Det pratas mycket om att det är viktigt att vara konsekvent med barn. Några hävdar till och med att det är en av själva hörnstenarna i barnuppfostran. Själv tycker jag att det är lite oärligt att vara konsekvent med sina barn. Är det något som världen inte är så är det väl konsekvent? Hemma får man bubbla i glaset vid matbordet. På förskolan får man det inte, för det blir för högljutt om alla gör det. Hemma hos mormor får man kanske inte heller bubbla, oklart varför, men även fast det är en tramsig regel så kan man låta bli att bubbla ändå. Man får inte svära. Men ibland gör morfar det ändå. Plus att folk i teve gör det. Hemma hos en viss kompis blir man alltid bjuden på mat, hemma hos en annan blir man aldrig det. Bara för att man är snäll jämt betyder det inte att folk inte kommer vara dumma tillbaks, och även en dumming kan göra snälla saker. Det enda som är konsekvent i världen är dess inkonsekvens. Världen är ett enda kluster av inkonsekvens! Det bästa man kan göra för sina barn är att lära dem att möta all denna inkonsekvens med jämnmod. Lite oklart hur man gör det på bästa sätt. Men att lura dem att man själv är så himla konsekvent tror jag är helt fel väg att gå. Eftersom det helt enkelt är en lögn.
40 svar
Vilket skönt inlägg att läsa. Jag som mamma till en trotsig treåring har tankar kring det här – varje dag. Det är ju sant, ibland råkar jag svära så att min son hör och så ska jag samtidigt säga att han aldrig får svära? Bättre då att lära honom när det absolut inte passar eller när det faktiskt är… godtagbart, än att gå runt och känna sig som en dålig förälder för att man inte är mer än människa. Så kan man också passa tungan lite extra när han är med såklart, man behöver ju inte sätta sig och lära honom alla fula ord man kan. Det snappar barn upp så bra ändå.
Appropå svordomarna körde mina föräldrar ett rättvist system: Det kostar en halv veckopeng att svära – för både barn och föräldrar (den som hör påpekar). Om en förälder svär så flera barn hör så får de varsin halv veckopeng, för varje svordom.
Magi uppstod den gången när alla satt i bilen och pappa blev riktigt arg (på någon helt annan)… Han tog ett djupt andetag, alla barn (4 syskon) tystnade och sedan drog han en lång ramsa, barnen var fortfarande tysta och bara räknade. Mamma som tittade på påstår att det gick att se dollartecknen i våra ögon medan han höll på. Ingen svor någonsin i bilen igen efter detta 🙂
Det är ganska svår fråga tycker jag. Olika barn har olika behov. Har en tonårsson som har autismliknande tillstånd och vi har faktiskt tränat flexibilitet med honom med gott resultat. Men då är han också en mästare på att prata om sina känslor. Han har kunnat berätta för mig exakt hur det känns i kroppen på honom när han sitter på ”fel plats” på spårvagnen. Det här är mycket komplext .Världen är en komplx plats att leva i helt enkelt
Verkligen bra skrivet! Jag blir så irriterad när människor (ärligt talat – oftast människor som ännu inte har egna barn) pratar om hur viktigt det är med konsekvens. Barn är väl inte djur? Barn är människor precis som vi, och att bli bemött med en hård ram som aldrig får förändras tror jag inte är utvecklande alls. Jag läste en fin artikel i Vi föräldrar om trotsperioder, där de så vackert skrev att det är viktigare med flexibilitet än konsekvens. Äntligen lite nya perspektiv!!
Att sätta upp strikta regler som minskar frihet och att vara konsekvent är inte nödvändigtvis samma sak.
Så sant, och så bra skrivet! Likaså har jag svårt att förstå varför en del tycker att det är så viktigt att ”ett nej är ett nej”, att stå fast vid det. Är det inte en fantastisk gåva att ge sitt barn insikten och erfarenheten av att man kan diskutera sig fram till lösningar. Att man kan ändra sig och att det är viktigt att lyssna på varandra – stora som små? Att hitta argument för sin sak och insikten att man kan få andra människor att ändra sig.
