När jag var i slutet av min första graviditet sörjde jag att jag aldrig skulle få uppleva en sådan graviditet igen. Jag tänkte att det omöjligt kunde bli lika speciellt och spännande andra gången. Men tänk om jag vetat att det kunde bli ännu mer magiskt? Och tänk om jag vetat att bebistiden är ännu mer fantastik nu den andra gången? Ja, jag upplever att allt är så mycket roligare nu när jag har mer erfarenhet!
Även om jag var en rätt cool och avslappnad småbarnsmamma första gången så känns det stor skillnad. Amningen funkar problemfritt, anknytningen har gått snabbare, att få störd sömn känns oproblematiskt. ALLT är faktiskt roligare och lättare! Och medan jag kände stort behov av att få fortsätta vara “bara Clara” med första barnet har jag inget problem med att vara väldigt mycket mamma den här gången. När jag förra gången passade på att lägga ner bebisen så fort han var nöjd (för att liksom få pusta ut lite) passar jag den här gången på att bära runt och gosa lite extra med lilla F. Bebistiden är så kort – det vet jag nu så jag stressas inte av det jobbiga på samma sätt. Jag vet att det går över.
Jag undrar om det fortsätter så här för varje barn? Att det bara blir lättare och bättre? I så fall kanske man måste skaffa ett dussin ungar eller så…
107 svar
I say go for it!
Det är fantastiskt vilket hår lilla F har! Min bebis är 6 månader och har knappt synbart hår, dessutom är det så ljust att det lilla som är inte syns ändå.
Liten och go F! Så roligt med bebisbilderna. Särskilt kul är det när man fått följa hela vägen dit! Väntar själv en liten, men än så länge är det långt kvar. Frossar i detta i stället. Och längtar.
oj så gosigt med så mycket hår! riktigt pluttinuttigt alltså! 🙂
kram /iris
He he, jag trodde att det skulle bli exakt som du nu beskrivit det MEN då blev det så att jag gick från ett barn till tre (tvillingar alltså)…inte helt lätt men allting går och går det inte så går det ändå! Njut! 🙂
Så gullig hen är! Stark vänsternäve!
http://kingemarson.wordpress.com
Åh Clara, håll oss inte på halster längre! Jag är så vansinnigt nyfiken på vad lilla F kan tänkas heta:) All lycka till dig och din familj.
Men är det hemligt? En annan bloggare skrev ju ut namnet när Claras bebis bara var typ en vecka. Claras bebis alltså.
Att det ska vara så svårt att acceptera… Kan inte alla bara lägga av och sluta “tjata”… Nyfikenhet verkar vara en oerhört stark drift som kör över förståndet…
Ja, det gör det faktiskt. Det blir bättre å bättre ju mer erfarenhet och ju mer sansad man är. Har nyss fått tredje..
Åh. Sitter här med en 5veckors och hon är min första. Känner igen mig i det du skriver..vill ha “me time”, mycket känns svårt o problematiskt som du skriver. Det känns skönt att veta att det endast är en övergångsfas..jag tränar på föräldrarollen nu och jag har dålig kondis än så länge! 🙂
Kram o njut på! Det ska jag iaf försöka göra!!
Haha, “tränar på föräldrarollen och har dålig kondis än så länge” – härligt beskrivet! Förstår precis och känner igen mig i hur jag kände mig i början av föräldraskapet!
Så härligt det låter! 🙂 ❤
Själv fick jag två på en gång så kan inte rikgit säga, men enligt svärmor (som har fyra pojkar med 2år emellan) var jobbigast/svårast/tuffast med första… de andra gick liksom av bara farten. Vi har frågat om det inte var lite kämpigt att vara hemma med nyfödd, en 2åring, en 4åring och en 6åring men nä, nummer 1 var svårast att komma hem med! så det är nu bara att skaffa ett dussin eller två 😉
Vill börja med att säga: Härlig Blogg!! Har följt dig ett tag och tycker det är fantastiskt hur du verkar leva ett skönt liv på landet, med egna odlingar och härligt eko-tänk!! Inspirerande!!
