Mitt första egna hem

Jag hittade bilder från min första egna bostad på en gammal hårddisk. Jag har bara bott på tre ställen i mitt liv. I mitt barndomshem. I mitt första egna boende – ett femtiotalsradhus i centrala stan. Och så där vi bor nu. Det slår mig att jag aldrig bott i lägenhet. Huslivet passar mig och när jag skulle flytta hemifrån ihop med Jakob hade vi sådan tur att vi fick hyra ett fint funkisradhus av en kompis familj. Omöblerat till största del så vi möblerade det med sådant vi lånat och fått. Det där radhuset är speciellt för mig för jag bodde där under den svåraste tiden i mitt liv. Flyttade in bara några månader innan mamma gick bort och bodde där tills ett år efter att hon dött ungefär. Mycket gråt, panikångest, depression och sorg i väggarna. Men också väldigt mycket glädje!

När vi flyttade därifrån gick jag omkring i alla rum och mindes allting som mamma hann hjälpa oss med. Gardiner hon sydde och satte upp. Lampor hon loppisfyndat och kom förbi med. Det känns så konstigt att hon aldrig satt foten i det hus där jag bor nu. Att hon inte ens sett det bästa som finns i mitt liv – mina söner!

Jag tänker ibland på hur det skulle vara om hon kunde komma och hälsa på. Allt jag skulle berätta om allting som har hänt. Några timmar ihop – är det för mycket begärt? Det känns så orimligt hårt och orättvist att döden är definitiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

84 kommentarer på “Mitt första egna hem”

  1. ja, tänk om vi kunde få bara ett par timmar, bara en liten liten stund för att visa och dela glädjen över det som kom långt efter att de älskade lämnat oss.

  2. Glädje och sorg i oskiljaktig förening. Ett vackert hem hade du och ett har du. Jag kan bara föreställa mig hur smärtsamt det är att inte få dela dessa viktiga händelser med mamma. Jag känner lite liknande beträffande min farmor och förställer mig hur oändligt mycket mer det måste kännas i saknaden av en mor.
    Du berättar säkert mycket för din son om hans mormor, så att hon får finnas kvar i era minnen.

  3. Det där brukar jag också fundera över.. Men ju mer tiden går kan jag känna, vad konstigt det skulle vara. Jag vill också det, typ över allt annat, men hur skulle hon se ut idag? Jag har ju blivit äldre, men hon har inte, eller.. skulle hon också vara det?
    Följer din inspirerande blogg med glädje och finner det trösterikt att läsa om dina upplevelser av sorg, känner igen mig i det du skriver.

  4. Det är någonting med nedskriva texter om mammor som slår an en sorgsen sträng i mig. Kan så lätt få tårarna att börja rinna. Ändå har jag lyckan i att få ha min underbara mamma kvar.
    Ta hand om dig Clara
    (Förlåt för att det var så himla länge sedan jag skrev något i kommentarsfältet. Jag tittar ju in här flera gånger varje dag men på senaste tiden har jag inte ens bemödat mig med att skriva något trots att det nästan alltid finns något i dina ord som jag faller för. Vill också passa på att säga att det var fantastiskt roligt att lyssna på dig och Elsa på bokmässan. Känns helt fel att ta upp det till det här inlägget men om jag inte gör det nu kanske jag glömmer bort det helt)

  5. Sådär kan jag också känna. Min pappa dog en vecka innan jag fyllde 6 och jag känner ofta att jag hade gett allt jag har för att få träffa honom en endaste liten timme. Jag känner precis som du, hade en liten timmes prat varit förmycket begärt? Fan vad man kan bli arg på livet orättvisor ibland.

  6. Min pappa gick bort för fyra år sedan. Ibland är saknaden så stor att jag inte ens kan gråta. Men de finns kvar, i oss. Det får en trösta sig med, annars vet jag inte vad. Kram.