Ja, jag älskar att möta barn (och vuxna) som kan argumentera och diskutera. Men argumentation och diskussion bygger alltid på att man också kan ta in och lyssna på vad den andra personen i samtalet säger och där tycker jag att jag träffar många barn (och vuxna) som inte har fattat saken. Att argumentera för en sak innebär inte automatiskt att man har rätt, det innebär att man har mött en människa med en annan åsikt och det är ett svårt koncept – men ett koncept som man kan lära barn (och vuxna).
Sen finns det situationer när det blir ohållbart att ha en strid om varje sak. Vuxna vet oftast bättre än barn, det är därför vi är deras vårdnadshavare och lärare, och med en viss myndighet måste vi ta det ansvaret som vi har som vuxna och bestämma vad som är bäst. Helst ska vi kunna förklara varför vi tar dom beslut vi tar. Men med en gnutta konsekvens i vårt bemötande av barn så kommer barnen att lita på att vi är ansvarstagande vuxna och tar rätt beslut.
Ja alltså, min slutsats är att vi konsekvent måste ta ansvar som vuxna gentemot barn och stå för dom genomtänkta beslut vi har tagit.
Nja. Jag tror att konsekvens är bra i många situationer. Om vi t ex åker och handlar mat och jag säger att idag köper vi inte godis. Det gör vi på fredag och sen köper godis ändå. Då blir resultatet tjat under varenda handling en period framöver. Och det blir urtråkigt för oss båda. Och jättejobbigt för mig. Så konsekvens är viktigt. Speciellt när man har flera barn. ( Jag har tre.) För då orkar man inte alltid vara superpedagogisk och förklara jämt. Faktiskt för min skull. Och det tycker jag är ok. Och faktiskt helt ok att förklara för barnen när de blivit lite större. För jag vill inte ge mina barn en orimlig föräldraroll att leva upp till. Som säger att som förälder ska man alltid orka att diskutera igenom allt och till och med i den stressigaste situation sätta sig på knä och förklara. Ibland behöver det gå undan och bara fungera. Och då är det liksom så också.
Men när möjligheten finns, då är det ju jättebra att ta de där långa pratstunderna och reda ut och förklara och faktiskt lyssna och omförhandla! Även om jag önskar att jag hann och orkade ta dem ännu oftare.
Kram!
Mittlifjennyaberg.blogspot.se
Spännande! Har inga barn än, men en mycket inkonsekvent hund 😉
http://kingemarson.wordpress.com
Jag tror det handlar om att man som vuxen måste välja sina strider. I vissa principfrågor är vi benhårt konsekventa (nej, man får inte tjata om godis i affären, nej man får inte slå lillasyster i huvudet osv..) Däremot är min erfarenhet att barn greppar konceptet olika regelsystem ganska snabbt. T ex på vardagsmorgnar ska jag hinna lämna två barn på förskolan och hinna till jobbet. Helst med rätt kläder på alla. Då gäller vissa regler för att vi ska hinna utan att stressa ihjäl oss. På helgerna när vi har mer tid gäller andra regler. Likaså har barnen en helt annan frihet att gå ut själva när vi är i vår stuga på landet än i lägenhet i stan. Olika ställen, olika risker. Barnen fattar. När vi är i stan är jag t ex benhård med att 2 åringen måste hålla hand med någon vuxen nära biltrafik. Inga undantag. Men jag förklarar varför. Såklart försöker hon dra iväg ibland men det blir lättare o lättare just för att jag är konsekvent där. Sen så har vi infört konceptet ”undantag”. När man är hemma och är jättesjuk så får man helt andra glass/film priviegier då gäller inte vanliga regler.
Att vara konsekvent gör livet mycket enklare – för dig och dina barn. Sen beror det ju på hur mycket tålamod och lust att diskutera och dividera du har. Barn tycker om kontinuitet, regler och rutiner. Det ger trygghet. Sen är barn inte alls dumma. De ser att regler inte är samma överallt och att ibland blir det annorlunda. Men det viktiga är att DU är konsekvent och de andra vuxna i barnens omgivning.
