“Kan du inte skriva om hur det är att bli fyra i familjen? Vi funderar en del på det. Googlar tvåbarnschock. Några möter den, andra inte. Du skrev i ett inlägg om att vara trött. Kan det inte vara en naturlig av att ha två små barn, med olika behov?”
Ja hur är det att ha två barn istället för ett? Jag kan ju inte svara på den frågan på något objektivt sätt. Jag kan bara säga hur det varit för oss. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bävade för den omtalade tvåbarnschocken. Grubblade och gruvade. Men sedan när tvåan kom då fanns där ingen chock. Jag har inte blivit ett dugg chockad. Bara chockad av hur lätt det gick. I alla fall jämfört med ettan.
Men med första barnet skulle jag ju bli mamma. Det var en smärtsam omställning på sätt och vis. Jag har i efterhand insett att jag nog blev lite ettbarnschockad. Även om jag inte tyckte det då. Men att bli mamma var en sådan otrolig omställning för mig. Så mycket kring min egen personlighet som jag fick lära mig hantera. Så mycket jobbigt som kom upp kring mammas död och hur jag har mått ända sedan dess.
Men nu är jag ju redan mamma. Den biten kan jag. Jag är van att sätta barnet först och ständigt tänka utifrån barnets behov. Den här gången skulle jag inte bli mamma utan bara få ett till barn. Och det har varit mycket lättare! Bertil har ju lärt upp mig till en kompetent förälder så den här gången behöver jag inte lära mig det utan kunde fokusera på bebisglädjen. Dessutom var det väldigt bra att jag och Jakob var hemma med båda barnen på heltid första fyra veckorna för att sedan dela på föräldraledigheten. Tror att det har minskat risken för syskonrivalitet och annat som förstås kan vara jobbigt.
Den här gången vet jag en massa saker jag inte riktigt kunde förstå då. Att bebistiden är så himla kort. Att man inte dör av trötthet. Att kärleken får en att orka. Att det inte är så jäkla noga. Att jag är en bra mamma. Att det som är svårt nu blir lättare med tiden och det som är lätt nu kanske blir svårare – men det får man lösa när den dagen kommer.
Saker som varit lättare än förra gången
– Att kroppen tog mindre skada av den här förlossningen
– Att amningen pg av rutin gick lättare och såren och blåsorna försvann på en vecka istället för sex.
– Att jag inte var traumatiserad av min förlossning
– Att jag kan det mesta som rör det vanliga bebislivet den här gången
– Att jag och Jakob gjort en ännu tydligare plan för ett fungerande bebisliv
– Att jag är allmänt härdad av att ha haft barn i fyra år
Saker som varit svårare än förra gången
– Sömnen. Även om båda våra barn sover bra är det ju ändå två barn istället för ett som potentiellt kan strula
– Att den här graviditeten var så mycket värre än den förra graviditeten.
Hur var det mer er? Blev ni enbarnschockade eller tvåbarnschockade? Och ni som har ännu fler barn – vad händer efter tvåan? Hur känns det då? Är så nyfiken på att läsa era berättelser!
96 svar
Håller helt med Clara! Första barnet var en omställning, inte chockartad men dock en omställning medan andra barnet bara gled in i rutiner direkt. Tredje barnet var grädde på moset 😉
Håller med dig Clara, med tvåan satt föräldraskapet redan i kroppen och hjärnan. Sen tar hjärtat mer stryk då man har två att ömma å oroa sig för. Har två barn, en snart på 5 å en snart på 1 år. En sak jag lärde mig efter första var att ta tag i kroppen tidigare! Är mycket starkare nu än jag någonsin har varit, vilket behövs för att orka kånka barn i vinterkläder.. Sen har jag och min man också varit hemma båda två väldigt mycket under detta år då vi båda har den möjligheten. Det har varit guld! Tycker allmänt vi har haft ett bättre upplägg med tvåan.
Läste om detta ämnet på Hormoner och Hemorrojder. Där var det många som hört skräckhistorier från pappor, väldigt få från mammor. Som de gissade var det att när andra barnet kom tvingades pappan ta mer ansvar, det gick inte att smita undan (medvetet eller omedvetet) längre. Sitter mamma och ammar och det andra barnet hittar på något (bus, slår sig, behöver kissa NU) måste pappan ta det.
