En kompis till mig hade en mamma paniskt rädd för eld. Under barndomen fick hon aldrig tända levande ljus eller ens använda tändstickor. Såklart ville min kompis prova ändå. Så när hon blev ensam hemma kröp hon ner under täcket med tändsticksasken och eldade. Eftersom hon aldrig fått ”uppleva” tändstickor fattade hon inte heller riskerna med dem. Det enda hon egentligen fattat var att de var förbjudna att använda om mamman var med. Och därmed något hon borde utforska i ensamhet.
Många har frågat hur vi kan ha en vedspis i köket med ett litet barn hemma? Ja, men så fort Bertil var stor nog att förstå fick han prova att bränna sig på ett värmeljus. Inte så att det gjorde ont. Bara lagom för att han skulle förstå innebörden av ”Ajaj, varmt”. Han har fått vara med oss och göra upp eld hur många gånger som helst och nu påminner han oss om att vedspisen är ”Ajaj, varm”. För jag har resonerat som så – hellre få känna på en varm ljuslåga med pekfingret en gång än att lägga båda händerna på en glödhet vedpis. Hellre vana och respekt för eld, än ovana och fascination. Vi har heller aldrig haft någon trappgrind i vårt hus. När Bertil började visa intresse för att krypa i trappen fick han göra det. Vi gick bakom och så klättrade han upp och ner. Ganska snart blev det tråkigt och ospännande eftersom han fick utrymme att utforska det helt och hållet. Och så fick han en hel del respekt för trappen också, eftersom han tilläts halka i den (under väldigt kontrollerade former). Inte så att han gjorde illa sig men så att han upptäckte risken med trappen. Ganska snart började han ropa på oss om han ville gå ner för trappen och kände sig osäker. Och så fick han gå och vi gick efter. Redo att ingripa. Men inte förhindra.
Såklart är alla barn olika och möjligheterna för vad de kan få testa är olika för alla familjer. Och bara för att vi gjort så här betyder det inte att ni ska göra det. Men min grundtanke (och hur jag själv blivit uppfostrad) är att barn ska få pröva! Kanske blir det fel. Kanske gör det lite ont. Men det blir sällan farligt, eftersom man inte ägnar sig åt det i smyg, bakom mamma och pappas rygg. Barn lär sig genom att få erfarenhet. Ibland räcker det att ens föräldrar delar med sig av erfarenheter och säger ”Ajaj, varmt” om ljusen. Ibland måste man först få uppleva vad ”Ajaj, varmt” faktiskt känns som. Nästa gång kanske man inte är så intresserad av ljus över huvud taget.
122 svar
Instämmer till viss del i tänket, däremot har jag inte låtit mina barn känns att ljuset är varmt men vi tänder ljus och de har nu själva fått tända med tändare för att se hur det funkar och på så vis är det inte spännande… Staket runt kaminen har vi däremot haft, se har inte försökt vara nära den men med två vildar som springer omkring kändes det säkrast så ingen av dem skulle råka putta den andra, likaså trappgrind. Båda ungarna gick vid 9 mån och då har man inte riktigt förståndet att ta det lugnt. Många av de tankar som ni haft med Bertil kanske inte går att ta rakt av med barn nr2 då samma förutsättningar inte finns. Ska bli jättespännande att se hur er familj blir när ni blir 4 🙂
Lite samma här. Har grind runt kaminen eftersom barnen ofta busar omkring och lätt skulle kunna trilla mot den. Dessutom känns det skönt att slippa oroa sig för att kompisars barn på besök skulle kunna bränna sig.
Samma här! Innan grinden kom upp fick vi en bränd liten hand, HON har otrolig respekt nu för tiden för kaminen. Men. Barn kan puttas, trilla och vänners barn har inte samma vana kanske? Så, grind runt kaminen. Trappa har vi ingen, men staket runt trädgården har vi. Och även om dom VET att dom inte ska gå utanför så kan barn glömma, det jagas och leks i nuet helt enkelt. Skydda det som skyddas kan tänker jag som egentligen är väldigt oneurotisk…
Så fint skrivet! Jag tycker att det är så tråkigt att man idag ofta underskattar barn, vad de förstår och kan lära sig.. Jag tror också att barn mår bäst av att få vara med, känna sig inkluderade och upptäcka världen i sällskap av nära vuxna. Inte, som jag ofta upplever det, skyddas och isoleras från ”vuxenvärlden”. Jag tycker du har en så himla fin inställning till detta Clara. Du har tidigare skrivit om att Bertil får klä på sig och gå ut själv till exempel. Med all respekt för föräldrar som inte känner att de har möjlighet att göra så (eller inte ens håller med). Men om jag ska provocera lite – är det inte en fråga om prioriteringar?
Vi satte in en kamin när ungarna var 1 och 2. Första vintern hade vi kaminskydd, men de fick aldrig vara i närheten och leka. De fick känna (under kontrollerade former) på den varma kaminen och blev medvetna om att den var jättevarm. Nästa vinter skippade vi skyddet. De vet att de aldrig får röra den (inte ens när den är kall) och att de inte får leka bredvid den, om det inte handlar om någon lugn lek sittandes på golvet. Det har funkat bra för oss.
Vi har aldrig haft någon grind framför spisen hemma, de har båda nuddat den men den är aldrig så het att det blir skador utan att man hinner dra undan handen. Däremot fick vår äldsta som vattenkokaren över sig, något som var vårt fel då den stod snett något vi missat och han enbart nuddade med den med armen. Där pratar vi riktigt ordentlig brännskada. Gällande teappgrind provade vi din strategi men fick snart upp med grinden då vi har väldigt äventyrliga barn
Min mamma lät mig och min bror tända tändstickor över diskhon och sade att vi skulle tävla vem som kunde hålla i den längst innan vi släppte. Då fick man känna hur varmt det blev. Ingen av oss var sedan sugen på att prova själva. Men så är det som du säger. Barn är olika. Mitt yngsta barnbarn som också fått krypa så mycket hon ville i trappan med föräldrarnas stöd lärde sig aldrig att vara försiktig ändå även fast hon gjort flera vurpor på egen hand… och gjort riktigt illa sig med blåmärken och skrapsår… Bara upp igen en annan gång. Så där kom grind upp till slut innan det blev värre skador.
Smart, tycker jag! Visserligen tidskrävande, men vinsten för barnet blir så mycket större, med all erfarenhet och självkännedom de får.
Hej. Typ så resonerar vi med. Vi eldar vintertid i bår kakelugn och har aldrig haft skydd för den. När vår som var lite så var han med och gjorde upp eld och så med oss och han har ”alltid” vetat att den är ”farlig”. Dock hände det en olycka ändå när killen höll på lära sig att gå. Grabben höll på att ramla och tog då emot sig, på de varma luckorna till kakelugnen. Ett besök till akuten och Några brännblåsor blev det. Men efter det har det gått bra.
Angående trappen hade vi skydd med första men inte andra, och även om vårt andra barn var duktig på att gå och hantera trappan tidigt så hände det misstag och hon snubblade. Så vid minst ett par, tre tillfällen ramlade hon ner för halva trappan.
Men det har gått bra ändå.
Varendaste inlägg kring barn/uppfostran/uppväxt som du skriver är helt klockrena! Tack tack tack för alla klokheter. Jag är själv inte i närheten av att få egna barn men utgår från min egen barndom kring ämnet. Det är precis såhär jag ville bli behandlad. Med respekt.
