Månad: oktober 2014

Jag har varit på jakt efter lite barnmöbler till Bertils rum. Det är verkligen ett måste med små möbler i båda barnkamrarna – eftersom rummen är så små i sig själva att de snabbt känns övermöblerade. När jag i veckan hittade dessa underbara grejer på loppis blev jag helt överlycklig.

De är så vansinnigt fina. Stabila, välgjorda, och precis lagom stora till en treåring. Fantastisk vacker kurbitsmålade är de också. Vilket himla fynd! “Dom är ju helt otroliga mamma” löd domen så det tar jag som ett gott betyg.

Jag hittade lite fler fina fynd också – men de visar jag någon annan dag.

Det känns rätt fantastiskt att jag kan ge mina barn gosedjur jag själv varit med och tagit fram. Och som jag vet gjort gott även för producenterna. Som kossan och elefanten av ekologiskt garn som stickas av kvinnor i Zambia som genom att tillverka dem får en möjlighet till försörjning. Anna och jag har tagit fram dem för Yawama of Swedens räkning.

Nä, jag kan ju erkänna att barnkammaren jag hade så bråttom att inreda när jag var gravid inte använts särskilt mycket hitills. Det var precis likadant med Bertils rum de första månaderna. Ändå kändes det märkvärdigt viktigt att rummen var just inredda och färdiga för att jag skulle känna mig redo att föda. Fast nu börjar barnkammaren användas lite mer ändå. Till dagslurarna i alla fall. Och som förvaring för alla babypryttlar förstås!

I barnkammaren som är alldeles särskilt pyttig – faktiskt mer som en garderob än något annat – har jag två likadana loppisfyndade byråer. En lite större och en lite mindre. Rymmer det allra viktigaste. Skallror, babybodies, tygblöjor och snuttefiltar.

När jag ser mig omkring i mitt hem är nästan allting begagnat. Antingen ärvt eller loppat. Som kökssoffan från mormor och morfars första hem och det grå slagbordet från en antikaffär.

Och fåtöljen som mormor också har haft och som mamma har klätt om. Den fina filten är dock ny och den har Folke fått av Ebba

Stringhyllan, porslinet, piedestalen och krukan är begagnade, precis som plåtburken och mjölbehållaren. Men inte skålarna – de är nya från Ittala.

Och så den här nyinförskaffade gossen som nästan bara går i ärvt och loppat. Och på soffan finns det fina gamla tyget “Queen Anne”. Det fyndade jag på Tradera i våras. Världens mesta klyscha är väl att man gillar begagnat för att man “gillar saker med en historia”. Men det är ju sant! 90 procent gammalt och 10 procent nytt. Det är en rätt bra fördelning enligt mig!

Det är underbart att ha en treåring men också väldigt, väldigt ansträngande för öronen. Och hjärnan. Alla dessa spörsmål som ska besvaras. Här kommer ett axplock av frågor jag fått idag:

Mamma varför är det där huset så vitt? Varför finns det så många vägar? Varför kan man inte leva om man brinner upp? Kan gammelgäddan äta hajen? Varför är Folke glad nu när vi är här? Mamma, varför här bilen däck på fötterna? Varför ser det ut så här när det är mörkt? Mamma, varför vill hönsen bajsa? Varför har den där människan hår i ansiktet? Varför kan man inte leva när man är död? Varför är din mamma död? Varför är mjölken inuti brösten? Varför finns du? Varför hade vi ingen jord när jag var liten? Vad finns under huset? Men under källaren då? Varför har inte dinosaurierna samma färger? Vart var vi innan vi fanns? 

Och jag gör verkligen mitt yttersta för att svara på alla frågor, för jag tycker att man kan visa den respekten. Men det är inte så mycket frågorna som är jobbiga som att mina förklaringar alltid  följs av frågan varför? Och fortsätter jag då förklara ställs sedan samma varför? även till den förklaringen. Ända tills jag säger jag vet inte. Och då svarar han bara gissa. Och då måste jag gissa vart jag var innan jag fanns och den djupa filosofiska tanken är lite för stor för mig när jag står och steker halloumi. Och ställer jag en motfråga får jag höra nej, det vet inte jag – det måste ju du veta.