Vad intressant. Men sorgligt om det stämmer.
Även jag håller med, fast jag är man. Vid första barnet så kände jag mig helt på utsidan. Vid andra så kom jag in i matchen tidigare. Tredje barnet var en lätt match och när fyran kom kunde jag riktigt njuta från början, även om jag än idag upplever att som pappa börjar den bästa tiden från det att barnen är 7-8 månader.
//Bengt
http://endelavmig.nu
Ingen som helst tvåbarnschock, däremot upplevde vi att vi blev MÅNGA när trean kom. Kan bero på hur tätt också förstås, när hon kom var storebröderna 4,5 och 2 år gamla.
Däremot var det lätt med trean, hon bara hängde med. Inte så mycket funderingar, knappt ens nån särskild barnmat och sånt. Kläder fanns, spjälsängen stod kvar efter tvåan;-)
Två barn funkade bra, däremot blev vi lite tvåbarnschockade när tvåan började krypa och stora tjejen var två år och överallt, det var en himla fart! Nu när trean är här kan jag verkligen inte hålla med om att “den bara hänger med” som många säger. Vi fick en sladdis när de två stora var 6 resp 8 år. Båda två håller på med sportaktiviteter, och eftersom vi bor på landet blir det en hel del bilkörning. Ett evigt pusslande är det med ett litet och två stora, eftersom den lille inte alltid kan följa med på allt vi andra far runt på (pga kvällsträningar). Nu är minsta 2 år, och vi är väldigt glada att vi “skaffade” honom, annars hade det varit väldans tomt i vår familj! Men han hänger fortfarande inte bara med, två barn hade helt klart varit mer praktiskt (om än tråkigt). Däremot är han extremt nöjd och glad och social, helt klart vårt enklaste barn på det sättet.
Det var exakt, på pricken likadant för mig. När första barnet föds går man från noll till hundra över en natt, men när tvåan kommer är man redan på hundra så det är bara att köra på. Tycker också att det var så mycket lättare att bara bebisnjuta andra gången.
En sak som har varit jobbigt dock är att jag inte hade lika mycket tålamod med fyraåringen, och lättare tappade humöret när jag var trött efter långa amnings-nätter. Men nu är det bättre igen, tack och lov. Alla får sova, alla glada. Och syskonen är så gulliga ihop.
Jag är glad för att det inte har gått åt helvete för er efter tvåan, det gjorde det för oss!
We crashed and burn! Fast nu har det gått snart åtta år sen tvåan kom och det har lugnat ner sig.
Jag blev absolut och alla gånger enbarnschockad. Det tog mig två år innan jag kände mig på banan igen i min nya roll. Jag blev golvad på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Att vår dotter började tala tidigt hjälpte mig mycket.
Va glad jag blir att du skriver om detta! Och att fler kommenterar. Känner ett behov av “research” inför att möjligen skaffa en tvåa. Sen är det nog ett bra tag till dess. Men man funderar ju och är nyfiken på alla ärliga upplevelser 🙂
Tack!
Jag tycker att tvåan känns lättare, man har redan vanan att som förälder sätta sina behov i andra hand. Det äldre syskonet gör också att det är roligt för bebisen, ibland känns det som storebror hjälper till att passa lillebror! Och som du nämner, det är inte så himla noga med allt, man är inte lika ängslig och rädd eller mån om att ha ett hem som taget ur Sköna hem, utan lite riskorn i strumporna och smulor i sängen får man leva med..
Ja jag håller med. Första barnet var en större omställning och är fortfarande. Med lillebror är bebistiden färsk och där har vi vanan inne vad det innebär att sköta om en bebis. Men vi har aldrig haft en 2åring förut som storebror är, det är utvecklande och utmanande för oss föräldrar! Tycker att jag kom in i logistiken med att vara själv mkt med två när mannen började jobba efter 3 veckor hemma. Amningen funkade denna gång, till skillnad från förra gången då det inte funkade alls, även om det tog några månader innan jag och Lillebror
hittade varann. Det jobbigaste hittills var första veckorna när jag hade väldigt ont efter kejsarsnittet och inte kunde ta hand om Storebror som jag
brukade. Visst har vi jobbiga stunder så här 4 månader senare, det är en berg och dalbana att vara med barnen tycker jag. Ibland är det kaos, andra stunder är fantastiska. Ibland sover vi bra, andra gånger är det lite lätt katastrof. Lite tjusningen med kidsen på nåt vis.