Grattis till nya tillskottet. Vad härligt att det går så bra. Ja, det blir nog lättare och skönare med barn nr 2..det upplevde jag med. Nr 1 var nästan 4 år när 2:an kom och kunde hjälpa till och vara med på ett sätt som gjorde det hela roligt och lättare. När sen nr 3 kom för ett år sedan hade de stora hunnit bli 9,5 och 5,5 år och man hade plötsligt kommit ifrån småbarns livet på nästan 6 år…DET var en omställning. Jag var 10 år äldre än när jag fick mitt första(var ganska ung förstföderska) och inte alls så avsplappnad och cool som då. Åldern gör en mycket mer medveten om allt som kan hända och oron var mycket större trots att erfarenheten också var större…konstigt det där. Att dessutom nr 3 blev en liten vild virvelvind gör inte saken lättare 😉 Men så många härliga skratt man får och det är underbart att se kärleken från storasyskonen som är så mån om lillebror…det slår allt!! Så jag fick aldrig någon 2 barns chock…men däremot 3 barns chock… Men som du skriver…det går sååå fort och snart går dom i skolan. så passa på att njuta så mycket du kan!1
Lycka till med allt.
Med tre barn kan jag konstatera att tvåan var absolut lättast och mysigast, även om trean aldrig blev sådär som ettan kan vara, förstås. Trean var den roligaste ledigheten för då hade man ju sällskap av en smart storebror och rolig mittemellansyster och kunde göra utflykter och annat tillsammans med alla tre!
Jag har tre barn med 2 års mellanrum, första barnet ansåg jag var mest krävande, man var helt enkelt ovan vid alldeles för lite tid, lite sömn och så mycket ansvar. Med nummer två anser inte bara man själv att man är en mogen och erfaren mamma, utan även omgivningen. Man “slipper” råd och tips från omgivningen, men jag hade ett barn som fick kolik från 1,5 månads ålder fram till 8 månader. Det var kämpigt, men gick. Tredje barnen blir lite mixed emotions eftersom man känner sig mer mörbultad en någonsin efter den förlossningen ( blir sällan lika ” enkel” som tvåan). Man har två barn till och en liten, och samvetet ställer till det, när man exempelvis sommar innan barnet man läser godnattsaga för, när maten blir makaroner och köttbullar tre dagar i rad för att man har sovit så lite så att den där turen till affären känns som att bestiga mount Everest 4 gånger i rad. Måste dock tillägga att med tiden ökade planeringen och att jag i stort var hemma själv med barnen då mannen låg ute på jobb i veckorna.
Trots allt detta så är den ofattbara kärleken så stor, så omtumlande, så man nästan får svårt att andas av glädjeattacker för sina barn. Och det, om något, är alltid värt ett barn till, om kroppen och knoppen tillåter.
Man blir alltid mer älskad och älskar mer för varje barn, och jag var lika gammal som dig Clara när jag skaffade mitt första barn. 🙂
Jag upplever samma sak som du Clara! Amning, anknytning, störd sömn…allt är lättare nu med mitt andra barn! Så väldans skönt!
Kan bara hålla med dig, Clara. Sitter här med andra barnet och förundras över hur enkelt och självklart det mesta känns. Stora barnet började förskolan idag efter sommaruppehåll och jag som trodde det skulle bli sååå skönt med lugn och ro känner mig lite ensam och rastlös istället. Lite som jag kunde känna när första barnet var nytt och vi var hemma själva.
för mig var det lite tvärtom, konstigt nog, iaf första tiden. Första barnet – allt var lugnt, bebisen sov bra, amningen funkade utan problem, jag kände mig rätt lugn för att vara förstagångsmamma. Med andra (då stora var 4½) var förlossningen väldigt traumatisk och jag blev ganska så deppad, jättelätt bebis som sov hela tiden o vaknade var 4:e timme men jag var jättestressad när hen skrek, mkt mer stressad än med första, jag var orolig över att bebisen inte fick tillräckligt med mat, amningen funkade men jag kände mig obekväm med den. Nu några år senar kan jag känna det du skriver – att jag är mer avslappnad, släpper på en massa grejer jag höll hårt på med första. och så tycker jag det är oerhört skönt att barnen hunnit bli lite större. Den där småbarnsperioden är nog inte riktigt min grej.
Va härligt att du upplever det så! För mig är det tvärtom, nu med tvåan har amningen inte alls funkat (vilket det gjorde i stort sett problemfritt med första), jag känner mig otillräcklig till båda och har allt som oftast dåligt samvete pga av det. Som tur är är lillebror en nöjd krabat som sover bra och är glad 🙂
3:an kan vara lite tuff tycker jag men med fjärde blev det enklare igen 🙂 Man bygger muskler 😉
Frank? Folke? Fredrika? Flora? Nyfiken! Namn är ju så kul!
Frans? Fiffi? Ferdinand? Frida? Fridolf? Florens? Florentina? Fabian? Fabienne? Filippa? Frideborg? Florian?
Namn är ju så kul!! 🙂
Å Flora är ett sånt makalöst vackert namn!
Fanny? 🙂
Fritiof? Fride? Felipe? Felix? Fenrir? (Skojar bara!) Fenja? Freja? Fabiola? Fiona? Finola? Felicia? Fiorella? Fiora? Fransiska?
