Efter Ätta Är som bloggare har jag fÄtt nog. Det har bara blivit vÀrre för varje vecka som gÄtt: FörvÀntningarna pÄ att jag ska vara en god förebild. Kraven pÄ att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt Àr en förebild.

SÄ nu gör jag det. HÀrmed avsÀger jag mig jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. Det Àr ett omöjligt, otacksamt och vidrigt uppdrag. Jag har aldrig bett om det. Vi kvinnor ber inte om det. Men det lÀggs pÄ vÄra axlar ÀndÄ.

För mĂ€n rĂ€cker det att göra nĂ„got. Det rĂ€cker för Soran Ismail att han engagerar sig i kampen mot rasismen. Han behöver inte samtidigt lobba för byggandet av Bottniabanan. Det rĂ€cker för Zlatan att vara en skön förebild för förortskids – han behöver inte samtidigt engagera sig för ensamstĂ„ende kvinnors rĂ€tt till insemination. Det rĂ€cker för Timbuktu att vara vara vĂ€nster. Ingen frĂ„gar efter vad han anser om dansk grisuppfödning. Göran Greider behöver inte ta ansvar för vad hans kroppshydda sĂ€nder ut för signaler och ingen klandrar Anders Borg för att han klippt av sig hĂ€stsvansen.

Men som kvinna och bloggare förvÀntas jag vara inkludera och representera alla mina lÀsare.  Jag förvÀntas ta ansvar för hur de mÄr i varje given situation.

NĂ€r jag var överviktig var jag en dĂ„lig förebild. NĂ€r jag gick ner i vikt och började trĂ€na var jag en dĂ„lig förebild. NĂ€r jag nu pĂ„stĂ„r att jag varit överviktig Ă€r jag en dĂ„lig förebild, eftersom bĂ„de överviktiga och underviktiga kvinnor förmodligen mĂ„r dĂ„ligt av det. Bloggar jag om graviditeten nonchalerar jag kvinnor som inte kan fĂ„ barn. Bloggar jag om hur tungt dessa kvinnor har det Ă€r jag respektlöst mot kvinnor som faktiskt inte ens vill ha barn. Klipper jag av mig hĂ„ret tar nĂ„gon illa upp för att jag antyder att kort hĂ„r Ă€r bĂ€ttre Ă€n lĂ„ngt. Är jag glad för att jag Ă€r lĂ„ng blir nĂ„gon kort person förolĂ€mpad. SvĂ€r jag Ă€r jag en dĂ„lig kristen. Bloggar jag om min tro Ă€r jag dĂ„lig för dĂ„ Ă€r jag förmodligen jĂ€kligt inskrĂ€nkt. Och bloggar jag inte om att jag Ă€r kristen Ă€r jag lika dĂ„lig dĂ€rför för att kristna behöver förebilder i offentligheten. Och det borde jag vara.

Men nu Àr det slut. Nu sÀger jag stopp. Jag kommer inte blogga en enda dag till pÄ dessa villkor. Behöver ni förebilder? Se er i spegeln. Var era egna förebilder. Behövs fler typer av bloggare? Starta en egen blogg dÄ och bidra till mÄngfalden. Jag kan inte stÄ för mÄngfald. Jag kan bara stÄ för mig. Behövs fler perspektiv pÄ saker? Skriv texter med fler perspektiv dÄ. Jag kan bara skriva utifrÄn mitt perspektiv.

FrÄn och med nu tÀnker jag inte ta ansvar för hur min blogg fÄr nÄgon annan att mÄ. Kravet pÄ mig som förebild gör att det kÀnns som att jag varken har rÀtt till min egen kropp eller min egen sjÀl. DÀrför att oket att representera alla andra kvinnors kroppar, sjÀlar och hjÀrnor tar över hela mitt liv. Och vem tar ansvar för hur dÄligt det fÄr mig att mÄ? Ingen utom jag sjÀlv.

SÄ jag sÀger upp mig. Jag avsÀger mig ansvaret. Jag har gÄtt vidare till en ny tjÀnst. FrÄn och med idag tilltrÀder jag RÀtten Att Vara Ett Subjekt. RÀtten att vara subjektiv. Att inte inkludera alla kön, etniciteter, klasser, landsÀndar, skostorlekar, hÄrfÀrger, Äldrar, politiska Äsikter och inredningsstilar i mina texter. Jag Àr inte UNDERBARACLARA OBJEKTIV BLOGGARE AB. Att ens försöka vore förmÀtet av mig.

Jag förbehÄller mig rÀtten att vara Clara med allt vad det innebÀr. Operfekt och full av fel. Jag tÀnker inte sitta kvar pÄ en piedestal jag aldrig nÄgonsin bett om att placeras pÄ. Jag Àr rÀtt nöjd med att vara en en medelmÄtta precis som alla andra.

Har ni klagomÄl pÄ denna nya hÄllning? Bemöda er inte om att framföra nÄgot till mig. TjÀnsten som jourhavande förebild och klagomur Àr vakant. ErsÀttare sökes. Förebilden Àr borta. Jag har sagt upp sig för att leva.

—————-

(Och det Àr inte bara jag som tröttnat. LÀs vad bloggarna Emmas Vintage, Niotillfem, Emily Dahl, Anna Ritar, Un Velo, En blommig tekopp, Elsa sÀger i frÄgan)