Efter att ha levt ett rätt egocentrerat liv (jag blev snabbt gravid efter att ha träffat kärleken i mitt liv så jag blev inte ens sambo förrän jag var i sjunde månaden) kom den största omställningen för mig redan med första barnet, även om det självklart är sååå värt det! Nu när tvåan kom är jag mycket tryggare i min mammaroll och jag tror de flesta instämmer med mig att man oroar sig mycket mindre för andra barnet, förutsatt att det är friskt. Men båda barnen sover riktigt skruttigt så jag fortsätter dock att vara konstant dödstrött och graviditeten var tusen gånger jobbigare andra gången. Å andra sidan har jag nu förstått hur olika små barn är som individer. Storebror har haft ett hett temperament och varit extremt aktivt sedan BB och medan lillebror är lugn och nöjd nästan jämt (och båda grabbarna är lika underbara så klart!) Men det kan vara bra att ha i åtanke innan man “dömmer” andra föräldrar om de upplever det som lätt eller jobbigt att ha barn. Det
beror till en stor del på barnens personlighet. Men kontentan för min del får bli att det t.o.m har blivit lättare för oss med två barn. Lillebror är som sagt lugn och hänger med och i samma veva har storebror blivit lugnare nu när han är två år och kan börja kommunicera bättre med oss.
Ingen tvåbarnschock här heller, däremot lever vi fortfarande i chock över ettan, som aldrig har sovit (eller ätit… Sannolikt adhd eller liknande).
Trots att jag fattar att du inte menar alla när du skriver “_man_ dör inte…” så tar jag ändå åt mig lite. Jag dog nästan av att aldrig, aldrig, aldrig få sova mer än två timmar i taget (oftast bara en timme) på över ett år och det är alldeles på riktigt, jag satt och ammade och undrade om jag skulle dö av att hoppa från balkongen eller om jag bara skulle hamna i rullstol. Och än sover hon inte, 2,5 år senare. Haha, förlåt för min självömkan men jag har bara blivit så sjukt känslig för ordet “man” i föräldrasammanhang. Det liksom pekar ut än tydligare att vi inte riktigt har det som alla andra, och med det kommer känslorna av att det kanske är mig det är fel på.
haha, förlåt, skrattar igenkännande! Jag funderade ofta på om jag skulle lyckas ta livet av mig om jag hoppade från balkongen eller om jag bara skulle bryta en arm och göra situationen ännu jobbigare 😉
Verkligen inte dig det är fel på. Det är tortyr att inte få sova ordentligt på så länge och samtidigt upprätthålla logistiken och hantera, kanske extra, krävande barn.
Kräks på den som förminskar jobbigheten i det/inte förstår och dömer.
Vi körde tvåbarnschock på en gång med tvillingar, det som varit mest jobbigt är känslan av att aldrig räcka till. Första året var riktigt jobbigt, men nu när de är 2½ så känns allt mycket lättare^^ Barnens farmor, som har 4 pojkar med 2år emellan alla, säger hela tiden att det var första som var “jobbigt” de andra bara rullade på^^
mucker enbarnschockad här! Min mamma dog 1,5 månader innan min dotter föddes och helt plötsligt stod jag där utan min egen mamma och samtidigt mamma till min dotter. En stor omställning med sorgearbete, mindre sömn och sämre tålamod! Som tur är känns det bättre för varje dag och sakta men säkert vänjer jag mig vid att vara mamma!
Jag fick en enorm enbarnschock! Hade föreställt mig att jag naturligt skulle känna moderskänslor och vara hyperlycklig direkt efter förlossningen, att jag skulle ha lätt för, och älska att amma till exempel. Så blev det inte. Jag fick en chock! Paniken jag kände över det stora ansvaret, ångesten över att inte räcka till och den konstanta oron överlag gjorde mig lamslagen. Jag kände mig som en värdelös mamma. Det tog väldigt lång tid att få rutin vid amningen och jag avskydde att amma i ca sex månader. Dock fortsatte jag till dottern var nio månader och jag lärde mig att tycka om det mot slutet. Fjorton månader har gått sedan min dotter föddes och det blir lättare för var dag som går att vara mamma. Jag vill ge min dotter ett syskon i framtiden, men i skrivande stund känns det ganska avlägset. Än måste jag få läka lite till och vårda relationen till min förstfödda.