Finns så många kikck-ass namn på F! Själv tycker jag att Bertil och Fredrika eller Bertil och Fridolf hade varit vansinnigt stiligt! Ska bli så kul att få veta vad ni valt så småningom, Clara! 🙂
Fingal tror jag!
Så skönt att höra om dina upplevelser! Jag har en son som är lika gammal som Bertil och väntar nu mitt andra barn och har självklart mycket tankar om hur allt ska bli.
Vilken underbar liten skrutt på bilden! Vilket fint hår! Jag vill bara snosa och lukta…
Vågar knappt fråga, men är nyfiken på om lilla F är en kille eller tjej?
KRAM
Så söt hon ser ut. Kul att du har både en flicka och en pojke.
Var stod det att bebben är en flicka? Och vad gör det roligare att ha två barn med olika kön än två barn med samma kön? Jag har aldrig förstått det resonemanget…
Volangklänning har väl inte pojkar.
Då känner du inte Clara… och väldigt många andra än henne med för den delen. För övrigt är det ett modernt påfund att INTE ha klänningar på småpojkar. Kolla bara på kort från förra sekelskiftet.
Men vi lever väl ändå inte vid förra sekelskiftet? Det är möjligt att kungliga har haft spets och krås, men 1. Clara är mig veterligen inte av kunglig börd och 2. det är 2014 nu.
Jag ber om ursäkt att mitt inlägg provocerade. Jag trodde det var en flicka utifrån klädsel. I min värld känns det naturligare. Förlåt mig.
Det är klart att det faller sig naturligt att göra den observationen, men vill vi ha ett mer jämlikt samhälle behöver vi ändra på hur vi ser på saker och ting:)
Tycker nog jämlikheten sitter i helt andra saker än i kläderna. Har samhället blivit jämlikt för att jag sätter på min son en rosa klänning? Tycker inte det.
Ja! Eller hur! Är det där vi vill ha debatten? Ska vi inte hellre prata mer om vilka som tar ut mest föräldraledighet, är mest sjukskrivna, jobbar mest deltid, har lägst pension, dribblar karriär med hushållsarbete? Woho, jag sätter en rosa klänning på min son men det är fortfarande jag som lagar mat, bär ut soporna, fixar barnens kläder, jobbar deltid när min man kör bilen, har bäst lön, vabbar aldrig.
Det är helt snett hur vi bråkar kring rosa när det handlar om att ändra samhället så det verkligen blir jämställt i våra hem och i våra liv!
Jo Lisa det handlar faktiskt om färger. Vi delar upp flickor och pojkar efter vilket kön de har redan från den dag de föds eller kanske redan innan. Det börjar med färger, sedan tillskrivs de egenskaper som “söt” eller “tuff”. De får olika leksaker: bil eller docka. Och så vidare…. Vad tror du är roten till problemen du nämner?
Jag kan lova dig att sätta på en kille rosa klänning inte löser problemet i alla fall! Handlar väl om helt andra och större saker.
Det handlar nog mycket om att man bidrar till problemet om man inte tillåter pojken att ha rosa klänning om han nu vill ha det. De lär sig väldigt tidigt att det inte passar sig att klä sig på vissa sätt om man är tjej eller kille vilket leder till att barnen stjälps och inte får utvecklas utifrån sina fulla potential.
Det löser inga stora jämställdhetsfrågor att ta på en pojke en rosa klänning som han vill ha på sig, men man visar pojken att man respekterar honom precis som han är och att han är fantastisk oavsett vad han har på sig.
Hade kunnat prata i evigheter om detta..
Men hur gör man när en flicka vill vara prinsessa då? Hur gör du?
Jag var väldigt anti i början, och uppmuntrade inte min dotter alls. Vi gick i affären en dag och hon drogs till det glittriga och rosa som en skata. Ska jag säga att nej, du får inte vara en prinsessa, titta här är Pippi som är stark!
Eller ska jag låta henne vara prinsessa, släppa min vuxna syn på prinsessor som blonda mähän, och låta henne vara den prinsessa hon vill vara?
Vad är mest feministiskt?
Det handlar ju inte om att flickor INTE får ha rosa och klänning, utan att alla barn ska få se ut och vara hur de vill. I det här fallet handlar det ju om ett spädbarn som nog skiter i vad hen har för kläder, så länge de är sköna. Och även om föräldrar inte uppmuntrar sina “döttrar att vara si och sina pojkar att vara så”, så växer ju barn oftast inte upp i en bubbla, utan de påverkas av hela samhället. Det viktiga är väl att ge sina barn verktyg att kunna utvecklas som individer och inte som kön, oavsett om det resulterar i prinsessklänning eller spiderman-dräkt. Det kan väl finnas starka prinsessor och pyssliga spidermans också?