I dessa tider när människovärde diskuteras mycket (inom tex invandrar- och genusfrågor) tycker jag att ett stort hål finns i debatten – nämligen barnen. Som liten gick jag ständigt runt med en känsla av att jag, pga min ålder, behandlades orättvist av vuxna (men oftast inte av mina föräldrar – tack och lov). Mina åsikter och tankar saknade värde i vuxensällskap trots att de ofta hade stor relevans, jag blev bortviftad som en uppsnoffsig snorunge och bemöttes med mycket bristande respekt. Ett tydligt exempel är de där gånger barn går fram till någon lärare som samtalar med någon annan vuxen, barnet ska egentligen bara fråga en kort fråga, men läraren säger strängt att ”ser inte du att jag pratar med NÅGON ANNAN just nu? Du ska vänta på din tur” och så står man där i evigheter, totalignorerad och förödmjukad och väntar. Jösses vad det kokade inombords då. Ett sådant ignorant uppträdande skulle aldrig godkännas mot en vuxen människa.
Det jag vill säga är att jämställdhet också behövs mellan åldrar. Precis som att jag är människa i första hand och kvinna långt senare i ordningen är även barn först just människor och sedan sin ålder/barn. Självklart kommer alltid vuxna att uppfostra men det ska ske med RESPEKT (exakt så som du beskrivit ovan). Jag är övertygad om att alla barn skulle må bättre och bli klokare människor och framtida vuxna om deras tankar, åsikter och själva existens skulle bemötas lyhört och respektfullt. Eller kort och gott: humant.
Kanske måste man testa att arbeta i läraryrket för att förstå att man ständigt blir avbruten och att det är mycket frustrerande att inte få tala till punkt. En del i att vara barn är att lära sig att vänta på sin tur. Skulle du som vuxen gå in i ett samtal som två andra vuxna för och avbryta för en fråga? I många fall är tiden begränsad och det man pratar om är information som måste överlämnas just i stunden. Jag försöker lära mina elever att vänta på sin tur oavsett om jag pratar med en annan vuxen eller med en av de andra eleverna. Det handlar om respekt för den jag pratar med. Annars skulle jag ideligen vara tvungen att börja om. Det finns självklart undantag (som alltid i en värld som inte är svart eller vit, vilket den inte är) och vi har t.ex. ett tecken för att gå på toaletten för att kunna meddela det utan att avbryta ett samtal. Men i det stora bör man lära sig att respektera när någon redan är upptagen i ett samtal. För mig är det vägen till att få ett humant klimat lärare emellan, elever emellan och lärare-elever emellan. Respekt.
Jag håller helt med Clara och jag jobbar själv efter devisen att hellre säga ja än nej till elevernas idéer och förslag och låta dem upptäcka svårigheter eller hinder själva. Varje svårighet de stöter på är dessutom ett tillfälle att lära sig. Den inre motivationen att testa nya vägar är en fantastisk väg till kunskap.
Ursäkta mig men det var det dummaste jag hört, vi som pedagoger är till för barnen och om barnen vill ställa en fråga ska de banne mig få göra det utan att behöva vänta till vuxenpratet är klart. ”Frustrerande att inte få tala till punkt”, ja om en vuxen avbryter men om du blir frustrerad av att ett barn avbryter dig har du nog utbildat dig inom fel yrke. Vad kan vara så viktigt att prata om två lärare emellan under lektionstid att läraren inte har tid att se det barn som kommer fram och ber om hjälp eller vill ställa en fråga. Det handlar inte om att barnen ska respektera att läraren är upptagen i ett samtal när de uppenbarligen behöver din hjälp utan snarare om att DU som lärare ska kunna bemöta barnet när barnet kommer till dig. Ett barn som blir avvisat allt för många gånger kommer lära sig att det inte är lönt att ställa några frågor eller be om hjälp. För mig i mitt yrke som pedagog går barnens behov alltid före den vuxens då jag är där för barnens skull. Skulle det mot förmodan vara något man absolut inte kan prata om vid ett senare tillfälle kan man på ett respektfullt sätt uppmärksamma det frågande barnet genom att berätta att ”jag vill jättegärna svara på din fråga och hjälpa dig när jag pratar klart med ….” Istället för att bara säga til barnet att det får vara tyst och vänta på sin tur tills man är färdig.
Oj vad hårt du skriver M.
Det existerar ju sociala regler/normer i ”riktiga” världen och därmed måste de även finnas till i skolan. Världsfrånvänd bomullsuppfostran tjänar ingen nytta. Det problem som jag ser i vuxnas bemötande mot barn är att just det där respektfulla och humana saknas. Det FINNS gränser för hur man avbryter samtal – att tex skrika och slänga sig in är kanske inte det smartaste sättet – och det kan absolut läraren säga till barnet. Men på ett respektfullt sätt. Det som genomsyrar hela alltet är SÄTTET.
Jag tror att många vuxna i samhället i stort kan förbättra sitt bemötande gentemot barn endast genom att låtsas att de är vuxna. De få barn som jag har i min omgivning uppskattar att jag inte daltar och pratar bebisspråk utan faktiskt RÄKNAR med dem.
Hårda ord, dagens sanning skulle jag vilja säga. Du har nog missuppfattat hela mitt inlägg, jag varken daltar eller använder mig av bomullsuppfostran eller bebisspråk i mitt arbete som pedagog. Däremot använder jag mig av något som kallas för lyhördhet, öppenhet, förståelse, emapti och jämställdhet. Mitt jobb går inte ut på att bemästra och få barnen att “lyda” som så många anser att barn ska göra när vuxna hyttar med näven. Mitt jobb är inte att döma barnen utan att istället hjälpa dem, se dem och låta dem utvecklas var för sig i sin egen takt. Att bemöta barn på ett respektfullt sätt handlar inte om att dalta eller om bomullsuppfostran, det handlar om att jag som pedagog sätter tonen för hur jag vill att dessa barn själva ska bemöta sina barn när de växer upp och det gör jag inte genom att igonorera och kallt avhysa dem när de vill mig något.
Verkar som att du inte har läst igenom inlägget du svarade på speciellt noga….
Tack för svar!
Som du skriver finns alltid en gråskala. Den situation jag syftar på befinner sig i den mörkaste delen där jag, pga att jag var barn, behandlades utan respekt av vissa lärare och andra vuxna i skolan. Självklart finns det sociala gränser för att avbryta andras samtal men det är sättet och undertonen som gjorde det hela respektlöst. Jag (och andra barn) blev ofta helt ignorerade av den vuxna personen som liksom ”stängde till” samtalet och frös ut mig på ett sätt som hen aldrig skulle göra mot en vuxen. Jag antar att meningen var att jag skulle skämmas.
Det finns såklart flera bottnar i allt och jag tänker att min lärare absolut kan ha varit överbelastad och helt enkelt inte haft tid för att bemöta mig på ett bättre sätt.
Återigen, tack för svar!
APPLÅDER till ”lärare i åk etta”!!!!! Skriver under på vartenda ord!
Tack för att fler tänker så! Fröken Kajsa: kunde tänka mig att vi pratade om olika delar av gråskalan, tyckte ändå att det var viktigt att visa på just den skalan. Tråkigt att du har den erfarenheten.
Tack Jenny!
Ang M vill jag lägga till att det sällan är andra vuxna närvarande i klassrummet och vid de tillfällen då resursen i klassen är där är det aldrig prioriterat att vi pratar med varandra. Jag är självklart till för eleverna, min resurs också. Men vid de tillfällen då jag och en annan vuxen, av någon anledning, måste prata, förväntar jag mig att bli bemött med respekt av eleverna och att de väntar på sin tur. Samma sak gäller när jag pratar med en elev. Senast idag stod jag i matsalen och pratade med en elev varpå en annan elev upprepar mitt namn samtidigt som hen knackar mig i ryggen. I de situationen valde jag att prata färdigt med den första eleven för att sedan vända mig till den andra och vänligt förklara att jag bara kan prata med en åt gången och att jag blir klar snabbare om jag inte blir knackad i ryggen. Jag tror inte att barn tar skada av att vänta ett slag, jag ser det som en del i det sociala samspelet.