  7. Älskade underbara Clara, jag vill inte på något sätt ta bort din sorg, men trots att det kanske känns så så är inte döden längre definitiv! Det var ju trots allt därför Jesus svettades, skrek och grät på korset, för att vi skulle kunna få tro på honom och få evigt liv. Läs 1 kor 15: 20-22. Eller äh, läs hela kapitlet när du ändå håller på. Sätt ditt hopp till Gud! Att hoppas enbart utifrån egna tankar kan leda till besvikelser, men Gud hopp, det som han lovat och står skrivet i Bibeln, det är något fantastiskt. Och något att lita på.

  8. Känner så angående min far också. Att gifta sig eller skaffa barn känns liksom inte fullt lika lockande när han inte kan vara där och dela det med mig. Önskar så att jag kunde få en chans att säga att jag älskar honom, ord som aldrig blev sagda.

  9. Din mamma bor i ditt hjärta och hon sitter på din axel ibland.
    Prata med henne när du känner henne nära. <3

  10. Fint skrivet om något så jobbigt. Jag har ändå mina föräldrar kvar och hoppas ha det i minst 30 år framöver (helst resten av livet) men varje gång jag läser om sorg får jag en tanke i mig att “tänk om mamma eller pappa skulle dö nu”. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Det vet väl ingen.

  11. Svårt det där med döden, den känns så orättvis, som om man blir sviken. Jag förlorade pappa för 3 1/2 år sedan och farmor för 1 1/2 år sedan och jag är långt ifrån färdig sörjd.Det tror jag iof inte att man blir helt, men varje dag skänker jag min pappa en tanke. Snart ska flyttlasset från Sverige ner till spanien. jag tar med mig farmors gamla finsoffa och pappas fina Max Waltertavla. De ska också flytta in hos mig. Stor kram
    /Jess
    http://www.annorlundaunderbara.com

  12. Vad fint ditt rum var och de där golvlamporna är så fina. Jag förstår din sorg och längtan efter din mor, det är tungt när en nära anhörig rycks bort så tidigt i livet och har så mycket kvar. Jag hade lyckan att få ha min mor tills mina barn blev vuxna och fick barn. Tänker ofta på lyckan i min mammas blick när hon kramade om sina barnbarnsbarn och hur de fortfarande pratar om Gammelmormor fast de inte var så gamla när hon dog. Min far fick inte uppleva sina barnbarnsbarn men dock sina barnbarn och det är jag tacksam för. Jag saknar dem båda hela tiden och tittar ofta på deras kort och pratar med dem. Då känns det litet bättre och jag får ro.

  13. Min pappa dog för snart åtta år sedan – när jag var 19 – och jag kan bara inte få mitt huvud att förstå hur konstigt det är att han inte varit med och upplevt allt som hänt mig dessa år. Sinnessjukt.

  14. Känner igen mig såväl i det sista du skriver. På tisdag är det 14 år sen min pappa dog/valde att dö.. Jag var 15 när det hände. Sen dess har jag tagit studenten, kommit in på utbildning, tagit examen, fått drömjobbet, träffat kärleken, köpt lägenhet.. Men aldrig fått uppleva hans stolthet eller oro eller glädje över dom sakerna. Varje gång nåt roligt händer så kommer glädjen i sällskap av en känsla av sorg och tomhet. Kommer gifta mig utan att ha honom där, kommer få barn som inte har nån morfar… Sorgen blir inte lättare med tiden, iaf inte för mig.

    1. Kram till dig <3 Tiden gör så att sorgen blir mixad med annat, men sorgen kommer antagligen alltid finnas kvar. Det är nog inbillning att tro på ett liv utan sorg, det måste få finnas. Ta dig tid till det ibland, du har rätt till det. Ta dig också tid till glädje, skratt, liv. Du har rätt till det. KRAM

  15. Min största sorg efter min mamma är just att hon aldrig fick se mina barn. Hon dog tre månader innan min äldsta föddes. Jag vet att jag aldrig kommer att kimma över just det.

