Ungefär ett halvår efter att Bertil fötts började de första kommentarerna och frågorna om 2an att ramla in på bloggen. Ska ni inte ha nästa barn snart? Är du inte sugen på en till? Det är konstigt vilka normer det verkar finnas kring hur tätt och långt isär man ska få barn. Innan jag fick Bertil tänkte jag mig att jag skulle vilja ha barnen väldigt tätt ihop. Men när jag fått barn kände jag precis tvärtom! Dels för att det är drygt tre år mellan mig och min syster och vi alltid haft otroligt stor glädje av varandra ”trots” det. Och så är jag ju så himla ung också! Vi var ju bara 23 och 24 år när vi fick vårt första barn. Och då Bertil var helt oplanerad ville jag den här gången verkligen hinna börja längta efter nästa barn. Att längta lite lagom kan vara väldigt underskattat.
I backspegeln är jag glad att vi inte rusade åstad med en tvåa på en gång, utan lät det ta tid. Att ha tre egna år med Bertil har betytt väldigt mycket. Även att jag fått chansen att komma i form fysiskt igen, efter den förra graviditeten. Sedan är vi väl rätt så bekväma föräldrar också, så att ha en blöjfri kille som äter, klär sig själv och sover hela natten när nästa bebis kommer känns som något som passar vår familj. Dessutom har vi verkligen velat att Jakob skulle hinna avsluta sina två utbildningar innan bebisen kommer. Så att han inte behöver ta ett tredje studieuppehåll. För planen är att vi ska vara barnlediga tillsammans ända från början, precis som med Bertil. Och det är ju ingen hit ekonomiskt – men på alla andra plan!
Min poäng med inlägget är i alla fall att oavsett hur man väljer att göra kan det blir hur bra som helst. Både att ha barnen supertätt, eller att ha en sladdisar. Det finns ingen universell sanning kring vad som är bäst för alla familjer. Och många familjer har inte ens förmånen att få välja. Så snälla ni som tjatar och frågar par om de inte ska ha barn snart. Vare sig de är förstagångsföräldrar eller föräldrar för tionde gången. Sluta med det! Många kämpar med ofrivillig barnlöshet. Andra planerar bara lite annorlunda mot för hur den snäva normen säger att man ska göra. Det är inget fel i det! Men det kan ju bli lite tröttsamt för de som får frågan för hundrade gången.
180 svar
Så klokt, Clara! Vet flera som inte kan få barn, trots att de hemskt gärna vill, och då är frågan förödande!
Vi försöker och har försökt att få barn länge. Det är många olika känslor som man går igenom hopp, förtvivlan, längtan, hopplöshet m.m Är både trött och arg på alla dessa ”välvilliga” som berättar för en hur underbart det är med barn, hur min biologiska klocka tickar och NÄR vi tänkt skaffa barn. Jag förstår att de inte vill något elakt men ibland är man ur balans och då kan sånna kommentarer få en att rasa ner i ett mörkt hål. Jag har valt att inte berätta om vår stora hemlighet för jag orkar inte prata om det med ”bekanta”.
Känner samma.. vill tillslut bara drämma till dom som frågar med jämna mellanrum. Vissa tror också att man ska ha barn direkt man dricker endast ett (!) glas vin till maten osv..
Är i samma situation. Har valt att inte berätta för nära och kära att vi försöker eftersom det är så fruktansvärt jobbigt med frågor. Fick ett missfall för en månad sen och har inte berättat om det heller. Det är tufft att våga vänta tills man längtar efter barn 🙂 Själv gjorde jag det också och nu ångrar jag det. Tänker att jag borde ha börjat för länge sen om jag hade vetat hur lång tid det tar. Men men. Får fortsätta längta och kämpa!
Jag tyckte också att det var jobbigt innan jag fick barn när alla frågade så jag förstår er. Nu har jag två barn (första gången tog det ett år att bli gravid, andra gången blev jag gravid på en gång – så olika upplevelser kan samma person ha att bli gravid) Jag pratade heller aldrig om hur jobbigt jag tyckte det var då, att inte bli gravid, hur ledsen jag var över det. Jag fick på nåt vis för mig att om jag börjar prata om det kommer det ALDRIG hända, eller också kommer jag känna mig så pressad för att alla vet att jag absolut inte kommer kunna bli gravid. I efterhand inser jag att min egen rädsla för att känna mig och bli betraktad som misslyckad var vad som hindrade mig från att vara ärlig.
Det kanske är lätt för mig att säga med facit i hand att jag inte tycker vi har något att förlora på att vara öppna mot varandra. Att våga släppa i de närmaste. Det kommer på inget sätt påverka utsikterna för att bli gravid (som jag trodde). Och det kan ju vara skönt att slippa hålla upp en fasad. Den här typen av problem är ju dessutom väldigt utbrett och vanligt.
Och jag tycker inte att man ska ge andra människor så mycket makt över ens humör när de ställer frågor som man uppfattar som närgångna, man kan alltid svara med lika nyfikna motfrågor, ifrågasätta, eller säga ”den där frågan är jag ganska trött på att få/ tycker jag är jättejobbig / har jag ingen lust att svara på.”
Förhoppningsvis leder det till respekt för integritet och /eller intressanta samtal med ett ömsesidigt utbyte av förtroende om livet bakom våra putsade fasader…
Lycka till <3
Dessutom kan det ju vara så att ena halvan av ett par gärna vill medan andra halvan tvekar eller inte vill alls. Att låta bli att fråga är en bra grej!
Precis det tänkte jag påpeka. För så är det för oss, jag vill och har velat länge. Och han tvekar. Att folk då frågar ”ska ni inte skaffa barn snart” gör det ännu jobbigare.
Jag håller med och känner igen. Så var det för oss också. Och då ska man stå där och förklara en ståndpunkt som man inte ens har själv. Om man inte vill hänga ut sin partner (eller sig själv för den delen). Men ännu värre måste det väl vara om man inte KAN.
Visst måste det vara upp till var och en vem man vill berätta det för 🙁
Skönt att inte vara ensam om att vara oense.
Vill också tillägga att det också kan vara en kamp att ens våga berätta för andra om sin ”sorg”, på sina egna villkor. Ibland behöver det ju komma ut, (utan att en hänger ut någon).
Så rätt! Har pratat mycket med vänner den senaste tiden om normer som finns i samhället om att man ska vilja träffa en partner, vilja ha barn och vilja ditten och datten. Att hela tiden sträva mot nästa och inte få njuta av nuet. Jag har tidigare alltid sagt att jag är nöjd där jag är, att vara singel, men alltid också sagt att jag såklart vill träffa någon snart. Den sista delen har jag bestämt mig för att sluta säga. Jag är snart 30, singel och nöjd med tillvaron som den ser ut nu. Punkt.
Härligt! Bra skrivet! <3 Vår dotter är 8 veckor nu och jag känner redan en press av släktingarna att man bör börja försöka på tvåan efter typ 8-10- månader, max om ett år. Men vi vill istället njuta av vår lilla tös nu och se sen om 3-4 år igen.
Jag fick det välvilliga tipset att jag inte ska vänta längre för att det är så underbart med barn! Jag har inte ens någon partner så jag vet inte riktigt hur det ska gå till? Svarade jag. ”Tänkte inte på det…” fick jag till svar. Och jag tror det är problemet, de tänker inte alltid så långt, de där välvilliga. 😉
Ja det handlar väl om det, att de gärna VILL vårt bästa, men kanske inte riktigt tänker hela vägen 🙂
Kloka ord, som så många gånger förr från dig. Jag är gravid i vecka 33 med mitt första barn och har redan fått höra att ”det är bra att få barn tätt för då får de glädje av varandra”. Jag och sambon tycker det känns lite konstigt, just nu handlar ju allt om vårt första barn och vi känner inget behov av tips angående familjeplanering från folk vi knappt känner…
Amen!
+1
Tack för att du skriver om detta, förhoppningsvis får du många att tänka sig för.
Tack för bra inlägg. Känner precis igen frågan. Jag fick också min son när jag var 23 år- då ställde folk ohindrat frågan hela tiden ”men oj, det måste varit en olycka”. Neeej, var det sanna svaret och så tänkte jag ”och det har du inte med att göra!”. Precis som du sa, så kom sen strax frågan ”när ska ni ha en tvåa?” – ”skaffa en unge själv” får jag lust att skrika tillbaka. Hur kan folk inte förstå att barnalstring är privat?! Frågan fortsätter komma och den är inte mindre känslig nu, sen vi fått två missfall på rad, som vi sörjer. ”Men din son är så gammal nu, borde inte tvåan komma snart?” Så summasummarum- frågan ska aldrig någonsin ställas, vill man berätta om det så får man göra det själv!
Så tack för att du tar upp en viktig fråga.
Samma här, två missfall på raken, och dessutom har vi kämpat mer än ett år där emellan.
Vår son är tre nu, och självklart undrar alla om inte tvåan ska komma snart?
Sorg över missfall och svårigheter att bli gravid är oftast inget man vill dela med alla. Så att få frågan gång på gång kan verkligen göra ont.
Bra skrivet! Vi började också få frågor om när det var dags för nästa redan efter några månader. Vår son är nu två år och vi svarar att vi är nöjda med vår lilla familj. Jag upplever det som att folk tror att man är otacksam på något sätt när man säger att man är nöjd med ett barn. Det är som att de tror att man inte uppskattar föräldraskapet för att man inte vill ha fler barn. Det känns trist för jag älskar att vara mamma till min son.
Eftet den första förvåningen när jag säger att vi inte är sugna på en till så kommet kommentarerna ”det säger ni nu men ni kommer ändra er” eller ”nej men ni MÅSTE ju skaffa en till, det är såååå synd om ensambarn” osv.
Tröttsamt.
Precis det där är min erfarenhet också. Massa synpunkter om ensambarn och en känsla av att man var konstig som var nöjd med ett barn. Nu har det dock blivit en nr 2 för oss, 9 år senare. Men även det finns det förstås synpunkter på. Är det inte lite långt emellan och att ni börjar om med blöjbarn när ni äntligen är lite mer fria. Knepigt att det ska tyckas så himla mycket hela tiden. Själv försöker jag undvika det, folk är ju faktiskt olika.
Ja precis, den där känslan av att vara konstig för att man är nöjd…Det är ju inte ens säkert att barnet blir ensambarn för alltid, om nio år kanske vi också vill ha en till precis som det blev för er, och det gör det ju ännu konstigare att folk blir så upprörda.
Känner igen synpunkterna på långt emellan barn också eftersom jag har en bror som är 3 år yngre, en som är 10 år yngre och sä en liten syster som är 18 år yngre. När jag berättar det då säger folk ”har ni samma föräldrar!?”. Så finns alltid något att anmärka på. Sedan förutsätts det att jag bara har en nära relation till brorsan som är nära i ålder men det stämmer inte heller…
Har också fått en del hintar om att vi säkert kommer ha ett till barn snart, kom direkt efter sonen var född. Vi behöver väl fler sovrum osv… Vad släkten inte vet är att första barnet tog sex år på sig att komma och att det skedde genom IVF. Är superglad över att äntligen ha blivit förälder efter så många år av längtan, men glädjen blandas med mycket tankar på hur det kommer bli de närmaste åren om vi inte lyckas bli gravida igen. Vi är en fin liten familj och skulle kunna vara nöjda såhär, inte ta det så hårt om det inte blir fler barn. Men omgivningens förväntningar kommer bli ett problem, allt från att det blir svårare att söka jobb som en ”tickande tvåa-bomb”, till alla frågor om inte lillen ska få ett syskon snart. Fyller 35 i höst så alla man träffar är ju medvetna om att om det ska hända så ska det hända inom de närmaste åren.