När jag blir nog less på att svara på frågor säger jag bara det där får du fråga pappa om vilket hjälper för stunden eftersom att han slutar fråga  – men däremot leder de till att han tror att pappa vet mycket mer än mamma och det tål inte min stolthet.

Tillslut – när jag känner att hjärnblödningen är nära säger jag med min mest behärskat irriterade röst  NU VILL JAG INTE SVARA PÅ MER FRÅGOR.  Och då tittar han förvånat på mig med sina stora, bruna ögon.  Varför inte det mamma?!!

Våra kycklingar har nu blivit nio veckor och jag tycker att det borde går att könsbestämma Bamse och Lilleskutt nu? Men jag tänkte att eftersom jag har en hel del hönskunniga läsare kanske ni kan hjälpa till. Om någon av dem ska bli tupp – borde den inte ha börjat försöka gala vid det här laget och borde inte en tuppkam börjat visa sig? Försökte fotografera dem men just idag var de väldigt motsträviga så det blev inte så bra bilder tyvärr. Bamse (den mörkare) har något som skulle kunna vara en antydan till en tuppkam men Lilleskutt har ingen alls.

Det vore ju så fantastiskt om jag fått två hönor istället för ytterligare en tupp. Vi har redan två tuppar till fem hönor och det är snudd på för mycket för de stackars hönorna som tappar fjädrarna av allt parande…

Alltså dessa två. Som ler och långhalm! Melker är världens finaste med barn och älskar speciellt spädisar. Varenda gång vi lägger ner Folke på golvet kommer Melker och lägger sig bredvid. Två små farbröder vars stora intressen i livet är att äta och sova…

Hemma igen! Å vad det är härligt. Vi tog nattåget från Stockholm på lördagskvällen och kom alltså fram till Umeå strax innan sju på söndagsmorgonen. Med fem timmars sömn i bagaget var jag allt annat än pigg. Jag avskyr verkligen resdagar, när man kommit hem och är helt trött och slut och känner sig lite vilsen och inte riktigt vet vad man ska ta itu med. Man vill liksom boa in sig men känner sig lite främmande inför sitt hem på samma gång. Mitt bästa bot mot det är att försöka gasa mig igenom första dagen och inte stanna upp och vila. Så så fort jag kommit innanför dörren packade jag upp väskan, satte igång tvättmaskinen, sprang ut och hälsade på hönsen och sedan spenderade jag resten av dagen med att möblera om och putsa fönster helt maniskt och samtidigt ta hand om Bertil och Folke. Ja, det kändes lite knäppt men det funkade och jag somnade nöjd och inbonad på kvällen. Och väldigt trött ska tilläggas.

För tre år sedan skrev Annakarin Nyberg boken Digitalt Entreprenörskap. I den intervjuade hon ett gäng bloggare om sin väg till att driva företag på nätet. Däribland mig och det var så vi lärde känna varandra. Vi upptäckte vi hade väldigt kul ihop och snart började vi föreläsa på ämnet digitalt entreprenörskap. Sedan dess har vi kuskat runt i Sverige tillsammans och under dessa resor föddes idén till bland annat barnboksserien som vi lanserade i våras. Jag och Annakarin gör en mängd saker ihop – men till vardags är hon faktiskt doktor i informatik vid Umeå Universitet.

Och nu har Annakarin tillsammans med Mikael Wiberg, professor i informatik,  släppt en ny bok som heter Sociala Medier & Härskartekniker. Den handlar precis som det låter om härskartekniker på nätet. Någonting som många utsatts för, och kanske också utsätter andra för. Och medan vi ofta uppmärksammar näthat skulle jag vilja peka ut flera härskartekniker jag som offentlig person drabbas av som betydligt jobbigare. För mig är det inte de hatiska kommentarerna (från uppenbara puckon) som tar mest kraft och energi – utan välformulerade kommentarer som har ett enda syfta; att trycka ner, förminska och såra.