Det går ju aldrig att dra alla situationer över en kam utan kännedom om de enskilda barnen. Är själv lärare (utexad -68) så jag har hunnit med några barnkullar genom åren. Att ge den elev man pratar med full uppmärksamhet tycker jag har varit det svåraste i jobbet. Andra elever pockar hela tiden på hur kort samtalet än blir. Att lära barn vänta ibland är sällan fel. Omedelbar behovstillfredsställelse är inte alltid det bästa. Ibland gjorde jag ”kölista” på tavlan för att de skulle veta att jag tog dem i tur och ordning och inte sällan hade de själva löst problemet när jag kom till dem, därför att de hade fått och gett sig tid att tänka.
Har jobbat mest i år 4-6 men också i 1-3 särskild på senaste åren som timvikarie. Spännande och roligt att få fortsätta att följa barn!
Jag applåderar M!!
Det tackar jag för då de flesta verkar tycka att mina ordval var hårda och att mitt sätt att bemöta barn på likställs med “bomullsuppfostran”. Jag kör på min linje och kommer göra det tills jag dör då jag inte ser någon som helst poäng i sättet som många lärare och pedagoger försöker bemästra elever och barn i förkolan idag. Man kan som vuxen inte kräva respekt bara för att man är vuxen, respekt är något som man förtjänar. Det handlar inte om att jag inte anser att barn ska lära sig att vänta på sin tur, det handlar om hur vi som vuxna bemöter dessa barn som så många definierar som otåliga, krävande, aroganta, jobbiga, bortskämda etc etc. Som pedagog är det viktigt att lära sig prata så att barnen vill lyssna och lära sig lyssna så att barnen vill öppna upp sig och prata. Endast genom självreflektion kan vi som pedagoger växa i vårt yrke, tyvärr är det många som inte klarar av detta inom lärarkåren/ förskolyrket.
Men M, vad du överdriver. Vi som inte direkt svarar på nästa elevs försök rop tycker inte att barnen är otåliga, jobbiga och bortskämda. Precis som någon annan har skrivit handlar det ju om ömsesidig respekt. Jag avbryter varken mina elever eller mina barn. De får prata färdigt vare sig de pratar med mig eller andra. Och jag vill inte behöva lämna de tysta och försiktigare eleverna så fort någon av de som är bättre på att synas och höras ropar på mig. Alla barn måste få rätt till uppmärksamhet, inte bara de som kommer och studsar bredvid oss. Sen kan man ju så klart så fort tillfälle ges säga ”Vänta lite Bambi, jag ska bara se vad Lilo vill”, men att avbryta samtalet med Bambi på sekunden tror jag inte att någon tjänar på. Man kan som vuxen inte kräva att vara klassrummets medelpunkt bara för att man är vuxen. Om alla slipper att bli avbrutna och behandlas på samma sätt tycker jag att det blir en trevligare och mer lyhörd stämning i klassrummet. Sen kan du ju fortsätta köra på din linje tills du dör ändå, men nu kanske du har fått en större inblick i varför vi andra resonerar som vi gör.
Här kommer en till: heja M! Det är den grundinställningen jag önskar att alla skulle ha mot barn. Ni andra pratar om gråskalor och missförstånd av inlägg. Ms första inlägg kom ju som svar till någon som i princip försvarade att en lärare skriker ”stör inte jag pratar vänta på din tur”. Sen är visst allt annat bomullsfostran… Suck. Jg missförstår säkert, men var då tydligare. Jag förstår iaf precis vad M menar och instämmer till 100%, glad att det finns sådana pedagoger!!!
Hm mitt svar visas lite märkligt hos mig, det hör hemma efter ”Jag applåderar M!!”
Halleluja!
Din tanke är god, men något grym i mina ögon. Jag hade inte HINDRAT mitt barn från att leka med säg, värmeljus och kanske RÅKA bränna sig lite på fingertoppen – men jag skulle aldrig MED FLIT ställa fram ett ljus och uppmuntra barnet till att stoppa fingret in i lågan bara för att ”avdramatisera” situationen.
Claras syfte är ju inte grymt eller av ondo.. Sådana här situationer kommer naturligt när man har barn. Jag har tre barn. När man tillåter sitt barn att leka med värmeljus så är man naturligtvis med hela tiden och det är väldigt klokt och gott att lära barnet att det är väldigt varmt om man närmar sig ljuset o.s.v. Det handlar inte om att man är en grym förälder tycker jag. Det kan bli fruktansvärda konsekvenser om man inte lär dem när ljus och eld är riktigt farligt. Men sedan är ju barn väldigt olika.
Håller med dig här. Att avbryta är fruktansvärt oförskämt, även av en vuxen. Så att lära barnen att avvakta i sin tur på att få säga sitt är ju förstås för att jag vet att den som avbryter och kör över andra får väldigt få vänner i vuxenlivet.
Men givetvis ska man, när man avslutat sitt samtal (någorlunda skyndsamt) lyssna uppmärksamt på barnet.
Fast alltså det är skillnad på att VARA MED när barnet leker (= verklighetsförberedande) och MED FLIT utsätta barnet för faror (elakt ”pedagogiskt”) för att de minsann ska lära sig. Det framgår inte riktigt ur Claras inlägg vilken av metoderna hon använder. Därav min tveksamhet inför uppfostringsmetodiken.
Nej jag håller med dig om att det låter lite väl grymt. Barn måste absolut få lära dig konsekvenser men vid sådana situationer som faktiskt kan leda till svåra skador (kamin och trappa som det diskuteras) kan jag verkligen inte tycka att det är överbeskyddande eller fel att ha säkerhetsskydd!
Men alltså, tror ni att hon stoppat in sonens finger i en låga och hållt kvar? Jeez.
Jag gör samma som du Clara, tycker det är det bästa. Att visa vad som händer, vara med, visa, förklara. Ett ljus på bordet, vi pratar om att ljus är varma, aj aj man bränner sig. ”Vill du känna nära, känn liite närmre, oj, det blev lite varmt!”
Är det grymt? Min tvååring har då fnissat förtjust av att ”känna nära ljuset” men sedan gjort en grimas, pekat och sagt aj aj ljuset, inte jöja, jättevamt!
Tycker att det är en bra prioritering att vara med nära men utan att störa och hålla koll, men låta barnen hålla på och utforska. Kanske inte om man har en respektlös vilding utan självbevarelsedrift som slår halvt ihjäl sig då man släpper dem lösa. (ovanligt kanske) Men barn som visar sig förstå orsak o verkan efter att ha halkat till men blivit fångad, kan nog klara sig utan skyddsgrindar och nät då man är i närheten o har koll.
Bra detta, att låta barn upptäcka världen själva! Men jag skulle heller inte stoppa in barnets finger i en ljuslåga för att det skulle lära sig hur det känns – hua! Om det nu var så Clara menade (tror inte det). Dock gjorde jag en annan sak med min tvååringen en gång när han bara tjatade om att han ville äta smör direkt ur Bregott paketet på bordet. ”Nej, nej”, sa jag tjugo gånger, ”det är äckligt”. Men han gav sig inte. Då gav jag honom en tesked smör i munnen, typ; ”varsågod och är då!” Vilken grimas! Blääää! Efter det ville han aldrig, aldrig äta smör igen. Idag är han 25 år och har fortfarande inte ätit smör sedan den gången. Alltså inte den minsta smörklick på mackan (han tar olivolja istället). Han avskyyyyr smör! Så visst kan dessa små känna-på-lärdomar sätta sina spår.