Grattis till barnet! Underbart att ni lyckades efter alla års väntan och försök 🙂 Jag hade två missfall innan vi fick vår son och det verkar kanske futtigt i jämförelse med sex år av försök men jag var verkligen helt övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli mamma. Nu i efterhand känns det ju som en rätt rejäl överreaktion men just då var det verklighet. Sedan blev jag gravid med sonen och fick störtblödningar två gånger, han höll på att komma ut i vecka 25 och så föddes han för tidigt. Men han kom och jag fick bli mamma, för mig var och är det ett mirakel och en gåva. Jag brukar tänka på det när omgivningen pressar på om nummer två, att de inte har en aning om vilken gåva ett barn faktiskt är. Då känns det lite mer okej att vara nöjd med ett barn. Kanske kan den tanken hjälpa dig med när du känner pressen? 🙂
Exakt! Bara för att jag och min man är gifta (sedan 3,5 år) undrar alla om vi inte ska ha barn snart. Jobbigt att alltid försöka svara trevligt på det att: nej inte just nu. Vad jag dock stör mig på mest är att, när jag pratade om det med min man, fick höra när jag sa ”visst är det jobbigt att alla jämt ska fråga det” att ”vadå, det är det ingen som frågar”. Alla frågar alltså MIG, medan ingen verkar ha en tanke på att fråga honom! Varför är det självklart att mannen inte tänker på barn men att kvinnan självklart ska göra det? Nej, sluta fråga tack! Blir det barn så lär folk märka det när det är dags!
Oj vad jag kände igen mig på det här med att alla frågar mig, och inte min fästman! Ändå var det han som fick mig att fundera på barn, det var han som visade intresse först.. Konstigt hur vissa tar för givet.
Samma här, min kille var också sugen på att skaffa barn före mig. Vi har försökt i ett år nu och fortfarande inget resultat.. Det tär verkligen på en och jag förstår inte varför folk man knappt känner tar sig rätten att fråga eller tycka till (eller ännu värre anta att man är gravid fast man inte ens är det!), det skulle jag aldrig få för mig att göra!
Nu när jag äntligen känner mig redo för barn nummer två, har det snart gått sju år sedan första barnet kom till världen… Sen är det ju ingen självklarhet att man kan bli gravid igen bara för att man fått ett barn tidigare.
Att överhuvudtaget förvänta sig att det ska bli fler barn är ju extremt vanligt och också väldigt konstigt (alltså i de fall då föräldrarna inte redan sagt att de vill ha fler barn). Flerbarnsnormen är stark.
Jättebra Clara. Jag är gravid med mitt första barn som väntas i sommar och ser väldigt mycket fram emot det. Har hört från flera vänner som har ett barn sedan tidigare att ”är det inte dags nu” vilket sätter en väldigt stor press på föräldrarna. Någon hörde jag till och med uttrycka att de äntligen var en riktig familj nu när de fått sitt andra barn. Helt knäppt sagt. Vad som är en familj definieras inte av antalet medlemmar i familjen utan definieras av familjen själv. Just nu är min familj jag, sambo och hund. Tack för ett bra inlägg som jag hoppas väcker tankar.
Jah! Sluta tjata!
Mange legger seg borti svært private anliggender, og jeg fatter ikke hva de tenker på.
Lykke til med graviditeten 🙂
Pludrehanneklem
Vill även lyfta hur jobbigt det är med normen o frågan om att skaffa barn om man är en sån som inte vill ha några egna.
Jaa, precis Erika! Jag har blivit utfrågad av både släktingar och busschaufförer om varför jag inte vill ha barn, så knäppt!
Jag skulle kunna fråga dem varför de inte vill ha en elefant, för lika avlägset och dumt känns det för mig.
Gud vad bra svar, det med elefanten! Ska använda det nästa gång!
🙂
Haha! Då blir det nog tyst på dem som frågar tror jag 🙂
Jag med. Konstigt att det är helt ok att avkräva folk på en förklaring till att man INTE skaffar barn medan det skulle anses jätte konstigt att däremot avkräva en förklaring av en gravid person. Typ ”Jaha, du ska ha barn ser jag. Vad har du för motiv för det?” xD
Kropp och själ i P1 sände ett reportage om barnnormen i januari förra året som var bra:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/141451?programid=1272
Tack för tips om det här programmet Carin, jag har lyssnat på det två gånger nu, och hittat flera intressanta artiklar, böcker och forskningsrapporter genom det som jag ska titta närmare på! Tycker det är ett intressant ämne!
Håller helt med!
Barnnormen är ju så otroligt stark. För mig känns det fortfarande helt främmande att skaffa barn, och jag tror att jag aldrig kommer vilja det! Det är ju om möjligt ännu konstigare än att vänta med att skaffa nummer två… Haha!
Det tror faktiskt jag också att folk i allmänhet tycker, att det är ännu konstigare alltså, fast jag har ju bara min egen situation och erfarenheter att utgå från 🙂
Jo man har ju bara sin egen situation att jämföra med. Och den nya boken Ingens Mamma :). Bra med lite litteratur på ämnet!
Den boken ligger faktiskt och väntar på mig sedan ett par dagar tillbaka hos mitt paketombud 🙂 Ska bli spännande att lära sig mer om hur andra ser på saken, och vad de fått för reaktioner från omgivningen!
Det här var en del av dialogen som jag gillade!! Jag vill inte heller ha barn, har aldrig velat. Har dock haft tur och möter oftast respekt när jag säger att jag inte vill.
Jag tycker att det är ganska respektlöst att utgå ifrån att alla vill ha barn. Som frivilligt barnlös är det svårt att få argumenten att gå fram, för ofta är det kanske bara en känsla man har. Och som någon skrev: Varför ska jag behöva försvara mitt beslut när de som har barn inte behöver det? Är man ofrivilligt barnlös kan jag tänka mig att avgrunden öppnar sig varje gång någon frågar. Varför kan inte alla bara få vara som de är? Med eller utan barn, med 1 eller 8 år mellan barnen.
Älskar kommentaren om elefanten här ovan! Lånar nog den jag också. 🙂
Hurra, vad glad jag blir att du skriver om det här! För oss tog det två år av längtan innan graviditeten kom. Inte trodde vi heller att det skulle ta precis lika lång tid att få till ett syskon. Att hålla tummarna varje månad, bli besviken, se hur andra blev gravida, få frågor och förmaningar – det gjorde ont. Men, vi har förärats med två fantastiska barn och jag kommer aldrig att fråga om barn eller syskon.
Kan meddela att tvåan inte hinner ut innan folk börjar tjata om en tredje unge… gaaa.. men nopp, två är vad maken och jag ville ha och mäktar.. det är tillräckligt att ta jordens resurser i anspråk med två nya människor….
/tvåbarnsmamman
Jag håller helt med! Det är så lätt att ställa frågan utan att tänka efter. Det finns oftast en anledning till varför någon inte har barn än, vare sig det är ovilja att skaffa barn eller ofrivillig barnlöshet. Har personen i fråga inte sagt någonting vill nog inte personen prata om det heller. Vi lyckades till slut få en älskad dotter med hjälp av IVF. Men alla dessa frågor har varit otroligt jobbiga.
Håller helt med! Jag födde min son ett par månader innan jag blev 20 år. Vi är så nöjda med bara ett barn (sonen är snart 7 år). Tycker ofta att jag får frågan om vi inte ska ha en till, har fått höra det ända sen han var bebis.
En annan sak som jag ofta fått höra är om jag och pappan fortfarande bor ihop? Verkar som att folk tycker att det är ok att ta sig rätten att fråga det för att jag är en ung mamma. Otroligt kränkande faktiskt, tror inte att så många äldre föräldrar får den frågan lika ofta.
Vi har en snart femåring och en månad gammal bebis. Egentligen skulle vi haft en tvååring i huset nu, men det ville sig inte. Vi valde att vänta ganska länge eftersom vi som föräldrar var helt slut som människor med det första barnet som inte sov en hel natt (5 timmar i sträck) förrän han var drygt två år. Vi ville båda bli redo igen, precis som du skriver. Jättebra att du tar upp ämnet om at man inte ska ”tjata” på folk om att de borde skaffa fler barn, det var otroligt jobbigt för mig att få höra det rätt efter spontanaborten. Detta var som oftast folk som inte visste om aborten, men det gjorde det tyvärr inte mindre ont. Nä, folk behöver inte lägga sig i hur många barn man ska ha!
När vi fick vårt andra barn så va där en kvinna på bb som berättade att dom också hade fått sitt andra barn.Så nu skulle hon hem o fira sin förstfödde som fyllde 1 år, det var nästan på dagen 1 år mellan dom.Hon tyckte det va så skönt, så man hade klarat av den delen av livet.Jävla idiot!!! Det är väl inte så man ska känna när man får barn…så man har det gjort.Tragiskt!!!
Oj, fast nu dömer du ju henne ganska hårt! Alla tycker inte att just bebistiden är fantastisk (med sömnlöshet och blöjbyten) och det måste man ju också få tycka, tror inte att hon älskade sina barn mindre för det.
Jättekonstigt att berätta hur andra ska känna när de får barn. Har du läst Claras inlägg alls?
Tycker också att du dömer hårt. Jag tycker också att det skulle vara skönt att vara ”klar” med två barn. Som det är nu så oroar jag mig för att inte bli gravid igen (1:an kom med IVF), för att inte kunna gå tiden ut om jag blir gravid (hade komplikationer med 1:an och det kunde ha blivit värre). Jätteskönt att vara i mål och veta att man har fått det man önskar i livet. Kanske är först då man kan njuta om man har mina erfarenheter, inte så att jag inte njuter av 1:an men oron för fortsättningen finns där.
Jag har ett år mellan mina ungar och tycker det är galet skönt att ”ha det gjort”. Du behöver inte tycka att det är tragiskt eller att jag är en idiot. Jag är själv skitnöjd.
Jag har vänner som har valt att ha barn just så tätt, och självklar undrar man hur klarar ni det? Jag skulle själv aldrig aldrig orkat! Men, och det är ett stort men, det var det som passade dem! De älskar barn men kanske inte just spädbarnstiden (känner flera som längtar tills barnen är lite äldre) och då passar det kanske att ta sig igenom den där ”jobbiga” perioden med båda nästan samtidigt. Det är inget fel med det!! Då vet de ju sina svagheter och styrkor som föräldrar och som människor, och agerar utefter det! Vettigt tycker jag.
Personligen tyckte jag spädbarnstiden var helt fantastisk, men nu kan jag inte låta bli att längta till 4-årsåldern eftersom jag känner påfrestningen av att ha en 2-åring. Gör det mig till en sämre människa? Nej. Jag älskar ju mitt barn mer än något annat ändå, känner bara att just denna period är prövande .
Den mamman kanske syftade på att vara gravid strax efter en graviditet och förlossning igen och det med en liten på armen. Så jäkla kul är det inte att vara gravid att jag frivilligt skulle vara det flera år i rad. 🙂
Spot on Clara. Håller med till 100%. Inge kul å få frågan nästan dagligen, när man nämar sig 30. Ibland undrar jag hur folk har mage att alltid tycka sig ha rätt att tjata och fråga. Jo jag vill ha barn, men är du knäpp människa….det är inte bara att trycka på en knapp så blir man gravid….
Grattis till ert kommande knyte, mysigt.
Kram Camilla
Så sant!!
Innan vi äntligen efter missfall och kämpande fick vår första son fick vi frågan väldigt ofta om det inte var dags snart. Jag grät varje gång, oftast inombords men ibland öppet. Så sjukt jobbigt!
Och knappt var han född förrän syskon kom på tal från omgivningen. Suck! Som om det inte räckte med ömmande kropp, vakennätter och den totala livsomställningen!
Nu är det många år sedan mina söner var små. Men redan på den tiden började tjatet. Tydligen var det inte bra med ”bara” två pojkar. Det är klart att ni måste skaffa en till, en flicka måste ni väl ha. Suck vad trött jag blev på detta tjat. Var helt nöjd med två barn och två killar var helt perfekt för mig som var trött på flickor och alltid hade önskat mig en bror.