  16. Min mamma fick cancer precis innan vårt första barn föddes och jag är så otroligt tacksam att hon överlevde och nu har fått träffa alla våra tre barn. Vi tar inget för givet.

    Och det känns så konstigt att jag nu själv är mamma och att mina barn kommer att känna så starkt för mig. Det är konstigt att tänka på att om jag dog skulle dom sörja mig i resten av livet.

    Jag tror din mamma vet.

    Kramar

  17. Jag skulle tro att din mamma kikar in och tittar till er ibland. Det är så jag känner då flera av mina nära har gått bort!

  18. Min sambos pappa dog för 4 år sedan, ett år innan vi träffades. Och ibland slår det mig att det finns en del av min sambo som jag aldrig kommer få se, hans relation med sin far. Och mina framtida barn kommer att växa upp utan en farfar. För mig har det varit en sådan självklarhet att ha båda mor och farföräldrarna när jag växte upp. Det känns så sorgligt och orättvist att mina barn kommer missa detta. Och jag kommer inte heller att kunna berätta någonting när de frågar om sin farfar, för jag vet ju inte så mycket, inte mer än det jag fått berättat för mig. Ja, livet är himla orättvist ibland.

  19. Jag började också gråta när jag läste detta. Båda mina föräldrar är döda och ingen av dem fick se min dotter och det sörjer jag också, i synnerhet att mamma inte fick träffa henne. Pappa sörjer jag mer att han aldrig fick se mig gå ut min utbildning för jag vet att han hade varit sanslöst stolt över mig för detta. För några dagar sedan hittade min dotter ett kort på min mamma och min systerdotter som då var i ungefär samma ålder som min dotter och jag berättade för henne att det var hennes kusin och hennes mormor. Det var något med likheten mellan min dotter och kusinen och att se kusinen där i famnen på mamma som gjorde mig så ledsen att jag började storgråta. Det blev så tydligt att min dotter aldrig skulle få sitta sådär i famnen på sin mormor.

  20. Åh, vad ont i hjärtat det gör att läsa. Påminns om vad tacksam man ska vara att ha de närstående i livet…

    Och det är märkligt att döden är så definitiv som du skriver. Mormor, morfar, farmor och farfar har alla träffat mina två barn, farfar såg i och för sig bara magen med den yngsta, men ändå… Nu när det tredje barnet kommer är det bara mormor som finns kvar att träffa bebisen. Det är konstigt. Familjen är ju på något sätt våra vittnen till vårt liv, och nu finns de inte längre där att se oss längre.

    Kram!

    Jag hoppas att din mamma ser er.

  21. Huj, jag känner med dig! Förlorade min pappa för ca 3 år sedan och min sambo har nyligen förlorat sin mamma. Så jag vet hur det känns.

    Men vilket fantastiskt fint vardagsrum ni hade! Otroligt snyggt. 🙂
    Ha en fortsatt härlig helg!

    Mvh Carolina

    1. Ja, håller med. Bibelns klara svar om døden är verkligen uppmuntrande! Tack kära Clara för en så fin blogg!

  22. Saknaden efter de döda kommer man inte ifrån, med mamma minns jag mest hur ställd jag blev av att inte kunna ringa och få råd… många gånger var jag på väg att lyfta telefonen innan jag mindes…
    Ändå, jag är inne på samma tankar som några fler här ovan: jag tror nog att din mamma finns där och ser er, ser sina fina barnbarn och hur ni lever, på något sätt. Och en dag kommer du att få det bekräftat. Men visst gör det ont att inte få dela vardagen med sina anhöriga som gått bort. I min familj är det tomt på tre platser nu, mor, far och min bror. Man vänjer sig aldrig riktigt. Stor kram!

