Ibland kan jag känna mig så himla bortskämd som bara inte kan infoga mig i det här systemet med åtta timmars arbetdag. Vad är det för fel på mig? Varför duger det som duger åt andra inte åt mig? Är jag ovanligt lat? Odiciplinerad? Vad är det som är på tok med mig?
Det är lätt att ironisera över det faktum att jag förespråkar ett enklare liv och downshifting samtidigt som jag driver ett framgångsrikt bolag. “Jaja, lätt för dig att sitta och förespråka kortare arbetsdag när du uppenbarligen kan göra karriär på det”. Men grejen är att det här aldrig var planen. Jag downshiftade inte för att gå omkring i dyra gummistövlar, på en lyxig gård och mysa på landet. Jag downshiftade för att jag mådde dåligt i stan. Av den ekonomiska pressen. Av stressen. Året innan vi flyttade dog min mamma och jag var både deprimerad och sjukskriven och min syn på framtiden var inte direkt ljus. Så jag var rätt krass när jag tänkte på hur jag ville leva. Jag tänkte att jag ville bo någonstans där jag hade råd att leva värdigt även om jag skulle bli sjukskriven igen. Jag tänkte att jag nog var en rätt skör människa som kanske aldrig skulle kunna ha ett “riktigt jobb” utan skulle behöva välja ett annat typ av liv. Jag tänkte på miljöförstöring och oljekris och hur hela stan liksom stank bensin när jag återvände från landet till Umeå efter sommaren. Och jag tänkte på utbrändhet. Arbetslinjen. Hur jag sett både karriärister och vanliga Svenssons stånga sig själva blodiga för att få det att gå runt. Inte för att täcka sina mest basala behov – utan för att täcka de överdrivna materiella behov samhället sagt åt oss är nödvändiga. Och jag tänkte -nej, aldrig att jag gör det frivilligt! Jag vill inte jobba så mycket att jag knappt hinner se min man eller mina barn. Jag vill inte ha en klump i magen på söndagkvällen när jag tänker på måndagen. Jag vill inte att semestern ska vara livets mening därför att vardagen är så jobbig. Jag vill något annat. Något mer.
Så vi flyttade hit. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Jag tyckte att det var sjukt läskigt. Och oavsett vad jag visade utåt – i bloggen och till vänner – tvivlade jag väldigt mycket på att jag valt rätt. För det var ju tydligen “så extremt” det jag hade gjort. Och det var ju inte som att vi köpte en drömkåk på creddiga österlen. Nä, vi köpte ett ruckel i avfolkningsbygd. Ett hus ingen annan velat köpa.
Men sedan skedde det märkliga. För när jag flyttade och bloggen plötsligt började handla om mitt lantliv så fullkomligt exploderade antalet besökare. Och även intresset från media. Och plötsligt snurrade jobbet på bättre än någonsin. Plötsligt blev det lönsamt att jag klivit av systemet. Inte bara för min själ men för plånboken. Och jag fattar att den resan inte går att applicera på alla. Eller ens någon. Men så såg min resa ut.
Så nej. Jag förespråkar inte allt det här på grund av att det råkade bli så himla lämpligt för just mig. Jag har alltid förespråkat och tänkt så här. Jag skrev ju för fasen skoluppsatser på temat när jag var sjutton år. Men även om jag inte levde lika gott som jag gör nu skulle jag fortfarande förespråka det. Därför att det gör mig gott på massor av sätt.
97 svar
Det verkar högst sunt! Jag gillar stan och bor i stan, i villa. Men jag har god marginal för att bli arbetslös, sjukskriven och jag kan jobba deltid. En stressig vardag är det inte värt, jag vill också ha ork och tid för man och barn. Jag handlar mycket på loppis, åker på enklare semester, cyklar till jobbet osv. En stor fördel i stan är att slippa bil, det är också en hög kostnad! Och så finns det många gratis nöjen för barn här med – bibliotek, museum, lekparker, mata änder…tror inte jag kommer jobba heltid på länge, ser liksom ingen poäng alls med det. Och ja – jag vet att det inte alls är alla förunnat, att det är ett medelklassperspektiv och att jag är lyckligt lottad. Men jag har heller ingen jättelön, utan ett vanligt jobb i offentlig sektor, även min man. Man klarar sig på mindre pengar än man tror
Som det var för dig är det för mig just nu. Deltidssjukskriven och föräldraledig börjar jag förändra mitt liv både från att jag verkligen behöver det och för att jag vill. En bra lön och utvecklande jobb betyder inget om man inte är frisk!!!
Stor kram och tack för att du visar på ett alternativ!
Mittlifjennyaberg.blogspot.se
Stort lycka till!
Tack, Cecilia 🙂
Lika klok som vanligt Clara. 🙂 Jag gjorde bytet för sju år sen och har inte ångrat en sekund. Som Moa sa nedan – Man klarar sig på mycket mindre än man tror. Förnöjsamhet ftw! 🙂 Min väckarklocka var boken “Tio tankar om tid” av Bodil Jönsson
Vi bor i stan, i en stor lägenhet med fin gård där våra ungarna kan leka själva och fritt. Det är flera kulturer som barnen kan ta del av. Lugnt kvarter. Vi cyklar eller promenerar till allt. Har ingen bil. Vi lever billigare än flera av mina vänner som bor på landet som måste ha två bilar och renoverar sina hem. Det är inte så enkelt som att livet i stan eller på landet är det ena eller de andra.
Håller med. Downshifting för mig i ett renoveringsobjekt som aldrig blir klart, skulle vara att inte bo “enkelt och charmigt” utan i ett färdigt hus/ lägenhet, där jag kan ägna mig åt att leva och inte välja kranar, lister, skåp, färger…
Tror att Claras val också kräver em viss typ av personlighet, som klarar av att hela tiden stå på vänt- sedan när badrummet/köket/hallen etc blir klara ska vi…
Jag gillar vårt hus men just nu stressar det mig mer än en enkel lägenhet skulle göra. All renovering kostar, varje val Clsra visat i form av kakelplattor etc kostar. Man glömmer lätt att man tvingad bli en rätt duktig konsument när mane väljer att bo i renoveringsobjekt. Och där bidrar man till en översvämmad inredningsbransch istället, och de behov den skapar.
Knepig fråga,en viktigt!
Hejja dig Clara! Jag är så otroligt glad över din blogg. Jag har valt att arbeta 60 procent för att få mer tid till min son och min familj. Vi valde att köpa ett hus som vi hade råd med även om vi inte arbetar heltid. Vi hyr ut halva för att kunna få mer tid för varandra och säkra inför om någon av oss skulle bli arbetslös. Du är modig och starkt och en fin förebild för oss unga vuxna!
Hej, besök gärna min nya blogg där jag bl.a. skriver om hur det är att leva med fibromyalgi och långvarig smärta: maddelita.blogg.se /Kram Madde
Så fint att jag sitter och gråter i soffan. Vad glad jag är för din skull!