Det där med kön stör jag mig också på! Jag har två pojkar och väntar nu barn nummer tre och alla bara tjatar om vad det kan tänkas vara för kön. En del verkar t.o.m. tro att anledningen till att vi vill ha ett tredje barn är att vi inte har fått någon flicka än!
Ja käre bananer va man får höra. Vi gifte oss tidigt och då började folk prata om att snart kommer storken. Men se det gjorde han inte, visste inte om jag ville ha barn. Men 11år senare så kom han och vi fick vår ängel. Sen 2 underbara tjejer till:). Men ni förstår vad det pratades bakom gardinerna om varför vi inte skaffade/fick barn.
Tack för bra inlägg
Kram Carolina
Hur gjorde ni med delad barnledighet. Berätta gärna mer! 🙂
Har försökt få barn i två år , det är inget fel på någon av oss men det klickar inte. Minst en gång i veckan är det någon jävel som
”kom igen, ska ni inte ha en knodd snart” ”vad väntar ni på” ”det är väl bara att släppa till, eller vem av er är det som vill vänta?”
visade några vänner vårt nya hus häromdagen och första kommentarerna, vart är bebis-rummet, det blir väl snart?
Jag är ändå bara 23 år så jag kan tänka mig vad lite äldre får genomgå.
Nu har det gått så långt att vi slutat umgås med vissa av våra vänner bara för att slippa tjatet. Oftast biter jag mig i läppen och har lust att dela ut en käftsmäll!! vår barnlöshet angår bara oss och är inget jag har lust att prata om med bekanta på stan.
Ja… varför gör folk så? När ju alla innerst inne vet hur känsligt det är? Har till och med fått frågan flera gånger från min syster som fick kämpa hårt med sin första som sedan äntligen blev till genom IVF. Men hon har glömt hur det kan vara…
Nu väntar jag vårt andra, det blir 2 år och 7 månader mellan mina barn om allt går väl och för mig känns det lagom. Jag visste innan att jag inte bara ville ha ett barn då jag själv inte trivdes som ensambarn. Men jag känner flera vuxna ensambarn som tyckte det var toppen att växa upp så och har många vänner vars syskon är 4 år äldre eller yngre som alltid har haft jättefin kontakt. Det går ju ändå inte att bestämma på förhand om barnen skall bli lika och komma bra överens. Som du säger Clara så vill man ju känna att man längtar lite först! 3 år mellan känns väl inte heller som någon stor åldersskillnad direkt för övrigt… Ganska ”normal” om man nu kan säga så…
Jag bor i Zimbabwe just nu och här får man höra av barnmorskorna och läkarna att vänta minst 4 år mellan varje barn. Jag är inte helt hundra på vad de har för argument men jag tror att det är en blandning av att mamman ska hinna återhämta sig, familjeplanering och den ekonomiska och praktiska biten med att inte ha två småbarn hemma samtidigt. Och några zimbabwier jag har pratat med tycker att européer skaffar barn alldeles för tätt. Intressant hur det kan vara och hur samhället styr synen på hur vi ska göra..
Så spännande att ta del av detta! 🙂
jag fick höra samma av en trebarnsmor då jag fått min första. Tre år, eller fyra. Det är perfekt!
Håller nog med, men jag körde på sex år. För säkerhets skull. (och lite andra anledningar som livet och slumpen i allmänhet)
Ja, om folk bara kunde sluta fråga så privata frågor hur som helst… Förstår dom inte hur närgånget det är och hur fel det kan bli? Det kan ju bara en fråga som man blir ledsen av eller inte vill svara på av hundratals skäl, men drabbar vissa hårdare än andra.
Väntar trean nu och kan bara skatta mig lycklig att jag kan bli gravid och har lyckats med det flera gånger. 3,5 år och 3 år blir det emellan dom, precis som mellan mig och mina systrar, och det passar oss perfekt <3 (Sedan om också detta blir en pojke kan jag ju bara räkna med att alla kommentarer om "åh, ni vill väl ha en tjej också?" kommer att öka… En del har uttryckt att det väl är enda skälet till att skaffa ett till barn och att det är synd om oss annars, vilket gör mig förbannad. Mina barn är en välsignelse oavsett om de har snopp eller snippa).
Vi har lite mer än fyra år mellan våra två. Vi ville båda inte ha dom för nära, för att vi kände att det passade oss bäst så. När första barnet var ett år fick jag frågan om inte tvåan snart skulle komma. När jag sa att nej, vi vill inte ha ett nytt barn för nära inpå, fick jag kommentaren: ”Då är det nog bäst att inte skaffa några fler. Det är synd om barn som har mer än två års skillnad till sitt/sina syskon, för då kan de inte leka med varandra och har inget utbyte av varandra!” Alltid är det någon annan som vet bättre! 🙂
Men himmel, det var den dummaste kommentar jag hört! Inte din alltså, utan att ni då lika gärna kan strunta i fler barn. Hur kan man få för sig att kläcka ur sig något sånt?!
Det är ju så dumt att man blir full i skratt 🙂
Mina syskon är 18, 16, 13 och 10 år äldre än mig och jag har mycket utbyte av dem. Det är sant att vi inte lekte så mycket som barn men det är ju ett helt liv efter det där jag har lika mycket utbyte av dem som om jag haft mer jämngamla syskon. Dessutom skaffade mina syskon barn själva inte så långt efter jag föddes så jag hade massor av syskonbarn att leka med istället för syskon (4,5 år gammal första gången jag blev moster).
Men, tänk att det där har jag med fått höra. Blir det för långt mellan ungarna har de inget utbyte av varandra.
För mig var det väldigt konstigt och faktiskt lite ledsamt att höra. Kanske för att jag har 11 och 12 år mellan mig och mina egna syskon. Jag har och har haft sånt utbyte, sådan behållning av storasyster och bror… ja, vad hade jag väl gjort utan mina syskon. 🙂 Vi har lekt, busat, lärt, kivats och vuxit upp alldeles utmärkt med vår åldersskillnad. Å ljuva tid när jag var liten. Minns med kärlek hur jag tyckte att mina syskon var skitpinsamma när dom skaffade tjej/kille .. och jag var väl samtidigt lika pinig som spinkade bakom dörrar och spektaklade med mina kulörta plastponnys – som oftast mitt emellan kärleksparen.. det hade jag inte heller velat vara utan. (vi är fortfarande pinsamma fast vi är 35, 46 och 47) Storebror som lurade mig att stoppa myror innanför min egen tröja och som hängde min Herreysposter upp och ner. (jag nådde ju inte upp att vända den sen-katastrof) Storasyster som tuperade mitt hår och sprayade så det inte gick att kamma ut på två veckor.. och som lurade mig att lägga in en påse snus. (woohoo/usch/aj) Håhåjaja.. vad jag ville säga i korta ordalag. Behållning av sina syskon, har nog inget med ålder att göra. Inte säkert att man är ler och långhalm för att man är ganska nära i ålder.
Usch hjälp, vilket dumt påstående! Att syskon med stor åldersskillnad inte skulle ha glädje av varandra alltså… Jag är äldst och har syskon som är 3, 7, 11 och 12 år yngre än mig och både har nu och har haft fantastiskt stor glädje av dem alla! Jag har väldigt olika förhållande till mina olika syskon, men det betyder inte at något är mer eller mindre värt. Med min närmaste syster jag grälat mest, men också haft gemensamma vänner och äventyr med. Mina yngre syskon kände jag mig lite som en exrtamamma för (på ett bra sätt), och nu när vi är vuxna är de väldigt värdefulla för mig!
Helt otroligt, att man kan säga så! Man måste nästan skratta lite, hur snävt kan man tänka! Jag har fyra-och-ett-halvt år mellan mina barn, de är 6 och snart 11, de leker så himla mycket, nästan jämt, och har otroligt kul ihop! Klart de är på olika nivå på vissa sätt men ååh, de har sådant utbyte av varann!! Det finns inget bättre eller sämre med olika åldersskillnader på syskon, det är kanske lite olika fördelar, i olika tidsperioder också, men det är väl bara bra. Det är väl en sak att man ser fördelarna med hur det blivit för en själv, oavsett om man har noll, ett eller tio barn, en helt annan sak att tycka till om hur man ”ska” göra..
Barn är ju trots allt statistiskt sett bland det mest påfrestande på ett förhållande både relationsmässigt och jämställdhetsmässigt så jag tänker att det kan vara klokt både för relationen och barnen att som föräldrar inte ta sig vatten över huvudet och erkänna vilket jobb och utmaning det trotsa allt är med bara ETT barn. Låta nya rutiner diskuteras igenom och sätta sig innan nästa kommer tror jag är allmänt klokt.
http://www.independent.co.uk/life-style/health-and-families/health-news/the-key-to-a-happy-relationship-be-gay-or-childless-or-make-tea-9057349.html
Precis så var det för mig med. Idag är min son 4 år och vi har ännu inte fått nr 2. Vi vill verkligen ha en till men har nu gått till den punkten att vi ska på utredning. Det blir inga barn och har inte blivit under det senaste året. Det har i perioder varit väldigt jobbigt men nu ser jag ljust på framtiden för om ett par veckor ska vi till kliniken och få svar på prover och också starta vår utredning. Även om vår plan var att vid det här laget ha ett till barn så gör det inte så mycket.
Tack för att du skrev detta, Clara! Jag hoppas att alla som tjatar läser detta, alla som tjatar ”ska ni inte ha barn snart” eller påpekar att du flyttar till en för liten lägenhet för där finns ju inte plats för några barn. Sådant gör ont att höra. För vem vet om man ens KAN få barn innan man har försökt, precis som du skriver. JAG vet inte. Och sen vet jag inte heller om jag vill och det tycker jag att man har rätt att bli respekterad för. Alla vill inte. Så sluta tjata, ni som gör det!
Jag bor inte längre bort från Sverige än Island, men här är det helt andra normer som råder. Få barn tidigt är rätt vanligt (i alla fall tidigare än i Sverige) och det är få som får barn tätt ihop, om det händer brukar folk anta att det varit oplanerat. Det beror dels på att föräldraledighetssystemet är annorlunda, men även på hur sjukt jobbigt folk anser det vara att ha två små barn på ”en gång”.
Först och främst vill jag ta tillfället i akt och säga ett stort Grattis till er familj som ska bli större!
Jag har väldigt svårt för uttryck som ”skaffa barn” etc. men det är ju liksom typiskt för vår tid där vi tror att vi kan styra allt. Att bli förälder är en fantastisk gåva och inget man kan ta för givet.
Vi har varit med om detta en gång för 25 år sedan och den ”guldklimpen” som föddes då har förgyllt vårt liv varje dag sedan dess. Det finns inte ord som räcker när man ska beskriva den tacksamhet och ödmjukhet man känner inför att vara förälder.
Jättebra att du tog upp detta. Jag är äldst i en stor barnskara och det skiljer bara ett år mellan mig och min äldsta lillebror. Jag minns inte ett liv innan honom och alla säger att vi måste ha så bra kontakt med varandra då vi alltid varit där för varandra, men sanningen att säga är att vi inte har så mycket gemensamt. Vi pratar kanske nån gång i halvåret, och då gäller det oftast praktiska saker, inget personligt.
Bättre kontakt har jag med mina yngre bröder, för vi är mer lika (inte sagt att jag aldrig skulle ställa upp för min bror, om han bad mig skulle jag vara där för honom). Det är ett av flera skäl till att jag sagt att jag inte vill ha fler barn innan min son är minst 3 år. Istället kan jag längta efter det nya syskon jag ska få snart, 24 års ålderskillnad är inte dåligt!