Haha, min ena äälskar smör på sked;)
Det funkar nog för en del men inte för alla. Vet en familj som förlorade ett barn på bottnen av familjens pool. Hen visste att hen inte fick bada men gjorde det ändå… och barnet var ändå i förskole/skolåldern. Man kan aldrig veta!
Men, pooler är väl liite väl farligt att släppa barn vid. Skulle aldrig vilja ha pool av den anledningen. Jag tolkar inlägget som att det inte är farligt om man GÅR BAKOM eller är i närheten. Är man nära borde man väl höra plasket. Fi fan vad hemskt! Brr.
Min mamma gjorde liknande med mig och mina syskon vet jag. Hon satte på spisen på låg värme och höll handen strax ovanför så vi kunde känna vad värmen innebar. Jag led inga men av det, och jag brände mig aldrig på spisen heller 🙂
kram /iris
Klokt! Att lära barn konsekvenstänk verkar knappt finnas bland dagens föräldrar, istället gör de allt för att barnen inte ska hamna i sånna situationer. Jag var tex med om en händelse när jag var vikarie på en förskola under ett halvår. Varje gång mamman hämtade sitt barn tog det typ en halvtimme för de i hallen innan de kom iväg för barnet vägrade ta på sig skorna och barnet grät och mamman blev arg/uppgiven. En dag sa jag till henne ”Men varför låter du hen gå ut utan skor?”. Jag visste att de bara skulle ut till bilen. Då kollade mamman helt förvånad på mig och sa ”FÅR man göra så?!”. Ja det är klart, sa jag, hen måste ju få uppleva varför mamma tjatar om skor varje dag – det är inte kul att åka bil med blöta strumpor om det regnat ute. Men hur skulle barnet veta det när hen aldrig fått uppleva det?
Ha ha bra sagt! 🙂
Gillar ditt tänk. Barn lär sig av erfarenheter och upplevelser. Hälsningar en blivande förskollärare.
Måste säga att jag tycker att en del av era exempel på vad ni låter barnen uppleva för att lära sig är hårda. Är en ett- eller tvåårings hjärna tillräckligt utvecklad för att förstå konsekvensen av att ta på en varm kakelugnslucka eller att ta det lugnt efter att ha ramlat i trappen? Det tvivlar jag på. Konsekvenserna av att något går snett kan bli allvarliga med brännskador och brutna ben eller skallskador. Går inte att jämföra med att klä på sig själv och gå ut på egen hand i trädgården under uppsikt från ett fönster. Självklart ska lite äldre barn få lära sig att handskas med tändstickor och eld, men att med flit utsätta barnen för stark värme på det sätt som beskrivs i kommentarerna tycker jag är fruktansvärt. Vad gäller trappgrind funkar det säkert utan om man har ett barn , men med fler små i huset kan det vara svårt med sådan uppsikt som krävs.
Jag tror att man som förälder måste lyssna till sitt barn och lära dem på de sätt som passar för den personligheten som de är. Så tänker jag. Visst kan det hända olyckor. Men vet många barn där föräldrarna sagt nej till typ allt, inte sett sitt barn och inte uppmuntrat när barnet visar att de kan olika saker o.s.v. De barnen kan bli väldigt ”upproriska” och behöver så mycket uppmärksamhet oftast att de blir jobbiga och testar allt fast att de inte får. De har inte fått det förtroendet. Tror också att det är klokt att börja att lära dem vid två-tre årsåldern då de är väldigt intresserade av olika saker och ting. Men alla barn är olika. Vår lyhördhet som förälder är viktig. Stort och intressant ämne! 🙂
Just de två exemplen som tas upp här, trappgrind och eld/stark värme kan leda till allvarliga olyckor som får konsekvenser för barn som drabbas. Man kan lära barn att ta konsekvenser och att tänka självständigt i 1000- tals andra situationer där det inte blir lika farligt om det går snett. Vidare så har man trappgrind bara när barnen är riktigt små. Har svårt att tro att barn med trappgrind fram till att de fyller 2 eller 2,5 skulle vara mindre trygga och mer upproriska och trotsiga än barn med trappgrind. Samma sak med barn som under de första två levnadsåren växer upp med skydd runt kaminen.
Men, men, hon säger ju att de suttit INTILL, gått bakom, pojken kanske har halkat till en liten decimeter och känt att det är halt i trappor. Alltså, tror ni att hon menar att man ska lägga sig och läsa en bok och låta en ettåring elda på sig och krypa utför trappor ensam?? Jeez igen.
Vårt hus var fyllt av skyddsgrindar då vi flyttade in. Runt spis, i alla dörrposter, uppe o nere i trapp. Och jag vet varför, tre barn på tre år, en mamma med förlossningspsykos och en stressad pappa som måste elda o fixa ute. DÅ måste man skydda barnen. Men kan man vara där, vara med, gå BAKOM och ha koll, vad ska man då med grindar till?
Jag reagerar inte mot att Clara inte haft grind. Det valet är helt upp till henne och hennes sambo/man. Tror dock inte att barn utvecklas sämre för att det finns en grind som en del kommentarer ger sken av. Risken för en fallolycka med allvarlig skada som följd ökar dock utan grind. Tycker också metoderna som beskrivs i kommentarerna med att låta barn hålla i varma tändstickor, över plattor etc för att lära sig vad som är varmt och undvika detta är fel. Om man som Clara har en stor blogg och är förebild för många och skriver om barn och uppfostran tycker jag att just dessa två exempel i detta inlägg inte blev så lyckade för att driva tesen om att barn måste få prova, göra fel och ta konsekvenser. Grind och skydd mot brännskador är något bra! Jämför med vuxna på en arbetsplats. Finns det risk för fall med skador måste man ha skydd.
Håller helt med dig Maria här!
Precis så tänker vi också. Vi har heller ingen grind till trappen, och vår lilla unge ropar på oss när hon vill gå ner eller upp. Hon är snart 2 år. Däremot har vi en grind till rummet där vi har kaminen.
Förlåt och inte illa menat men bara nyfiken…. En tvååring som inte går själv i trappan när hon vill upp eller ned? Känns som att hon skulle behöva uppmuntras att bli aningens mer självständig….?
Du är klok som en bok! För mig är barnuppfostran att stöda och följa barnen i deras utforskande av livet miljöer och traditioner. För många regler ger trotsiga barn som utmanar och gör saker i smyg istället. Som trappen, självklart är den mycket intressant om där finns en grind, barnet vill utforska, prova inte mer än så. Självklara saker är sällan intressanta saker, i alla fall inte under en längre tid. Barn är kloka och finner ofta lösningar till sina problem. För att ta trappen igen vågar de inte gå ner för trappen under en period men
’ kan själv’ skumpar de ner sittandes på rumpan eller genom att krypa baklänges, för det måste ju också prövas. Barn har funnits i alla tider, långt innan grindar till kaminer och trappor.
Olyckor med barn har funnits i alla tider, än mer utan skyddsabordningar till trappor och kaminer.
Låter väldigt klokt! Har själv ett minne av när jag skapat min egen verklighet till någonting – nämligen strykjärnet. Ett strykjärn är ju till för att stryka saker raka, så när jag tyckte min knoge var skrynlig (4 år gammal var jag) så var det ju inget konstigt med att jag skulle stryka den rak… Passade på när mamma hade lämnat strykbrädan ur sikte en gång. Efter det har jag verkligen respekt för strykjärnets värme, haha. 😉
Mitt äldsta barn fick pröva sig fram (dock är jag lite av en hönsmamma så det finns nog folk i min närhet som skulle harkla sig nu 🙂 ) och vi kunde säga ”ajaj varmt”, ”ajaj ont” osv, och hen accepterade läget och förstod. Sedan var det liksom inte mer med det. Men med mitt andra barn har det varit liiiiiite annorlunda. Hen är inte superextrem i farofyllda aktiviteter precis, men vi har varit ”tvungna” att ha mera ”damage control”, för att undvika för stora skador. Barnen har väldigt olika personligheter, och när nummer två kom så fick ju hen inte lika mycket av full uppmärksamhet som nummer ett hade i samma ålder, och vi kunde inte göra precis likadant. Som tur är så är ju inget ristat i sten och man kan anpassa sig efter situationen.