Det är väl därför du lyckats också, det är för att du verkligen vill! En väldig inspiration är du iallafall, och du ger mig en del tankeställare då och då. 🙂
Så skönt att höra någon sätt ord på tankar som jag själv har. Nog för att jag själv nu trivs väldigt bra med mina 8 timmars dagar. Men den prestationsstress vi tvingas in i kan aldrig vara bra för någon…
Det är så inspirerande att läsa om din resa och om din vardag! Det får mig att också tänka till på vad som är viktigt här i livet!
Så fint att det fungerat för er!
Själv har jag gått ner i arbetstid så länge barnen är små och är ledig en dag i veckan. Jag har ganska lång arbetsväg, så det fungerar bättre så än att jobba kortare dagar. Min man arbetar dessutom på båt, så han är borta varannan vecka.
Har följt din blogg i flera år och du är nog en stor förebild. Jag önskar att vi någon gång i vårt liv kunde vara mera självförsörjande och att jag kunde leva enbart på att göra det jag vill och jobba med mitt företag. Även om jag också gillar mitt vanliga jobb.. Framtiden får utvisa det 🙂 Tack för en bra blogg!
http://lottaspace.blogspot.fi/
jag tycker du är så inspirerande och klok! jag önskar fler kunde gå utanför ramarma och börja tänka som dig. jag kan heller inte infoga mig i 8timmars-arbetsdag-systemet, och behöver inte heller, eftersom jag inte har något behov av konsumtion som kräver det. jag jobbar så lite som möjligt och lever så billigt som möjligt, och är lycklig med det valet. kommer också fortsätta med det sen när jag har barn så att jag kan vara så mycket som möjligt med dem. många anser att jag gör helt fel och att det måste vara något fel på mig som väljer så, och andra som gör samma val får också höra att de gör fel och är lata och ger sina barn en dålig uppväxt allt vad det nu är. ibland är det sinnessjukt hur provocerande det tydligen kan vara att en del väljer på det sättet.
Hej!
Jag håller helt med dej när det gäller 8-timmars arbetsdag, det är helt förlegat!
Politiker och myndigheter vill att vi jobbar så för att de ska få in mer skatt till sina tokhöga skamliga löner och för att vi ska konsumera helt hysteriskt, och företagen för att de ska gå i så mycket vinst som möjligt. Det kallas TILLVÄXT!
Ekonomisk tillväxt är; en ökning av samhällets produktion av varor och tjänster – som vi ca 7 miljarder människor sedan konsumerar på ett eller annat sätt globalt! Ett faktum är att vi konsumerar mer än vi BEHÖVER, aldrig i människans historia har det konsumerats så mycket! Produktion och konsumtion påverkar miljön, ett faktum som de flesta forskarna är överens om. Tyvärr så blundar de flesta maktgiriga politikerna för detta, dom älskar verkligen att säga “Tillväxt”!
Det styrelsesystem som människor, i första hand politiker och storföretagen skapat, bär skulden för klimatkrisen/miljöförstöringen.
Alla kan ju inte bo på landsbygden och alla vill inte det heller, men jag tror många fler skulle vilja göra det. Vare sej vi vill eller inte så måste vi människor globalt återgå mer till det sk småskaliga med jordbruk, att odla och djurhållning, bli mer självförsörjande. Både för att vi mår bättre av det, mer livskvalitet, men också för den industriellt tillverkade mat som vi äter idag som gör oss sjuka och miljöförstöringen/klimatkrisen som är värre än vi många gånger kan föreställa oss
Jag önskar jag kunde göra det samma men det bara går inte. Visst, jag kan få runt mitt hushåll på lite pengar idag men jag stressar (förmodligen bokstavligt talat) ihjäl mig över framtiden. 28 år gammal sitter jag här och oroar mig över min pension. På grund av stress har jag tidigare jobbat deltid och mått jättebra och varit lycklig men efter att ha läst flera artiklar om hur dålig pension man får bara av att gå ner till säg 80% har fått mig att inse att jag inte kan göra något annat än jobba minst 100%.
Nu förstår jag att det inte är ett problem för Clara och hennes familj; ni får ju uppenbart in pengar och har det bra ändå. Men för mig, en helt vanlig tjej, så funkar det liksom inte. Jag kan klara mig på nästan ingenting nu men när jag sen sitter där, skrynklig och ensam, så kanske jag har massa utgifter som jag inte kommer klara av? Bara tanken får mig att vilja ge upp redan nu.
Mvh
neurotisk och stressad 28-åring som förmodligen inte ens kommer få uppleva pensionsåldern pga stressen som bara äter upp.
Oj lilla vän. Jag har inte koll själv, blir det så illa om ändå jobbar “hela” 80 %?
Läste i alla fall en artikel där det står att just pensionen är värsta kvinnofällan och att bara gå ner till 80% gör att du förlorar massvis. Har problem med stress så minns tyvärr ej var jag läst det.
@Me: Jag har också tänkt börja privatspara. Det hänger liksom lite över mig men jag ska ta tag i det. Sedan jag kraschade lite har saker som varit enkla att göra blivit som berg att ta sig över.
Ok, ok! Däremot så kanske du kan jobba 80 % och aktivt lägga untan några hundra till pension varje månad för att täcka det lilla inkomstbortfallet?
“Det lilla inkomstbortfallet”? “några hundra”? Vad vet du om min situation, min inkomst, mitt liv? Har jag inte redan förklarat att jag ska sätta mig in i det men att min hjärna inte fungerar på grund av stressen? Det har inte slagit dig att jag kanske redan vid heltidsjobb har en pytteliten jävla pension att se fram emot?
Och du, ge fan i att kalla folk “lilla vän”. Det är fett jävla nedlåtande.
Jag förstår din stress. Är likadan själv. Vi har dock valt att göra som så att vi privatsparar det som jag missar i tjänstepension…och så håller vi amorteringar/lån låga/betalar av så fort vi kan… Och nu har min stress släppt. Jag jobbar 50%, och får visserligen spara mer till pensionen…men låg konsumtion och låga lån…då rinner inte pengarna iväg på det.
Det gör inte bara dig gott, Clara. Utan också oss läsare. Som du dagligen inspirerar till att leva lite mer som ni! För vi är många som skulle göra vad som helst för det. Så tack för att du delar med dig ♡
nej, det är ju bara sunt? helt knäppt att heltid ska vara nån slags norm, jag/vi prioriterar tid tillsammans och har därför a) låga boendekostnader b) båda jobbar deltid. Även om jag gillar mitt jobb kan jag inte se att jag nånsin skulle vilja jobba heltid. Vi är billiga i drift på många sätt – vi konsumerar inte så mycket prylar men desto fler upplevelser. Lägger pengar på god mat o utflykter men inte på en massa onödigt bjäfs. Man kan såklart leva bra i stan oxå – jag älskar stadsmiljön med folk, caféer, mångfald, osv och skulle aldrig vilja bo på landet – för rastlös för det. alla måste hitta sin grej.