Jag och min man vill gärna skaffa barn, men VI måste känna oss redo. Vi har varit ett par i 8 år, och jag är idag 27. De flesta av vänner och släktingar i samma ålder har fått barn. Alla tjatar om att vi borde skaffa barn, eller frågar lite skojsamt om det inte är dax snart och berättar hur underbart livet är med barn. Så himla tröttsamt och stressande. Även om de i princip slutat fråga nu så ser man i deras blickar vad de tänker. De liksom väntar på att man ska berätta. Säger jag att jag är lite trött så säger de på en gång – ”Du kanske är graviiiiiid???!?!! hihihihi” Eller som en familjemedlem sa i somras -”Ni vill inte ha barn va?” Blev otroligt ledsen när hon sa så. Vilken konstig fråga, eller konstaterande eller vad det nu va. *suck* Vem vet, vi kanske inte ens kan få några barn, det vet vi när vi provat.
Det här inlägget går att applicera på SÅ mycket! Jag tycker över lag att man ska sluta ifrågasätta hur folk planerar och prioriterar. En väldigt klok dam i min omgivning sa en gång ”Att ibland får man faktiskt tycka i det tysta” Det är något som fler borde lära sig! Rätt är rätt för den som tagit ett beslut, andra behöver inte tycka så mycket.
Precis så!
Det är en klok uppmaning, men även till far- och morföräldrar ska man undvika att ställa den frågan för mycket. Det är känsligt i gäng där flera fått barnbarn (som jag som är berikad så många ggr) medan andra saknar denna livets efterrätt. Känsligt, jobbigt och något man ännu mindre än blivande föräldrar påverkar.
Gläds med varje blivande baby som är välkommen och där allt är förberett på bästa sätt för dess ankomst.
Njut av tiden nu och sedan!
Kram Birgitta
Nu har jag inte barn själv så har aldrig fått denna fråga, men däremot har jag ställt den – skämtsamt, precis på samma sätt som man skojar om bröllopsklockor när någon skaffat en ny partner! Hade aldrig frågat det på riktigt, så att säga, precis av samma anledning som jag inte tycker att man ska fråga varför folk inte har barn, för som många skriver kan det ju vara högst ofrivilligt. Är man nyfiken eller bara vill make conversation så kan man väl bara fråga ”Vill ni ha fler?”.
Själv får jag jämt höra ”Jaha, börjar det inte bli dags för dig att skaffa en pojkvän och fundera på barn?”. Ja, jag hade gärna SKAFFAT mig en pojkvän men bra sådana hittar du ju inte på Ica. Jag kanske är ofrivilligt singel med världens barnlängtan, det kan ju inte dom veta. Är dessutom 25 så fattar inte stressen.
Folk kan vara näsvisa.
Även om det är skämtsamt… kan det såra något så hemskt. Är du säker på att du känner alla du skojar med så väl, att du kan ställa frågan utan att det känns fel, upprör, sårar, stör eller annat för någon?! Kanske värt tänka på innan skämtet uttalas.
Fast det du säger att folk frågar dig själv gäller ju när du ”skämtsamt” frågar också. Man kan inte skaffa barn på Ica heller, dessvärre. Så din skämtsamhet kan mycket väl såra. Detsamma gäller det du säger om bröllopsklockor. Personerna kanske inte är ense om giftermål. Den ena kanske är redo och den andra inte, inte kul att få den frågan då.
Så, i all välmening, du borde nog också tänka till. Skämtsamt eller ej.
Hur väl känner du personen du ställer frågan till egentligen? De kanske inte vill ha barn, inte kan få barn, eller har precis gått igenom missfall eller abort!
Frågan kunde förstöra hela min dag. Jag åt hellre lunch själv om jag märkte att det vankades bebisprat i lunchrummet… och jag har nästan aldrig orkat svara ärligt, bara till de närmsta. Men efter 2,5 år som ofrivilligt barnlös har magen äntligen börjat växa.
Grattis! Jag vet känslan!
Evernote makes i – Phone, i – Pod Touch and i – Pad
into an extension of your brain and lets you keep notes, ideas,
snapshots and recordings. i – Phone apps have flooded in the contemporary market with lots of amendments and
outstanding features. If you use your i – Phone or i – Pod you will what im talking about.
Feel free to visit my website … kik for pc
Du har så rätt, alla måste följa sitt hjärta där. Vad som passar bäst för just dem.
Vi har två barn som det skiljer exakt två år mellan. Det passade oss superbra och barnen har verkligen kul ihop, de är 14 och 12 år nu. Men det beror ju på personligheter också, just våra kids – storebror och lillasyster – verkar passa ihop och tycka om varandras sällskap. För det mesta i varje fall.
Läste för ett tag sedan den ursprungliga betydelsen av ” var skon klämmer” och jag tycker det passar bra här. Eftersom det handlar om att tycka sig veta massa saker om hur någon annan har det.
Hittade det på Wikipedia igen:
Den romerske fältherren Aemilius Paullus hade en vacker och ung hustru. Ändå lät han sig till hans vänners största förvåningen skilja ifrån henne. När han blev tillfrågad om varför, pekade han på sin sko och svarade att även den var ny och vacker men att det var bara han som visste var den klämde.
Jag är äldst i en syskonskara på 3, mellan mig och min syster skiljer det 4 år och mellan mig och min bror skiljer det 6 år.
Vi har ALLTID lekt och umgåtts tillsammans, även när jag var 14 och de var 10 samt 8 år.
Idag tio år senare har vi en jättefin relation, och den har bara blivit bättre. För trots att vi alltid umgåtts så märktes ju ändå åldersskillnaden när jag var i tonåren, men det gör den inte nu. Och det är faktiskt med min bror som jag har haft den ”närmaste” relationen, då vi alltid har varit så lika varandra.
Tkr att det är vansinnigt när folk frågar/tjatar om när första eller nästa barnet skall komma. Jag har varit tsm med min pojkvän i snart 7 år och trots att jag är mitt i en utbildning som jag vill avsluta innan vi börjar nästa fas av livet så får man ibland frågan: Äre inte dags snart??
Och för att avsluta med min syskonrelation så är det såhär att åren spelar ingen roll, man är syskon i hjärtat och de är näst efter min pojkvän de viktigaste personerna i mitt liv.
Och om folk säger att man skall skaffa barn tätt för att de skall kunna leka med varandra och ha nytta av varandra…för mig låter det helt sjukt. Som att nr 2 bara ska vara en lekkamrat?!
Vi väntar vårt tredje barn och det är väldigt tätt mellan de två första (1,5 år). Det tog sig mer eller mindre direkt när mensen kom igång igen och det har varit det absolut tyngsta och mest slitsamma vi någonsinn utsatt oss för. Jag rekommenderar ingen att skaffa barnen tätt, det tär verkligen på kropp och själ, för att inte nämna förhållandet.
Nu blir det 4,5 år mellan mellanbarnet och den vi väntar nu och det känns otroligt skönt att ha hunnit återhämta sig lite, att det går att förklara och resonera med storasyskonen och att de kommer kunna vara med och delta på ett annat sätt nu!
Jag förstår verkligen inte varför alla andra vill att en ska skynda?!
Håller helt med dig! Det är 14 månader mellan våra barn och min kropp tog nå så in i h*lvete med stryk. Den sista graviditeten är det värsta jag varit med om!
Jag föder gärna barn igen, men att vara gravid gör jag ALDRIG om.
Förlossningen känns inte ens smärtsam att tänka på om jag jämför med graviditeten.
Nu är det över ett år sedan minstingen kom ut och jag kämpar fortfarande med sjukgymnastik flera dagar i veckan och kunde häromdagen gå min första promenad på 5 km i lugnt tempo utan att få ont i bäckenet.
Annars har jag haft konstant smärta varje dag och inte kunnat gå längre än runt knuten.
Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag aldrig valt att skaffa barn så här tätt!
Men nu är det värsta över så nu känns det bara positivt ha dem tätt.
Det första året var riktigt jobbigt men nu blir det roligare när ungarna busar med varandra och man kan se hur de verkligen tycker om varan 🙂
Jag och min man blir inte gravida. Efter fem års försök och OTALIGA frågor från okända så blir man ganska härdad. Tyvärr!
Vår familj, våra vänner och kollegor vet ju å det är ju skönt! Där får vi det stöd vi måste ha för att orka.
Men trots att man är rätt härdad så har man många stunder där man faller i gropen när frågan kommer. Det kan förstöra humöret som man kanske så länge byggt upp, med bara en fråga.
Jag har också ”sagt upp” kontakten med en del vänner för jag orkar inte umgås med deras babysar. Jag brukar säga till dem att jag inte orkar umgås just nu.
Vi är så många där ute som har detta problem, som klassas som en sjukdom. Men vi är rätt tysta av oss, för det är ganska skamligt att inte kunna få barn. Eftersom normen är att man SKA få, helst nio månader efter man gift sig eller efter några år tillsammans.
Det är trist tycker jag att det är sån tabu, just för att så många har problemet.
Vi behöver allt stöd vi kan få, inte massa frågor och pikar som sårar och gör ont!
Tack för detta inlägg Clara! Å Grattis!
Ja visst är det konstigt att man inte ska få bestämma själv hur man vill göra! Tydligen ska alla följa ett mönster..
Jag vill inte ha fler barn än ett. VEM har rätt att tycka eller bestämma hur jag ska göra, Jo JAG!
Låt var och en bestämma själva! Det har jag gjort, och kommer fortsätta med det!
Kram Clara för att du tar upp ämnet. Är så glad för er skull 🙂
Regelverket kring den ekonomiska ersättningen för föräldraledighet gör ju också att det blir ganska tätt mellan syskonen i Sverige. Lite ”svensk standard” liksom…
Så bra Clara! Vi har exakt fyra år mellan våra barn och det är än så länge toppen (lillebror är bara fyra mån än så länge). Vi har verkligen inte haft svårt att bli med barn, men andra faktorer gjorde att vi väntade. Vi är verkligen sist med att skaffa småsyskon om man ser till min dotters vänner.
Apropå normer: vi bor i ett litet torp och har endast två sovrum, ett till oss och ett till barnen. Vi har ganska mycket yta för umgänge, men den där bristen på sovrum ( och att våra barn kommer behöva dela rum åtminstone några år) verkar störa en del i omgivningen. Ja hur skulle vi kunna bo kvar? 🙂
Bra skrivet!
Vad utbildar sig jakob till? sjukgymnast har jag förstått, men han läser en till utbildning alltså? 🙂
Jag och min man har ”bara” ha ett barn och det blir inte fler. Dottern är sex år nu och vi har det fantastiskt fint i vår lilla familj. Vår dotter är också medveten om att det inte blir några syskon.
Jag blir ledsen när jag tänker på alla kommentarer vi har fått om vårt val. Det värsta är att så många säger att det är synd om vår dotter för att hon inte får några syskon.
Även i detta fall behöver man acceptera att för alla är det inte självklart med två eller flera barn.
Jag ska inte behöva förklara vad anledningen är för vårt val, men många ställer ändå frågan ”varför?”.
Hej! Såg din kommentar och ville bara säga – jag är ensambarn och har ofta fått höra att det ska vara så synd om mig. Men varken jag eller mina ensambarnsvänner känner igen oss ALLS, utan är ganska överens om att vi är mycket nöjda och glada 🙂 Har till och med fått trösta föräldrar på en förskola jag jobbade på för de var så ledsna över att de inte ville skaffa syskon till sitt barn – för det skulle ju bli så synd om barnet. Sjukt att det är så starkt inpräntat att föräldrar får ångest över detta.
Nä, fy vilken LYX med min lilla familj, tycker jag 🙂
Tack för fina ord!
Tack, Nathalie! Tack!