Jag tycker du är väldigt klok Clara. Ett jättebra sätt att stärka sitt kompetenta barn. Sen måste en ju komma ihåg att en inte kan lita på ett barn bara för att hen fått lära sig att inte springa över vägen tex utan att se sig för. Barn ända upp i grundskoleåldern har inte den mognad som krävs för att tex bedöma avstånd osv. Jag och min sambo är oense i den här frågan. Han hävdar att det ska ju räcka att säga till barnet att inte springa iväg på parkeringen medan jag hävdar att det inte går att lita på en tre och ett halvt åring och att hålla handen är ett måste. För dyker det upp nåt intressant så har inte det lilla barnet alltid förmågan att prioritera rätt och gör ingen konsekvensanalys som vi vuxna.
Men att träna under översikt som jag uppfattar att du menar tror jag är väldigt bra!
Tror det betyder jättemycket att barn får ”lära sig själv” om såna här grejer. Även om det inte handlar om att skada sig, till exempel att bränna sig, utan även i andra tillfällen. Växte upp med att få ”fri” tillgång till köket redan när jag var flr liten för att ens nå upp till diskbänken. Fick lära mig att knäcka ägg (hur ömtåliga är dom?), att vispa ihop ingredienser (hur ser det ut?), att skära saker (hur hårt måska man trycka, ska man såga eller pressa?) och när jag blev äldre fick jag baka hur mycket som helst. Det kunde vara mjöl överallt och jag spillde ut en hel låda pärlsocker på golvet för att jag inte var försiktig. Men jag lärde mig, och idag älskar jag att baka och laga mat. En kär vän till mig fick aldrig hjälpa till, och varje gång hon testade själv stod mamma och övervakade (akta så du inte spiller, jag knäcker äggen åt dig för det är svårt för barn, inte så mycket, nej nu blev det fel, nu räcker det) och hon har än idag extrem ångest över att laga mat till andra. Nu kan det ju vara personlighetsdrag, men tror också det är mycket hur man fick vara med om som barn.
Min mamma sa alltid ”man ska behandla barn som om dom är äldre än vad dom är, och kan mer än vad man tror”. Så tänker jag också uppfostra mina barn.
vad fint! 🙂 Blir glad!
Jag kan hålla med till viss del, men samtidigt är alla hus/lägenheter, barn och situationer olika. Jag bor i ett hus med många trappor och ett barn som började gå väldigt tidigt. Samtidigt var jag på grund av makens jobbresor ofta ensam hemma med barnet måndag-fredag. Då är det ett måste med säkerhet – jag måste kunna laga mat eller bara gå på toaletten och samtidigt veta att mitt barn inte ramlar ner för trappan under tiden. Alla har inte förutsättningen att kunna vara en meter bakom barnet varje sekund, även om man såklart har uppsikt över det hela tiden.
Men … hur gick det med din kompis, Clara? Brände hon ner huset?
Min lilla skrutta är en riktig klätterapa. För tre månader sen var hon exakt ett år och ramlade ner för trappan. Grinden hade glömts bort av de stora barnen (10 år och 8 år) och olyckan var framme. En 10 cm lång spricka i skallen och en mycket ledsen bebis blev konsekvensen. Det gick bra ändå, hon är helt återställd, men utan grind vill jag inte vara! Och då kan jag tillägga att vi aldrig hade grind till de andra barnen, men de var inte heller lika sugna på att klättra. Så till viss del beror det nog på vilket barn man har.
Mm, jag tänker att det kan vara en falsk trygghet med säkerhetsåtgärder. Jag har alltid haft extrem uppmärksamhet och hör på små vindpustar nästan vart de gått, vad de gör och var, även om jag står vid spisen. Reagerar direkt på tystnad och går o kollar. Det är då jag lämnat över till tex pappan eller annan vuxen o slappnar av, som det hänt grejor. Och om man litar på grindar, så kan de vara öppna för att någon öppnat o glömt stänga. och så händer det saker… 🙂
Vi har trappgrind för att sonen inte ska ramla ner för trappan och dö. Jag tror att han kan bli självständig och få erfarenheter på andra sätt. Och självständiga tvååringar i all ära, någon balans får det väl ändå finnas.
Bra rutet!
Goda tankar, men de kanske inte går att applicera på allt avseende fostran. Hur skulle du tex. resonera när Bertil vill prova att dricka alkohol?
Den frågan är nog inte så relevant eftersom Clara, som jag har fattat det, inte dricker alkohol.
frågan är väl väldigt relevant. bertil kommer också li tonåring och eventuellt nyfiken på akohol. med eller utan nykterist till mamma.
hihi, vad har alkohol med det här att göra? Det är väl inte så att man har sprit o ölburkar öppnade framme på golven. Ajjabajja nu, inte dricka ölen. Inte bra för småbarn.
*Tröttfniss
Tröttfnissar på Märtas tröttfniss. 🙂
Det går ju visst att applicera, Clara stoppar ju inte heller in fingrarna i ungnen. När Bertil blir äldre kommer han reflektera över detta. Om han överväger att prova kanske han ska få det? Eller
vad är nyttan med det?
Gillar din princip men tycker inte att detta sätt kan användas i alla situationer, t.ex. med alkohol tycker jag att det är viktigt att inte ”lära” barnen att dricka hemma för att det ska bli mindre laddat. Många undersökningar visar ju att barn som får dricka hemma dricker mer generellt. En liten sidotanke bara.
Phu. Tror Clara pratar om typ tvååringar och de brukar ju inte behöva vaktas från spriten så ofta.
Håller med till viss del. Vi har inte grind till vedspisen. Han tar omvägar runt den när den är varm. Han känner att värmen är obehaglig. Men han är där och hjälper till att stoppa in ved när den är kall 😉 han är 18 mån. Grind till trappen har vi. Vi tränar absolut på trappen och han är ganska stabil för att vara överallt och klättrar. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om han skulle snubbla och ramla av misstag och göra sig allvarligt illa…
Har inte läst tidigare kommentarer men kan tänka mig att flertalet är helt emot det i skriver ”usch å fy inte utsätta barn för något ont” MEN om det sker under kontrollerade former anser jag det är helt okej! Hur ska barn annars verkligen förstå innebörden i Aj, det gör ont. Och att avdramatisera trappan är genialiskt, det man har tillstånd att göra är aldrig lika spännande som det som är förbjudet. Tack för dina tankar å åsikter!
Hej Clara,
Jag håller med dig i det du skriver, barn måste få både misslyckas och lyckas. Om det aldrig misslyckas hur ska de då veta när de lyckas? Om det aldrig får prova på något själv, hur ska de då kunna lära sig något? Hur ska de veta vilken deras egen vilja är? Hur ska de kunna utveckla sig till starka individer om de aldrig får testa sin vilja under trygga kärleksfulla former? Som barn vet man ju inte vem man är och det enda sättet att få reda på det är att spegla sig i de närmaste människorna man har, dvs föräldrarna. Om föräldrarna är sunda och kloka och kärleksfulla, lär sig barnen att de också är kloka och kärleksfulla och goda.
Det finns naturligtvis inte bara sunda föräldrar. Dysfunktionella familjer speglar inte barnen på ett sunt sätt utan barnen lär sig att de inte duger om de inte är tillräckligt duktiga och att de bara är värda att älskas om de presterar något bra… tyvärr!