Det här med att downshifta är något jag tänkt mycket på de senaste veckorna. Jag driver ett B&B på landet, är största delen av dagen hemma med två små barn. Sommaren har arbetsmässigt varit mycket bra och jag är alldeles slut. Vill inte säga burnout, så allvarligt är det inte, men tungt har det varit. Vad jag kanske vill säga är att downshiftning i sin tur kan leda till mycket jobb men på ett annat sätt än de traditionella. Ja, jag kan förstås tacka nej till kunder om jag inte orkar, men som egenföretagare i en osäker branch är det inget jag gör lättvindigt. Att flytta till landet och öppna eget kan bli lika mycket en arbetsfälla som vilket annat jobb som helst.
Tror att ironin ligger i att du förespråkar kortare arbetsdagar, även för dig själv, samtidigt som du lever av din hobby. Den kopplingen är nog väldigt provocerande för många: “hur fan kan du jämföra ditt arbete med mitt slitiga jävla fyraskiftsjobb på Volvo lastvagnar?!?”. Problemet med dowshifting är att den frigörelse det innebär inte är möjlig för alla. De flesta vill, men de flesta kan inte. Tänker också på pensionen, hur tänker ni att den ska hänga med? Min mamma får snart sota ont för att hon valde att gå ner i arbetstid medan jag och brorsan var små. Fattigpension, det är vad hon har att se fram emot. Dowshifting är en klass- och statusmarkör och handlar om friköpande av tid, där tiden är hårdvalutan. Precis som det alltid har varit när klasser stått mot varandra. Det finns också en tråkig moralism över det hela, som får problemen med överkonsumtion att kretsa kring vilka val vi gör i livet. Det är inte så enkelt som att bara kasta av sig alla hittepåbehov. Kapitalismen jobbar hårt och effektivt för att få oss insyltade, missnöjda och trånande, att förknippa lycka med saker, och dess inbyggda logik är att vi måste konsumera för att skiten ska upprätthållas. Och slutar vi konsumera, ja då har vi lärt oss (från borgerligt håll) att det går åt helvete med ekonomin och hela samhället. Dowshifting är ett individualistiskt livsprojekt som skänker frigörelse åt fåtalet. Bättre att organisera sig politiskt för frigörelse åt alla än att sitta och prata om a “mindre konsumtion” som om det var där alla problem låg.
Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Jag tycker du har rätt i mycket av det du skriver. Jag håller med om att downshiftning är en status- och klassmarkör. Men måste det alltid vara fel att ändå försöka skapa den tillvaron man själv vill ha för sig själv? Om man till exempel samtidigt försöker skapa den för andra? Och jag tänker att det finns olika sätt att försöka påverka utan att organisera sig politiskt?
Jag själv till exempel skulle vara en urusel politiker. Jag är socialsekreterare men mår inte särskilt bra av att jobba som det. Jag kan däremot skriva och mår bra av det, så det försöker jag att göra. Bidra, ta gemensamt ansvar utan att må skit.
Jag tänker också att Clara bidrar extremt mycket utan att organisera sig politiskt. Hon visar engagemang och driver frågor som får en jättestor genomslagskraft. Kan inte det vara ett gott komplement till den organiserade politiken? Vissa som downshiftar provocerar mig, men det är främst de som hävdar att “kan jag kan alla!” Rätt insiktslöst. Det har jag aldrig läst i den här bloggen.
Elin
mellanskogochgard.blogspot.se
“Tror att ironin ligger i att du förespråkar kortare arbetsdagar, även för dig själv, samtidigt som du lever av din hobby […]”
Clara lever inte på sin hobby, hon lever på sitt arbete, vilket är en stor skillnad. En hobby är en aktivitet man utför på sin fritid för nöjes skull, inte till sin
huvudsakliga försörjning. Om man tycker att det är provocerande att någon annan kan försörja sig på att ta vackra bilder, skriva recept och måla om loppisfynd så kanske bör man ställa sig själv frågan om vilka aktiva val man gör i sitt liv och reflektera över hur ens eget livskoncept ser ut.
Åh så spännande! Håller med dig i mycket av vad du skriver, men drar inte samma slutsatser. För några veckor sedan skrev jag och undrar hur Clara tänkte med just pesion? Jag själv har funderat om jag kan gå ner lite i arbetstid, och funderade om det var värt det så jag just inte vill hamna i fattigpension. Däremot kan jag tänka, att ska verkligen hela mitt yrkesliv/vuxna liv styras av hur jag vill att min pension ska bli? Systemet lär ändå vara omändrat tio gånger. Bara en tanke.
Jag skulle inte heller kunna (eller vilja!) köpa hus på norrländska landsbygden o håller med om att det är en klassmarkör. Å andra sidan har ju Sverige en bred medelklass och där är jag faktiskt övertygad om att många hade klarat sig på en mindre bil (bilpooler?), handla kanske inte märkeskläder utan HM, osv osv. Att man kan downsiza till viss del (jobba 80 %) tror jag faktiskt att många skulle klara ekonomiskt, idag. Det betyder ju inte att man inte ska organisera sig.
Problemet med fattigpensionen ligger ju dock hos regeringen, inte hos oss som privatpersoner.
Intressant! Har flera släktingar som är lastbilschaufförer, bilmekaniker, snickare med egen firma. De skulle gapskratta åt downshifting-begreppet. “Och vem skulle betala räkningarna?”
Men- jag anser att Clara har en viktig poäng: när vi “tillber” jobbet kommer allt fler må dåligt och bränna ut sig. Sjukskrivningstalen ökar i vårt land, särskilt unga kvinnor mår dåligt. Vad kostar inte det dem själva och samhället?
En annan nyckelfråga är att boende idag är så hiskeligt dyrt. Våra fina hem tvingat oss ironiskt sett att vara borta från dem och jobba, för att ha råd att ha dem kvar. Jag växte upp med två arbetarföräldrar som trots små löner kunde köpa nyproducerat radhus på 70-talet. Det hade aldrig funkat idag.
Ja, fast i ärlighetens namn handlar det väl om hur mycket inkomster vs utgifter man har. Jag har också egen firma. Jag och sambon lever på ca 8000 kr tillsammans per månad, inklusive avbetalning på hus, räkningar och mat. Vi känner inte att vi saknar något och vi har råd att spara till mindre renoveringar och lägger tid på att odla mat och hugga ved, men framförallt lägger vi tid på att få leva. Jag tror att de flesta skulle kunna downshifta om de slutade konsumera onödiga prylar, åka mycket bil m.m. som drar iväg på kostnaderna…jag tänker att om vi kan så kan andra också.
