Jag får ganska ofta skit för att jag “förhärligar” mitt liv på bloggen. Eller bara skriver om att jag är så jäkla nöjd och glad. Det är inte sant. Jag har skrivit om min panikångest, om mördande sömnbrist, om att må dåligt under graviditeten och massa andra jobbiga saker. Men det är som att folk glömmer bort det och fortsätter störa sig på att jag ofta är positiv och glad och – gud förbjude – tacksam. Och trots att jag  skrivit om när mamma dog och hur jag mådde då, verkar folk inte fatta vad det innebär. De tycker fortfarande att min blogg är alldeles för glad och att jag alldeles för välmående. Det får mig att misstänka att dessa läsare inte bara är okänsliga utan också ointelligenta och saknar inlevelseförmåga. Måste man bli påmind om någons livssorg vareviga dag för att alls komma ihåg den?

Men det är sant att jag skriver mycket om det jag tycker är fint. Och vet ni varför? Det är för att jag tycker att mycket är fint. För att jag är oerhört glad över mitt liv. För att jag flera gånger om dagen känner tacksamhetskänslor. För att jag ofta, ofta känner ilningar av lycka. Inte så att jag går omkring här hemma helt mild och fridfull som en budda. Tvärtom är jag ganska hetsig och ful i munnen och kan beklaga mig över bagateller. Men det där som folk säger ibland “Tänk vad tokigt att man tar hälsan för givet. Tänk vad dumt att man inte kan vara tacksam för det lilla”. Så säger aldrig jag för jag är tacksam för det lilla. Jag tänker väldigt ofta på hur fantastiskt det är att vi får vara friska. Och mätta. Och ganska glada och sams och kärleksfulla mot varandra i familjen.

Som liten fick jag ofta höra att jag var så positiv och glad. Det verkar helt enkelt vara min grundpersonlighet. Sedan tror jag att det kan förstärkas eller försvagas beroende på vad man går igenom i livet. Kanske går det bara att vara riktigt glad och tacksam om man också varit riktigt olycklig och mått fruktansvärt dåligt? Så att man har något att jämföra med.

När man kollar på forskning om vad som gör folk lyckliga är tacksamhet något som nämns som en viktig faktor. Att kunna vara tacksam. Att kunna uttrycka tacksamhet. Och jag gör båda sakerna. Jag både känner mig genuint tacksam över sakernas tillstånd – och jag uttrycker det. Både i min vardag men även här på bloggen. Kanske verkar det påklistrat och förhärligande. Men det är så jag är. Jag lägger märket till bra saker helt enkelt. Och de är ganska många när man håller utkik.

Jag tycker att det är sorgligt att tacksamhet fått en sådan negativ klang. Som att tacksamhet och ett positivt sinnelag är något enfaldigt. Men jag ser ingen motsättning mellan att vara tacksam för vad man har – och ändå vilja förändra saker i samhället. Jag tycker faktiskt att jag själv är ett bra exempel på det! Däremot är det frustrerande att den tanken verkar omöjlig för många människor. I synnerhet de som läser min blogg och stör sig på mig. Men inte på mina politiska inlägg eller starka ställningstaganden. Utan på det fina, glada, milda, positiva. Hur orkar man liksom?!

Här kan du se mer av mina reflekterande texter och när jag blir förbannad och ryter till!