Hade en klasskompis vars mor var superstrikt, med regler om allt. Och då menar jag ALLT! Typ att håret skulle tvättas måndagar och lördagar. Korvskivorna skulle vara 1cm tjocka så om barnen mot förmodan hjälpte till med maten slulle de använda linjal.. När vi tog studenten fick mamman reda på att min klasskompis rökte, då vägrade hon köpa en studentmössa – för det var han inte värd. Klassen skramlade ihop pengar för att han skulle få en.
Idag är han drogmissbrukare och hemlös vad jag hörde senast. Hans syster går regelbundet hos psykolog för att bearbeta barndomen. De har ingen kontakt med mamman.
Kan såklart inte med säkerhet säga att det finns någon korrelation mellan missbruket och den överkonsekventa mamman, men nog kan jag misstänka.
Det är skillnad på att vara konsekvent och psykotiskt pedant..
Det du beskriver handlar inte om en människa som har många regler utan en människa med psykisk ohälsa. Att barnen inte är lyckliga idag beror säkert inte bara på reglerna utan av massa andra faktorer inkl ärftlighet osv.
åh, detta har jag gått och funderat på sista dagarna. för att mina norska kollegor påpekade att jag svär mycket, och hur jag kommer att göra med mina barn i framtiden. och jag sade till dem att jag inte kan säga till dem att man får inte svära, eftersom jag ju svär själv. vilken dubbelmoral. tänkte att det kanske är bättre att inte förbjuda just svärord, eftersom det känns som det blir ännu mer laddat och därmed lockat att ta till? jag vet inte. är verkligen inte någon expert på det här med uppfostran, men jag vill ändå tillägga att ditt inlägg är fantastiskt bra.
Det handlar väl snarare om att man ska ge samma barnet liknande respons (alltså hur man som förälder reagerar, med värme och kärlek, med uppmuntran, etc) på liknande situation. Du beskriver ju olika situationer, ex att alltid få mat hos en kompis, aldrig hos en annan. Med just det exemplet tänker jag att det kanske snarare skulle vara förvirrande för barnet att hos sin bästis oftast bli välkomnad att vara med och äta, men var fjärde eller var femte gång bli uppskickad att sitta på bästisens rum, utan någon förklaring eller förvarning. För det är väl framförallt det som är en hörnsten i bra uppfostran: att få världen och omvärldens reaktioner förklarade för sig (dvs vara konsekvent i det!) samt aldrig förvägras värme, kärlek och närhet.
Det är ok att som förälder ibland tappa det i en pressad situation och skälla, OM man efteråt ber om ursäkt och förklarar vad som hände samt visar omsorg och värme. ”Nu var mamma eller pappa dum, det var inte meningen att skälla, förlåt”. Likaså vad gäller andra exemplet med svordomar, ”oj, nu svor visst pappa, det ska man inte göra”. Framförallt är det viktigt att vara konsekvent med värme och kärlek. Jätteviktigt när barnet visar behov av detta. Att inte låta vissa beteenden som ex. uppspelthet och leklust med ett närmande av föräldern bemötas med glädje och entuasiasm IBLAND och ilska och irritation (p g a ex trötthet) IBLAND. Var konsekvent med att förklara och be om ursäkt om man som förälder betett sig fel, var konsekvent med att försöka förklara och begripliggöra om andra beter sig fel, och var konsekvent med att alltid finnas till hands för kramar och uppmuntran och tröst. Det behöver inte vara krångligare än så.
För mig betyder konsekvens i barnuppfostran att man håller sig till det man sagt just i momentet, sen kan det hända att det blir lite olika i olika situationer, men det är viktigt att man inte velar för ofta för att barnet ska känna en säkerhet i att det mamma o pappa säger är det som gäller, vad alla andra gör är relativt oviktigt, ja förstås förskolepersonal o andra som”vårdar” barnet bör också vara konsekventa. Men barnet lär sig att hos mormor är det så och hos morfar så och på förskolan gör vi så här, det är också konsekvens, och ger barnet säkerhet i de olika situationerna. Dock är ”konsekvens” för att det ska vara säkert inte bra, det är viktigast med magkänsla och att göra det som passar var och en, varje familj osv.