I den här boken utforskas härskartekniker på nätet. Bland annat intervjuas jag och sportjournalisten Johanna Fränden och vi berättar om vad vi själva blir utsatta för och hur vi lärt oss att bemöta det. Någonting som är långtifrån enkelt men som det faktiskt finns strategier för. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till alla som vill lära sig mer om/hitta sätt att förhålla sig till härskartekniker på. Annakarin och Mikael presenterar tio härskartekniker som i dag utövas på nätet – och tio motstrategier för att utveckla ett bättre förhållningssätt till dem.

Läs mer om boken här – eller förhandsbeställ till kampanjpris, då kostar den 250 kronor inklusive frakt stället för 320 efter lansering. För att göra en beställning  – mejla till jens.fredholm@studentlitteratur.

För tre år sedan skrev Annakarin Nyberg boken Digitalt Entreprenörskap. I den intervjuade hon ett gäng bloggare om sin väg till att driva företag på nätet. Däribland mig och det var så vi lärde känna varandra. Vi upptäckte vi hade väldigt kul ihop och snart började vi föreläsa på ämnet digitalt entreprenörskap. Sedan dess har vi kuskat runt i Sverige tillsammans och under dessa resor föddes idén till bland annat barnboksserien som vi lanserade i våras. Jag och Annakarin gör en mängd saker ihop – men till vardags är hon faktiskt doktor i informatik vid Umeå Universitet.

Och nu har Annakarin tillsammans med Mikael Wiberg, professor i informatik,  släppt en ny bok som heter Sociala Medier & Härskartekniker. Den handlar precis som det låter om härskartekniker på nätet. Någonting som många utsatts för, och kanske också utsätter andra för. Och medan vi ofta uppmärksammar näthat skulle jag vilja peka ut flera härskartekniker jag som offentlig person drabbas av som betydligt jobbigare. För mig är det inte de hatiska kommentarerna (från uppenbara puckon) som tar mest kraft och energi – utan välformulerade kommentarer som har ett enda syfta; att trycka ner, förminska och såra.

I den här boken utforskas härskartekniker på nätet. Bland annat intervjuas jag och sportjournalisten Johanna Fränden och vi berättar om vad vi själva blir utsatta för och hur vi lärt oss att bemöta det. Någonting som är långtifrån enkelt men som det faktiskt finns strategier för. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till alla som vill lära sig mer om/hitta sätt att förhålla sig till härskartekniker på. Annakarin och Mikael presenterar tio härskartekniker som i dag utövas på nätet – och tio motstrategier för att utveckla ett bättre förhållningssätt till dem.

Läs mer om boken här – eller förhandsbeställ till kampanjpris, då kostar den 250 kronor inklusive frakt stället för 320 efter lansering. För att göra en beställning  – mejla till jens.fredholm@studentlitteratur.

Ni vet när man är nykär? Så är det att ha barn. Precis som en förälskelse, när den man är kär i är magnetisk och ens blickarna bara dras till den i en folksamling. När man längtar efter att ses när man varit ifrån varandra några timmar. Hur allt den säger och gör är så mycket finurligare och intressantare än vad andra säger och gör. Allt roligt som sker blir liksom roligare när den man är förälskad i är med! Gröna Lund är roligt för att det är kul att åka karusell – och ännu roligare är det att tjuta tillsammans med sitt barn. Gå på bio är roligt och ännu roligare är det att se hur ens barn upplever det. Att bada i ett varmt hav är ljuvligt men ännu ljuvligare är det att ta sitt barn i handen och följas åt och utforska det tillsammans. Allt i livet blir förstärkt när man får dela det med den man älskar mest.

Med små bebisar är det än mer fantastiskt – för de tittar på en själv med samma ögon. Det är magiskt att mötas av blicken hos någon som är så vansinnigt, vanvettigt förälskade i bara dig. Som vid anblicken av dig spricker upp i ett tandlöst leende som jagar varenda moln från himlen. Som vänder sig mot ditt morgonbleka, trötta ansikte som du själv vänder dig mot solstrålarna efter veckor av dimma och regn. Att lägga bebisen vid bröstet och ge mjölk och se hur denna lilla varelse formligen golvas, rullar med ögonen och stånkar av välbehag. Det finns ingen eldig älskare som kan klå det.  Att vara ljuset, tryggheten, hoppet, glädjen. Det är att vara förälder. En obeskrivlig nåd.