  23. Känner så med dig och dina tankar! Jag har tänkt samma sak, för tänk om jag hade kunnat få några timmar med pappa som inte längre finns, krama om honom, prata med honom.

  24. Exakt så känner jag med! Önskar mig bara några timmar med min far som är död. Bara en liiiiiten stund brukar jag tänka. Har så mycket jag måste säga, så mycket jag måste fråga liksom! Och bara få krama!

  25. Nu när du själv är mamma så vet du att ingenting är större och starkare än den kärleken: jag kan inte tänka mig annat än att den finns kvar, och att hon finns nära dig – allt annat verkar faktiskt helt orimligt.

  26. Det känns så hemskt att skriva det här, för min mamma lever fortfarande. Men jag önskar också att jag hade en mamma och låtsas ibland att hon finns. Önskar att hon kunde fika i stan med mig, prata om roliga och jobbiga saker, att hon kunde komma och hälsa på eller stötta mig i det som är svårt. Att jag kunde sova över på hennes soffa om det skulle bli för sen att åka ända hem eller att hon skulle skratta.

    Det känns så fruktansvärt sorgligt och jag känner en sån fruktansvärd frustration och ilska ibland över att “hon sitter ju där, hon finns, hon lever, jag har en mamma!” men ändå inte alls.

    Jag tänker samma tankar som du och borde inte behöva göra det…

    1. Åh kära du, jag vet känslan. Nu är inte det för att förminska Clara eller de som har en förälder som gått bort, men det där är också en sorg. Jag har samma situation, om inte en missbrukarförälder. En mamma som menar att hon finns där men jag “väljer detta”, och på år och dagar inte ställt upp, kallat mig elaka ord, och tydligt visat att jag varken har stöd eller umgänge att hämta där. Du får vara ledsen för det, för det är också att inte ha en mamma – dotter relation.

  27. Fina Clara. Jag blir så ledsen över att du förlorat din mamma. Men precis som många andra skrivit här så tror jag hon är med dig och vet vad du uppnått och ser ditt fina barn och ditt hem. Jag skänker dig en tanke och en stor kram!

  28. Jag tänker på en bok när jag läser ditt inlägg. “Five people you’ll meet in heaven” av Mitch Albom. Rekommenderas!

  29. Styrka till er alla som skriver om saknaden efter era nära. Jag träffade bara min mormor en gång när jag var väldigt liten, men min mamma har berättat om henne, hur hon var och ibland så känns det som att en del av min mormor lever genom mamma. De som saknas oss kan vara med oss om vi minns dem.

  30. Fin skrivet 🙂
    Jag hoppas också slippa bo i lägenhet, älskar huset jag bor i just nu ^^ hemma hos pappa fortfarande.

  31. La precis på i telefonen med min mamma och klickade mig in här. Åh. Håret står upp på hela kroppen och tårarna rinner. Livet är verkligen orättvist Clara. Du har varit med om bland det jobbigaste som kan hända i en människas liv.
    Min mamma förlorade sin mamma när hon väntade mig. Önskar att jag hade haft möjligheten att träffa min mormor innan hon gick bort. Dumma cancer. Den härjar utan hjärta 🙁

    Läser vad alla dina fina bloggläsare skriver och gråter nu lite mer hysteriskt än vad jag gjorde när jag började kommentera…

