Igår fick vi några första utkast på hur vår farstubro/punschveranda som vi ska bygga kan komma att se ut. Känner mig alldeles nipprig när jag tittar på dem – även om jag förstår att de inte säger er så mycket. Tror inte ens att jag fotat mitt hus från den här vinkeln någon gång. Den är nämligen hemskt ful!

Under vintern förtränger jag hur ful vår tomt och hela vår framsida faktiskt är – för då är vi ju mest inomhus och allt är översnöat. Men så fort snön smält bort så blir jag lite nedstämd över husets ratiga utsida och den skriande bristen på en mysig vindbefriad plats att sitta på. Det är hemskt synd eftersom att vi bor i världens finaste omgivningar och har en helt fantastisk utsikt! Så min känsla när detta är inom räckhåll är bara – ÄNTLIGEN!!!

Jag och Jakob har diskuterat den här byggnationen i säkert femtio timmar sammanlagt. Och vi lyckas aldrig bli sams om hur vi vill ha det. Då är det ju toppen att kalla in sina arkitektkompisar som skiljedomare. Ja, det är helt otroligt hur bra man kan komma sams om något när någon annan bestämmer åt en. Tänk om man kunde ta in domare i sin vardag lite oftare? Vad ska vi äta till middag? Vem ska gå ut med hunden? Vad ska jag ha på mig egentligen? Ska vi se ett avsnitt till av Homeland eller gå och lägga oss? Livets alla avgöranden om stort och smått som ibland känns alldeles oöverstigligt svåra att besluta om.