Jag känner att jag behöver förtydliga en sak för er som blev förbannade och kommenterade eller mejlade angående det här inlägget: Jag har ingenstans kallat barnlösa för stolliga (varför i hela världen skulle jag göra det?). Jag har heller inte sagt att det är dumt att de som mår dåligt av en blogg slutar att läsa den. Jag har sagt att det är en hållning jag förstår och respekterar. Jag tycker att man ska skydda sig själv på alla sätt man kan. Mår man dåligt av att läsa om något ska man självklart inte utsätta sig för det. Det är att ta ansvar för sina känslor. Men att sedan, som vissa gör, gå in och kommentera på min blogg och tycka att jag ska sluta blogga om exempelvis MIN graviditet och MINA barn för att det får dem att må dåligt. Eller att på olika sätt försöka påföra skuld på mig för att graviditeten ger mig en massa biverkningar och smärta. Det är vansinnigt. Det finns saker folk bloggar om som gör mig ledsen. Då slutar jag läsa. Jag kräver inte att bloggaren ska sluta skriva om sina känslor.

För övrigt var personen i blogginlägget som sa “Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” inte en person som själv kämpade för att bli gravid. Det kan ju vara bra att klargöra eftersom många förutsatte det (och tyckte att det ursäktade uttalandet?) Visst – hen får tycka vad hen vill!  Men att ta sig rätten att bedöma vem som får må dåligt och ej – och dessutom säga det till personerna i fråga – det är ju helknäppt! Och om vi väl börjar jämföra lidande, hur ska vi då gradera smärta? Får ofrivilligt barnlösa lov att klaga ens – när det finns föräldrar som förlorat sina barn i cancer? Vem har rätt till sorg och smärta egentligen? Vilka är vi att gradera andras upplevelser?

Slutligen vill jag bara säga att det inte är ett krig mellan de som kämpar för att bli gravida och de som har barn. Även fast de som “haft lätt för att bli gravida” nog aldrig kan förstå den sorg och frustration som många andra upplever – så kan de föreställa sig den. För mig räcker gott och väl för att från hela mitt hjärta unna andra ett liv med barn! Jag gläds så oerhört med vänner som fått barn efter lång tids kamp och längtan. Och jag unnar dem hela föräldraupplevelsen. Allt det fantastiska, himlastormande. Men också det oundvikligt jobbiga och kämpiga. Och jag skulle aldrig påstå att någon är bortskämd eller otacksam som beklagar sig under resan. Det är en lycka och en förmån att kunna beklaga sig! Att det faktiskt finns en liten minimänniska att bli utmattad, sömnlös, magsjukesmittad av. Jag hejar på alla som kämpar – för jag skulle kämpa som en galning om jag var i samma sits. Och jag skulle förmodligen inte alls orka vara glad för alla som föder barn till höger och vänster. Men förstå detta: jag kräver inte att någon ska glädjas för min skull. Det enda jag kräver är att ni låter mig glädjas. Och klaga. Och ha ont. Och vara lycklig. Allt på en och samma gång. På min blogg. Allt annat är helt orimligt – och det vad inlägget handlade om.