Känner igen mig mycket väl. Vi har en fantastisk dotter på sju år. Eftersom jag har en medfödd neurologisk sjukdom som inte syns så mycket så tyckte jag att bäbistiden var jobbig, rent fysiskt. Vi vill inte ha flera barn (även om jag hade orkat), och min dotter har aldrig nämnt att hon saknar syskon. Trots det frågar många varför vi inte skaffar fler, jag får tom dåligt samvete för det ibland! jag tror dock att hon kommer att klara sig utmärkt i livet, med eller utan syskon.
Om man kommer ihåg att man aldrig kan göra alla nöjda när det gäller barn så är det lättare att orka med alla frågor. Jag valde till slut att liksom officiellt förklara för släkten att vi inte skulle ha barn tätt och att det inte var någon idé att tjata eller fråga eller argumentera för det är vårt beslut. Liksom er så vill vi ha 3-4 år emellan barnen även om vi är äldre och det är mer risk att det blir svårt att bli gravid. Men då har vi ju redan ett barn och vi kan faktiskt nöja oss med det om vi inte får som vi vill.
Bra skrivet Clara! Flerbarnsnormen är stark även inom sjukvården har jag märkt. Jag råkade ut för en ovanlig graviditetskomplikation, och efteråt pratade alla i sjukvården om den låga sannolikheten för att detta skulle upprepas vid nästa graviditet. Alltså, de sa ”när” jag blir gravid nästa gång, istället för ”om”. Detta upprepade sig med säkert 10 olika personer, enbart min barnmorska från MVC började med att fråga hur vi tänkte om fler barn. Att det kunde vara aktuellt med ”bara” ett barn verkade inte finnas i de flestas värld.
Precis som typ alla ovanför skriver: Du tänker så rätt. Som ofrivilligt barnlös är deb frågan hemsk. Jag jobbar med nyfödda och mina kollegor är på konstant om de inte är dags snart. Ja om ni bara visste vad vi kämpar. Att få frågan varje gång man råkar kissa för ofta eller mår kanske illa, är trött eller kanske är svullen. Nej, tack håll käften! Några i min omkrets har fått sig en rejäl uppläxning. Bland annat fått höra ”att ni kommer väl aldrig få ungar, för ni ska vara så annorlunda” När jag hört sådan kommenterar berättade jag för personen att hen ska hålla käften för tänk om vi försökt hur länge som helst. De slutade med att personen fråga hur går de med barnskapandet istället. Då fick jag återigen förklara att de har fan inte vederbörande med att göra. Vill jag berätta så gör jag, annars håll käften!
Kan tillägga att jag är 30 och får ju höra de konstant som kvinna, att snart är de försent. Min sambo är fyra år yngre, inte en jävel som ens tänker tanken att han skulle vilja bli pappa nu!!! Ja, irriterande är bara förnamnet! 🙂
Men grattis till tvåan! 🙂
Är själv ensambarn och trivs UTMÄRKT med detta. Jag har väl velat ha en storebror eller så någon gång men aldrig yngre syskon … Alltid ogillat bebisar, blev liksom arg på min mamma när hon envisades med att bära mina småkusiner – det är ju JAG som är hennes barn, vad ska hon med de andra att göra?
Men i alla fall. Själv vill jag inte ha barn, och har aldrig velat. Får ofta frågan och denna FASA tillbaka när man säger hur det ligger till. Det är också vanligt att min sambo får kommentarer som ”om du är det minsta sugen på barn – lämna henne nu! Annars kanske det blir för sent!”. Min sambo är barnkär men vill inte ha egna för det, och vill han någon gång så vet han att han är fri att gå om det nu blir prio ett i hans liv.
Nu ljög jag. Jag är inte ensambarn utan har fem halvsyskon på pappas sida som jag inte hörde av förrän han dog för två år sen. En av dem ville ha kontakt, men varför skulle jag? Blodsband betyder ingenting så länge inte relationen i övrigt är bra, och eftersom de aldrig hört av sig tidigare vill jag helst inte ha med dem att göra alls. Och detta har många i min omgivning problem med, men det är en annan diskussion …
Tack! Vi fick väl höra ”när kommer nästa då?” första gången när våran unge inte ens var två månader och sen dess har folk frågat oss det lite då och då. Då är det himla skönt att läsa ett sådant här inlägg. Och av flera andra anledningar också…
Samma sak när jag träffade en man som redan hade barn: ”När ska ni skaffa EGNA barn då?” Och nu efter ett antal år när vi väntar ett gemensamt barn verkar många mest fokuserade på vilka eventuella problem som kan uppstå med de nuvarande barnen. För styvfamiljer har väl alltid problem, eller..? Suck… Det är lustigt hur vissa frågor verkar vara allmän egendom!
Tack för att du skriver om detta. Vi försökte få barn i flera år och ständigt och jämt frågade människor när det var dags. Det blev inte direkt lättare när man passerat 30-strecket. Kommer aldrig glömma när två arbetskamrater berättade att de väntade barn samma dag, jag satt och försökte vara glad samtidigt som jag svalde gråten. Då kommer kommentaren ”är det inte dags för dig att börja tänka på barn snart”. Det är fruktansvärt hänsynslöst att fråga en sådan fråga. Nu fick vi till slut vår efterlängtade bebis 🙂
Tack för ett bra inlägg. Klara Zimmergren tog upp i sitt sommarprat just ångesten kring alla frågor när man inte kan få barn. Jag är själv oerhört försiktig gentemot alla, men ibland undrar jag om vi är för försiktiga också. Bara en tanke, vad säger ni andra vore det skönare om ofrivillig barnlöshet, att inte vilja ha barn, att vilja ha ett barn och inga fler osv pratades mer öppet så det inte blev så stigmatiserat och att då normen kunde ändras om vad man ”borde” vilja. Jag har blivit förskonad från kommentarer om vi vill ha fler men alla som känner mig vet att jag hade en fruktansvärt jobbig graviditet och kanske det faktum att vi fick tvillingar gör att frågan inte kommer lika ofta. Däremot har jag fått otaliga kommentarer från folk jag inte känner (alltid från folk jag inte känner) ”Är det en pojke och en flicka” ”Ja” ”Vad bra då är ni ju klara nu”. Alltså så himla märkligt. Det är inte bara normen att man ska vilja ha barn att man ska ha flera, man ska tydligen ha ett barn av varje kön också för att vara fulltalig. Alltså jag blir tokig ibland!
När vår andra dotter var nyfödd fick jag av en äldre kvinna höra att våra närmsta vänner minsann var föräldrar till s.k. lyckobarn, dvs en flicka och en pojke. Underförstått att våra flickor inte var det. Så sårande och dumt sagt. Efter graviditetsbesvär, som kunde ha medfört missfall, var jag tacksam och lycklig över att ha fött ett friskt barn till, även om det i omgivningens ögon ”bara” var en flicka. Jag önskar att alla barn, oavsett kön, skulle betraktas som de värdefulla och fantastiska underverk de faktiskt är.
Kunde inte hålla med dig mer. Tack för ännu ett blogginlägg på topp! : )
När (om) man sedan väntar tredje barnet får man höra att ”sen blir det väl inga fler” och ”nu har väl du gjort ditt”. Tre barn är således OK, är man så tokig att man ”skaffar” fyra så är det endast för att få av båda könen.
Jag har totalt sex småsyskon varav två av dem har skaffat barn. Innan mina underbara syskonbarn kom till världen var det annars mig som det mesta tjatet låg på eftersom det verkar finnas någon oskriven regel om att den äldsta alltid ska ha barn först (vilka dumheter!).
Men trots att det finns två småskruttar i familjen så tjatas det värre nu för nu kan de fylla på med argumentet ”det behövs ju kusiner”.
Jag skaffar barn när jag är redo och jag är innerligt trött på den där frågan! Så ja, jättebra att du lyfter den och förhoppningsvis tänker folk till en extra gång innan frågar hoppar ur deras mun! Jag ställer ALDRIG frågan själv eftersom jag vet hur irriterande den är, men att starta bråk varenda gång man själv får den är inte alls kul. Tummen upp Clara!
Mycket bra att du skriver om detta. Tänk om vi människor kunde byta problem med varandra, eftersom alla verkar veta hur andra ska leva. Det vore väl smart?
Tänk att vissa människor alltid måste kommentera detta! Jag och mina vänner har pratat lite kring hur många av våra svärmödrar som gång efter gång frågat om det inte är dags att skaffa barn snart (då ingen av oss har det ännu). Respektlöst tycker jag! Speciellt då det är upp till var och en, och sedan är det inte säkert att alla kan få barn som sagt. Så tanklöst tycker jag. Tack för ett bra inlägg!
Så otroligt bra skrivet! Vi i har kämpat i 6 år med att få barn och nu äntligen väntar vi vårt första. Vissa människor i ens omgivning är kloka och förstående och låter en vara, eller finns där när det är tufft. Men tyvärr är det alldeles för många som kommer med dumma, ogenomtänkta frågor om när, varför inte och ”ni blir ju inte yngre”. Tack för att du tog upp detta, fler borde tänka sig för och visa hänsyn.
Grattis och lycka till!
Superbra inlägg Clara och många kloka kommentarer. 35 år med en sambo som inte vill ha barn… Inte så kul med arbetskamrater som frågar ”om man inte är sugen snart” (på bebis alltså) eller ”bästa åldern är för att föda barn är 25″…
Jag håller helt med dig där Clara!
Jag har länge funderat på om ni ska skaffa en till bebis men tvingat mig att hålla munnen stängd. Det är en sådan intim fråga som man egentligen inte har något med att göra.
För som du säger, man har ingen aning om hurvida personen i fråga har svårt att bli med barn eller ej osv.
Sedan behöver det ju inte vara så att man vill ha massor med barn. Vad är det för fel med att ha EN unge!?
Så fort man blir med barn ( och sedan förälder ) så är man plötsligt allmänhetens tycka-till-om-och-berätta-allt-som-hen-anser-är-viktigt-om-föräldraskaps vägg.
Kram
Sedan finns det ju de som gratulerar till gravidmagen, fast det bara är en vanlig bubblig mage som endast innehåller tarmar och sånt.. 🙂 Jag är ganska smal, och min mage ser lite kulaktig ut när den är svullen, och eftersom vårt barn nu är hela 3,5 år så måååste det väl vara en ny bebis i magen?!? Eh, nej den är faktiskt bara rund.. 😛 Jaha, säger folk då, ”jag tyckte bara att det borde vara på gång för er nu..” Haha, galet!
Det har jag också råkat ut för. Efter mitt tredje barn så var det lite svårt att komma tillbaka med vikt och allt. Jag ville gå neri vikt men trögt. Glad ändå. Men det var först en man som gratulerade till ytterligare en! Jag tänkte då att han menade min tredje men han förtydligade sig och sade att han ju menade de den fjärde i min mage! Högt ’inför alla runtomkring. Samma sak med en kvinna som utbrast i en fikakö att ”Grattis!!” Hon pekade på min mage. Helt otroligt vilken psykologidl gåva en del inte har. 🙂
Hände mig också på ett släktkalas att någon frågade om ”något var på gång” och pekade på magen. Detta var ett par månader efter ett missfall (som frågeställaren visst om) och jag var faktiskt gravid igen. Men ville absolut inte berätta det för någon ännu och inte ha frågan på ett kalas med en massa människor. Sjukt jobbigt var det.
Jag tycker att en blir ifrågasatt om en yttrar att det nog räcker med ett barn. Som om att alla som kan borde skaffa minst två, för annars är det ju konstigt. Eller max fyra, för annars är det ju också konstigt. Dessa föreställningar om hur en borde göra, jag blir matt. Jag var 22 när vårt barn kom, om ett halvår är jag färdig med mina studier. Han är alltså drygt tre år nu och jag vet inte hur många gånger vi fått frågan om ifall vi inte ska ha en till snart. Sen vår son föddes har jag ärligt talat inte velat ha fler barn, jag har inte längtat minsta lilla. Inte förrän nyligen. Men den längtan är fortfarande inte starkare än känslan av att det är bra härligt med bara en. Så vi är nöjda med en. Har vi tur och möjlighet kanske vi får ett till barn senare, men tills dess hade jag gärna sluppit frågor om huruvida det blir fler barn eller inte. Herregud jag vet ju inte ens om vi kan få fler (något folk ofta tar för givet). Så tack bästa Clara för ditt, som vanligt, kloka resonemang!
