Efter åtta år som bloggare har jag fått nog. Det har bara blivit värre för varje vecka som gått: Förväntningarna på att jag ska vara en god förebild. Kraven på att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt är en förebild.

Så nu gör jag det. Härmed avsäger jag mig jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. Det är ett omöjligt, otacksamt och vidrigt uppdrag. Jag har aldrig bett om det. Vi kvinnor ber inte om det. Men det läggs på våra axlar ändå.

För män räcker det att göra något. Det räcker för Soran Ismail att han engagerar sig i kampen mot rasismen. Han behöver inte samtidigt lobba för byggandet av Bottniabanan. Det räcker för Zlatan att vara en skön förebild för förortskids – han behöver inte samtidigt engagera sig för ensamstående kvinnors rätt till insemination. Det räcker för Timbuktu att vara vara vänster. Ingen frågar efter vad han anser om dansk grisuppfödning. Göran Greider behöver inte ta ansvar för vad hans kroppshydda sänder ut för signaler och ingen klandrar Anders Borg för att han klippt av sig hästsvansen.

Men som kvinna och bloggare förväntas jag vara inkludera och representera alla mina läsare.  Jag förväntas ta ansvar för hur de mår i varje given situation.

När jag var överviktig var jag en dålig förebild. När jag gick ner i vikt och började träna var jag en dålig förebild. När jag nu påstår att jag varit överviktig är jag en dålig förebild, eftersom både överviktiga och underviktiga kvinnor förmodligen mår dåligt av det. Bloggar jag om graviditeten nonchalerar jag kvinnor som inte kan få barn. Bloggar jag om hur tungt dessa kvinnor har det är jag respektlöst mot kvinnor som faktiskt inte ens vill ha barn. Klipper jag av mig håret tar någon illa upp för att jag antyder att kort hår är bättre än långt. Är jag glad för att jag är lång blir någon kort person förolämpad. Svär jag är jag en dålig kristen. Bloggar jag om min tro är jag dålig för då är jag förmodligen jäkligt inskränkt. Och bloggar jag inte om att jag är kristen är jag lika dålig därför för att kristna behöver förebilder i offentligheten. Och det borde jag vara.

Men nu är det slut. Nu säger jag stopp. Jag kommer inte blogga en enda dag till på dessa villkor. Behöver ni förebilder? Se er i spegeln. Var era egna förebilder. Behövs fler typer av bloggare? Starta en egen blogg då och bidra till mångfalden. Jag kan inte stå för mångfald. Jag kan bara stå för mig. Behövs fler perspektiv på saker? Skriv texter med fler perspektiv då. Jag kan bara skriva utifrån mitt perspektiv.

Från och med nu tänker jag inte ta ansvar för hur min blogg får någon annan att må. Kravet på mig som förebild gör att det känns som att jag varken har rätt till min egen kropp eller min egen själ. Därför att oket att representera alla andra kvinnors kroppar, själar och hjärnor tar över hela mitt liv. Och vem tar ansvar för hur dåligt det får mig att må? Ingen utom jag själv.

Så jag säger upp mig. Jag avsäger mig ansvaret. Jag har gått vidare till en ny tjänst. Från och med idag tillträder jag Rätten Att Vara Ett Subjekt. Rätten att vara subjektiv. Att inte inkludera alla kön, etniciteter, klasser, landsändar, skostorlekar, hårfärger, åldrar, politiska åsikter och inredningsstilar i mina texter. Jag är inte UNDERBARACLARA OBJEKTIV BLOGGARE AB. Att ens försöka vore förmätet av mig.

Jag förbehåller mig rätten att vara Clara med allt vad det innebär. Operfekt och full av fel. Jag tänker inte sitta kvar på en piedestal jag aldrig någonsin bett om att placeras på. Jag är rätt nöjd med att vara en en medelmåtta precis som alla andra.

Har ni klagomål på denna nya hållning? Bemöda er inte om att framföra något till mig. Tjänsten som jourhavande förebild och klagomur är vakant. Ersättare sökes. Förebilden är borta. Jag har sagt upp sig för att leva.

—————-

(Och det är inte bara jag som tröttnat. Läs vad bloggarna Emmas Vintage, Niotillfem, Emily Dahl, Anna Ritar, Un Velo, En blommig tekopp, Elsa säger i frågan)