Jag är en väldigt hastig människa. Jag går fort, pratat fort, fattar beslut snabbt och jobbar supersnabbt. Inte för att jag är stressad men för att jag helt enkelt har ett högt tempo inbyggt i min personlighet. Jag tycker att det är en fantastisk tillgång – men i ärlighetens namn kan det också vara ett hinder. Jag kan ha svårt att varva ner och om jag av någon anledning är långsammare än vanligt; sjukdom, graviditet, allmän trötthet, så blir jag nästan knäpp på mig själv.

En kompis som går i stressrehabilitering har fått instruktioner om att börja röra sig långsammare för att inte skapa onödig stress i kroppen. Hon övar alltså på att gå långsamt. På jobbet, i hemmet, utomhus. Ungefär som om hon vore en lucia. Och det övar jag också på nu. Att sänka mitt tempo när jag faktiskt inte har bråttom någonstans. Speciellt på kvällen kan jag bli otroligt speedad och ha svårt att somna. Det är som att jag då ska bränna av allt jag inte hunnit under dagen. Plocka, tvätta, organisera, ordna upp. Och det är förstås ok att göra – det kan till och med vara skönt. Men jag kan inte göra det halvspringandes! För då är jag så uppskruvad vid sänggåendet att jag ligger och spritter med tårna i sängen. Så nu försöker jag gå in i lucia-mode på kvällarna. Skrida omkring här hemma och göra det som ska göras i lugnt tempo. Sedan fika stillsamt, ta bort sminket i lugn och ro. Ta mig tid att smörja in ansiktet och benen och borsta igenom håret ordentligt och fläta det så att det inte trasslar sig i sömnen. Och istället för att läsa på mobilen tills jag stupar i säng har jag börjat ta fram min dagbok och se om jag får lust att skriva något. (Ok, nej verkligen inte alltid – men betydligt oftare än jag någonsin gjort tidigare).

Det här beteendet jag lagt mig till med allt mer sedan i somras – det är fortfarande lite ovant. Som att jag vore förnämt folk. Va, är jag värd att väntas på? Får jag ta tid på mig – fast jag kan vara snabbare om jag måste? Insikten får mig att känna mig så…värdig på något vis.