Hej,
Tänkvärt inlägg!
Barntjat kan verkligen vara jobbigt när man inte är där än, blir så oinspirerad när för många frågar. Jag är 29 och lever i en stadig relation men har vissa mål som jag behöver uppnå innan vi försöker. Jag är också en lycklig sladdis, mina syskon är 12 resp 17 år äldre än mig. Jag har alltså haft 4 vuxna som gullat mig med, helt underbart, och nu är jag och syskonen som bästa vänner.
Tack och hej!
Mitt förra förhållande pågick i tio år, och jag kan inte ens räkna hur ofta jag fick frågor och pikar om när det var dags för oss att skaffa barn.. och det var just jag som fick pikarna även om det var från hans sida av släkten och från hans närmsta vänner.. Jag fick ryta till några gånger för det känns så kränkande att någon annan tar för givet att de har något med mitt innersta privatliv att göra. Att skaffa barn är ju inget jag i alla fall vill göra slentrianmässigt för att folk tjatar på mig utan för att det känns helt rätt för mig och min partner.. Så jag håller med, sluta tjata för fan!
bra skrivet Clara! och stort grattis till den nya magen 🙂
kram /iris
Vilken viktig fråga och bra formulerat.
Jag mådde väldigt dåligt av att bli förälder, fysiskt men mest psykiskt. Det har tagit lång tid att bli mig själv igen.
Ibland när folk frågat om tvåan har jag svarat så men ändå mötts av en ”men det gick ju bra” attityd. Som att 1. Jag inte har rätt att vara mig själv och 2.det är ok att riskera att mitt nuvarande barn får en deprimerad mamma.
Vi tycker vi är ansvarsfulla när vi väger in detta i vårt beslut. Men precis som många andra möts vi av fördomar om att syskon alltid är bra och att nära i ålder är bättre.
Ofta fördomar från folk som själva valt att ha flera barn.
Ja, jag är 35, blir 36 i år och har fortfarande inga barn. Så livet blir verkligen inte som man har planerat. Trodde jag skulle ha två barn och vara gift vid detta laget. Men omständigheterna vill ibland något annat och det är mycket som ska klaffa och fungera! Så du har helt rätt i dina reflektioner. Man ska gå lite varsamt fram, vad gäller den frågan. I mitt tycke i alla fall!! Kram
TACK Clara för detta inlägg! Så helt rätt! Jag är en av dem som fått frågan om vi inte ska ha fler snart med en liten Filippa på snart 3 år. Jag blev till och med anklagad för att vara SJÄLVISK som inte valt att skaffa nummer 2 tätt därefter vilket gjorde mig väldigt ledsen..
Håller med om allt! Vad gäller hur många år som är det rätta att ha mellan barnen är min erfarenhet att alla tycker att just den åldersskillnad de har är perfekt, oavsett hur tätt eller glest det är mellan barnen. Och tur är väl det!
Tack för ditt inlägg. Känner igen mig så väl i det du skriver. Vi har t.o.m. hamnat i situationer där folk vänt sig mot vår treåriga dotter och frågat om hon inte vill ha ett litet syskon. ”Där ser ni! Hon säger ju att hon vill ha en bebis”.
Det är ju helt sjukt! vad förbannad jag skulle bli! De har ju ingen aning om ni vill, kan eller ens har lust att få fler barn!!
1. Den finns i tre storlekar.
2. Jag vill vinna femcap eftersom jag precis fött mitt andra barn o känner att mitt sug efter sex är så himla mycket större när jag inte äter några hormoner. Har redan tittat på femcap som preventivmedel men dragit mig för att beställa då föräldrapenningen inte riktigt räcker så långt. Om jag vinner bidrar ni till en glad småbarnsfamilj! Glad o hormonfri mamma, tillfredställd pappa och inga fler barn. (Räcker gott o väl med treårstrotsig dotter, tremånaders bäbis och otillfredställd hund i dagsläget!)
Det är intressant hur man ser på vad som är att få barn tätt ihop. Jag som har sju år mellan mig och mitt närmaste äldre syskon tycker att både tre och fyra år är ganska tätt. Sen tror jag att oavsett hur många år det är mellan syskonen så kommer det finnas vissa perioder i livet som är mer eller mindre jobbiga ur den synvinkeln. För mig själv va åren mellan 10 och 15 de åren som jag kände mig ”ensam”. Mina syskon va stora och jag fick göra allt ensam med mina föräldrar. Å andra sidan fick jag massa av uppmärksamhet av mina syskon de första åren i livet när de tyckte det va hur roligt som helst med ett litet syskon och dessutom va stora nog att ta hand om mig. Och nu i vuxen ålder har jag vuxit ikapp och åldersskillnaden är inte längre något som man märker av.
Är det däremot tätt mellan syskonen kan jag föreställa mig att det under vissa år kan vara mycket påfrestande med mycket bråk syskonen mellan. Föräldrar som kanske inte riktigt hinner ta sig den där extra tiden för varje barn eftersom flera små barn på samma gång tar mycket tid. Medan vissa perioder i livet är syskonen kanske bästa vänner och har mycket gemensamt. Allt har sina fördelar och nackdelar och man vet aldrig hur det blir i slutändan.
Klokt skrivet som vanligt Clara!
Du berör!
Kram Ami
Ett så viktigt inlägg på många sätt. Vi hade turen att utan problem få en dotter för sex år sedan. Vi har nu kämpat i tre år med att få ett syskon, missfall och oräkneliga IVFer senare känner vi snart att vi inte orkar försöka mer och åldern påverkar ju också tyvärr. Min erfarenhet är (kanske för att vi har ett barn) att det hjälper att prata, att berätta om sin situation. Som någon nämnde så är infertilitet så stigmatiserat, så orkar man tror jag på att säga som det är.
Så finns det även vi föräldrar som har nöjt oss med ett barn. För min del till följd av en separation. Men nu i min nya relation så förväntas vi skaffa ett gemensamt barn för att ”knyta ihop familjen”. Det är ju verkligen inte ett barns uppgift att göra det utan vårt vuxna ansvar. ”Du ska se att du ändrar dig” är en vanlig kommentar, men nej, jag är helt bekväm i mitt val av att fokusera på de barn som vi har var för sig och ge dem all den uppmärksamhet vi kan!
Tack fina Clara för att du skickar en tanke till oss ofrivilligt barnlösa och stort grattis till dig förstås! Jag och min man har kämpat i fem år och gjort nio ivf:er vilket har lett till tre graviditeter och lika många missfall. Vi valde tidigt att vara öppna med det, mest för att det inte är något att skämmas för och för att lite grann öka förståelsen och kunskapen om det så att de som inte vill berätta ska slippa frågor och kommentarer. Kommentarer och framför allt väldigt mycket ”goda råd” (bloggade nyligen om det) får man ju ändå, men för mig känns det ändå lättare än om folk hela tiden skulle försöka övertyga oss om att ”barn är meningen med livet”, osv. Men det är ju olika hur man tycker det känns bäst förstås.
Bra inlagg! Vi vantade hela fyra ar, sa det blev manga fragor. Men jag ville njuta till fullo av nummer ett. Manga verkar vilja ha smabarns aren ”avklarade” pa en gang… Men jag ville njuta varje gang och hinna med.
Nummer tva kom och da var nummer ett mer sjalvstandig, sa jag fick chans att njuta av nummer tva som med ettan.
Men nu fragas det forstass om nummer tre, och det kvittar hur manga ganger jag sager att det blir ingen nummer tre, sa ska det fragas… Onskar att alla bara kunde respektera att vi ar alla olika och olika satt for olika familjer. Vi ar ju inte alla stopta i samma form. Kram pa dig och lycka till med tvan och storebror. x
Man kan å andra sidan tycka det är intressant att höra hur andra tänker och känner. Vara nyfiken, intresserad av människor. Att man ställer en fråga behöver INTE betyda att man ska döma ut svaret. Naturligtvis bör man inte fråga någon man knappt känner eller fråga inför andra eller börja mässa om vad man själv tycker är ”rätt” men man kan faktiskt vara genuint intresserad av hur andra ser på saken med barn/syskon.
Jag och min man gifte oss väldigt tidigt, 20 år båda två. Jag har alltid avskytt frågor om barnaskaffande och fasade inför det faktum att de skulle börja välla in efter bröllopet, men (peppar peppar ta i trä) de har i princip uteblivit. TACK GODE GUD. Kanske är vi skonade eftersom vi är så unga, vad vet jag. Jag kan dock tänka mig att en hel del bekanta trodde att vi gifte oss för att vi väntade smått men tji fick de 😀
Att sen vara förälder är inte det lättaste som finns heller. Jag får ut jättemycket att vara mamma till Astrid men det är också jobbigt ibland och inte nåt som alla passar till. Men det får man väl inte säga 😉 bra inlägg
Xx
När det gäller detta får jag konstant höra vad jag borde och inte borde göra.
Jag fick ett utomkvedshavandeskap får några månader sen, låg inne en vecka och opererade bort en äggledare. Detta var ingen hemlighet bland familj och vänner. Någon vecka efter att jag kommit hem var vi hos svärmor och firade jul. Svärmor pekar på en vägg med familjefoton, där hon har bilder på sina barnbarn och säger menande till mig och min sambo något i stil med: ”det fattas några bilder där hörrni, ni måste komplettera den där väggen” Nu blev jag inte ledsen utan kände mest hur extremt taktlöst och korkat hon betedde sig. Jag hade dock kunnat bryta ihop där och då, allt beror på dagsformen.
Samtidigt får jag ofta höra, framförallt från vänner: ”du lär väl vänta tills du hunnit komma igång med karriären?” och hur kvinnor som inte gör det har noll ambitioner i livet.
Detta är väl ändå ett ämne som endast rör mig och min sambo!? Jag blir helt tokig av allas åsikter hela tiden, oavsett åt vilket håll de drar.
Jag har knappt sex år mellan mina. Det tycker de flesta är jättekonstigt. Men ettan sov så dåligt så jag kände instinktivt att jag var tvungen att få sova några år innan nästa sväng :). Sedan efter drygt fyra år så började vi tänka på det. Och när vi hade bestämt oss så kom han inte på en gång. Men den första frågan jag fick på MVC var storögt: Är det verkligen med samma pappa? He he.
Men det var år av undringar och sneglingar mot maten, det vill jag lova. Men de flesta var i alla fall för finkänsliga för att fråga. Och storasyster längtade och längtade och när vi äntligen berättade att hon skulle få småsyskon utbrast hon: ”ja, jag är helt beredd!!”
Och ni som inte tror det, de har och har haft otroligt stor glädje av varandra (nu är de 20 och 14) och de har aldrig behövt konkurrera eller bli jämförda, vilket varit jätteskönt.
sneglingar mot magen skulle det stå. Inte maten!
Folk har tjatat hej vilt på oss om syskon. Vår dotter är två år och vi tänker oss ett syskon när hon är 6-8 år. Det är tydligen väldigt konstigt.
Vi har varit gifta i 5,5 år. Iofs gifte vi oss tidigt och jag är fortfarande bara snart 28 så det finns kanske ”tid” men jag tycker frågan är jobbig för jag inte VILL ha barn. Inte nu iaf! Min man är mer sugen men varje gång frågan kommer upp får jag lite panik… Känner mig inte alls mogen för det och folk i sin välvilja försöker ÖVERTALA mig när jag säger att jag inte vill. Men just nu orkar jag inte med några barn så krasst är det. Och känner ingen lust till det heller (många tycker säkert jag är jätteotacksam när jag säger så) men kan även vara jobbigt att känna pressen från andra att man måste ha barn för att ”bli lycklig”. Jag är lycklig ändå… Trött, sliten men glad för det jag har! <3
TACK!