När jag skrev inlägget Passiva kvinnor och aktiva män var det några som inte höll med mig i min analys om att kvinnor som ska bli hälsosamma bantar medan män tränar. Argumentationen lyder ungefär så här “kvinnor är inte alls mer passiva – de uppmuntras visst till att röra på sig och bli starkare. Kolla bara på träningstrenden ute i samhället” Och det är sant. Det finns en stark träningstrend. Kvinnor instagramar, twittrar och facebookar ju sina träningsbedrifter varenda dag. Och hashtaggar som #FITSPO (fitness inspiration) används flitigt på till exempel Instagram. En hel del floskler som ”strong is the new skinny” florerar också där. Men om man kikat på dessa hasthtags så ser man en sak: samtliga kvinnor vars kroppar används som inspiration är inte främst starka utan främst smala. Strong är inte det nya skinny. Strong and skinny är det nya skinny. Nu ska man inte bara vara smal utan också stark. Ha massa muskler men inget underhudsfett. Orka springa maraton på en diet av kvarg och kranvatten. Äta 5:2 eller 4:3 och samtidigt träna hårt och bygga muskler.

Den träningstrend vi ser är bra. Men bilden av hur en hälsosam, vältränad kvinna ser ut är mindre bra. Eftersom att den enbart förstärker våra redan felaktiga föreställningar om den idealiska, “sunda” kvinnokroppen. Och om strong verkligen var the new skinny skulle fitspobilderna inte bestå av Victoriasecretsmodeller med sexpack på magen och noll underhudsfett. Om strong verkligen var the new skinny skulle vi istället posta bilder som denna. När Zhou Lulu – regerande kvinnlig världsmästare i tyngdlyftning tar 187 kilo i stöt. Där kan vi snacka #FITSPO!

Dagarna här går sin gilla gång. Bertil stiger upp när Jakob far till jobbet och är sedan med sin gammelfarmor Elsa, vilket betyder att jag får sovmornar och stiger upp vid nio, halv tio någon gång när Folke vaknar. Helt underbart. Dagen börjar med en frukost på balkongen.

Därefter packar vi badväskorna och så tar vi bussen ner till havet (vi har en lägenhet lite mer uppe i bergen)

Där solar vi och badar och äter lunch och kanske lite gelato.

Bertil föredrar sin gammelfarmor framför mig alla dagar – så medan de leker på stranden hänger jag i solstolen med Folke i vagnen bredvid. Om jag har tur sover större delen av dagen så att jag kan läsa.

Sedan beskådar vi den fina solnedgången och avslutar kvällen med ännu mer läsande på balkongen eller i sängen eller var det nu bjuds. Plus att jag jobbar undan en stund på kvällarna. Med att blogga till exempel. (Tyvärr är internet så kasst så jag får ladda upp väldigt små bilder som blir lite gryniga – sorry för det)

Den här semestern har varit en riktig lässemester ( den bästa sortens semester) och något ska man ju roa sig medan man ligger och ammar och solar benen. Och eftersom alla böcker jag läst var bra kommer de här i kort tipsform!

Först läste jag Gone Girl av Gillian Flynn. En deckare vars intrig ”kvinna försvinner – hennes man misstänks ligga bakom” inte är särskilt unik. Men som med alla bra böcker handlar det ju om att berätta en välkänd historia på ett nytt sätt. Och det gör Flynn. Gone Girl är skickligt skriven, smart och överraskande. Och när boken var slut upptäckte jag att det som verkade vara en helt vanlig deckare var någonting mycket mer! Och faktiskt en av de mest underhållande jag har läst i genren.

Därefter högg jag in på Lena Anderssons Augustprisbelönade bok Egenmäktigt förfarande, om essäisten Ester som förälskar sig i konstnären Hugo Rask. Denna korta bok bjuder på hög igenkänning för alla som varit kär i någon som inte besvarar ens känslor. Hur hopplös man själv kan bli. Pinsam och distanslös. Men också hur föremålet för ens kärlek kan missbruka sitt övertag. Själv tänkte jag under läsningen på när jag var sjutton år och dödligt kär i en kille som var nitton och som inte var ett dugg intresserad av mig tillbaks, men gärna lät mig tro det eftersom det smickrade hans ego. Rolig, tänkvärd och hög igenkänningsfaktor!