Hej Clara! Jag tror att du kanske har en “mission” i detta. Att du tänkte såhär redan som 17-åring är ju intressant. En annan intressant sak är ju att din blogg rusade i höjden när du klev av det “vanliga livet” och flyttade ut på landet = något som väldigt många önskar att de kunde/vågade göra. Och du bara gjorde det! Hur inspirerande är inte det?
Jag tror att du ligger helt rätt i tiden, att vi går mot ett samhälle där fler och fler inser att de blir bestulna på det viktigaste av allt: ett lugnt och sant kreativt vardagsliv i mer närhet med sina älskade barn. Idag lever många som robotar och märker inte att de är som slavar under de normer som man förväntas leva efter. De är uppbundna, ofria, rädda för att inte ha pengar, rädda för att inte vara som “alla andra”, rädda för att göra fel, rädda för att nedvärderas av andra. Det är så sorgligt att se ibland, hur alla bara följer flocken och gör likadant: arbetar heltid, barnen på dagis mellan 9-5, för att kunna ståta med en fjällsemester på sportlovet och kanske en Mallorca-vecka på våren eller sommaren. Alltid något “av värde”att berätta för grannar och vänner… Men var är DE SJÄLVA? VAD VILL DE EGENTLIGEN OM DE VÅGAR TÄNKA OCH KÄNNA EFTER DJUPT INOM SIG?
Fram för mer sann kreativitet. Fram för att våga tänka på nya sätt. Fram för att lyssna på magkänslan och följa det man känner och önskar i sitt hjärta. Fram för nya sätt att leva på. Fram för alla modiga människor som gör som du Clara eller som lever på andra ny-tänkar-sätt. Låt oss befria oss från osäkerhet, tvivel och rädsla (som gör oss till slavar) och bli fria och levande på riktigt. Låt oss ta nya, modiga och nödvändiga kliv i livet!
Alltså det här var fantastiskt skrivet. Exakt så är det ju.
Åh, tack snälla Sara! Vad glad jag blir för din respons 🙂
Jag håller också med om det du säger! Jag tror att de flesta är livrädda för att erkänna att vi är moderna, kapitalistiska slavar i ett system som i längden inte gynnar någon. Jag är tacksam över att jag inte längre är rädd att se det. Jag väntar mitt första barn och hyr lägenhet i Umeå med min man. Vi delar bil med min mamma som bor i närheten. Vi lägger mestadels av våra pengar på ekologisk mat. Jobbar endast så mycket som vi behöver för att det ska gå runt. Vi tar det lugnt, tar hand om vår relation och är tacksamma över dom val vi gjort. Vi är inga karriär människor och hoppas kunna ge vår dotter andra prioriteringar i livet så som lugn, tid, närhet, vikten av att lyssna på sig själv osv. Man behöver naturligtvis pengar för att leva men det finns så mycket man kan välja bort att köpa! Tid är inte =$, utan tid=må bra
Vad fint Lisa! Ja, vi är många som vaknar upp och märker att vi nästan gått och sovit, ja liksom “gått i sömnen” och gjort det som vi tror att vi måste. Men verkligheten har inga ramar, bara våra tankar har det. När vi upptäcker att det finns andra sätt att leva på, att det finns andra saker som vi själva värderar högt och vågar ta ett kliv mot det – och skapar en egen, alternativ livstil – så infinner sig en helt ny tillfredställelse. Det är nämligen så skönt att vara sann mot sig själv! Jag klev av det där rusande mass-tåget när mina barn var små. Jag ville visa dem att jag fanns där för dem, att jag inte hela tiden var någon annanstans fysiskt eller i huvudet. Idag är alla tre över tjugo år, och såna fantastiska harmoniska, glada, humoristiska, kreativa och starka personer – som lyssnar till sig själva, till vad de känner och vill. De är, var och en, som en stor gåva till världen. Då vet man att man gjorde rätt 🙂
Så kloka och vettiga tankar <3 Du är en riktig ögonöppnare för mig.
Fint skrivet
Det är intressant det du skriver, och jag tycker tanken på att jobba mindre, och inte leva ett så stort konsumtionsliv är en otroligt bra tanke som vi ska sträva att uppnå. Det finns många fördelar med det, även om det finns många hinder på vägen.
Däremot fastnar jag vid en sak i det här inlägget. Något som skaver lite. Du skriver att du inte vill ha den där ångesten på söndagskvällen inför jobbet på måndag morgon. Och jag tänker att det inte är samma sak där. Att bara för att man har ett “vanligt” jobb så har man ångest på söndagskvällen inför jobbveckan. Det behöver inte alls vara så. Jag tycker mycket om mitt jobb. Jag längtar dit, jag trivs där. Jag tänker på mitt jobb med glädje för det mesta. Och alltid i grunden med tacksamhet och glädje, även om det just då känns tungt och segt.
Så jag tycker din tanke är bra, men jag ville poängtera att man behöver inte ha ångest, eller längta till helgen bara för att man jobbar 40 timmar i veckan på ett “vanligt” jobb. Utan det kan vara en må bra-faktor i livet istället.
Men som sagt, ändå intressant inlägg! Ha det superfint!
Kramar
Vad var planen att ni skulle försörja er på från början? Innan du visste att du skulle kunna leva på din hobby? För även ett liv på landet kräver en inkomst, ett hus har sina kostnader och vi måste kunna betala för tandläkare och annat som inte är ren konsumtion. Jag skulle ge mkt för att leva som du men kan inte se det hända för mig – hur skulle jag försörja mig? Jag är inte frilansare, har inget traditionellt yrke som kan finnas på mindre ort eller någon talang utan jobbar med PR/media som typisk storstadsbo. Visst vi kan sälja lägenheten och köpa ett hus på landet och leva på de pengarna ett tag men sen då? Vad händer när vi vill renovera ett badrum eller pannan slutar fungera? Vi har kanske morötter och grönsaker så vi klarar oss men det går ju inte att leva på i längden. Vill väl bara säga att tanken är god men inte så självklart lätt som du får det att låta.
Jag tycker att det låter som om du har en perfekt grund för att kunna jobba på distans. Med ditt yrke kan du bo nästan var du vill, använda alla tekniska lösningar som skype, web osv och bara besöka stad när det ska stämmas av eller en kund vill ha personligt möte.
Håller med! Din typ av jobb borde kunna underlättar för det livet. Jag är frilansjournalist, bor visserligen inte på landet utan i förort, men lämnar sällan hemmet för att jobba. Har kunnat jobba hemifrån sedan barnen var bebisar, till och från. Skriva, ringa, massor kan göras
Hemifrån- däremot inte vara förskolelärare, sjuksköterska eller sitta i butik.
Det här livet har gett mig betydligt sämre villkor ekonomiskt men massor av tid
Med barnen. Och mu när sista tösen börjar skolan ärnjag tacksam för varje minut jag kunnat vara hemma med dem. Tilläggas bör att jag har en man som jobbar heltid.
