder dem plats – här i Sverige kanske många har negativa erfarenheter av att ha erbjudit en äldre person sin plats just för att den äldre personen tagit illa upp dvs inte tycker om att hen tas för “äldre person som nog behöver sitta”. Det kan vara att samma sak gäller för gravida, att en del gravida tar illa upp när de erbjuds plats,, Jag har också själv en sjukdom (som inte direkt syns utanpå) och kan tyvärr inte erbjuda plats på buss/tåg..

  77. Jag har varit gravid och med dubbelvagn i Stockholm och håller inte alls med. Jag har väldigt ofta blivit erbjuden hjälp med vagnen av eller på bussen (gamla bussarna med trappa). Många unga killar faktiskt. Har inte alls mött samma inställning på landet.

    Däremot har jag inte upplevt att folk rest sig för mig i tunnelbanan eller på bussen, hade i och för sig inget behov att sitta eftersom jag inte haft foglossning. Innan jag själv fick barn hade jag inte en tanke på att det skulle vara tungt att stå som gravid, och erbjöd aldrig min plats. Nu erbjuder jag gärna min plats, men endast om jag är 100% säker (och det är jag sällan) på att kvinnan i fråga är gravid, är lite orolig att förolämpa någon ogravid.

  78. Detta påminner mig en gång under min gymnasietid, då jag en period åkte med SJ en station till skolan varje morgon. Men en vintermorgon blev tåget inställt och jag stod där tillsammans med några andra personer som också hade väntat på att resa med det. Några kände jag igen för att vi alla pendlade till Nyköping, men jag hade aldrig sagt ett ord till dem – fram till den här morgonen. För när jag stod där och funderade som bäst på hur jag skulle lösa problemet kom en kvinna fram till mig och frågade om jag ville ha bilskjuts av henne in till Nyköping! Hon hade också stått och väntat på tåget, men när det var inställt tänkte hon köra till jobbet istället. Efter en sekunds tvekan svarade jag ja tack, för vem visste vem hon var egentligen? En trevlig person skulle det visa sig! Alla mina vänner var chockade över att jag hade våga åka bil med en hel okänd person – och jag erkänner att om det var en äldre herre som erbjöd mig skjuts så skulle jag tack nej – men den gången gjorde jag det och det gick hur smidigt som helst. Nästa gång jag såg henne vänta på tåget gav jag henne ett presentkort som tack för att jag fick åka med henne, men hon sa bara “Äsh, vi skulle ändå åt samma håll”. Den här historien lärde mig verkligen att snälla personer finns, och även om jag inte äger en bil och kan skjutsa folk kan jag också vara snäll åt okända personer!

  79. Om man drar det strået längre – när är det på plats att hjälpa andra människor och vilka väljer vi att hjälpa? Ofta har man som en sfär kring sig, och den går man inte utanför. En klok man frågade i förra veckan: har du en vän bland de fattiga? Jag blir så arg ibland när jag tänker på att det verkar så svårt att kunna hjälpa och se andra människor. Det finns inte plats och ingen tid. Och det är ledsamt.

  80. En gång när jag satt vid gaten på arlanda och väntade på flyget hem till Umeå så kom det fram en synskadad man till mig och frågade om det var därifrån flyget till till Piteå skulle gå. Jag sa att det inte var det, och följde med honom och tog reda på vilken den rätta gaten var och hjälpte honom dit. Jag har själv en handikappat bror, så för mig var det väl det självklaraste i världen.

    Men det finaste i historien var att när jag kom tillbaka till min gate, kom det fram en kvinna till mig och tackade mig för att jag hade hjälpt honom, och sa att det var fint av mig. Då blev jag så rörd att jag nästan började grina.

  81. Vad gäller att ge en sittplats på bussen så tycker jag att den som behöver en plats kan säga till. Jag pendlar varje dag, man är trött när man kommer från jobbet, jag sitter inte och utvärderar varje persons hälsa och behov av sittplats.

  82. Ja det där är faktiskt väldigt tråkigt. Allt har förändrats så mycket på relativt kort tid.
    Jag tycker det är tråkigt att mina barn kommer växa upp i en tid när man tittar åt andra hållet när någon behöver något och där barn i första klass säger åt vuxna, kända och okända att hålla käften.
    Jag hoppas verkligen att man lyckas nå fram till sina egna barn så att de blir vettiga och kanske kan få en eller två av deras vänner att följa samma exempel.

  83. Det där är Sverige i ett nötskal. Fick mig en rejäl chock efter att ha varit ute och rest jorden runt i ett par år, hur misstänksamma och ohjälpsamma svenskarna faktiskt är. Jag hade ju vant mig efter att t.e.x ha bott i Nya Zeeland i 1 år. Herre Gud vilka schysta människor. Och Hawaii… det där med att ha Aloha spirit…det stämmer så det sjunger om det! Om jag skulle berätta vad människor ställt upp och gjort för mig där skulle du inte tro mig! Och det utan att vilja ha något i gengäld. (Mer än ett tack) Så det är ju inte konstigt att man känner sig lite borta och lost när man kommer hem igen. Har det verkligen varit så här? Att resa öppnar ju nya ögon, helt klart. Och lyckligtvis förändrar det människor också.
    Men nu bor jag ju på Irland och behöver inte oroa mig eller tänka på att det finns ohövliga människor runt omkring mig. Folk är så trevliga och hjälpsamma här! Och det tackar jag så mycket över.
    Tummen upp för din blogg förresten!
    Kram