Som förälder har man ett annorlunda uppgift än tex förskola eller mormor när det gäller att vara en förebild för hur man ska vara som människa och hur man beter sig i relationer. Att vara konsekvent borde egentligen mer handla om att vara pålitlig och förutsägbar. Det ska gå att lita på de man har närmast sig om man ska bli trygg, både i vardagen (nej till godis på vardagar) men även i de stora frågorna som etik och moral.
Att trotsa handlar ofta om att testa om man är en egen individ med möjligheter att påverka. Spelar det någon roll om jag protesterar? Är jag någon som kan påverka andra? Är jag värd att lyssnas på? Om man är för oflexibel som förälder är det detta barnet tar med sig som regler om sig själv och världen.
Håller med till viss del, samtidigt som jag tror att det är omöjligt att vara konsekvent i alla situationer, tror jag att det är viktigt för trygghet och förståelse hos barnet. Jag tror att barn ganska snabbt uppfattar att olika beteenden och händelser bemöts olika av olika människor. Jag tycker att det i större utsträckning handlar om att jag, i egenskap av förälder, är konsekvent i min uppfostran. Vissa beteenden är aldrig okej, medan andra kan vara okej i vissa sammanhang. Ett nej är ett nej, samtidigt måste det förstås gå att diskutera och det är viktigt med förståelse för att kunna acceptera ett nej ibland. Det är ju lite av en balansgång det där. Jag tyckte att Jenny Å, S och Karin-Ida sa det bra.
Men alltså, TACK! Jag blir så less på föräldrar som har världens regelbok på vad man får eller inte får göra och gud nåde den som inte följer reglerna. Man måste absolut ha regler, det är en självklarhet, men precis som du säger så kan reglerna ändras beroende på var man är och med vem. Mamma ratade snabbmat och därför brukar pappa ta med oss och äta ”busmat” när mamma var borta – det skedde 1-2ggr per år kanske. Hos farmor fick man äta godis varje dag. Hos mormor fick man leka lugnt inomhus och skrika och stoja hur mycket man ville utomhus. Barn lär sig att anpassa sig, bara man förklarar för dom att ibland gäller olika regler. Barn är dessutom sjukt mycket smartare än vad vi give them credit for, OCH dom ska utsättas för orättvisor ibland för att lära sig att handskas med dem. Tack!
Bra skrivet!
Jag upplever att min son förstår när jag förklarar varför det inte alltid är likadant. Barnen fattar ju så mycket mer, så mycket tidigare än man själv tror.
För oss hjälper det att aldrig ha så bråttom att vi inte hinner vänta på att sonen ska fixa med något litet på vägen.
Min son är 2 år och han förstår att det kan vara lite olika beroende på var han är. Hos mormor får han bara ta ett sugrör men hos farmor får han ta hur många som helst! 🙂 Klart man ska låta dom se världen som den ÄR, vilken chock det blir annars sen.. jag är även lite emot att man ska vara absolut konsekvent i det man själv har sagt, tex barnet säger på kvällen att det inte vill sova nu, föräldrarna säger jo nu ska du sova det börjar bli sent. Då tycker jag det faktiskt ska vara möjligt för barnet att säga Nej jag är inte trött än, jag sov ju så länge imorse. Tycker det är viktigt att barnen lär sig att det är möjligt att förhandla om man verkligen inte är nöjd med det beslutet som tagits från början. Självklart olika beroende på situation, säkerhetsgrejer som cykelhjälm, bilbälte och flytväst är såklart alltid fasta beslut och det är ju också viktigt att veta att(och varför!) såna saker inte är förhandlingsbara.