Fantastiskt att du skriver om detta ämne Clara! Vi måste våga prata om att det inte bara är en rosaskimrande lycka att få barn.
Ja! Jag trodde också att allt, inklusive känslor, skulle komma så naturligt och kände mig förfärlig när det inte gjorde det. Hade jag inte känt väldigt starkt att jag ville ge mitt barn ett syskon (är ensambarn själv, som nu i vuxen ålder skulle vilja ha ett syskon…) hade det nog aldrig blivit fler barn. Det tog några år, men oj, vad jag är glad att vi skaffade en till. DÅ fattade jag! Och sen följde en till av bara farten. 🙂
För min del var ettan jobbigast. Kanske för att han redan kom i 33+0, med allt vad det innebar. Dvs neonatal med kuvös, sladdar och slangar. Vi var helt oförberedda så snacka om chock! När tvåan kom fyra år senare (fullgången) då var vi sedan länge trygga i föräldraskapet. Det första halvåret följde tvåan i princip bara med, vi märkte knappt av att vi hade blivit en till! Enda skillnaden var att man inte kunde vila när tvåan sov. Men absolut ingen chock. Kanske för att det är 4 år mellan barnen. Då är det betydligt jobbigare nu när de hunnit bli 8 och 4. Det bråkas, tävlas och jämförs hela tiden. Puuuuh….
Min teori är att tvåbarnschocken inträffar när det är tätt mellan barnen och uteblir när man har några år emellan.
Jag upplevde aldrig heller någon tvåbarnschock, men rackarns så tufft det var när första barnet kommit till världen! Jag har runt 3,5 år mellan barnen och tror att det blir lite enklare då. Äldsta barnet har gått att resonera med vilket såklart underlättar. När yngsta barnet föddes kändes allt så mycket enklare. Där och då tänkte jag att jag lugnt skulle kunna tänka mig ytterligare 2-3 barn. Nu är jag dock nöjd med två!
Med ettan var det skitjobbigt. Tuff förlossning, jobbig omställning till nya livet, superstress för allt och usel, usel sömn. Men jag mådde både sämre än nånsin och mycket bättre än nånsin. Jag som under hela mitt liv haft ångest för allt och ofta önskat jag var död hann plötsligt inte med sånt. Eller nåt. Bortblåst var den i alla fall, ångesten. Så även när jag sov tre timmar per natt och grät av utmattning kunde jag på nåt sätt ändå känna att livet faktiskt var oändligt mycket bättre än förr. För det mesta, ha ha. Sömnbrist är inte att leka med. Men den där “naturliga” kärleken till sitt barn, den kom aldrig. Visst, jag hade gått i döden för hens skull och älskade mitt barn, men det var nåt som saknades. Men så pang bom! när tvåan kom så slog kärleken till. Till båda två. Plötsligt kom den. Och allting gick så mycket lättare. Sen när trean kom vandrade jag i ett lyckorus över att min familj plötsligt kändes så komplett. Och jag som aldrig ville ha några barn…hur gick det här till? 🙂 Nu när lillhen börjar bli lite mer självständig och krävande är det ju stundtals bökigt och jobbigt och frustrerande, men jag är så glad i de där tre ungarna.
Jag har två barn, de är 4,5 samt 2,5 år och med första blev jag nog mer chockad! Med andra visste jag vad det hela handlade om och att jag ju kunde det här, inga tvivel eller ångestkänslor som med första då jag ju omöjligt kunde veta ifall jag var lämpad förälder!
Så när andra kom till världen kändes det bara som ren kärlek direkt och jag visste att “det här fixar vi”.
Hade vårt första barn varit av den lugnare modellen hade vi skaffat en tredje också men eftersom han kräver oerhört mycket stimulans och aktiv lek så stannar vi här.