Vi har inte haft något skydd runt varken gasspisen (så länge vi hade den) eller kaminen i stugan (vi satte in den när barnen var knappt 2 och knappt 5 år). Kaminen blir visserligen jättevarm men det innebär också att den utstrålar mycket värme. Man känner värmen stråla från ett par meter och barnen går inte gärna förbi den när den är varm utan går runt matbordet som står bredvid.
Gasspisen har vi inte kvar längre och det var mest ett orosmoment precis när de hade lärt sig att gå och var lite vingliga och kunde av obalans ramla mot den. Under den tiden så hade vi en stol liggande framför, men det var bara ett par månader.
Jag håller med om att utforska och upptäcka själv. Min dotter får klättra upp för trappan i trapphuset till lägenheten och hon går ned med stöd från mig. Hon vill inte gå ned själv, hon står och ropar ”hand” tills jag ger henne händerna. Jag har inte låtit henne leka med ljus än (1,5 år) men kanske om några år. Hon har känt att det är varmt dock.
Däremot håller jag inte med om att man inte ska ha skydd för vedspisen eller trappen i alla fall. Vi installerade en trappgrind hos svärmor som har en källartrapp som stupar brant ned och som man lätt kan ramla ned för genom att ta ett snedsteg. Jag skulle aldrig låta henne röra sig fritt där annars, hon skulle kunna slå ihjäl sig om hon ramlade där. Till och med svärmor tyckte att det skönt att ha grinden där så hon inte ska råka ramla ned och hon är vuxen. Om jag själv hade vedspis skulle jag ha skydd, inte för att barnet inte skulle röra den, det gör de om de är tillräckligt intresserade utan för att ha en barriär för att de inte ska råka ramla emot den och som stoppar upp det värsta.
Hej Clara det är så gott att höra hur ni lär Bertil för livet. Kanske för att jag känner igen mig själv i resonemang runt barnen när de var små? . Vår son tände ljus själv som 2 åring, varför förbjuda det spännande som eld ? Han fick känna precis som ni gjort med Bertil att eld är ajaj. Vi hade tex aldrig några diskussioner hur mkt kläder de skulle ha på sig till dagis när det blev kallt på hösten. Ville de inte klä sig efter väder så fick ex 1,5 åringen gå ut på balkongen känna om kläderna räckte eller inte. Efter en kort stund på balkongen kände barnet efter stund på balkongen att det är allt skönt att ta på sig lite mer. Men då med kunskapen att de själva bestämde över sin kropp. Vår filosofi var låt barnet själv testa, låt de känna och förstå och själv välja. Allt efter sin egen ålders mognad, Barn är kloka och förstår sitt eget bästa. Att uppfostra barn tycker jag handlar om att tillsammans med barnet tidigt utveckla ett konsekvenstänkande och bestämde över sig själv som individ. När våra barn sedan var tonåringar fanns aldrig några konflikter mellan oss som föräldrar och barn. Kunde se konsekvenser på kort och lång sikt för sitt liv och för sina medmänniskor. De visste gränserna för vilka regler som gällde i vår familj och framförallt de var goda kamrater. Oj, nu känns inlägget som självskryt men jag tror verkligen på att låt barn, efter sin ålder få lära sig själv vad som är bra och inte bra. Förklara efter deras ålders mognad då blir det förre konflikter och gränssättningsbehov. Gränserna finns då naturligt inom dem och de är inget de behöver revoltera från.
Låter mycket bra. Precis så här vill jag uppfostra mitt (förhoppningsvis) framtida barn. Resonera istället för att diktera.
Oj vad mycket läsning det blev! Först Claras inlägg och sedan alla intressanta kommentarer! Kan nog hålla med lite varstans. Föredrar också att mina barn bränner sig lite på ett värmeljus än en kamin. Vilket faktiskt har hänt både och! Svärföräldrarna har en kamin i sommarstugan och den är placerad mitt emellan två sovrumsdörrar, litet och trångt. Jag brukar rigga upp med stolar runt om för trots allt är barn barn. Mina barn kan bli lite stojiga ibland och då är det lätt att snubbla, knuffa till eller på annat sätt hamna på kaminen. Men å andra sidan tror jag att vi alla utgår från barnens bästa på ett eller annat sätt!
Tycker att du resonera så klokt Clara och eftersom ni haft möjlighet att ge ert barn all uppmärksamhet så har ju detta med trappan fungerat. Precis som du skriver kan det ju bli helt annorlunda med nästa barn. Jag hade fyra barn i tät följd och hade trappgrind på övervåningen. Skulle absolut haft kaminskydd om vi haft en kamin. Det är mitt ansvar att det inte händer något allvarligt och det finns gränser för vad ett litet barn kan förstå och komma ihåg. Ännu värre med kompisarna. Jag brände mig väldigt illa på en het spislucka som barn och glömmer aldrig smärtan. Barnens kusin brände sönder handen på en spisplatta i ett obevakat ögonblick, trots att föräldrarna var övertygade om att hon kände till faran.
klokt!
Läs allt och håller med lite här och där.
Vi har inte haft skydd runt vedspis och braskamin eftersom att vi snabbt upptäckte att barnen kände och förstod att det var jättevarmt, och var försiktiga runt dem då. De leker inte heller så hetsiga lekar runt dem då de inte är placerade så att det inbjuder till sån lek just där. Om de mot förmodan skulle råka ta i dem eller stöta till dem av en olyckshändelse så skulle de ju få en brännskada, men troligtvis inte så allvarlig, vilket gjort att det känns rimligt att inte ha skydd runt dem. Ljus och brasor får de vara med och tända, bra träning och ett bra tillfälle att prata om hur man hanterar eld.
I trappen däremot så har vi trappgrindar och tränar på att gå i trappan tidigt. Ramlar man illa i den så kan den lilla och kanske den stora också skada sig riktigt allvarligt, livshotande om oturen är som störst. Risken är helt enkelt för stor för att vi skulle lita på deras kompetens, eller snarare deras impulskontroll och riskbedömning, särskilt när de leker vilda lekar på övervåningen precis vid trappen… Hua!
Jag tänker att de flesta sätter väl sin gräns där det känns rimligt med en kontrollerad avgränsning, om det så är vid vedspisen, trappen eller poolen.
Känns som ett hälsosamt förhållningssätt. Har inga egna barn, än, men det är kul att läsa om andras erfarenheter och få olika insynsvinklar innan det är dags för mig att välja hur jag vill göra 🙂
Jag delar din uppfattning att barn bör få prova på olika saker och lära sig genom erfarenhet. Barnen hinner prova på saker allt eftersom…
Jag skulle inte klara av att ta bort grinden i trappan, för det finns en risk att barnet/barnen ramlar ner och slår sig allvarligt. Jag skulle oroa mig mycket över att barnet/barnen ramlar i trappan. I det fallet tycker jag att säkerheten går före friheten för det lilla barnet att själv få ta sig upp och ner i trappan. Det är också nödvändigt för att lugna mitt annars så oroliga sinne över att barnen ska skada sig. När barnen blir äldre och förståndigare/försiktigare kan barnet få börja ta sig upp och ner i trappan, till en början med någon som går med barnet eller håller koll på att barnet inte ramlar och senare helt på egen hand.
Små barn kan vara väldigt snabba och det är omöjligt att ha koll på barnen hela tiden. Dessutom kanske det lilla barnet inte utvecklat insikten om att det är nödvändigt att vara aktsam i vissa situationer för att inte skada sig. Barnet kanske inte förstår faran eller så gör barnet det men riskerar att skada sig ändå på grund av att barnet inte alltid är uppmärksam på faran, utan kan befinna sig i fantasifull lek till exempel.