Helt rätt. Sitter här med med min ”tvåa” i magen som kommer om en månad. Min etta är sex år, blir sju år i höst. Jag har flera gånger fått frågan om det är samma pappa (?!) eftersom ”det är så LÅNGT mellan barnen”. Det är samma pappa. Anledningarna till att vi väntade med vårt nästa barn är flera. När vi väl bestämde oss så tog det tid att bli gravida, vi fick ett missfall och sedan blev det pyret i min mage. Vi känner oss hur som helst jättenöjda med hur det blev för oss. Vår etta är stor, har ett ”eget” liv med skola och kompisar, förstår att mamma inte orkar som vanligt, att bebisen kommer ta tid. Bebisen kommer bli hejdlöst bortskämd med kärlek från mamma, pappa och syskon när den kommer!
Och vet ni vad?? Nu ska jag berätta något alldeles OTROLIGT! Det finns de som ”bara” vill ha ETT barn! Kan ni tänka er?? Och det här verkar vara oerhört provocerande för en del.
Det bästa sättet att bemöta dem? Att säga att ”nä, vi är så nöjda så här. Vi tycker att vi lyckades så väldigt bra med vårt barn att vi inte behöver en till”. Det brukar få tyst på dem.
Exakt! varför göra om det när det blev så lyckat första gången liksom 🙂 jag har aldrig velat ha fler än ett barn, men det accepterar inte folk. så jag brukar säga att jag har ett hjärtfel (vilket jag har) och inte orkar med ett till. det brukar få tyst på dem!
Det är så konstigt att en del tror att det är lika naturligt som att fråga om vädret, när det gäller just familjebildning och barn. Jag har fått det påpekat av släktingar då och då: ”När är det dags?” Mitt svar är: ”Aldrig”. Varken jag eller min partner vill ha barn. Och det ska ifrågasättas. Personligen tycker jag inte det är så jobbigt, jag har inga problem att berätta varför. Men tänk om vi verkligen, verkligen ville? Tänk om vi försökt supermycket, utan resultat?
Det är så otroligt taktlöst att lägga sig i andras livssitautioner/livsval. Det finns så många sätt att leva på, så många vägar att ta. Jag lider med er som är ofrivilligt barnlösa och får stå ut med klantiga frågor för jämnan. Helt knäppt att tro att sådan information är allmängiltigt, det är bara hänsyslöst.
Bra skrivet! Oavsett om frågan gäller om man vill ha barn/ska skaffa snart/skaffa fler snart/varför inga barn så tycker jag att man ska tänka efter ett par gånger innan man ställer frågan.
Vi kämpade i över fem år och hann få sex missfall innan vår lillkille kom. Jag var rätt öppen med vännerna med att vi försökte men att det inte gick bra och att vi höll på med utredningar mm. Detta eftersom alla våra kompisar inte bara hann få ett barn, utan även två innan vi ens hade hunnit få vårt första. Det hade aldrig funkat att umgås om vi inte hade varit ärliga om att vi försökte.
Efter att det gick vägen har jag varit väldigt öppen med alla missfall osv, just för att det pratas väldigt lite om upprepade missfall. Trots detta har folk redan börjat fråga om vi inte ska ha en till snart. Lillkillen fyller sju månader idag?! Jag brukar svara att det tog en massa sorger och bedrövelser att få till ETT barn så vi vet inte om vi ens vill försöka utmana ödet en gång till (vi är dessutom 39 resp 42 år). Men det lyssnar inte folk på utan svara glatt ”Jo, men den här gången går det säkert bra direkt!”.
Det är bara att konstatera att det finns folk till allt. En bra sak att göra är att svara med en fråga: ”Varför vill du veta det?” 🙂
Grattis till att ni väntar en liten till, underbart att ni ska få göra ännu en resa! 🙂
WORD!! Tack snälla du för att du är klok som en bok! Vi kämpar med ettan och folk ska inte hålla på att lägga sig i. Det gör för ont helt enkelt.
Kram och Grattis till 2:an
Jag tycker det är synd att frågan är så känslig, att vi inte vågar prata ut med vänner och familj, att så många bär sådana hemligheter. <3 Felet tror jag inte ligger i själva frågan, för den är ju alltid välmenad… trots allt så är ju barn någonting av det finaste man kan uppleva, oavsett när eller hur eller så…
Däremot synen på familjen, den måste förändrats!! Det finns ju uppenbarligen en tanke om att familjen inte är perfekt om det inte dimper ner två barn på raken i en svenssonbrevlåda. "Perfekt" är ett förskräckligt ord. Det är normerna som bör ifrågasättas.
Kärlek och barn anses vara livets enda mening, det tycker jag är fel. Alla har olika önskningar och olika syn på hur och när och var. Jag tycker det är fruktansvärt att höra att en sned samhällssyn får så många fina kvinnor (och män) att må dåligt när deras liv inte är normativa. Vi måste ifrågasätta normerna. Och våga prata om känslor, tankar, missfall, längtan…
Nu är jag ”gammal” m 4 vuxna söner o 2 underbara barnbarn, som jag är oändligt tacksam över allihop. Jag reagerar alltid på att folk ”skaffar ” barn. Det är inget man själv kan bestämma. Barn är något man får! Vi kan önska, men inte bestämma, när de ska komma, om de kommer. Jag har långt mellan mina barn, det blev så, o det är jag tacksam över, för jag har fått njuta av varje underbar unge, o de har fått min tid var o en. De har även varit glada över att få syskon. Barn är en underbar gåva o ingen statuspryl! ” Majsan”
Bra inlägg Clara. Vet inte hur många gånger jag fått frågan… Suck. Tänker de inte på att det kanske kan vara så att vi inte kan få fler barn? Det är sårande och väldigt smärtsamt att hela tiden känna pressen från omgivningen. Vi har ett barn och hon fyller sju år i år. Vi vill ha ett till men av flera olika anledningar har vi väntat. Och ja jag känner av normen, pressen att vi ”borde” skaffa ett till. Att vi inte riktigt är en riktig familj med ”bara” ett barn. Hemskt att det ska behöva vara så. Jag har ett syskon som det är 9 år mellan oss (världens bästa lillebror för övrigt), ett som det är 7 och ett som det är 3 år mellan. Vi har alltid haft god kontakt. Alla har vi våra egna erfarenheter och upplevelser, så här upplever jag det. Tänk om vi bara kunde vara lite mer öppna för varandras olikheter och att det inte finns bara ett rätt eller fel. Det finns så många olika rätt och fel. Det beror så på vem man frågar…
KRAM
Bra skrivet! Alla ska få göra som de själva vill när det kommer till barn och ska inte behöva känna press från omgivningen på när och hur det ska ske.
Jag blir lika irriterad varje gång jag får frågan ’när ska ni skaffa barn då?’. Det finns ingen i hela j’a världen som har med det att göra förutom mig och min sambo. När det inte sårar (som när man faktiskt försöker), så skapar det bara irritation.
Just det med att tvåan förväntas komma så tätt hade jag aldrig hört talas om tidigare, förrän någon vän sa till mig att ”det är så man gör”. Jag blir så irriterad på ett sådant tankesätt, som att hela livet redan är planerat åt en av en massa normer.
Det finns så många otrevliga inställningar till fertila människor. Man får inte vara utan. Man får inte vara för ung. Man får inte vara för gammal. Man får inte studera eller ha snålt med pengar. Man får inte få ett ensambarn, man får gärna ha två men helst en av varje kön. Har man två av samma bör man få en tredje. Och om man skaffar ett tredje barn utan att bry sig om kön, så tror folk ändå att man bryr sig. Två barn är lagom, tre är att ta i, fyra då är man på raka spåret mot att bli familjen annorlunda. Och de familjerna, vet ju alla, att de lever på barnbidragen. För tätt emellan, då är det en amningsmiss, för långt emellan, då spekulerar folk om missfall och kvinnans ålder. Man ska amma, annars är man dålig mamma, men ammar man för länge så har man svårt att släppa taget. Barn mår bäst av att vara hemma tills de är tre, men man måste ju också kunna släppa dem ifrån sig! Små barn på dagis är det synd om. Barn som bara är hemma hos mamma är det synd om, men samtidigt får de inte vara för länge på dagis eller hämtas sist. Extremt förlossningsrädda kvinnor som har funderat på kejsarsnitt sedan de var tonåringar kostar bara samhället pengar och förtjänar inte barn, trots att de ska uppfostra och älska barnen resten av livet. Och det bästa är, att om man gör allt ”rätt”, gifter sig, har huset och bilen och gångavstånd till dagis, föder vaginalt, en av varje kön, delar lika på föräldraledigheten, ammar enligt WHOs rekommendationer, lagar hälften av maten själv men löper resten på burk, tar det lugnt och inte går på för många aktiviteter, så är man irriterande för att man styrs av normer och lever i sin bubbla. Det är inte lätt.
En extra kommentar. Det gör ont i hjärtat när folk skriver att de slutar träffa vänner med barn om de själva inte kan få. Jag förstår att det gör ont, men tycker det är sorgligt att ge upp folk av den anledningen. Förlorade min mamma när jag var 24 och ibland känns det som om det finns en mur mellan mig och vänner som irriterar sig på sina föräldrar och knappt reser hem och besöker dem. Men jag försöker att tänka på att var och en har sitt eget liv, sitt eget öde och att ingen annan fattar beslut för att såra mig. Styrka till er som vill, men inte kan. Styrka till er som verkligen inte vill alls!
Jag fick veta av en bekant att ”skaffar man inte syskon till sitt barn då ska man inte skaffa barn överhuvudtaget” Kommentaren tog hårt eftersom det tog oss fem år och IVF att ”skaffa” första barnet….
Eftersom vi inte kan få barn den vanliga vägen (manlig infertilitet) så har vi valt att vara öppna mot allt och alla. Dels för att slippa få frågan men även för att det finns så många ofrivilligt barnlösa och även om alla inte orkar/vill vara öppna med det – så vill vi verkligen det för att visa att det också är vanligt.
Det är många som längtar barn.
Vi har en dotter på fyra år och om allt går vägen efter syskon IVF.et och det faktum att jag fick en allvarlig överstimulering så blir det syskon efter sommaren.
Alla har ju inte möjlighet att planera barnen tätt eftersom det inte går och samtidigt kostar en massa pengar. Vi har lagt ut 27 000:- bara på ingreppet.
2200:- på mediciner och så förlorad inkomst på grund av att jag blev sjuk.
Jag gillar att du tar upp detta Clara – för fler måste inse att inte fråga om när det är dags att skaffa barn.
I vårt fall blir det tvärtom
” Men var glada för att ni fick en dotter ”
Självklart är vi så tacksamma – men vi vill ju gärna ha ett syskon till henne
Har man fått två barn vanlig väg så dyker alltid frågan ” När kommer 3.an?”
som om det vore självklart att man skall ha tre barn.
Det är mycket med det jordiska. Hoppas alla som längtar barn får bli föräldrar!
Vill bara säga att barn får man det är inget man skaffar. Så ser jag iallafall på min dotter. Hon är en gåva. Därför så har jag inte sett syskon som en självklarhet. Hon kommer aldrig få några syskon. Vi kan inte få fler barn helt enkelt. Så fråganom nr 2 är bara onödig och en fråga man inte ska ställa enligtmig. Numera kan jag skylla på ålder när folk frågar. Men allt ska man inte fråga folk. Unga par som kanske kämpat att få ett barn ska inte behöva känna dåligt samvete för att de inte ger barnet ett syskon. Tack Clara för att du berörde ett viktigt ämne.