Exakt, det är ju det jag säger! Kläderna har inget med det att göra! Ja, du är en pojke, det betyder inte att du måste gilla bilar. Osv. Men varför ska man göra det hemligt vilket kön man tillhör? Det syns ju ändå?
Vänd på det…varför ska andra veta vilket kön någon tillhör? Varför är det viktigt? Och vad menar du med att “Det syns ju ändå”? Det behöver det ju verkligen inte göra, av många anledningar.
Det borde inte ha något med kläder att göra, men idag har det ju det. Eftersom det inte är accepterat att bryta normer, vilket är väldigt sorgligt.
Rekomenderar alla att läsa det här:
http://www.sydsvenskan.se/asikter/jag-ser-hur-han-formas-efter-nagot-han-inte-begriper–konsrollen/
Fast den där artikeln kan jag inte hålla med om.
När jag var liten var jag kort- kort- kortklippt. Jag blev ofta kallad “pojke” och det fick mig att må dåligt. För jag var/ är flicka.
Precis som pojken i artikeln blev ledsen att bli kallad “flicka”. För han är pojke!
Enligt artikeln slutsats borde jag ha rätat på ryggen, för jag blev kallad det starkare könet (pojken i artikeln krökte på ryggen, för han blev kallad flicka, det svagare könet). Vem fasen vill bli kallad pojke när hon är flicka? Eller flicka när han är pojke? Allt jidder om starkt och svagt kön, inte har barn hittat på det?
Märkliga föräldrar som “bara” hade en klänning i extraklädeslådan, det ger knappast några valmöjligheter för sonen?!
Men varför ska någon ens “bli kallad för ett annat kön” än hen identifierar sig med? För att personen har vissa kläder/viss frisyr osv? Som hen själv VILL ha?
Klart det inte är BARN som hittat på “starkt och svagt kön” men de blir ju starkt påverkade av omvärlden…vuxna som nedvärderar män genom att kalla dem: kärring, fitta, mangina osv, alla “kvinnliga ord” som säger att det är dåligt att vara som en kvinna.
Kan väl finnas många anledningar till det: andra extrakläder hade redan använts, pojken själv verkar ju tills ganska nyss själv VELAT ha klänning och de kanske inte hunnit byta ut den etc etc…men du kanske tycker att alla barn ska ha en hel garderob med minst 10 olika plagg att välja mellan på dagis?
Det är ju sonen själv som bestämt att han vill ha klänning, och som inte behöver ha klänning längre eftersom han inte vill (för att han blir retad av andra barn som lärt sig en massa skit av samhället/föräldrar om hur pojkar och flickor SKA se ut och bete sig).
Precis! Det är i det lilla som det stora börjar. Att flickorna är “söta” och alltid tillskrivs meningar som “duktig”, medan pojkarna för höra att de är “tuffa” och att de “måste kämpa mer för att klara det och det”, leder till att kvinnor kanske har svårare att ta för sig (för att de bara ÄR duktiga och söta, och inte fått lära sig att de kan klara utmaningar genom att träna, träna och fundera), medan män har uppfostrats till att göra precis det – ta för sig. Tips: läs boken Mindset. Intressant läsning, handlar dock inte om färger utan om hur barn (och vuxna givetvis) tilltalas.
Jo, men vad har kläderna och plaggens färg med detta att göra? Sätt ett gäng pojkar i klänning på förskolan och de skulle ändå få höra att de var “tuffa” och de skulle ändå ta mer plats än flickorna.
Och ska man gå efter färger så är det ju himla sorgligt att den färgen som de flesta treåringar älskar, nämligen rosa, nedvärderas och inte anses tillräckligt “fin”, förmodligen för att den förknippas med flickor.
Jag tror inte ett dugg på könsneutrala plagg. Det som är könsneutralt för dig är det kanske inte för någon annan. Vore ju praktiskt om alla ungar bara klädde sig i grått men vore ju lite trist. Låt flickor och pojkar få vara flickor och pojkar utan att lägga till några medfödda egenskaper till dessa kön!
Då måste mitt äktenskap vara sjukt ojämställt. Jag vabbar aldrig, jag har jobbat heltid sedan bebisen var fyra månader (nu är han tio månader) och jag ska inte vara mer föräldraledig. Jag tjänar mer än min man osv osv. Detta är vad folk i allmänhet tycker är jämställdhet. Detta klappar man i händerna åt.
Kanske inte det, men för respektive individ kanske det kan vara frigivande? Ska man negligera små problem för att det finns större menar du?