Därefter läste jag Donna Tartts Steglitsan som jag omedelbart kände att jag skulle älska. Boken handlar om Theo Decker vars mamma dör i en explosion på ett konstgalleri i New York och som i samma stund som detta händer också förlorar riktningen i livet. Jag vet – det är en urdålig resume från min sida men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den annars. Jag blev i alla fall fullkomligt uppslukad av den här boken och kunde inte tänka på annat om dagarna. Upplever dock att översättningen inte var helt klockren – jag kan tänka mig att den är snäppet bättre på originalspråket.

Efter Steglitsan påbörjade jag Jojo Moyes Livet efter dig. Men efter så mycket bra läsning kunde jag inte ta till mig boken då den kändes alldeles för förutsägbar. Kanske blir den bättre med tiden? Jag kämpade mig bara igenom de första fyrtio sidorna innan jag avbröt så jag kan inte säga säkert. Istället laddade jag hem Bea Uusmas Augustprisbelönta bok om Andreeexpeditionen. Expeditionen: Min kärlekshistoria. Den slukade jag på en enda kväll. Med tårar i ögonen och hjärtklappning av spänning över hur det skulle gå. Och detta trots att det inte är någon hemlighet hur Andreexpetidionen slutade. Mycket läsvärd bok!

Därefter laddade jag hem en bok jag tänkt läsa i många år men aldrig kommit till skott med – nämligen Livläkarens Besök av P O Enquist. Även den Augustprisbelönad. En helt fantastisk kärleksroman som skildrar några av de mest dramatiska episoderna i nordens historia –  tiden kring den danska revolutionen och triangeldramat mellan den sinnessjuke danska konungen Christian, hans livläkare Struensee och den danska drottningen Caroline Mathilde. Gripande, sorglig och storslagen!

Sedan laddade jag hem Doktor Glas av Hjalmar Söderberg som jag trodde att jag läst i gymnasiet och nu ville läsa om. Fast jag insåg snart att jag inte alls läst den – men att det var en riktigt trevlig bekantskap! Doktor Glas är den där sortens korta, koncisa bok som går snabbt att läsa men som man inte kan låta bli att fundera vidare på länge efteråt.

Slutligen laddade jag hem Rickards Fords bok Kanada som jag hört så mycket om. Fast jag inte är riktigt färdig med ännu (har en fjärdedel kvar ungefär)kan jag intyga att det är en väldigt bra och läsvärd bok! Älskar tegelstenar man kan försjunka i och veta att de kommer räcka länge, länge. Handlingen orkar jag inte ens försöka redogöra för utan uppmanar er bara; Läs den!

Kvinnor som vill leva ett mer hälsosamt liv börjar ofta banta. Män som vill leva ett mer hälsosamt liv börjar ofta träna. Träning ger energi, endorfiner, ökat självförtroende. Medan bantning och ett minskat kaloriintag gör en svag, orkeslös och ofta också nedstämd. Kvinnor försöker bli mindre. Män försöker bli större. Kvinnor som “tänker på hälsan” blir mer passiva medan män blir mer aktiva.

När jag gick i lågstadiet fanns det några riktigt stökiga pojkar i min klass. Jag gick till skolsystern och beklagade mig för att jag var så rädd för dem. Vad är du rädd för Clara? Du är ju huvudet längre än allihop och mycket starkare! Nästa gång de retas med dig kan du väl bara ta och vända dem upp och ner?!

Det hon sa gjorde mig alldeles perplex. Aldrig någonsin hade det slagit mig att jag var starkare än dessa killar. Att min längd (jag var verkligen huvudet längre än alla andra) kunder vara en fördel för mig. Att jag skulle kunna utmana dem fysiskt. Sätta dem på plats med min storlek. Min självbild var inte sådan. Tjejer var inte starka helt enkelt. Flickor ska inte behöva vända pojkar upp och ner för att lämnas ifred. Men det är ju rätt bedrövligt när möjligheten inte ens slagit dem. Att de kan! Att de är lika stora och starka. Ja, långt upp i åldern faktiskt både större och starkare än jämnåriga killar. För flickor övas inte att känna sin styrka. Att träna upp den.

