Det är farsdag idag och då tycker jag att det passar fint att återpublicera ett inlägg jag skrivit om min egen pappa. Jag tycker så mycket om att komma hem till honom. Det är fint och välordnat och hemtrevligt. Min pappa är den mest jämställda pappa jag vet i den generationen och det var alltid han som hämtade oss tidigt på förskolan. Han lekte med oss och klädde ut sig till tjocka kocken och så spelade vi in knäppa filmer. Han gav mig frukost på sängen tills jag tog studenten, för att vara säker på att struliga tonåringen inte gick till skolan hungrig. När killarna i skolan retades med mig och jag satt vid köksbordet och grät då lyssnade han, men ömkade inte utan skrev ner bra saker jag kunde drämma till med som svar på tal.

Kanske är det inte det här det första man tänker på med jämställdhet, men det är väldigt viktigt: Om det värsta händer. Om en av föräldrarna försvinner. Är det en obeskrivligt stor trygghet för barnen att vissa saker fortfarande är som de har varit. Pappa sätter upp julgardiner, gör mysigt med tända ljus, kokar palt och bakar bröd. Många av de klassiskt kvinnliga sysslorna gör han (plus typiskt pappafix) och det med bravur. Jag har aldrig behövt tänka hur ska min pappa klara sig utan mamma? Kommer han få någon mat? Kommer han putsa fönster och vet han verkligen hur tvättmaskinen funkar? Pappa fixar allt!

Han är ofta barnvakt och Bertil älskar att vara med honom. Pappa är gitarrist och spelar alla barnlåtar som finns i hela världen och lillen dansar och vickar på höfterna och sjunger med. Vad gjorde jag utan pappa?! Han är bäst!