Det är underliga dagar nu. Visst har min son sovit borta förut men han har aldrig varit borta flera dagar ifrån oss. Förrän nu! Han följde med sin farmor på semester till Jakobs mormor några dagar. Och nu är vi själva här hemma. Både konstigt och skönt. Skönt för att jag just nu är så trött att jag inte orkar med mycket annat än mig själv. Skönt för att vi får lite tid att göra det där som man inte kan när man har småbarn. Som att åka och spontanbada båda två klockan tio på kvällen. Skönt också att upptäcka hur välstädat det är när det bara är vi hemma. Förut var det jag som stökade ner – men sedan jag fick barn har jag blivit rätt prydlig, det inser jag nu.

Jag inser också hur fort det går att vänja till sig med livet med barn. Jag fattar inte vad vi gjorde med allt tid innan vi fick barn? Man har ju hur mycket tid som helst – men så kändes det absolut inte då. Och jag antar att jag kommer tänka samma sak när jag nu får ett till barn. Vad gjorde vi med all tid när vi bara hade ett barn?!! Min uppriktiga beundran går ut till alla storbarnsfamiljer där det ständigt bullrar och rör på sig och egentid är en ovanlig sak. Eller alla ensamma föräldrar som utan avlastning från en annan vuxen sköter livet med barn. Wow alltså! Vilka hjältar.