När jag bestämde mig för att förbättra min hälsa för några år sedan upplevde jag en smärre personlighetsförändring. Det jag gjorde annorlunda den här gången var att jag fokuserade på att träna istället för att sluta äta som jag gjort tidigare. Ibland när jag var ute och sprang kändes det nästan rebelliskt. Här kommer jag och gör något kvinnor knappt har fått göra under de senaste århundradena! Jag är stark och snabb och ingen kan stoppa mig! Den största skillnaden gjorde träningen dock inte på fysiken utan psyket.  Det fysiska självförtroendet spillde över i min vardag och påverkade mig på en rad olika sätt. På sådant som inte hade ett dugg med kroppen att göra. Jag vågade fatta fler obekväma jobbeslut och stå upp för mig själv på ett nytt sätt.

Och jag tänker att det finns en anledning till att kvinnor har hållits passiva i alla tider. Att kvinnor inte har fått cykla, klättra eller springa. För rörelse förändrar en människa. Istället har vi haft för små kläder, för trånga skor, och varit försvagade av brist på fysiska utmaningar. (För små kläder har vi förresten fortfarande – det är bara att kolla på hur flickkläder är tajta och försvårar fysisk lek medan pojkkläder i samma storlek uppmuntrar till rörelse).

Svaga kvinnor orkar inte göra revolution. Hungriga, orkeslösa kvinnor kan inte säga ifrån. Vårt samhälle har byggts på en passiv kvinnoroll och en aktiv mansroll. Kvinnor i rörelse hotar därför hela bygget. Att flickor och kvinnor får lära känna sin styrka och vågar använda den är en otroligt viktig insats för jämställdhet. Rent av samhällsomstörtande.

Nu närmar sig Halloween med stormsteg! En rolig högtid för barn och alla vuxna som älskar att pyssla med barn. Tillsammans med Panduro Hobby har jag tagit fram några ruskiga halloweenpyssel man kan göra tillsammans med ungarna.  När man pysslar med barn tycker jag att det ska vara enkla grejer som inte kostar så mycket och som är lagom svåra för barnen att göra utan allt för mycket vuxeninblandning. Som dessa Pumpa-ballonger. Istället för riktiga pumpor kan man fylla en ballong med lite vatten och sedan blåsa upp den. Vattnet gör att ballongen kan stå av sig själv. Sedan målar man ansikte på ballongen med en tuschpenna och klipper till pumpans blast med silkespapper. Det läskiga spindelnätet med plastspindlar kommer också det ifrån Panduro. (Ballong 672172, Tuschpenna 240742 , Silkespapper 680305, Spindelväv 711401)

Den ruskiga skelett-tavlan är faktiskt gjort av tops! Jag använde styvt svart papper och la ut topsen på pappret i önskad formation. Några kortade jag av genom att klippa dem med sax. Sedan fäste jag dem på pappret med en limpistol. Ansiktet klippte jag ur i vitt papper och ritade dit mun och ögonhålor med svart tuschpenna på för att sedan limma fast det på pappret med papperslim. (Papper 362085, Limpistol 514004, Limstift 220572)

Läskiga spindelklubbor kan man göra av valfri klubba och svarta piprensare. Sno en svart piprensare runt klubbans pinne så att spindeln får två ben. Upprepa sedan med tre piprensare till. Om man vill kan man tillverka ögon av vitt papper och rita dit svarta pupiller på och fästa på klubban med en klutt lim. Spindlarna är en rolig bordsdekoration som kalasgästerna kan ta med hem! (Piprensare 150810, papper 362085)

Lite mer hållbara än vanliga pumpor är pumpor av papier-maché som man kan måla med hobbyfärg eller täcka med decoupage. Ansiktsmasken i form av en pumpa har jag målat med hobbyfärg. En bra kalasaktivitet kan vara att låta barnen dekorera en mask var, med färg, pärlor, paljetter, tuschpennor eller annat roligt! (pumpa 101443, Ansiktsmask 672359, hobbyfärg 201205)

Inlägget är ett annonssamarbete med Panduro Hobby

Här hur du hur jag firar halloween med barnen – inget för skrajsna!