Värsta chocken var med barn nummer ett, han kom 5v tidigt, hade kolik, mjölkproteinsallergi, sov väldigt dålig (pga av magont, vaknade 10-15 ggr varje natt upp till 1 års ålder) och var mycket sjuk, opererades för sömnapné pga förstorade tonsiller samt fick rör i öronen. Jag kunde inte göra allt det jag såg att andra mammor gjorde då vår son var annorlunda med andra behov som liten. Barn nummer 2 kom bara 2 år senare och det var också på ett sätt en chock (dock inte lika svår som först) då även denna lille kille hade kolik och mjölkproterinallergi. Eftersom jag var sjukskriven i 20v med barn nr 2 (pga av risk att föda prematurt igen) fick jag några veckor efter hans födesle förlossningsdeppression och befann mig på botten av livet. Det är egentligen nu och sedan ett år tillbaka som jag kan njuta av livet som förälder (yngsta sonen är 5) så allt normaliserats och jag repat mig efter alla dessa strapatser!
Hej Anna, här är också en annan Anna från Gbg 😉 med en tjej på fyra år som opererats för stora tonsiller då vi haft mkt problem med mat och sömn ( för länge) nu har vi precis fått tvåan. Skulle gärna vilja veta lite hur ni upptäckte att er son hade stora tonsiller och när?
Hej andra Anna i Gbg 😉 Han opererades när han var tre, då fick han sömnapne och kunde inte andas på natten om han låg ner. Då blev läget akut och han opererades inom 1 vecka. Innan dess hade han ätit 13 penicilinkurer, första när han var 6 mån pga öroninflammation. Sen fick han flertalet halsinfektioner innan det blev så allvarligt att han fick sömnapne. Lite osammanhängande nu på kvällen, men hoppas det hjälpte dig 🙂
Jag fick tvåbarnschocken när lillebror föddes 13 månader efter första barnet. Första året med två barn var det jobbigaste i mitt liv. Jag fick aldrig sova, vara ensam, och kände att jag aldrig räckte till. Nu fyller de två och tre i vår, allt har lugnat sig och jag njuter. I höst kommer barn nummer tre…
Kunde inte hålla med mer! Jag blev också enbarnschockad och tog tvåans ankomst som en klackspark. Även om det knappast var en klackspark. Jag var bara mer förberedd – och som du skriver – redan en mamma.
Instämmer i det mesta. Sammanfattningsvis har det blivit lättare och också ROLIGARE för varje barn. (Jag har tre.) För mig har det varit som att jag liksom fått mer mentalt utrymme över för att bara älska. Med första barnet var omställningen så stor och kärleken tog längre tid. Däremot har graviditeterna blivit jobbigare och jobbigare. Första graviditeten märkte jag knappt av; )
Jag måste nog sticka ut lite och säga att tvåbarnschocken var betydligt större än enbarnschocken. Det skiljer 20 månader mellan mina, och det är egentligen först nu som jag har insett hur jobbigt jag tycker att det har varit (barnen är 2,5 och 10 mån). Jag har känt mig väldigt deppig och nästan bara hållt mig hemma. Allt som jag gjorde med första barnet, så som babysång, öppna förskolor, lekdejter, fika hos vänner och bekanta har jag knappt gjort alls sen nummer två. Jag har varken orkat eller haft lust. Längtar efter att få jobba, och hoppas att jag hittar något snart.
Du beskriver det jag också kände med tvåan. Det första året med två barn var hemskt och jag har i efterhand förstått att jag var deprimerad. Har också 20 mån mellan mina. När jag började jobba när yngsta var 1,5 år vände allt och det blev bara härligare och härligare. De är nu 5 och 7 och fantastiskt goda vänner, och vi fick för några veckor sedan barn nummer tre. För tidigt än att säga något om eventuell trebarnschock.
För oss blev det en tvåbarnschock. Jag var inte riktigt taggad inför förlossningen men den gick bra då jag fått en EDA. Såg framför mig samma mysiga amningsstunder som med 1an men det gick helt åt skogen med 2an. Jag fick sår och första mjölkstockningen redan efter 2-3 dygn. Försökte pumpa och ge honom med flaska men det funkade inte (för mjölken kom inte ut). Hade ont i brösten, ont i själen (det skulle ju bli så bra) och ont i underlivet. Ungen var arg mest hela tiden. Ringde amningshjälpen men eftersom det var sommar fanns ingen som kunde hjälpa. Svärmor beordrade mig att ringa HC eftersom jag hade feber och bröstont. Fick antibiotika och tänkte att nu, nu blir det bättre. Det blev det inte. Hur sällan jag än försökte amma gjorde det så förbenat ont att det inte gick och jag fick mjölkstockning igen och igen. “nä, han suger inte fel” var responsen från amningshjälpen när vi väl kom dit. Han övergick till flaska helt efter 1,5 månad tror jag. Allt är som en dimma. Och han var bara arg.