Hej, jag tycker det är bra att kunna vara konsekvent själv när det handlar om min egen relation till mitt barn. Alltså att en sak inte är ok att göra en dag men inte en annan. Om jag ständigt förändrar min hållningspunkt i olika sammanhang skulle min dotter bli förvirrad och förmodligen ha svårare att acceptera ett nej. Däremot tycker jag inte att det finns någon motsättning i att vara konsekvent och att ibland göra undantag. Om min dotter tex brukar gå och lägga sig klockan 8 är det ingen fara att göra undantag från det vid särskilda tillfällen. Att vara konsekvent för mig handlar alltså om mig själv som person, inte om att alla vuxna ska göra likadant. Sen är barn individer. Vissa barn kräver mer konsekventa vuxna runt omkring sig för att må bra och fungera medans andra fungerar fint även med mindre konsekventa vuxna. Det är intressant att höra olika tankar på ämnet.
Håller helt med dig!
Jag vet inte om jag tycker att det finns någon motsättning i att vara konsekvent och att lära barnet att det finns olika sociala sammanhang? Som många har påpekat så fattar ju de flesta barn att det är olika regler hemma hos tex farmor och farfar jämfört med hemma eller på förskolan. Skulle jag däremot börja ha ett uppsättning regler hemma en dag och sen byta dem lite sådär på måfå nästa dag skulle min tvååring slå bakut av ren förvirring. Men med det sagt så tror jag inte det är nödvändigt att ha stenhårda regler för precis allt. Jag/vi har resonerat som så att saker som vi vet med oss att vi inte kommer orka hålla på, det har vi aldrig brytt oss om att reglera alls. Tex, har vi inga regler om hur maten ska ätas, så länge man inte kastar den med flit på golvet eller liknande. På det sättet orkar vi bättre med att vara konsekventa när det gäller saker som är viktiga för oss och för att vår vardag ska funka, som att man inte får slå hundarna eller att man inte krånglar vid blöjbyten. Jag tror också att det egentligen är viktigare att vara tydlig än att vara konsekvent. Det är något jag märker direkt på min son. Ju mer velig, stressad och otydlig mamma desto mer krångligt barn. Vet han däremot vad som gäller är han oftast lugn och trygg.
Barn är precis lika intelligenta som vuxna och kommer förr eller senare förstå att olika regler gäller vid olika tillfällen. Jag hade i alla fall inga problem med det som barn. Däremot så kan det ju bli en liten konflikt när man t.ex. har fått titta mer på tv under jullovet och sedan ska återgå till vardagen och bara Bollibompa. Jag tror det är det som gör att vissa föräldrar inte vill vara flexibla och göra undantag. Man vill slippa återinföra regler, enklare då att aldrig lätta på dem. Det där med att barnen skulle bli förvirrade tror jag inte alls på, däremot kan de ju protestera när tråkiga regler kommer tillbaka eller när det är vatten hemma efter en vecka med saft hos mamma.
Hundar däremot, de ska man vara konsekvent med!
Saft hos mormor skulle det vara, inte mamma!
ja absolut så. jag har aldrig varit för att vara konsekvent eller att föräldrarna ska vara en enad yta mot barnen. skithemskt ju. om jag inte håller med min man säger jag det. jag håller ju med honom för att vi ska vara en enhet inför barnen. never going to happen. och ja klart livet är olika. jag svär ju inte med vilka ord som helst när jag träffar min mamma precis och då äter jag extremt prydligt och kidsen också. hemma kan jag säga vad som helst.
livet är aldrig konsekvent. man måste vara flexibel och fatta situationer. less på jävla vandrande regelböcker till föräldrar. livet är varken rättvist eller konsekvent.
men man kanske kan sätta på dom en hjälm redan på BB och sedan vaddera in dom i vadd all vaken tid.
Underbart klokt! Precis så är det.
Det var verkligen roligt formulerat, har sällan läst något så rätt! Världen är rätt krånglig att förstå och orientera sig i. Och konsekvent är den iaf inte.