En sak jag och Jakob drömmer om och planerar inför är att spendera någon eller några månader varje vinter utomlands. Det behöver inte vara jättevarmt – bara varmare och ljusare än hemma. Och gärna inom Europa så att man kan resa dit med tåg eller båt, då flyg inte känns särskilt hållbart. Det är en perfekt tid i livet att göra det eftersom att jag har ett flexibelt jobb och kan arbeta vart som helst och Jakob också har stor frihet med sina studier. Och vi har heller inga barn som har skolplikt än så länge, så vi måste inte stanna hemma av den anledningen.

Vi vill hyra ett hus eller en lägenhet som kan kännas som hemma. Där jag kan baka och laga mat och pyssla och göra allt det där som jag behöver göra för att trivas med livet.  Platser vi funderar på är Kalabrien, Menorca, Sicilien, södra Turkiet eller något annat land kring Medelhavet.  Det känns så himla spännande att tänka på! Förhoppningsvis blir det av lagom till nästa höst.

Vill passa på att tips som min systers fina blogg – Anotherblog! Anna är ju designer och stylist och bloggen handlar om alltifrån mode…

Till inredning

Och bebisliv och odling

Dagens outfits

Recept (mest vegetariska)

Och så lite tankar och funderingar om högt och djupt. Bröstcancer, feminism och konstnärsskap!

I höst bor Anna och hennes lilla familj i Tokyo under några månader så nu är det lite extra kul att läsa!

Ännu en dag har spenderats på stranden. Vädret här är helt perfekt! Inte för varmt och tryckande utan bara jätteskönt – och alldeles ljummet i havet också.

Bougainvillean blommar för fullt – så vacker!

Så väl treåringen som nyfödingen badar i vågorna.

Och jag går mest omkring i favoritbaddräkten och favoritsandalerna med salt i håret och en bok under armen. Perfekt semester!

För mig är miljöer viktiga. Mitt hem framförallt. Att belysningen är rätt, att ljudmiljön är skön, att det är ett bra flöde mellan saker. Jo, jag tycker själv att det kan vara lite fånigt när jag håller på och duttar med sådant som de flesta andra inte ens lägger märket till. Tänder och släcker lampor till exempel. För att hitta precis rätt ljusbalans. Eller håller på och flyttar om saker och arrangerar stilleben överallt. Man kan ju lätt tro att det handlar om att göra sig märkvärdig på något sätt. Att det liksom är en uppvisning inför andra. Fast långt innan jag hade någon blogg att visa upp något på så höll jag på likadant i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa. Och där var det inte tal om att visa upp något av det inför andra. Snarare undvek jag att bjuda hem vänner eftersom jag ville ha min lilla, perfekt ordnade värld för mig själv. Och nu i vuxen ålder tänker jag att det där beteendet hör ihop med min HSP-personlighet (som jag högst ovetenskapligt diagnosticerat mig själv med).

Men alldeles oavsett orsak är det bara att konstatera att något så enkelt som att arrangera ett litet stilleben av parfymflaskor, blommor, en antik spegel och en förgylld hårborste kan göra mig alldeles varm och rofylld och faktiskt få mig att tycka att livet är rätt mycket uthärdligare.

Nu har vi varit på plats här i några dagar. Det är väldigt stillsamt och skönt och jag har bestämt att sömnen ska bli mitt huvuduppdrag dessa veckor – att försöka komma ikapp lite och återhämta mig från de senaste tidens hackiga nätter.  Innan jag reste rafsade jag åt mig tre böcker på Arlanda. Steglitsan av Donna Tartt, Gone Girl av Gillian Flynn samt Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Nu är alla tre utlästa (fantastisk läsning alltihop) så nu har jag gett mig in på Livet efter dig av Jojo Moynes som jag fått låna av Jakobs mormor.  Å vad det är underbart att ha tid och ro att läsa.

Flera gånger har jag tänkt att jag ska ta fram kameran och fota lite så att jag har något att blogga om. Men jag kommer mig liksom inte för riktigt. Det är väl det som är semester antar jag?  Att glömma alla tankar på jobb.