Heja dig Lena! Om det inte finns något kön än och det inte spelar roll vad det är, borde det inte göra något om man kallar hen flicka. Tycker jag.
Titta tillbaka på alla volanger & spetsar kungliga haft genom tiderna. Och även min morfar f.1915 som var bondpojk.
Så utomordentligt fånigt.
I svenskan används olika ändelser för manligt och kvinnligt. “Lille” används om män och “lilla” om kvinnor. Så om man följer språkreglerna så ska lilla F, vara en flicka.
Men när bebisen är en hen, så vet jag inte riktigt? Hen är ett så nytt ord. Lille han, lilla hon och lill hen, kanske?
Nej, så var det kanske för femtio år sen, men ändelsen -a visar inte vilket kön subjektet har. Jag är ganska säker på att även du skulle säga t.ex. “lilla/snälla du” till en pojke. Precis som man säger lilla gubben och arga snickaren.
“Den kunniga läkaren” säger ju inte heller nånting om personens medfödda kön, eller hur? Ett bra tillfälle att använda HEN här förresten. 😉
Grattis till bebisen!!
Nu har jag ju ingen tvåa, men som äldre mamma (36 då) var jag mätt på mig själv faktiskt och jag njöt mycket från första början och tog det väääldigt lugnt under graviditeten och första året. Minus amningen i början, usch och fy. Det låter så otroligt mysigt att du känner som du gör.
Barn är det bästa som finns ! Men också det svåraste i livet.. För varje barn jag har fått har jag blivit än mer tacksam och ödmjuk. Och orolig. Nu är mina barn 18,21,23 och 25 år och jag är så glad och stolt över dem. Men jag märker att “man har sina barn hela livet” .Glädjen,lyckan, oron försvinner ej. Lycka till alla nyblivna föräldrar,lite avundsjuk är jag på allt ni har framför er 🙂
Åh vilken lättnad att du skrivet så, väntar nummer två och är lite nervös!!
Åh vad roligt att se dig i Coops tidning! Jag ska läsa det nu på direkten 🙂
Lilla F! Så otroligt nyfiken på vad hen heter, till 99% för att jag älskar namn och tycker det är ungefär det roligaste och mest intressanta som finns. Om sen lilla F’s namn tillhör en pojke eller flicka kvittar, även om jag förstår att namnet mest troligt “avslöjar” ett kön. Iallafall, grattis till lilla tillskottet!
Har själv en liten Flora på 16 månader så hoppas det blir en liten Flora för dig med. Fantastiskt fint namn om jag får säga det själv 😉
Min moster har 17 barn, jag måste fråga henne:) http://www.esterii.blogg.se
Jag brukar säga att jag tycker synd om de som bara skaffar två barn. Det är därefter det mest fantastiska börjar, när man har ett lugn en erfarenhet och den lilla bara glider på plats i familjen. Jag har själv fem barn och hade gärna velat ha många fler men livet ville inte så…
Och för en del är det svårt eller omöjligt att “bara” skaffa två barn.
…och för övrigt “skaffar” man inte barn, man får dem om man har tur.
Skaffa? Bebisar skaffar man inte. Man får ymnesten att sätta dem till världen. Alla får tyvärr inte den gåvan.
Ja kom igen! Det är inte alltid ett val hur många barn en ska ha.
Haha! Sitter du och lutar dig tillbaka samtidigt som du skrattar och skakar på huvudet år alla könsspekulationer? Märkligt att det kan skapa så mycket debatt, det är ju ändå inte så att en liten bebis kan göra något könsrelaterat-betydelsefullt ( kan man skriva så?) efter en månad.. eller kan man någonsin gör det?
Jag tror ingen menar något illa med “könsspekulationer”. Det är HELT NORMALT att vara nyfiken på om det är en liten kille eller tjej som fötts-utan att lägga några som helst värderingar i det. Jag tycker det är tråkigt att de som lite försynt ställer frågan här i kommentarsfältet snabbt blir avsnästa av andra läsare.
Ja det är normen och den normen är tråkig och inskränkt!
Så du menar på fullaste allvar att jag är inskränkt för att jag av ren nyfikenhet undrar om det är en kille eller tjej?? Finns du på riktigt Malin?? Du kan knappast ha egna barn.