Att vara konsekvent / inkonsekvent gentemot sitt barn handlar för dig och mig, inser jag, om helt olika saker. Jag är förskollärare och för mig handlar det varken om någon regelbok eller om att inte förstå att alla människor är olika och tycker olika. Jag tror inte på regler för reglernas skull och jag tror såklart inte heller att det handlar om att ”försöka lura barn att vi är så himla konsekventa”. Men jag vill våga vara en trygg och tydlig vuxen som ger ramar och öser med kramar. Ramar och kramar. Så enkelt, men ändå så svårt.
Jag håller inte med dig. Att vara konsekvent är ju att alltid tillåta bubblor i glaset hemma. Att vara inkonsekvent är att tillåta bubblor ena dagen och förbjuda dem nästa. Att det är olika regler hos olika är ju inget konstigt och har inte med konsekvens att göra. Det handlar om att lära barnen att respektera andra människor och deras hem/värderingar/regler…
Tycker att det är så konstiga exempel på att vara konsekvent!
Här är det självklart att bara för att vi äter godis på fredagar så innebär det inte att vi ibland kan lyxa till det och äta även på lördagar. Barnen förstår det och det är inget de tjatar om varje lördag för det. Däremot är det att vara konsekvent för mig att här är det aldrig ok att rycka en leksak från någon annan. Jag blir lika arg för det varje gång. Så många gånger man ser föräldrar som reagerar ena gången men inte nästa (kanske för att man inte orkar ta striden?) hur ska barnet då lära sig att det inte är ok? Tror snarare att barnet lär sig att det är något man kan komma undan med ibland, och då kan det vara värt att chansa.
Jag kommer ihåg en diskussion jag och mamma hade, där vi förhandlade om ett eller annat. Plötsligt säger mamma lite uppgivet ” ja men, det ÄR inte rättvist!” Och jag kommer helt av mig, stannar upp och det är som att hela världen faller ihop. Jag var typ 12 och världen blev aldrig den samma.
Ja jäklar, där sa ru nåt!! Så bra, klockrent, jubel!!! Var tvungen att läsa för min sambo som också gillade det!! Tack Clara!!!
Internationellt lyfts den rätt svenska uppfostringsstilen kallat ”auktoritativ” (INTE att förväxlas med auktoritär, en helt annan sak), där man gör precis som du skriver, med lagoma gränser och flexibilitet, värme och trygghet, som en förebild och en sannolik förklaring till varför svenska barn generellt är trygga och sällan utövar våld mit varandra jämförelsevis. Vi Föräldrar hade ett reportage om den forskningen i vintras, sjukt intressant!!
Amen to this! Min mamma har lär detta till mig och mina syskon och vi kommer att lära det till våra barn. En mycket viktig del i livets skola tycker jag!!!
Håller helt med Clara! Jag har skrivit en artikel på samma tema här: http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/30/det-ar-viktigt-att-vara-konskekvent-eller/
Underbara, underbara Clara!
Jag tror den (relativt moderna) synen på konsekvent barnuppfostran utgår från att barnuppfostran är mycket, mycket mer auktoritär än vad många numera tänker. För så som du skriver här, så håller jag verkligen med dig! Men i en mer konservativ eller auktoritär miljö tror jag inkonsekvens i barnuppfostran kan vara rent livsfarlig; barnet kan bli utskälld för något de tre första gångerna det gör det, sen plötsligt ignorerad, sen bli berömd för det! Det är ju inte samma sak i snällare och mjukare familjer men i familjer där det pågår någon form av våld, oavsett psykiskt eller fysiskt, kan inkonsekvens göra barn extremt förvirrade och ge en mycket, mycket dålig bild av alla auktoriteter. Då är det, om än fortfarande inte en bra miljö, ändå bra med konsekvens i uppfostran. Om reglerna i en familj är stenhårt auktoritära, så bör de också vara konsekventa, det gör det lättare att hantera. Dock fortfarande såklart dåligt för barnet. Men min poäng med den här kommentaren är att förklara var jag tror att idén om konsekevnt uppfostran kom från från början.