    Du går rakt in i hjärtat Clara… din mamma lever genom dig och din syster <3

  32. Min mamma valde att lämna mig när jag var femton år gammal. Hon har missat min student, mitt första brustna hjärta, min nya bästa vän som är helt fantastisk, dagen då jag flyttade hemifrån för att studera på högskola över 50 mil bort och alla de där modiga besluten som jag tagit och sakerna jag gjort som jag aldrig trodde att jag skulle lyckas med eller våga. Hon kommer att gå miste om så otroligt mycket mer allteftersom att livet fortgår. Jag kommer aldrig att få dela någonting med henne någonsin igen. Det smärtar mig något så fruktansvärt att veta. Vårt förhållande var inte felfritt, då hon var sjuk, men hon var min mamma och jag älskade henne även när jag påstod mig avsky henne. Är otroligt tacksam för att min pappa än är i livet, utan honom hade allt rasat. Men han börjar bli gammal nu och jag bävar inför en framtid där han inte finns mer. Jag tror helt ärligt inte att jag skulle överleva hans bortgång.
    När slutar man sörja någon som har betytt så mycket för en?
    Kommer jag alltid förknippa varje avgörande moment i mitt liv med att min mamma inte är här och kan ta del av det?

    “Jag tänker ibland på hur det skulle vara om hon kunde komma och hälsa på. Allt jag skulle berätta om allting som har hänt. Några timmar ihop – är det för mycket begärt? Det känns så orimligt hårt och orättvist att döden är definitiv.”

    Kan inte göra annat än håll med dig Clara.

  33. Jeg ser at vi er flere. Min mamma døde fire måndeder før vårt første barn ble født. Det er 25 år siden, men sorgen må je gleve med selvom livet også rommer så uendelig mange gleder. Nei, du ber ikke om for mye, Clara. Men sorgens brutalitet er at den er så definitiv. Jeg ser at du lever godt, din blogg er noe av det fineste jeg vet. Din sorg er godt vevet inn i livet, som den er i mitt. Man blir sterk av det, men også liten og svak i de øyeblikkene man savner sin mamma.

  34. Hej Clara! Jag har tidigare letat efter inlägg om din mor, inlägg samlade i en kategori liksom. Det hade varit skönt att läsa om någon som varit med om ungefär samma sak. Cancer tog min pappa i slutet av april. Känns lite skönt att läsa andras kommentarer här också. Kan du tänka dig att skriva lite mer om din mor?

    1. Jag håller med! Förlorade min mamma i våras i cancer och skulle gärna läsa mer från andra som är i samma situation. Försöker skriva själv men det är svårt. Någon som vet om andra bloggar som skriver om det?

      1. Jag med, vill ha något att läsa och ta mig igenom. Pappa gick bort helgen efter midsommar och ännu är jag inte redo att läsa, men jag kom ihåg när jag läste ditt clara, att det gav en djupare förståelse om sorg och smärta – men även om livet.

  35. Åh, jag håller verkligen med dig! Min mamma dog för snart 10 år sen och jag har ofta tänkt att nu – nu har hon varit borta så länge och jag har i och för sig klarat av att leva utan henne (vilket jag inte trodde var möjligt innan hon dog). Men nu, nu vill jag faktiskt träffa henne igen! Samma sak med pappa som dog för 4 år sen. Jag vill krama dom. Prata med dom. Berätta om vad som hänt i mitt liv. Kram!

  36. Jag tänkte tidigare att jag aldrig skulle vilja bo i klägenhet. Nu bor jag i lägenhet i ett höghusområde i storstan och det är precis lika illa som jag trodde att det skulle vara. Inte ens balkong så mna kan gå ut och få luft. Jag känner mig så instängd. Trafikljud. Långt från skog och landsbygd. Men av olika omständigheter behöver vi bo så ett tag, så jag kommer att njuta dubbelt när vi flyttar härifrån!

  37. Vilket vackert hem du hade skapat, redan då 🙂 Själv hade jag mest ett ogenomtänkt hopplock av diverse möbler och blocketfynd som kändes ok, men det var aldrig någon enhetlig linje eller stil..
    Förlorade min far för 11 år sedan och det gör fortfarande ont. Han har inte hunnit träffa någon av mina tre barn och har missat många viktiga händelser i mitt liv. Men jag är helt övertygad om att han egentligen varit med hela tiden, bara det att jag inte sett honom 🙂

  38. Jag blev verkligen berörd av det här inlägget. Kan känna igenom texten och orden. Hjärtligt varma hälsningar från mig.