Men alltså…VARFÖR är det så himla spännande vad ungen har mellan benen tycker du? Vad spelar det för roll? Om en ändå “inte lägger någon värdering” i det? Uppenbarligen känner inte Clara att det är något hon vill dela med sig av men ändå fortsätter folk fråga…är det “försynt”? Fattar inte folks besatthet i kön…
Herrgud… Besatthet av kön, vad pratar du om??!! Du får det att låta som det är fult att vara nyfiken på ett barns kön. Kan lova att 99,9 procent av alla som själva väntar barn eller som har någon i sin närhet som gör det, någon gång funderar av ren nyfikenhet om det blir en kille eller tjej ( förutom just DU då) och det är HELT NORMALT!
Det är sådana som du som är avvikande i det här fallet. Du frågar mig vad det spelar för roll, det spelar ingen som helst roll, men det kul att få veta kön och namn.
SJUKT att man inte får fråga om kön! Sjukt är vad det är!
Sedan var Clara gör och inte gör är ju självklart upp till henne! Jag respekterar det och har aldrig ifrågasatt det heller. Jag ifrågasätter sådana som du.
Ja, besatthet. Eftersom folk uppenbarligen vägrar sluta fråga fast någon (i det här fallet Clara) inte vill berätta det. När folk tom. blir upprörda för att de inte får veta snopp eller snippa. Klart en funderar, för att en är så jävla inpräntad att det är SJUKT VIKTIGT MED KÖN. Skulle såklart också undra om det gällde mig, eller mest oroa mig för all skit ungen skulle råka ut för beroende på vad den hade mellan benen. Men ditt svar på mina frågor är “kul”? Herregud är det en HON eller HAN (tänk om det är en HEN? Blir du förvirrad då?). Sjuk grej att vara “nyfiken” på, och ja, tycker det är ganska fult. Är hellre AVVIKANDE 🙂
Vi verkar vara från olika planeter så det är väl lika bra att lämna denna diskussion. Hoppas vi är överens om att det viktigaste vi kan ge våra barn är villkorslös kärlek, trygghet, självkänsla och självförtroende att få vara den man är och få dem att förstå och känna att de kan göra och bli vad de önskar oavsett om de är en han, hon eller hen.
Jag menar att det gör oss inskränkta, ofrivilligt kanske men, ja.
Jag upplever det varje dag, hur jag tilltalar och behandlar barn olika på grund av deras könstillhörighet. Det bara blir i farten och jag örfilar mig själv blodig för att det blev så, idag igen, fast att jag inte vill och jag tycker att barn borde ha rätt till alla sina språk och kompetenser.
Gud vad skönt det skulle vara om jag kunde få slippa min socialisering i det binära könssytemet.
För mig var det tvärtom, eftersom bebis nr 2 var mycket mycket svårare. Att säga att det blir lättare för att man själv är säkrare är att underskatta bebisars personligheter. En del är mer krävande. Och de krävande små personerna kan dyka upp på alla platser i syskonskaran.
Min tanke är att det till stor del beror på vilket barn man får. Har första barnet varit lugnt och beskedligt och andra barnet blir ett otröstligt kolikbarn är det inte säkert att man upplever andra gången som lättare, trots att man som mamma eller pappa säkert är tryggare i sin föräldraroll.
Så fint du beskriver det!
http://www.glamourpsykologen.elsasentourage.se
Så trevligt att höra (läsa) trevligheter om småbarnstiden:-)
Det är så härligt att läsa dina inlägg Clara! Du verkar så harmonisk!
Om ni vill ha en fin födelsetavla till lilla F så gör jag den gärna 🙂
http://eekmandesign.tictail.com
Låter underbart. Jag ska in för igångsättning snart – o behövde litet pepp 🙂
Jag tror att det där med behov av egentid och av att vara något annat än mamma är väldigt individuellt och kanske även har med ålder att göra. Jag fick vänta i många år på att få barn och var närmare 35 när guldklimpen kom. Var bara så lättad över att äntligen bli mamma. Det händelselösa “lilla” livet är väldigt naturligt för min personlighet, och något jag hade längtat efter vilket man kanske inte kan tro om en person som mig som har satsat väldigt mycket på utbildning och jobb (parallellt med att försöka bli gravid, men det är det få som vet). Amningen fungerade bra och bebisen var sådan som ville vara nära och amma dygnet runt i början, så rent praktiskt hade jag (och bara jag) lätt att tillgodose behoven. Jag kommer ihåg den dagen då bebis (2-3 månader kanske?) inte längre var nöjd med att bara vara nära mig, utan faktiskt ville att det skulle hända något (fem minuter på golvet t.ex.) mellan sömn, mat och blöjbyte. Där nånstans började jag bli nostalgisk över att allt passerade så snabbt, och sedan fortsatte jag vara det på ett sätt som nästan gjorde det svårt att njuta av nuet. Kanske blir så när man vet att man har sämre chans än normalt att få barn igen, men jag tror också att man blir mer nostalgisk med åren och i 35-årsåldern har man liksom varit vuxen så pass länge att man börjar se hur snabbt livet går… Det var inte meningen att det här skulle bli deppigt, jag är otroligt tacksam över hur livet blev eftersom det har gett mig mitt fantastiska barn!
