Jag längtar hela dagarna efter kvällarna. Vi försöker plocka i ordning det värsta stöket från dagen som har gått för att få lite kvällsfrid. Storbarnet sover uppe, lillbarnet på en filt på bordet. Jag spelar Chopin, eller så spelar Jakob själv piano eftersom våra barn sover gott till musik. Bertil sov gott till Meshuggah – men spädisen föredrar Schubert eller Chopin. Jag måste säga att jag är tacksam för det eftersom Meshuggah är helt fruktansvärt.

När jag var liten var kvällarna guldstunden i familjen. Vi kvällsfikade ihop och tände ljus och satt ner och pratade. Mamma slängde upp fötterna på pappas stol och virade om sig med sin vita, noppriga frottemorgonrock. Och jag kröp ihop och drog in bena i det uttöjda randiga bomullsnattlinnet. Anna hade ett likadant. Oftast en kopp varm choklad och knäckesmörgåsar att doppa, som blöttes upp för fort och gick sönder. En stund av lugn innan det var dags att gå och lägga sig. Jag gör precis samma sak fortfarande och kan inte tänka mig en kväll utan kvällsfika. Inte så mycket för fikat som för sällskapet och friden.