  39. Så fint skrivet! Sorgen är så orättvis och inget man kan ta ifrån dig. Men hon är säkert stolt över dig och din familj!

  40. Åh, Clara! Kan bara föreställa mig saknaden! Att inte kunna ringa till mamma.. Usch!

    Något helt annat bara.. Har precis läst mig igenom hela ditt arkiv! Jag började följa dig någon gång 2008/2009 och fastnade direkt för dina fina bilder, vardagsskildringar, klädkombinationer, recept, ekotänk, kristna tankar, familjebeskrivningar, landskapet du lever i och mycket mer – allt alltså. 🙂 Blev så nostalgisk för några veckor sedan att jag nu har haft som kvällsläsning att bläddra mig framåt månad för månad. vet egentligen inte vad jag vill säga med detta men jag skulle vilja börja med TACK för all vardagspepp. Ibland när jag läser blir jag så inspirerad att jag måste sy en gardin, trots att jag egentligen hatar att sy. Du får mig att sätta bröddegar, plocka höstlöv och en massa mer! Vi bor själva långt ut på landet och efter jobb, träning och djurskötsel är jag mer än osocial och då blir du min kompis i vardagen när jag inte orkar/hinner träffa andra. Dessutom blir det ju ett sätt att följa mitt eget liv. Jag kommer ihåg var jag själv befann mig i livet när jag känner igen dina inlägg och får en massa flashbacks från olika händelser i mitt liv. Tack för tänkvärda inlägg om alkoholkonsumtion, om att det är okej för Zlatan att tjäna pengar på fotboll men inte för tjejer att tjäna pengar på pyssel, för inlägg om amningsmotståndare, martyrer m.m. Skrattade även åt ett gammalt inlägg om älgjakt samt en radda bilder med önskningar som korgar, kannor m.m. som du sedan avslutade med en bild av en stridsvagn som du tänkte ha för att köra till postlådan med HAHHAAA!!

    Så, nu har jag dyrkat dig färdigt för idag, nu ska jag åka till loppisen men en stor låda grejor som jag ska skänka bort. 🙂 Kram på dig!

  41. Jag känner också igen det du skriver. Jag har bott på mängder av ställen, både hus och lägenheter. Och huset jag bor i nu är det enda stället där mamma aldrig har varit. Och hon fick aldrig träffa mannen jag är gift med nu som betyder så mycket för mig.

  42. Att döden skulle vara definitiv strider mot naturlagarna och inte minst energilagen. Jag tror att själen är odödlig och att våra nära och kära finns med oss genom hela livet, även efter det att deras kroppar tagit slut. De är lite som grannar som man vet bor där och som man kanske hör eller kan ana ibland, men som man aldrig ser. Men de ser oss, vad vi gör med våra liv, vilka människor som finns där, hur vi mår och att vi saknar dem.

  43. Usch, sitter här och gråter åt både ditt inlägg och alla kommentarer från folk som har varit med om liknande saker! Det slår an en sträng i mig för jag är så oerhört rädd att min mamma kommer dö under mitt år i Australien (kom hit för ungefär en månad sedan). Hon är inte gammal eller sjuk, men olyckor kan ju hända alla och jag kan inte tänka mig något värre än att hon skulle försvinna medans jag är på andra sidan jordklotet, och att jag inte skulle ha någon mamma att komma hem till.

  44. Förstår känslan, känner precis så fast för min mormor som var min sons bästa vän när han var liten. Hon dog när han var två år och nu verkar han inte minnas henne tyvärr fasten jag brukar prata om henne. När han blir större skall jag berätta alla bus för honom som dom två gjorde tillsammans. Önskar så att hon levde igen. Även om jag känner hennes närvaro varje dag.

    Kram!

