“Kan du inte skriva om hur det är att bli fyra i familjen? Vi funderar en del på det. Googlar tvåbarnschock. Några möter den, andra inte. Du skrev i ett inlägg om att vara trött. Kan det inte vara en naturlig av att ha två små barn, med olika behov?”

Ja hur är det att ha två barn istället för ett? Jag kan ju inte svara på den frågan på något objektivt sätt. Jag kan bara säga hur det varit för oss. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bävade för den omtalade tvåbarnschocken.  Grubblade och gruvade. Men sedan när tvåan kom då fanns där ingen chock. Jag har inte blivit ett dugg chockad. Bara chockad av hur lätt det gick. I alla fall jämfört med ettan.

Men med första barnet skulle jag ju bli mamma. Det var en smärtsam omställning på sätt och vis.  Jag har i efterhand insett att jag nog blev lite ettbarnschockad. Även om jag inte tyckte det då. Men att bli mamma var en sådan otrolig omställning för mig. Så mycket kring min egen personlighet som jag fick lära mig hantera. Så mycket jobbigt som kom upp kring mammas död och hur jag har mått ända sedan dess.

Men nu är jag ju redan mamma. Den biten kan jag. Jag är van att sätta barnet först och ständigt tänka utifrån barnets behov. Den här gången skulle jag inte bli mamma utan bara få ett till barn. Och det har varit mycket lättare! Bertil  har ju lärt upp mig till en kompetent förälder så den här gången behöver jag inte lära mig det utan  kunde fokusera på bebisglädjen. Dessutom var det väldigt bra att jag och Jakob var hemma med båda barnen på heltid första fyra veckorna för att sedan dela på föräldraledigheten. Tror att det har minskat risken för syskonrivalitet och annat som förstås kan vara jobbigt.

Den här gången vet jag en massa saker jag inte riktigt kunde förstå då. Att bebistiden är så himla kort. Att man inte dör av trötthet. Att kärleken får en att orka. Att det inte är så jäkla noga. Att jag är en bra mamma. Att det som är svårt nu blir lättare med tiden och det som är lätt nu kanske blir svårare – men det får man lösa när den dagen kommer.

Saker som varit lättare än förra gången

– Att kroppen tog mindre skada av den här förlossningen

– Att amningen pg av rutin gick lättare och såren och blåsorna försvann på en vecka istället för sex.

– Att jag inte var traumatiserad av min förlossning

– Att jag kan det mesta som rör det vanliga bebislivet den här gången

– Att jag och Jakob gjort en ännu tydligare plan för ett fungerande bebisliv

– Att jag är allmänt härdad av att ha haft barn i fyra år

 

Saker som varit svårare än förra gången

– Sömnen. Även om båda våra barn sover bra är det ju ändå två barn istället för ett som potentiellt kan strula

– Att den här graviditeten var så mycket värre än den förra graviditeten.

 

Hur var det mer er? Blev ni enbarnschockade eller tvåbarnschockade? Och ni som har ännu fler barn – vad händer efter tvåan? Hur känns det då? Är så nyfiken på att läsa era berättelser!