Det pratas mycket om att det är viktigt att vara konsekvent med barn. Några hävdar till och med att det är en av själva hörnstenarna i barnuppfostran. Själv tycker jag att det är lite oärligt att vara konsekvent med sina barn. Är det något som världen inte är så är det väl konsekvent? Hemma får man bubbla i glaset vid matbordet. På förskolan får man det inte, för det blir för högljutt om alla gör det. Hemma hos mormor får man kanske inte heller bubbla, oklart varför, men även fast det är en tramsig regel så kan man låta bli att bubbla ändå. Man får inte svära. Men ibland gör morfar det ändå. Plus att folk i teve gör det. Hemma hos en viss kompis blir man alltid bjuden på mat, hemma hos en annan blir man aldrig det. Bara för att man är snäll jämt betyder det inte att folk inte kommer vara dumma tillbaks, och även en dumming kan göra snälla saker. Det enda som är konsekvent i världen är dess inkonsekvens. Världen är ett enda kluster av inkonsekvens! Det bästa man kan göra för sina barn är att lära dem att möta all denna inkonsekvens med jämnmod. Lite oklart hur man gör det på bästa sätt.  Men att lura dem att man själv är så himla konsekvent tror jag är helt fel väg att gå. Eftersom det helt enkelt är en lögn.