    //Linnéa

    http://www.thewildrose.se

  45. Tänk så här istället Clara… Din mamma och alla andra du saknar och skulle velat ha omkring dig nu väntar ju på dig för att välkomna dig “hem” en vacker dag… då kommer du att känna dig det som att du kommer “hem” igen.
    Själv önskar jag att min mormor och morfar skulle ha fått träffa mina barn och barnbarn. Hos dem fanns så mycket visdom att ta del av och kunskap som jag skulle ha behövt genom livet. Så många frågor jag skulle ha velat kunna ställa till dem som kanske skulle ha kunnat sprida ljus över den tid som varit eller åtminstone skingra “skuggorna” av det förflutna…
    Men som sagt, de och alla andra nära och kära finns där och väntar på att jag ska anlända… fast inte än på ett bra tag hoppas jag.

  46. Usch, känner så väl igen känslan. Min pojkvän fick aldrig se mig sluta röka, fick aldrig se mig utvecklas så mycket som jag gjort, som person och som cyklist, kommer aldrig se min nya lägenhet, kommer aldrig se mina framtida barn – kommer aldrig kunna bli pappa till mina framtida barn. Aldrig, aldrig, avskyr detta ord. Kents “Tänd på” passar så väl för denna känsla.

  47. Mitt hjärta rämnar varje gång jag får impulsen att ringa mamma för att berätta något för att i samma ögonblick inse att hon aldrig mer kommer svara på andra sidan. Det är fruktansvärt att vakna upp efter en dröm där jag fått prata med mamma och kan känna doften efter henne fortfarande.
    Det är så jävla orättvist att jag bara inte kan få ringa, höra hennes röst, se hennes ansikte en ENDA gång till.
    Varför måste vi tvingas gå igenom sånt här? Det är inte till NÅGON nytta!!!

  48. Åh. Tårarna rinner. Jag förlorade min mamma i cancer för bara ett par månader sedan, och sorgen är som ett stort svart hål. Tanken att hon inte kommer vara med på mitt bröllop, träffa mina barn och dela min glädje i livet gör så himla ont.

    Det skulle verkligen vara så fint om man bara kunde få ett par timmar tillsammans. Så fort något stort händer i mitt liv är jag alltid påväg att ta upp telefonen och ringa, innan jag inser att ingen kommer svara.

    Det gäller att vårda de minnen man har! Tack för ett fint inlägg.

  49. Några få timmar, är det för mycket begärt? Eller är det för mycket begärt att önska att alla får leva tills de blir hundra och dö på en äng fylld med smörblommor? Döden är så fruktansvärt värdelös. När jag var liten hoppades jag alltid på att farfar skulle krypa ut bakom gravstenen och att jag skulle få prata med honom, köpa glass och gå till Skansen. Det där barnsliga hoppet om att han skulle kommat tillbaka och att allt skulle bli som vanligt, det kommer liksom aldrig försvinna. Jag hoppas fortfarande och önskar så mycket att jag skulle kunna få se honom igen, prata med honom om livet, dela med mig av min lycka och berätta om allt som hänt, visa honom vem jag kom att växa upp till, mina värderingar och önskningar i livet. Och jag önskar att han kunde prata med mig, om allt han känner, tycker och tänker. Men så kommer det aldrig bli, och än idag kan jag inte riktigt förstå varför.

  50. Åh Clara. Som jag förstår hur du menar. Tänk om man kunde få en endaste timme. En enda. Jag mailade dig innan min dotter föddes med funderingar kring hur man hanterar det här med att en förälder inte får träffa sitt barnbarn… Du tog dig tid att svara och du svarade så fint! Min dotter är fortfarande liten, men jag tänker ibland på dina ord och de har betytt mycket för mig… Jag vill bara tacka för dem igen. Du är så fin.