åh va fin!!! finns ju minst 1000 namn på f men då jag vet namnen i er familj sedan tidigare o tror detta är en flicka så gissar jag på dessa:könsneutrala namnet Farah, eller andra flicknamn jag tror på är:Frideborg, Frida, Fia, Flora, fredrika, faith, Fanny, Felicia, Freja, Filippa, Florence, Florentina, eller Fiona! : ) tror främst på Freja, Flora eller Frida.
GRATTIS IGEN
kram anna
Fanny tror jag på.
Jag tror att det också handlar om hur gammalt eller “ungt” det första barnet är. Bertil verkar vara en väldigt lugn pojke som äter bra och har få trotsutbrott (det är iaf bilden jag har fått).
Tyckte att det var lättare att ta hand om bebis nr 2, men storasysterns svartsjuka och rastlöshet var jobbig och krävande. Hon var 3 år när lillebror kom, och vi tajmade ett syskon mitt i den trotsperioden.
Håller med dig Clara. Däremot var det jobbigare än jag förväntat mig att ha två barn jämfört med ett. Eftersom det är så tätt mellan mina så var det ganska jobbigt ett tag men nu när Mille och Hillevi är 5 resp. 3,5 är de bästa vänner och leker jämt ihop. Så fantastiskt. Sedan är jag så nyfiken på vad liten heter. Jag gissar på ett av de finaste namnen jag vet: Folke!
Jag respekterar att du, Clara, inte berättar i din blogg om det är en liten pojke eller flicka och inte heller vilket namn ni valt, och det allra viktigaste är att det är en liten frisk bebis som ser bedårande ut! Däremot är jag lite nyfiken och kommer att bli glad när du har lust att berätta för oss! Allt gott till dig och lilla familjen//Cecilia
Åh vilken liten sötis! Kanske får hen samma namn som mig? (Rekommenderar starkt Fanny om du undrar, trots dess spännande betydelser på engelska)
http://teorier.blogg.se
Det som är provocerande är inte att du väljer att inte dela kön och namn på sötisen, all respekt för det! Det som provocerar är att du inte har samma princip för båda barnen! Är det ena barnets integritet mer värt att skydda än det andra..?!
Jag gick tillbaka i bloggarkivet och kollade hur det var när Bertil föddes: 10 februari 2011 kom nyheten att han var född, och först 23 februari avslöjades att han var en pojke. Samma princip gällde alltså för honom också.
Plus att det dröjde ännu längre innan man fick veta vad han hette. Och pö om pö visades mer av Bertil på bilderna. Samma gäller nog nu, fattar inte vad folk gnäller om, det kommer! Låt dem leva i bubblan!
Något som ytterligare provocerar är att det går alldeles ypperligt att prata om bebisen och visa hen på bild, men det är totalt omöjligt att bemöta sina läsares funderingar och frågor med ett litet “just nu vill jag inte dela med mig av den biten, men det kanske kommer tids nog”. Det om något uppfattar jag som respektlöst, att helt ignorera vad en väldigt stor skara människor kommer med för frågor.
All respekt för att Clara inte vill dela med sig av kön och namn dock.
Varför skulle det vara respektlöst av Clara att inte svara på frågor om sitt eget liv? Jag tycker det är okej av folk att fråga första gången, men det enda som är respektlöst här är att folk har mage att tycka att de har rätt till denna delen av Claras liv, oavsett vart idén om denna rättighet kommer ifrån. Även offentliga personer måste väl ändå få välja att hålla vissa delar av sitt liv privata?
Vad roligt att det går så bra. Tycker också att det går lättare för varje barn (har tre). Med Alex och Ida tycker jag det är mycket enklare för deras åldrar har jag erfarenhet av i och med Samuel som är äldst i syskonskaran. Med Samuel däremot blir allt nytt eftersom att jag inte har erfarenhet av hans åldrar. Då funderar jag mycket över olika situationer och om jag gjort rätt osv.
http://hannafialotta.blogg.se
Som nyförlösta och eller ammande kvinna befinner man sig i en av livets mest sårbara perioder. Det är som att huden blivit så tunn att man inte längre kan värja sig för omvärldens granskande blickar och kommentarer. Detta för att alla sinnen ska vara öppna för att ta emot det lilla barnets signaler. Alla ni som har en massa åsikter om vad Clara bör eller inte bör dela med sig av kan ni inte bara lägga av för ett ögonblick. Visst Clara är en offentlig person som valt att driva en blogg och tjäna pengar på det. Men det måste väl ändå vara helt upp till henne vad hon väljer att dela med sig av. Ni som inspireras och njuter av att följa Clara,fortsätt med det och skriv något snällt när andan faller på. Ni som retar er på än det ena än det andra varför slutar ni bara inte att följa bloggen? Det är ju helt frivilligt att läsa den!