Lycka till!
i början av bloggen, va du hemmafru va? eller minns jag fel? alltså innan du började tjäna pengar på det du gör, bakar, pysslar, fotar och skriver m.m. så gjorde du det “gratis” som hemmafru? och så hade du turen/ i kombination med kämpade och lyckades leva sedan på just det som va din hobby om jag förstår det? eller har du haft något annat jobb som inte har med bloggen att göra? tycker om din blogg! kram anna
Medborgarlön! Basinkomst 🙂 Rösta på Enhet <3
Och låt hela Sverige gå i konkurs? Aldrig i livet!
Jag är så glad att du tar upp det här om och om igen. Det ger så mycket.
Jag har varit utan jobb i ett år snart. Jag har skickat över 320 ansökningar till alla möjliga företag och innan jag varslades så hade jag ett bra jobb mitt i stockholm med bra lön. Men jag var sönderstressad och borta från hemmet 12 timmar om dagen, och det där hemmet som jag köpte fina saker till, fick jag ju aldrig se i dagsljus knappt.
Nu när jag går till arbetsförmedlingen så säger de gång på gång: Ta en praktikplats! Jobba OB-timmar så får du ihop tre veckors lön på tre dagar, det kan ju inte bli bättre!
Jo, jag tror det kan det. Jag får panik när de säger så. Att pengar ska spela så stor roll.. Jag vill bara ha så mycket pengar så det räcker till mat och hyra. Får jag ut 7000 i månaden är jag supernöjd! Men de verkar inte förstå det. Och jag sitter och nästan gråter på andra sidan borde när jag hör att jag ska avliva elelr ge bort min hund, för att kunna jobba nätter och kvällar så att jag kan tjäna tre veckors lön på tre dagar.
Tack för att du pratar om det här.
Humor att ditt inlägg avslutas med en annons för det “det enda arbetarpartiet”
Det härligt ärligaste blogginlägg jag sett på väldigt länge. Och om en mycket bra sak. Jag har gjort liknande livsval även om jag inte bor långt ute på landet utan endast några mil utanför Luleå.
http://kikkisandstrom.se
Så roligt att det gått så bra för dig. Det är viktigt att livet är mer än arbete. Att hitta en kombination som man har råd med även i svåra tider är värdefullt.
Så skönt att det finns alternativ, och att man lever det liv som man drömmer om! Själv är jag himla tacksam för att vissa barnmorskor, läkare, lärare, förskolepedagoger inte ligger med söndagsångest för att de ska jobba dagen efter. Det är skönt att det finns människor som trivs på sina arbeten och som trivs med att jobba heltid! Inte för att konsumera mera, utan för att man känner att jobbet ger något.
Jag jobbar som bibliotekarie. Det är ingen fet lön, men jag jobbar på en väldigt bra arbetsplats och jag känner att jag faktiskt, ibland, kan göra en liten skillnad. Där med inte sagt att jag inte vill vara ledig och umgås med min familj. Men när arbetet är slut är det slut-jag tar inte hem något arbete, jag stänger datorn och går hem. Jag mår aldrig dåligt när jag ska gå till jobbet, det är en sak som är säker!
Vi har också en dröm om att bo på landet, men för att bekosta den måste vi jobba heltid. Annars tror jag inte banken skulle godkänna lånet. Så är det kanske att bo i “creddiga” Skåne 😉
Så fint och inspirerande skrivet. Framöver planerar jag också att gå ner i arbetstid..
Vi har precis flyttat till ett litet hus med en liten trädgård i utkanten av Malmö. Vi odlar mycket på den lilla ytan vi har. Och märkligt nog kommer vi att ha en hel del grönsaker “över” när sommaren är slut. En sådan lyx! Jag undrar nu om du har några bra tips till oss “nybörjar-odlare” som inte vet hur de ska förvara sin morätter, lökar mm över hösten?
Jag är också nybörjare och läser därför dessa två böckerna:
Rätt ur jorden, http://www.adlibris.com/se/bok/ratt-ur-jorden-handbok-i-sjalvhushallning-9789170377570
Odla dina egna grönsaker, http://www.adlibris.com/se/bok/odla-dina-egna-gronsaker-9789127116726
I Truedssons bok kan du bl a läsa om hur du tar vara på skörden (förvaring) genom Jordkällare och Stuka.
Ironiskt med reklam för moderaterna på din blogg
Du beskriver precis hur jag känner men inte kunnat sätta ord på själv!
Jag sitter fast i vardagens ekorrhjul och vill kliva av, men får inte upp dörren.
Den här stressen över att komma i tid till jobbet, få iväg barnen till förskolan, hinna hem i tid för att hämta dom igen, laga mat och få i dom innan sovdags och sedan försöka få lite tid med sin partner utan allt för dåligt samvete över den disk och tvätt som inte orkades med just idag känns helt fel.
Det du skriver om att vara lat och odisciplinerad, det känner jag ofta. Varför fungerar inte det som (verkar) fungera för alla andra för mig? Det måste vara något fel på mig.
Att läsa att andra tänker på samma sätt känns befriande, det kanske inte är något fel på mig, jag bara tänker annorlunda om hur livet ska levas. Sen att jag inte vet vad jag vill göra istället, hur livet med arbete och familj ska kunna fungera på ett bättre sätt, det är nästa problem. Hur ska jag och maken kunna komma fram till en kompromiss där båda blir nöjda när vi inte tänker likadant i de större frågorna? Det är bara ett av de problem som måste lösas men var börjar man? Allt känns så överväldigande.
Jag vill börja leva mitt liv och den här stressen och den ständiga klumpen i magen är inte så jag vill ha det. Jobba, ja! men med något som känns meningsfullt och roligt och helst på mina egna villkor vad gäller tid.
Nu blev det ännu mer att fundera på men förhoppningsvis kommer något positivt ut av det.
Tack för en fin och inspirerande blogg!
Jag tänkr när jag läser Charas inlägg, så låter det som att man måste ändra hela sin tillvaro, för att börja leva det liv man vill ha. Och det kan ju kännas inspirerande förvisso men också helt oöverstigligt. Man har sitt sammanhang, sin familj och sitt jobb, det är inte så bara att bryta upp och börja från början.
Jag tänker vidare att till och med i Claras idyll, finns det säkert “sprickor “, saker som inte funkar smidigt, nackdelar med att bo på landet osv. Hon delger oss ju inte så mycketav det tunga i livet, jag utgår ifrån att hon har tunga saker i livet hon också.