  51. Jag vet att det inte är samma sak som att förlora en förälder alldeles för tidigt, inte på långt när…
    Men jag är så hemskt ledsen över att min fina, snälla, vackra och underbara mormor gick bort i alzheimers ett halvt år innan jag blev gravid. Hon fick aldrig träffa vår underbara dotter eller ens veta att hon var på väg. Jag och min lilla familj har köpt och bor nu i mormors gamla lägenhet, där hon och morfar spenderade de (enligt dem själva) lyckligaste åren i sitt liv, nära sina barnbarn.

    Jag är inte speciellt troende, men jag tror att mormor ser oss och gläds över att vi bor här, och jag tror hon är stolt över sitt fina, fina barnbarnsbarn. Jag är bara så hemskt ledsen över att hon inte finns i mitt liv mera.

  52. Hej
    Jag är en helt ny bloggare, men har följt din blogg rätt länge. Jag har efter många år i storstaden flyttat hem på riktigt till den gård där jag är född och är den trettonde generationen. Det är stor sorg när anhöriga avlider. Min tröst är att gå runt på gården och påminnas om allt som andra generationer har tillfört och lämnat efter sig.

  53. Så vackra och sorgliga ord.. Vill bara ge dig tanken att din mor finns hos dig, var du än är, Hon är med och ser allt i ditt liv..Hon finns i din tanke, i ditt hjärta och du har henne närmare än då hon var i livet..En tanke bort bara, tror att du kan känna henne ibland..Ligger nått i “tankens kraft”, även här, bland oss på jorden och dom på andra sidan../ *Kram* Birgitta

  54. Min pappa gick hastigt bort för en månad sedan. Alldeles för tidigt. Jag kämpar med liknande tankar om allt jag kommer göra som han aldrig får ta del av. Då öppnar sig en avgrund i mitt hjärta. Då känns allt meningslöst och hur ska jag kunna göra något nytt utan att kunna tala om det för honom? Sorgen är stor och tyst alltid kommer den finnas med mig. Precis som pappa.

  55. Det är så sorgligt att det gör ont i mig när jag läser din text. Livet är inte rättvisst.

  56. Den känslan! Pappa gick bort i sista juni, 56 år gammal i cancer och hann aldrig besöka min nya lägenhet som jag bor i nu. Fuck cancer. Varje dag vill jag ringa och prata med honom <3 Det kanske finns ett liv efter döden, men det är ju nu jag behöver honom!

  57. Känner igen det där.. Förlorade min bror för några månader sedan efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Han blev bara 24 år… Har nu precis köpt hus och känns konstigt att han aldrig fick se det… Allt han kommer missa som vi har framför och planerar för. Så sjukt hårt…

  58. Hvor fint, der ser ud.

    Du kan tro, jeg føler med dig. Også jeg har mistet min mor, omend noget senere i livet end du. Min egen mors mor, gik bort i en alder af 86, og det var vanvittig hårdt for min mor. Tror aldrig man bliver klar til at miste sin mor, uanset hvornår det er.

    Det er jo meget personligt, hvad man tror, men jeg er sikker på, din mor kan se, hvor fint du har det og at du har det godt. Det er jo ikke det samme, som at kunne tale med hende som før, det er jeg klar over, og ville også give meget for lidt tid med min mor. Jeg tror, vi mødes på den anden side.

  59. Känner samma sak för min pappa. Tänk om man bara fick en stund med varandra.. några timmar att kramas, berätta allt som hänt sedan han somnade in över en kopp kaffe. Visa upp min sambo, så dom fick träffas, se att jag klarat mig ur mitt tidigare destruktiva förhållande. Den lägenhet vi köpt och inrett, att jag tagit min sjuksköterskeexamen och att vi nu kämpar med att ge honom barn barn.. det hade varit fantastiskt.. tur man kan mötas i drömmarna ibland ❤

  60. Oj Clara de träffade så rakt i hjärtat på mig, jag förlorade min mamma för snart ett år sedan. De året jag gifte mig och fick mitt tredje barn. Saknar henne varje dag. Kram å tack för dina ord och din podd!