Tack till Clara och tack till alla som kommenterat! Det här har varit ett stort ämne här hemma, vi har grubblat och pratat. Jag har känt mig stressad och har varit väldigt kluven. Innan vi fick barn tänkte min man och jag att vi ville ha 2-3 stycken, gärna tätt, helst inte mer än två år emellan. När så vår underbara – men oerhört krävande – unge föddes skrattade jag (ett näst intill hysteriskt skratt 😉 ) bara åt tanken på fler barn. I början höll vi oss knappt flytande med vårat barn som skrek sig igenom nätterna. Nu, när barnet är drygt ett år och läget stabiliserats lite mer har så tanken på eventuella syskon dykt upp. Och jag har verkligen känt mig stressad! ”Det är nu det gäller om vi ska ha fler!” har jag tänkt. Men – ett stort MEN! – vill vi ens ha fler barn? Vill vi? Visst, vi skulle med största sannolikhet inte ångra oss om vi fick fler barn, men vårat första barn fanns med oss i hjärtat i många år innan hen kom, även hens namn fanns med oss. Då känns det lite fel att ”skaffa” ett till barn ”bara för att”, utan att liksom längta efter det. Vi är ju så nöjda med vår lilla familj, vi vill kunna ägna vårat lilla pyre den uppmärksamhet och energi hen förtjänar. Sen att jag hade en påfrestande graviditet (sängliggande ett par månader) och vi hade en riktigt jobbig start på föräldraskapet, jag tror det påverkar tankarna på en tvåa också.
Sen har vi ärligt talat den ekonomiska aspekten tyvärr. Jag är inte av den åsikten att man måste vara färdigpluggad och ha ett fast jobb med riktigt fet inkomst innan man ens börjar fundera på barn (även om det kan vara ganska fördelaktigt!), men när varken min man eller jag har några rejäla löner och man sedan byter ut en av dem mot studiebidrag på 75%, då blir det inte direkt ett ”hurra!” om man tänker att den andra lönen ska bytas till en föräldrapenning… Ok, en parentes kanske, men något som faktiskt påverkar barn-tankarna.
Jag kände mig som sagt stressad och pressad, men efter att ha pratat med några nära vänner som själva är föräldrar och efter att ha läst här har jag kunnat ta det hela med ro. Ok, vi är nöjda med hur det är just nu. Vi måste inte ta några livsavgörande beslut nu, om det blir fler barn så är det lugnt om det är mer än två år emellan, det är inte det som avgör hur deras relation blir. Och det känns så skönt! Om längtan efter fler barn kommer, så kommer den när den kommer.
Vi var ute idag och satt vid ett bord där även en annan barnfamilj satt. Barnet var lite äldre än vår unge och mamman såg synnerligen gravid ut. Jag konstaterade att jag helt enkelt kände ”vad skönt att inte vi ska ha en till inom en snar framtid”, och sen var det inte mer med det. Jag måste helt enkelt våga bryta normer, inte bara samhällets, utan mina egna också! Så igen: tack, Clara och kommenterare!! Ni är så kloka, det är så skönt att få höra från så många olika håll hur olika det kan vara men funka hur bra som helst ändå. Tack!
Hej, jag såg dig på Tv här om dagen och jag tycker att du är så himla bra; klok och står på dig på ett trevligt sätt, de ”äldre” spanarna får alltid medhåll men du får argumentera för din sak, och du gör det snyggt. Sen att jag ofta håller med dig i sak gör ju inte att jag blir mindre positiv till ditt sätt att föra dialoger. Sen vill jag säga att jag blev glad så jag fällde en tår av ditt inlägg om barn, grattis till ert andra, och herregud vad jag håller med. Vi har en pojke på snart tre år och jag är sjuk i en kroniska sjukdomar och fast många vet om det tjatas det om nr två, redan första månaden kom kommentarer. Det känns ibland som att vi tre inte räknas som en familj, som om vi vore en trebent hund eller något, haltande, det gör mig både ledsen och arg. Så tack för ditt inlägg och jag önskar att fler tänkte och var som du!
Kanon inlägg Clara! Min fästman å jag har varit tillsammans i 6 år och de senaste 3 åren har denna fråga ständigt kommit upp. Vi är båda i åldern 29-35 och vi förstår ju att det är nu det gäller men tycker att andra inte har med det att göra. Vi vill ha barn, främst jag som dragit ut på frågan i och med studier, fast jobb och husköp. Vill känna någon typ av stabilitet innan för så funkar jag, vilket inte alla förstår. Nu har vi kommit till den punkt då vi, och särskilt jag, känner ett lugn där vi kan börja starta resan.
O, nu blev jag nyfiken på hur ni la/lägger upp det när båda två är hemma tillsammans? Hur länge funkade det/är det tillåtet? Tar båda föräldrapenning eller inte?
Jag och min sambo har försökt i sju månader, kan värka kort i sammanhanget med känns som en evighet för mig. Min sambo är lugn och menar att det kommer när det kommer, medan jag känner oro och nedstämdhet varje gång jag inser att inte blev något den här gång heller. Känner mig oduglig och otillräcklig och blir smått provocerad när vänner och bekanta som väntar barn stolt säger:”Vi behövde knappt peta på varandra!” – medan kvinnan stryker sig över magen om mannen ler brett över sina dugliga spermier. Självklart känner jag glädje över alla som väntar barn och som det går enkelt för, men jag kan inte sluta funderar på varför inte jag blir gravid. Som sagt sju månader är inte länge och när jag läser era kommentarer betryggar det mig att se att många försökt länge och tillslut blivit gravida, det ger mig lite hopp. Men ändå finns hopplösheten där, eftersom det också finns de som aldrig någonsin blir gravida.
Viktigt och bra inlägg Clara och jag tror att det är skönt för många att få prata om sina upplevelser och känslor som det gärna lägg en hel del tabu över.
Jag och min sambo har försökt i sju månader, kan värka kort i sammanhanget med känns som en evighet för mig. Min sambo är lugn och menar att det kommer när det kommer, medan jag känner oro och nedstämdhet varje gång jag inser att inte blev något den här gång heller. Känner mig oduglig och otillräcklig och blir smått provocerad när vänner och bekanta som väntar barn stolt säger:”Vi behövde knappt peta på varandra!” – medan kvinnan stryker sig över magen om mannen ler brett över sina dugliga spermier. Självklart känner jag glädje över alla som väntar barn och som det går enkelt för, men jag kan inte sluta funderar på varför inte jag blir gravid. Som sagt sju månader är inte länge och när jag läser era kommentarer betryggar det mig att se att många försökt länge och tillslut blivit gravida, det ger mig lite hopp. Men ändå finns hopplösheten där, eftersom det också finns de som aldrig någonsin blir gravida.
Viktigt och bra inlägg Clara och jag tror att det är skönt för många att få prata om sina upplevelser och känslor som det gärna lägg en hel del tabu över.
Jag och min sambo har försökt i sju månader, kan värka kort i sammanhanget med känns som en evighet för mig. Min sambo är lugn och menar att det kommer när det kommer, medan jag känner oro och nedstämdhet varje gång jag inser att inte blev något den här gång heller. Känner mig oduglig och otillräcklig och blir smått provocerad när vänner och bekanta som väntar barn stolt säger:”Vi behövde knappt peta på varandra!” – medan kvinnan stryker sig över magen om mannen ler brett över sina dugliga spermier. Självklart känner jag glädje över alla som väntar barn och som det går enkelt för, men jag kan inte sluta funderar på varför inte jag blir gravid. Som sagt sju månader är inte länge och när jag läser era kommentarer betryggar det mig att se att många försökt länge och tillslut blivit gravida, det ger mig lite hopp. Men ändå finns hopplösheten där, eftersom det också finns de som aldrig någonsin blir gravida.
Viktigt och bra inlägg Clara och jag tror att det är skönt för många att få prata om sina upplevelser och känslor som det gärna lägg en hel del tabu över.
Mycket bra skrivet Clara, jag håller med till hundra procent!
Något/några som jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var vi som är ganska unga och vill även ha barn som unga. Jag är 20 år och sambon är 23. Vi har ett bra tag pratat om att sluta med preventivmedel och ”låta naturen ha sin gång” så att säga. Vi båda känner att vi är redo för att skaffa barn men detta är ingenting som alla i vår närhet kan förstå. Och detta gör mig så otroligt frustrerad! Varför kan inte jag, som tjugoåring, vara redo för att skapa mig en egen lite familj? Och varför tror folk att de har någon som helst rätt att döma mig för att jag vill vara en relativt ung mamma, och häva ur sig de mest absurda saker? ”Du har ju ingen utbildning,” , ”är du verkligen redo” , ”vill du inte leva ditt liv först”.
Att jag skulle vara mindre redo och en mindre bra mamma än en 30-årig kvinna gör mig så sjukt ledsen.
Något att tänka på till de som dömer människor baserat på vilka val de gör i sina liv. De har inte alltid all information om vad som pågår, så tala med aktning för även om det inte syns så kan man ta väldigt illa vid sig.
Kram Josephine
Mycket bra skrivet Clara, jag håller med till hundra procent!
Något/några som jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var vi som är ganska unga och vill även ha barn som unga. Jag är 20 år och sambon är 23. Vi har ett bra tag pratat om att sluta med preventivmedel och ”låta naturen ha sin gång” så att säga. Vi båda känner att vi är redo för att skaffa barn men detta är ingenting som alla i vår närhet kan förstå. Och detta gör mig så otroligt frustrerad! Varför kan inte jag, som tjugoåring, vara redo för att skapa mig en egen lite familj? Och varför tror folk att de har någon som helst rätt att döma mig för att jag vill vara en relativt ung mamma, och häva ur sig de mest absurda saker? ”Du har ju ingen utbildning,” , ”är du verkligen redo” , ”vill du inte leva ditt liv först”.
Att jag skulle vara mindre redo och en mindre bra mamma än en 30-årig kvinna gör mig så sjukt ledsen.
Något att tänka på till de som dömer människor baserat på vilka val de gör i sina liv. De har inte alltid all information om vad som pågår, så tala med aktning för även om det inte syns så kan man ta väldigt illa vid sig.
Kram Josephine
Mycket bra skrivet Clara, jag håller med till hundra procent!
Något/några som jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var vi som är ganska unga och vill även ha barn som unga. Jag är 20 år och sambon är 23. Vi har ett bra tag pratat om att sluta med preventivmedel och ”låta naturen ha sin gång” så att säga. Vi båda känner att vi är redo för att skaffa barn men detta är ingenting som alla i vår närhet kan förstå. Och detta gör mig så otroligt frustrerad! Varför kan inte jag, som tjugoåring, vara redo för att skapa mig en egen lite familj? Och varför tror folk att de har någon som helst rätt att döma mig för att jag vill vara en relativt ung mamma, och häva ur sig de mest absurda saker? ”Du har ju ingen utbildning,” , ”är du verkligen redo” , ”vill du inte leva ditt liv först”.
Att jag skulle vara mindre redo och en mindre bra mamma än en 30-årig kvinna gör mig så sjukt ledsen.
Något att tänka på till de som dömer människor baserat på vilka val de gör i sina liv. De har inte alltid all information om vad som pågår, så tala med aktning för även om det inte syns så kan man ta väldigt illa vid sig.
Kram Josephine
Varför är det ens folk som frågar så? Min man och jag var tillsammans i drygt 10 år innan vi fick barn, sen kom Dixie och det blir allt. Vi vill inte ha fler barn men ändå frågar folk när ska ni ha ett till och varför vill ni inte ha ett till. Det är väl helt valfritt om man vill ha flera barn, om man vill ha barn alls eller om man vill endast ha ett barn. Lycka till med självförsörjningen, låter spännande! towe.