Många tyckte att vi var tokiga som hade en eld när vi träffade våra Skogsknoppar, 1,5-3 år, i skogen. Men det gick hur bra som helst. Barnen förstod snabbt att de måste vara försiktiga runt elden samtidigt som de lärde sig grilla sin egen korv.
Förövrigt håller jag med dig att det är mycket utvecklande och lärorikt att göra som ni gjort. Tyvärr mycket svårare med tvåan enligt mun erfarenhet. Då ni kommer vara båda hemma kommer det säkert funka!
Hej Clara! Jag gillar att du har så mycket sunt förnuft. Vi har haft samma tänk med våra barn, att de ska vara med, testa och göra sina egna misstag. Vi hade inte heller trappgrind, det räcker med att man glömmer stänga den en gång. Om barnen å andra sidan är vana vid trappen och vet hur man går/ kryper i den så minskar riskerna för att de ska ramla och slå sig. Dessutom tänkte vi att det är bra för oss föräldrar att vara uppmärksamma på vad barnen gör och vart de är hellre än att ha en trappgrind och vara mindre uppmärksam. Vi hade kakelugn och vedspis i vårt förra hus så båda barnen vet hur varmt det kan bli.
Väldigt klokt! Önskar att fler föräldrar tänkte på det här sättet.
Vi har haft grind samt ett rätt så fult liggunderlag runt vår kantiga kamin. Inte så mycket för att jag inte litar på barnens förnuft, utan för att barn ramlar HELA TIDEN. Om man har färre ställen i huset där de kan skada sig allvarligt när de ramlar så känns det bra. Förstår vad du menar med eld – att man måste lära sig vad faran innebär, men med två snabba ungar så händer det olyckor så himla lätt. Många refererar till att ”det har gått bra för oss”, men om man träffar barn i sitt jobb där det inte har gått bra så är man hellre ”safe than sorry”, om man säger så….
Toppen!
Nä men, samma här. Vedspisen har tom. besökande barn lärt sig låta bli. Och trappgrind, nix! Eller jo, en gammal o skranglig uppe som inte är för barnen (skulle aldrig kunna lita på den, ramlar nästan itu) utan för att vid behov stänga ut hundarna från övervåningen 😉
Jag delar verkligen dina tankar kring detta och trots att min äldsta bara är 6 år tänker jag redan på vad som händer när han blir tonåring och alkohol kommer in i bilden. All information säger ju att man inte ska låta dem smaka hemma (i rimlig ålder givetvis!) men åh så skönt det vore att avdramatisera alkoholbiten med samma filosofi som detta. Utan att ge dem alkohol. Förstår du hur jag tänker? Mina föräldrar drack inte hemma och det var totalförbjudet men inte tusan hjälpte det mig… :/
Kanske handlar det inte om att bjuda sina barn på alkohol. Alkohol ska ju vara svårt att få tag på även för vuxna, det är därför vi har ett alkoholmonopol i systembolaget.
Men att vara lyhört mot sitt tonårsbarn och visa att du finns och vill höra om dens liv alkohol eller ej är nog ett bra sätt att avdramatisera. Alltså hellre ungen berättar att den druckit än att den smyger med det…
Tycker att ni alla ska läsa Olof Röhlanders blogg på http://www.upphopp.se Olof är mental tränare, föreläsare och enligt mig Sveriges bästa talare. Så klicka in för inspiration i vardagen och ett tillskott av mental styrka!
Hur gick det med kompisen där under täcket egentligen?
Jag började småle när jag läste att en del haft synpunkter på att ni har vedspis OCH barn….
Hur tror dom att alla barn hade det förr när vedspis och öppna eldar var det enda att tillgå??
ÄR svenska folket verkligen så fjärran från verkligheten att de tror att sånt inte går att kombinera?
Jag känner några som växte upp i ett torp ,ett rum med kamin och vedspis i köket och mor,far plus sex barn,inte brände de sig,det var så enkelt som sunt förnuft som rådde.
Det är så underbart att du som, hittils, bara har ett barn, inte har någon utbildning rörande barn eller har arbetat med barn, ändå rätt så ofta uttalar dig i frågor om barnuppfostran. Tack, för din åsikt! /Från en som efterfrågar lite mer ödmjukhet, och självinsikt, i detta ämne, tack.
Att avsiktligen tillfoga sina barn smärta i uppfostringssyfte (som till exempel att föra deras hand mot en ljuslåga så att det gör ont/bränner till) är olagligt. Det räknas som misshandel att tillfoga andra människor smärta med flit. Även om det rör sig om svag och snabbt övergående smärta.
Observera att jag inte påstår att Clara tycker att man ska göra illa sina barn med flit (hon skriver i inlägget att det inte gjorde ont på Bertil) men med tanke på en del av kommentarerna här om spisplattor och kaminluckor etc och hur man ska ”lära” sina barn att akta sig så tycks det vara befogat att påminna om att det är förbjudet med barnaga. Även barnaga som sker som någon slags förebyggande åtgärd och av välvilja.
Inlägget ovan var ej menat som svar till Johanna! Däremot efterlyser jag också lite mer ödmjukhet i de här frågorna.
Instämmer med er båda i båda frågorna!
Vi har haft lite samma resonemang här hemma! Dom vet inte vad som skrämmer om dom inte kännt på! Utan att skrämmas! Dock tror jag att barn glömmer bort beroende på ålder! Vår son brände sig riktigt illa på bägge händerna när han lyckades bränna sig på ugnen(fick in fingrarna i skåran till ugnsluckan) och hade liksom handtaget ivägen så han inte kunde dra undan handen! Så jag är branog jollig vad gäller ugnen och barnen.
Han var bara 1 år när det hände och var väg att göra om samma sak efter bara några veckor!
Oj, vilka reaktioner! Men hur gick det för flickan under täcket??
Ibland urartar kommentarerna rejält.
Intressant inlägg! Och många intressanta kommentarer även:)
Konsekvenstänkandet är färdigutvecklat i 25-årsåldern…
Små barn kan tyckas förstå sitt eget bästa i fråga om en massa olika saker, men det gör dom inte. Och det är vår skyldighet som föräldrar att se till att dom inte far illa på kuppen.
Om barn vågar och är självständiga tror inte jag har att göra med om dom får chansen att bränna sig på kaminen eller falla ned för trappen som 2-3 år gamla. Man kan inspirera och tillåta sina barn på så många andra sätt.
Det där tror jag att är jättebra för barnen och någonting jag kommer att implementera om jag själv får barn någon gång. Min mamma gjorde så med mig och mina syskon när vi var små och det där med att fascinationen försvinner stämmer ju så bra 🙂 Kram
Vad härligt att du är så nöjd med din barnuppfostran, Clara! Man mår ju oxå bra av att vara nöjd med sig själv o sitt agerande. Att kunna se sig själv som ett föredöme som förälder måste vara underbart! Själv känner jag tyvärr inte alls så inför min egen föräldraprestation! Önskar ofta att jag i olika sammanhang agerat annorlunda. Jag önskar jag haft mer ork, mer tålamod o mer konsekvent i min uppfostran…
Det jag däremot fått insikt i är 1)hur svårt barnuppfostran är. 2) vi föräldrar är inte mer än människor.
Det är omöjligt att alltid finnas där för sitt barn en skyddsgrind kanske inte är så dumt ibland!
Barn som alltid får lära sig att ifrågasätta en instruktion har svårt att fungera i många sammanhang. Att gå ut utan skor kan man ju pröva utan att riskera livet…men det finns andra saker som man inte kan pröva utan att det får allvarliga följder. Hur fungerar konsekvens pedagogiken då?
Respekt är något som man måste förtjäna säger en del- det håller jag inte med om! Alla människor förtjänar respekt oavsett om han/hon kan säga ifrån o markera sina gränser eller inte! Det borde vi lära våra barn!