Det jag med detta vill komma fram till är, att man kanske inte behöver ställa hela tillvaron på ände för att börja leva mer ärligt mot sig själv. Att sätta sig ner och fundera på vad som är viktigast i livet just nu kanske räcker långt. Just nu alltså. Inte för tre år sedan eller om tio år, utan just nu. Vad har jag redan i mitt liv som jag vill ta vara på tex…. För mig och min man blev svaret att vi vill ta vara på småbarnstiden. Det gör vi på så sätt att vi jobbar deltid.( Fram till barn är åtta år har man ju laglig rätt att gå ner till 75% tex) Vi gör uppoffringar på andra plan; karriär, pengar, renovering, utlandssemestrar. Just nu gör vi så, vad och hur vi gör om fem år, vet jag inte. Man vet ju inget om framtiden ändå 🙂
Jag är ju också där, jag fixar inte ekorrhjulet. Bor på landet och har landat i att jag inte kan jobba heltid någon annanstans. Driver eget hemifrån, har höns och jobbar extra på ett gruppboende. Och jag behöver all den “fritid” jag har för att må bra. Ingen tjänar ju på att jag mår dåligt men det är inte helt lätt att slänga av sig den där känslan av att man måste en massa saker, följa ett visst spår “som alla andra”.
Jag tycker att det är befriande att läsa om någon som inte bara snacka om att vara en “superpowermegawoman” utan istället bekräftar att man faktiskt duger som man är. Jag har aldrig varit intresserad utav pengar. Än studerar jag (har två år kvar tills jag är färdig arkitekt) och jag är redan (?!) stressad över hur stressad jag kommer bli (Ironic I know). utbildningen är vansinnesstressande, men såklart även givande på massa andra plan. Men bara tanken på att sitta och trycka på ett kontor större delen av resten av mitt liv känns inte särskilt lockande, just nu iaf. När jag tänker på vad jag önskar att min framtid ska innehålla så är det inte pengar jag ser. Det är tid, barn, familj. Tid för skapande utan press och utan vansinniga ramar och normer att uppfylla. Ibland funderar jag på om jag borde ta mig i kragen – tagga till och satsa på karriär, eller så är jag bara lat? Eller är det den late som följer med strömmen?
https://kingemarson.wordpress.com
Oh gud vad jag känner igen mig i det su skriver!! Jag läser också till arkitekt (KTH, kanske samma? :)) och har två år kvar men just nu känner jag mest en stor hopplöshet inför framtiden. Har det senaste året börjat känna att jag aldrig kommer nå upp till vad som krävs för att lyckas i branschen och vet ärligt talat inte längre om det är värt allt slit när jag redan nu har utbrändhetssymptom. När jag tänker mig hur jag vill att mitt liv ska se ut är det familj, barn och ett liv på landet som hägrar, fritt från stress och precis som du skriver; tid för kreativitet. Trots allt vill man ju syssla med nånting, inte gå arbetslös, och jag älskar verkligen arkitektur, även om jag börjar inse att kärleken till ett yrke inte håller i sig särskilt länge om man jobbar med det åtta timmar per dag, året runt… Oroar mig hela tiden för att jag kanske slösat bort tre år på utbildningen, men samtidigt är jag för mån om vad alla andra ska tycka och för feg för att hoppa av ekorrhjulet. Önskar det fanns en medelväg, men som Clara skriver så är det ju egentligen bara att göra’t! 🙂
Jag tror att ett stort problem är attde flesta arkitekter man träffar under utbildningen är folk som har valt att bo och verka i någon av Sveriges större städer. Dessutom utmärkt sig på något sätt så att de blivit aktuella som assistenter eller gästföreläsare. Eller som i alla fall finns inom skolans kontaktnät. Det händer inte så ofta att man får träffa någon som sitter i glesbygden och verkar som kommunarkitekt eller har ett litet kontor tillsammans med sin man. Eller sitter på Sweco i nån mellanstor stad och ritar dagis. Jätteviktiga arkitekter som skulle fungera som ångestdämpare på en utbildning där det tävlas om vem som jobbar mest. Nu menar jag inte att kommunarkitekter, egenföretagare och konsulter utanför storstäderna har det stressfritt, absolut inte. Men det är i alla fall öppningar till andra livsmöjligheter än de man har i storstäderna och när man gör karriär inom de kända kontoren.
Sverige är fullt av små och halvstora orter där vi arkitekter också behövs, och där man kan leva ett lugnare liv långt från all prestige som tyvärr blir väldigt tydlig under utbildningen. Sveriges kommuner, även de små, anställer hus-, landskaps- och planeringsarkitekter. Det finns alla möjligheter till ett normalt familjeliv även om det inte är den arkitekten skolan vill göra oss till! Ge inte upp!
Det är inte oss det är fel på. Människor är olika, men i dagens effektivitetssamhälle finns inte den flexibiliteten tyvärr.
WORD!!!
Tack Clara för att du skriver det här. Jag har också klivit av, sagt upp mig och bor i ett skrutthus på landsbygden. Det svåraste tycker jag är att möta allas frågor, funderingar och uppmaningar om mitt liv och hur jag väljer att leva det. Att våga värdera tid och inte leva på mycket pengar verkar vara en nål i de flestas ögon. Och det är så himla synd. Därför är det himla fint att läsa om din resa, på ditt öppenhjärtiga sätt. Tack!
Jag har tidigare läst sin blogg lite nu och då men sedan ett halvår tillbaka är jag fast. Du inspirerar mig på många plan. Bland annat när det gäller självhushållning och hur vi tänker kring jobb. Vi kan faktiskt köpa oss tid för att vara mer med familjen och att få vara hemma. Vi odlar lite smått men vill öka odlingarna till nästa år, där har du varit en stor inspirationskälla till att “ta tag” i det och inte bara låta det vara en dröm.
Dina tankar och funderingar och det ni faktiskt gör har fått mig att vilja leva lite annorlunda mot vad vi gör idag. Tack för att du fortsätter att skriva och våga.
Och stort grattis till era underbara barn, jag har själv en 2,5åring och en 4månaders bebis och trots att jag får snusa på bebis och mysa med den äldre blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser era barn.
Tack för dina ord! Jag älskar och delar precis dina tankar och värderingar kring jobb. Även om vi lever totalt olika liv så har jag och min familj exakt samma inställning. Vi går också mot strömmen och lever våra liv precis som vi vill leva och där vi prioriterar familjen allra högst. Jag vägrar jobba heltid precis som du och har valt en vardag där jag är hemma med barnen och tar hand om hemmet och ger oss som familj så mycket tid tillsammans som det bara går.
Jag klarar inte heller riktigt av vanligt jobb.. men ibland måste man tills man hittar nya vägar,, Jag bloggar också om mitt konstiga liv i all enkelhet.. Enkelhet och ärlighet är bra ord.. Go Clara! Kram http://www.esterii.blogg.se
Njae alltså. Du har haft tur. Du lyckades stå ut bland tusen och åter tusen bloggar och kunde därigenom skaffa dig en karriär. Självklart har du jobbat en massa för att komma dit du är men att påstå att det bara är att göra som du gjorde är fel. Finns mängder av människor som försöker lyckas genom sina bloggar men få gör faktiskt det. Att göra en karriär likt din är svårt. Bra mycket svårare att jobba 8 timmar om dagen.
Jag är rätt så övertygad om att Clara hade gått i samma riktning och valt ett liknande livskoncept om hon inte hade haft sin blogg.