Till dig Clara, stort grattis, det är underbart att höra hur du njuter av dina små skyddslingar! Var rädd om dig!
Bra talat! Att respektera vad en mamma och pappa väljer att dela med sig av kring sitt barn är vanligt hyfs.
För min del vänder det sig i magen när människor vill göra något politiskt av det. Fy!!!
Jag tillägger: bara för att en människa väljer att vara offentlig till viss del innebär det inte att oimgivningen ( läsare) har RÄTT till hennes/hans liv- o kan välja o vraka vad hen ska dela med sig av. Vart f-n tar empatin o respekten för det mest privata vägen?
Skönt att höra! väntar nämligen mitt andra barn och hoppas jag med känner lika när hen väl kommer. 🙂 är sååå nyfiken på namnet ni valt oxå! 🙂
Så fin bild! Jag upplevde mig själv som mer avslappnad och njutande med nummer två, men min kropp som mer sliten på olika sätt. Kanske för att jag var en äldre mamma.
Tack för jättebra kakrecept i Coops tidning! Det ska jag prova med mina tjejer! Fint att se dig “i verkligheten” i en artikel också!
Njut vidare! Nu ska jag göra klart mina chokladbiskvier, nattuggla som jag är. Lite korkat att börja så sent men det är ju så härligt att baka när sensommarvindarna rister i fönstren och natten för en gångs skull är kolsvart…
Åh, vad jag är nyfiken på vilket namn den lilla fått(namnnörd som jag är). Sköt att höra att ni har det bra!
Jag tror att det beror mycket på barnet. Min första var en dröm för en förstagångsmamma. Sov ordentligt, var en naturbegåvning vad gäller amningen och hade vid 3 månader satt sina mattider som han sen höll tills han var 3.5 år.
Tvåan däremot var krångligare, sov visserligen också bra, men föredrog kortare stunder. Åt lite hipp som happ, vilket kan vara jobbigt att hantera när det är 20 minus, 50 cm snö och en 3-åring som inte vill gå in för att lillebror ska äta igen.
Det var såriga bröstvårtor och funderingar på om det verkligen var värt att amma för det gjorde rejält ont (med ettan var det i princip smärtfritt när jag lärt mig att amma).
Sen kan det vara så att jag upplevde tvåan som jobbigare/krångligare just för att ettan hade varit så enkel.
Jag brukar säga att om vi hade fått vår tvåa först så hade det bara blivit ett barn. Hade han också varit som ettan så hade jag kanske haft en längtan efter fler barn.
Till att börja med, stort grattis till lilltrollet! Jag sitter här med min första sovandes på amningskudden och har äntligen insett att barnet sover så mycket bättre på mig än i någon säng/vagn etc. Visst skulle jag vilja äta och sortera tvätt men det får vänta tills lillis har vaknat! För övrigt är våra nästan lika gamla och är väldigt lika i den vinkeln fotot är taget i, lika hårfagra. Fantastiskt mysigt är det 🙂
Jag fick min första för lite drygt 10 veckor sedan. Jag gjorde precis som du, bar när hen var nöjd – bara för att njuta av att kunna snusa in doften av bebisnacke. Insåg per omgående att detta är en tid jag aldrig får igen, inte med den här lilla människa iaf. Dock har jag haft tur och har en nöjd liten som redan efter ett par veckor lärt sig skilja dag från natt och slocknar kl. 22 varje kväll. Ingen kolik eller dylikt.
Två var som du skrev en fröjd. Oj vad jag njöt. Har nu fått min trea och undrar vad vi gjorde med all tid man hade med “bara två” barn (precis som vi tänkte när man fått nr om att ha ett barn). Jag kan bli lite avis på personer som fått sin andra för det var så ljuvligt. Det är fantastiskt nu med men det finns inte alls samma utrymme att njuta och jag blir så sentimental innan tiden ens är förbi. Sen beror det nog väldigt mycket på hur långt man har mellan barnen.
Stort grattis i alla fall, njut av dina underbara små.
That´s exactly how I feel with my second child. Time flies just by and it is such a miracle to see little kids grow.
Det är därför jag har fyra barn 😉
Grattis till underverket!
Åh grattis Clara! 🙂
http://finlandsgullet.wordpress.com/