Kloka tankar och mycket intressanta kommentarer. Jag tror också på att man ska låta barn prova, men i praktiken har jag märkt att det ändå blir rätt många saker som min vilda 20-månaders inte får, och där vi sätter skydd eller spärrar upp. Helt enkelt för att vardagslivet ska fungera, och vi kan inte springa efter vårt barn varenda sekund. Det gäller att väga risker mot fördelar, och har man mycket upptäcktsglada barn som hellre vågar än fegar, då känns det som om vissa säkerhetsgrindar är på sin plats.
Sen vet jag inte riktigt när barn utvecklar konsekvenstänk, min lille plutt trillade t ex från kökspallen häromveckan och slog huvudet. Det hade han helt glömt en timme senare och skulle upp igen….
Ditt kloka resonemang påminde mig om mammas. När jag var liten, såg jag helt fascinerat på hur min pappa och mina 2 mycket äldre halvsyskon gick runt och sög så nöjt på sina cigaretter. Mamma förklarade för mig att rökning inte var bra och det var dumt gjort av dem, men en dag när jag var 4 sa jag bestämt ”minsamt ska jag röka som pappa och syskonen när jag blir stor!”.
Varpå hon sa, ”näru, du behöver inte alls vänta tills dess, ta ett bloss nu” och lånade en tänd cigarett från min halvsyrra. Jag sög in röken och självklart hostade jag jättemycket och tyckte det var det äckligaste! Smoking is an acquired taste after all. Det bästa mamma gjorde för då tog fascinationen över och aldrig mer fantiserade jag om hur gott de smakade eller hur belåtna rökare såg ut att vara.
Oj, vi har inget annat än vedspis både för uppvärmning och matlagning. och annorlunda kommer det nog aldrig bli. jag kommer att följa ditt exempel om jag någon gång får barn. det blir himla klurigt annars.
Så tänker jag också. 🙂 Och så är jag uppfostrad… säger inte att det är rätt, men jag har inte blivit någon pyroman med fascination för farligheter
Jag håller helt med! Jag tror helt på att barnsäkra hemmet så lite som möjligt (självklart beroende på barn och vad man har i hemmet), och låta barnet lära sig vad som gör ont. Vi har inte plockat undan någonting i hemmet, utom att ha flyttat disk- och tvättmedel till höga skåp. Istället är det ett litet sjå att lära dottern vad hon inte får röra och göra, men jag hoppas att det gör att vi kan slappna av mer när vi är på besök hos andra som inte har barnsäkrat hemmet de heller, eftersom vi vet att hon har lärt sig vad hon får och inte får göra. När jag var bebis (tidigt 80-tal) fanns knappt något som hette barnsäkra, nu finns det en hel sådan avdelning på Ikea. Vad säger det om föräldraskapet och barnuppfostran tycker ni?
Tycker också att det går lite långt när man sätter mjuka hörn på alla kanter i ett hem, säkerhetsöppning på alla skåp osv, men just de två exempel som tas upp i inlägget, trappskydd och skydd för en varm kamin är inget konstigt att ha. Det fanns även på 80-talet. Vill man inte gynna varuhusen kan man enkelt göra egna. Konsekvenserna kan bli väldigt allvarliga om man någon gång inte är vaksam när ens ettåring går nerför trappan eller ramlar vid kaminen. Knivar och kemikalier typ maskindiskmedel, tvättmedel och mediciner bör enligt mig också förvaras så att barn inte kommer åt dem. Att IKEA har en hel avdelning med säkerhetsprylar speglar väl mest deras behov av att sälja…
Bra
Jag gillar tänket och det kan säkert fungera bra. Tror absolut att fascinationen för det förbjudna ökar just bara för att det är förbjudet.
Personligen skulle jag dock inte våga ha en kamin utan skydd runt. En bekants son ramlade och brände sin hand svårt när han var liten. Nu är han 7 år och har fått operera handen flera gånger pga brännskadan. Skulle inte våga riskera det.
Min son är en liten vilde också så jag skulle nog inte känna mej trygg utan en trappgrind heller…
Sådär var det hemma hos oss också när jag var barn och så har vi det även hos oss nu,man lär sej av att vara med och man lär sej genom misstag..faller man så lär man sej att det tar sjukt,bränner man sej så vet man att där skall man inte tai pånytt..helt logiskt !
Tycker det är bra att barnsäkra, särskilt om man har nyfikna småttingar. Små barn är snabba och det är inte alltid lätt att ha uppsikt. Räcker man vänder ryggen till en kort stund och så har de hittat på något. Det skrev du själv om för ett par år sedan, apropå trappgrindar: http://www.underbaraclaras.com/claras-bebisliv/klattermusen/
Vad intressant att du tar upp det! Efter den där incidenten bestämde vi oss nämligen för att skippa trappgrind, istället för att gå på första magkänslan som var att sätta dit en asap!
(Antar att få läser detta inlägg, men det lättar mitt hjärta för en stund)
Bra inlägg!
Har varit väldigt noga att påminna mig själv tänka logiskt och låta barn pröva sig fram. Fick själv göra det, så länge min mamma inte visste riktigt allt. (Var en fanatisk hästfantast och levde med hästarna på gården, under pappas uppsikt)
Nu har jag och min man en alldeles fin dotter och jag har blivit som förbytt! Vill skydda, hålla, trösta själv och tanken att något ska hända när hon är i andra händer gör mig gråtfärdig.
Därför tycker jag detta inlägg var bra, det påminner mig om att få se själv och känna föräldrarnas stöd i sitt forskande.
Kom igen Sara, du fixar det!
Håller helt med Clara, så skulle jag också ha gjort om jag hade ett barn (eller flera där det äldre hade lärt sig att gå i trapp innan det yngre kom).
Nu hade jag inte ett barn som jag kunde följa efter eller ha koll på i ögonvrån, utan fick tvillingar. När de var två år fick vi ett till barn. För oss var det fantastiskt med grindar, hade vi inte fått en enda lugn stund. Särskilt inte när någon av oss var ensam hemma med alla tre. Nu är barnen äldre och vi har gett bort grinden. Barnen klättrar i träd, cyklar, åker skateboard och provar på allsköns farligheter och härligheter. Så i princip håller jag med Claras filosofi, men vissa saker är betydligt enklare med ett barn. Hade inte velat vara utan grind.
Jätteklokt!! Jag har inte tänkt på det alls. Men jag lekte pyroman som sexåring hemma i köket. Jag säger inte att det var mammas fel. Fast det var det. 😉 För eld och tändstickor fick jag inte röra. Därför blev jag enormt fascinerad av eld, tror jag.
Du är så klok! Och efter att ha läst ditt inlägg plus en del andra kommentarer kan jag bara komma till slutsatsen att så långt som möjligt låta barn prova själva och lära av sina misstag, men märker man att barnen inte gör detta (eller rentav blir eggade av det) så kan man ta till åtgärder. Tack för en underbart fin blogg!
Toppen! Låt detta få komma i repris, gång på gång. Dagens barn överskyddas till den grad att de inte får ha ett litet blåmärke eller skrapsår- De får inte känna en liten smärta och då vet de inte vad den ”stora” smärtan betyder. Som den flicka du beskrev, som testade tändstickorna i farlig miljö.
Barnen får inte leka, de ”kan slå sig”. De ska skyddas med hjälmar och allt annat. Till överdrift.
Jag är en snart 70-årig farmor, hos mig får de testa det som anses farligt, men under uppsikt!
Så sant! Här får jag bannor av andra föräldrar för att min tvååring är med och rör i grytorna vid matlagning. Jag tycker han är sjukt duktig och känner mig glad att han snart ska kunna lära sig hjälpa till ännu mer 🙂