Alla har vi ju möjlighet att göra aktiva val för att förbättra vår livskvalité. Tur att det inte är tur det handlar om i livet – inte här i Sverige i alla fall där vi har väldigt många möjligheter att påverka de yttre livsomständigheter.
Och om det nu finns “[…] mängder av människor som försöker lyckas genom sina bloggar men få gör faktiskt det […]” så vågar jag dra slutsatsen att – om man skriver usla blogginlägg – det nog inte är bloggkarriären som man bör satsa på. Ingen idé heller att öppna ett café om mina kakor smakar bara sådär.
Sa hon att man måste ha en blogg? Jag lever också mitt liv på mitt sätt. Utan blogg.
Dessutom. Tur har hon nog haft, men man får inte den typen framgång på bara tur. En liten del tur, en större del talang/begåvning och en väldigt stor del hårt arbete.
Tack för påminnelsen!
TACK för dessa kloka och (för mig) självklara ord!!!
Det är en stor och viktig fråga, för den enskilde och för framtiden. Glad att du lyckats få det som du vill, så att du mår bra.
http://axart.se/blogg/
AX
Åh, så jädra bra du är Clara, blir alltid så jädra pepp på din blogg. Vi drömmer om en egen skog och det ska bli så fint. Sålänge jobbar jag bara 5 timmar om dagen och är helnöjd.
Det jag gillar med texten är att grundidén “gå din egen väg” går att applicera på mitt och alla andras liv, även vi som inte bor på landet. Jag trodde länge att jag var tvungen att göra något “häftigt” av mitt liv för att andra skulle gilla mig, tills jag insåg är att det enda som betyder något är att jag själv trivs. Jag fyllde 30 nu i sommar och gillar var jag är i livet just nu.
Som “svar” till Kommunisten men med massa tillägg av mina egna åsikter och mitt eget liv. Jag har själv jobbat på Volvo lastvagnar i Umeå och det tog knäcken på mig innan det ens gått två år. Stämpelklockan stressade sönder mig. Jag lovade mig själv därefter att aldrig mera jobba med något mitt hjärta inte vill och har så hållit det. Jag tycker att Kommunistens inlägg på ett sätt är korrekt och på ett sätt inte. För: på Volvo tjänar man bra med kosing(även om man som golvarbetare alltid tjänar mindre än tjänstemännen, jag vet) men man sätter sig i en livsstil där man liksom upplever att man aldrig kan tjäna mindre än dom där pengarna. Folk vänjer sig med summan. Vilken då även borde gå att vänja sig av med!? Det har då jag gjort. På Volvo visste jag att en stadig summa kom in, men vad gjorde pengar då jag inte nånsin var pigg, harmonisk och utvilad nog att spendera(inte shoppa) dom, ens på mysiga saker. Jag tycker att du har rakt fel då du säger att downshifting är ett individualistiskt livsprojekt. Jag tänker att många som tänker som du säkert själv “sitter fast”. Som att en del tror och tycker att enda tillväxten är den ekonomiska. Låt er inte luras av “samhället” då, gå inte på det kommersiella. Jag försöker varje dag att öppna andras ögon för att tillväxt också borde mätas i hur man mår, själsligt. Jag är emot längre öppentider på affärer osv. Jag tycker att Söndagar åter borde bli vilodagar. Jag tror på riktigt att om alla ville skulle vi kunna vända på köphetsen. Samhället bygger som sagt på att vi aldrig nånsin ska bli helt lyckliga och nöjda MEN våga bli det. Våga vara nöjd, våga känna att vi skiter i om nån tisslar o tasslar på jobbet om att : “hade hon inte samma tröja i går med, har hon inga andra?” Jag tänker hel och ren, jag älskar däremot att vara tvärtom att ha samma tröja en hel vecka, jag tvättar den en gång däremellan bara. Jag blev till och med glad härom dagen när tv-bilden blev lite småprickig av störningar. Först blev jag satans arg och ba: vaaad är det med bilden??? Sen fick jag nån mysig känsla av “förr i tiden”. En tid då jag växte upp på 80 och 90 talet, då allting inte va så fränt och spegelklara tv skärmar med extremt bra bild och en hemmabio med grymt ljud. Mer och mer gillar jag P1, sjörapporten är underbar. Jag tycker om burkit ljud från tv:n. Det känns jordnära. Nu drog denna kommentar iväg åt nått ostyrigt håll men min kärna är att uppmana alla att tänka ett extra varv. För faktiskt: man sitter inte så fast som man tror. Ofta tror jag att man bara inte riktigt vet vart man ska börja. Då är mitt råd: fråga magen! Den kan ge så himla bra svar! Är magen lugn o säger ja är man ofta rätt ute! Prova!
Intressant! Om söndagarna och söndagsstängt kom tillbaka skulle vi först bli stressade av att det “inte finns något att göra och vi som hade tänkt storhandla” osv. Men sedan. Som i vissa europeiska länder, skulle lugnet infinna sig. Tiden, ron med andra människor, samvaro osv.
LÄs gärna boken “Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. Hans familj återupprättade söndagen bl a genom några enkla och samtidigt svåra regler: Skärmfritt, telefonfritt och pengafritt på söndagen.
Det kan tyckas enkelt men prova att inte handla, inte ringa och inte surfa på en söndag – svårare än man tror. Istället planerar de söndagssamvaron i tid, bjuder hem folk, går i kyrkan, äter långa middagar, läser och promenerar.
Jag har inte provat, men borde.
Jämförandet med andra är också en bov som du skriver. När jag pratar med andra föräldrar i min dotters klass, med tjusiga jobb och långa karriärer kommer det ofta smygande i mig: jaså, de var till Indien på jullovet? Igen? Och skidresa, och färdigrenoverat hus, och..och.. PLötsligt känns vår tillvaro fattig och på trekvart. Hur man än gör smyger sig detta på, jämförandet.
Men jag har lärt mig att bästa botemedlet är tacksamhet. Att varje dag tacka för de gåvor man har i form av familj, bostad, mat och kläder. Att läsa en tidning och se hur världen ter sig för andra och bli ännu mer tacksam för att man t ex inte lever i krigshärjat land eller måste fly.
Tack för dina inspirerande tankar!
@Eva: Vad interessant med söndag som skärm/telefon och pengafritt! Ska överväga det där med köpstopp nu faktiskt. Skulle vilja dra paralleller till konsumtion och utsläpp faktiskt. Ibland kan det vara smart att tänka efter innnan man impulsköper. I tjugoårsåldern pluggade jag i Frankrike och bodde inneboende i en fransk familj som hade onsdagar som tv fri hemmakväll. Hela familjen hjälptes åt att laga middag istället och sitta ner och prata eller spela spel/gitarr osv.
