Jag gillar insjöar mer än hav. Visst är havet fruktansvärt vackert. Men det är så skrämmande på något vis. Känslan av att jag bara kan dras ut med strömmarna och försvinna. Det får mig att rysa när jag står där vid strandkanten. Och rysa än mer när jag väl kommit i vattnet.

Insjöar däremot. Stilla, klara, beräkneliga. Sjöar litar jag på. Något av det bästa som finns är att simma naken i en len och ljummen insjö. En tidig morgon eller en ljus norrländsk natt. Eller ro ut ekan till mitten av sjön hos mormor och morfar. Och sedan lägga mig ner på durken och bara blunda. Låta båten driva in till land igen medan tankarna flyter iväg.

Sjön vill mig gott. Havet är jag rädd för. Trots att det är så vackert.