Nu som vuxen har jag egna barn och tagit upp den vanan fast under sommarsemestern. Vi kör en sorts “flykt till landet light”. Vi bor i en liten lägenhet i stan och på somrarna och alla lov åker vi till en liten stuga på landet där varken tv eller internet fungerar. Vi har tagit ett gemensamt beslut att där lyssnar man på radio/sagocd och umgås. Det brukar ta 1-2 dagar varje sommar då det känns ovant att vara utan tv och dator. Men sedan är det så underbart skönt. Man blir lugn på ett helt annat sätt. Barnen blir lugna och bråkar sällan, två åringen och femåringen leker ihop på ett helt annat sätt när de inte blir störda av tv tider eller dagistider. När de kan ta tagen som den kommer och anpassa aktiviteterna efter väder och ork så blommar kreativiteten. Jag märker att vi har ett helt annat konsumtionsmönster och miljötänk på landet också. I stan bor vi nära affären och småhandlar ofta. På landet storhandlar vi/använder hemodlat. Viker ett par dagar och lagar en massa maträtter och fryser in som vi sedan kan ta fram efter behov. Mindre pengar för mat, betydligt mindre sopor eftersom vi dessutom har kompost. Barnen får lära sig att hushålla med maten ta det man äter upp, frysa rester osv pga låångt till affären. Vi återanvänder förpackningar att pyssla med osv. Vi har tyvärr inte möjlighet att bo heltid på landet pga jobb/skolsituation men ibland undrar jag vad vi ger barn för vardag i stan. Uppstyrda dagar redan från dagisålder och konsumtionshets/statusjakt redan tidigt. För som den typiskt stressade mamman kan jag häpna över hur mycket mer jag får gjort utan tv. Utan bil. Utan affärer nära. Tid att baka. Tid att odla. Tid att göra trolldeg med barnen eller åka och fiska. Får jag önska något skulle jag önska att alla reflekterade över hur de vill leva sina liv. Ta ett medvetet beslut över hur mycket du vill/behöver arbeta. Tror och hoppas att acceptansen för olika livslösningar kommer att öka i framtiden.
Tack för era inspirerande kommentarer, Edith, Camilla och Eva!
Tack för att jag kunde inspirera dig! =)
Bästa Clara. KRAM på dig.
Tack för att du skrev detta! så skönt att läsa, jag känner mig mindre ensam nu!
Clara…Det blev min fredagspepp. Tack! Fortsätt gå din egen väg..och gör mönster för andra att följa i. kram
Du sätter ord på mina egna tankar, Clara!
Jättebra sagt! Jag blir så ledsen varje gång jag möter någon som hatar sitt jobb och varje gång jag hör något om hur mycket folk hatar måndagar. Egentligen skulle jag vilja säga till dem att om de hatar sina liv så mycket måste de ändra något! Men jag förstår också att det inte är så lätt för alla att dra upp sina rötter och göra radikala förändringar. Däremot tror jag att de som har möjligheten att göra det väldigt ofta känner sig väldigt mycket lyckligare och nöjer sig med mindre – det man har blir mer värt om man inte hela tiden jagar nästa pryl.
Vi vill egentligen “tillbaka” till det liv vi hade innan storstäderna. Inte för att det på något sätt var avslappnande att vara bonde för 100 år sedan, men det var enklare och lugnare. You’re living the dream!
Det viktiga är att du gör det du vill och kan göra. Lyxen att kunna välja som många av oss i Sverige har är inte alla förunnat. När jag träffade flickan “Anneli” så stärktes min visshet om att kunna välja är också en skyldighet som vi bör göra. Inte bara för vår skull. För allas. Läs mer om Anneli på http://www.bjornensover.se/?p=975
Hej Clara!
Jag tycker det du gör är helt rätt. Är själv äntligen på väg att lämna storstaden för en ort med 500 invånare, till Näsåker i Ångermanland. Är uppväxt på en liten ort men då jag i tonåren kände att det var för litet drog jag till London där jag stannade i tio år. Efter fem år kände jag att något var fel men fattade inte vad, det tog ytterligare fem år innan jag vågade ta steget att lämna alla vänner och flytta hem till Sverige. Ett år på folkhögskola i de småländska skogarna fick mig att inse vad jag saknat, naturen, stillheten, lugnet. Men det är inte nu ytterligare sju år senare som jag vågar ta steget. En sjukskrivning i utmattning för både mig och min sambo var en av de avgörande faktorerna.
Vi har de senaste året gjort en hel del för att trappa ner, jobbat 50 – 75%, levt så ekologiskt och ekonomiskt som möjligt. Men i en stad är det svårt att gå mot strömmen. Man blir ifrågasatt hela tiden om val och varför vi inte har tv.. Nu frågar alla varför vi ska flytta till landsbygden, hur ska vi hitta jobb där?
Men vem säger att det är enklare här i Stockholm? jag var arbetslös 6 månader har bra erfarenheter men då jag vägrade skriva att jag var ambitiös, social osv osv fick jag ingen chans. Att jag är ambitiös vet jag redan eftersom jag gick in i väggen.. Nu skickade jag iväg två mail till Sollefteå kommun och fick positiv respons direkt.
Nu flyttar vi för att få mer tid till att göra det vi tycker om. Odla, skapa saker, resa. vara ute i naturen. Komma ifrån det ständiga strävandet efter bättre jobb, liv, prylar, semestrar. Leva livet helt enkelt.
I vår vänskapskrets är vi de enda som tänker så här och det känns ensamt. Därför blir jag så glad att åtminstone hitta likasinnade på nätet!
Allt gott,
mvh Erika
Tycker det är så spännande att läsa om din/er resa. Själva flyttade vi nyligen ut från Stockholm – till en havsnära liten stad som är fantastisk på alla sätt. Men så har vi det här med jobb och pendling, jag jobbar fortfarande i stan och får pendla alldeles för många timmar per vecka. Ett steg i taget tänker jag, så blir det nog som jag önskar och vill tids nog.
Underbart att du tar upp det här ämnet och att folk ser att det finns alternativ 🙂
http://www.elinerikson.com/blog
Du är en så stor förebild Clara! Jag har själv alltid känt att jag inte kan klara av att jobba bort hela livet för att ha råd att köpa dyra prylar jag aldrig hinner använda. Jag har känt mig totalt värdelös som inte vill följa samhällets ramar, blivit anklagad för att vara lat, oduglig etc. Men du ger mig hopp, du visar att det är möjligt at följa sitt hjärta och att lyckas utan att göra som alla andra anser är bäst. Min största rädsla (förutom att inte kunna få barn), är att få barn som uppfostras helt av förskolepersonal för att jag aldrig har tid.
Otroligt väl sammanfattat! Detta är orsaken till att vi sjappade från storstan för att bli självförsörjande (typ) på en gård på landet. Känner precis som du när det gäller förvärvsarbete – trots att jag frilansar blir jag stressad av att räkna tid (när jag fakturerar per timme) – vill styra allt själv!
Det är på landsbygden framtiden och möjligheterna finns!