Vi hade bestämt att jag skulle fortsätta plugga medan min andra hälft var hemma med ungarna. Tur det, för 2an var så missnöjd och krävande att jag skulle ha blivit tokig om jag skulle ha varit hemma med dom. Det tog 1,5 år innan jag kände att “jo, jag älskar nog den här pojken också”. Han har blivit lite nöjdare men usch. Att gå ut och äta en mysig middag med ungarna finns inte på kartan, försökte gå i kyrkan en gång själv med ungarna, det var helt hopplöst. Han satt stilla 10 sekunder, resten klättrade han, skrek, slog på saker osv. Ibland undrar jag om han har typ ADHD eller nån annan hyperaktivitetsdiagnos. Jag hoppas att det blir bättre. Vi har rensat varenda bokhyllas nedersta hyllplan för han river ut (och sönder) allt. Han är envis som få och det är som att det inte går in när man säger åt honom och han ger sig som inte. Får han inte gräva i soporna kan han grina en kvart för att han inte får som han vill. Det är riktigt jobbigt. Att få komma bort hemifrån är räddningen. Kände inte så här med första men 2an har lite tagit knäcken på mig. Han är söt när han sover i alla fall.
Jag tyckte nog att trebarnschocken var störst 🙂 Då blir liksom ett barn över när man själv och pappan har tagit hand om var sitt. Otillräckligheten kändes mest då.
Håller med! Trebarnschocken är störst!
Jeg fikk definitivt enbarnssjokk. Akkurat som du beskriver. Da førstemann kom til verden tenkte jeg: Hjelp, hvem er du? Hvordan virker du?? Men da lillesøster kom 4 år etter tenkte jeg bare: Yes, der er du endelig, dette gikk fint, dette klarer jeg. Jeg vet hvordan det er å være mamma 🙂
Å, dette kunne jeg skrive en bok om. Vi har fire barn. Overgangen fra to til tre var en utfordring, mest på grunn av utviklingskriser hos de to “store”, en seksåring og en treåring. Jeg har merket seksårsfasen best, barna er så følsomme som den mest følsomme tenåring. Men når den fasen er over, da er resten bare kos. Og det kan jeg si, helt ærlig, nå som lillesøster er 15. Hun var det fjerde barnet. Helt fantastisk med en lillesøster som alle var store nok til å ta del i. Da var de andre 5, 8 og 11. Drømmen om fire barn var nådd. Men fire barn hadde vi bare i et halvt år, så var den eldste i puberteten og vi hadde plutselig en ungdom og tre barn. Så kan man lure seg selv. Fire helt forskellige barn, fire helt forskjellige fødsler, tilsvarende ulikheter, gleder og sorger. Jo, jeg kunne skrive en bok…..
Ettbarnschock, utan tvekan, förlossningsdepression och elände… Tvåan mycket lättare, även om jag drogs med skuldkänslor gentemot ettan.
Tvåbarnschocken uteblev för mig med. Vet inte om det beror på att det inte ens är 17 månader mellan 1:an och 2:an eller något annat men allt flöt på i ett kaos med två riktigt små
barn. Men när lilla trean kom inte ens två år efter tvåan, DÅ kom chocken! Och nu är trean snart ett halvår och jag kan inte påstå att jag är ur chocken ännu. 🙂 Hujedamej vilken omställning! Om jag som klagade på två emellanåt…:) Helt plötsligt räcker inte två händer till. Väljer en att inte lyda och springa åt motsatt håll på parkeringen, har du ingen extra hand att snabbt få fast hen. Jätte bra och fungerande läggningsrutiner med 1:an och 2:an. Men en baby har som sagt inte så mycket rutiner och kan välja att vakna just innan de andra ska läggas. Och är mannen borta, då är det svettigt. 🙂 Men trots chocker och grått hår alldeles för tidigt, så älskar jag varje sekund och njuter av livet med barn. Tänk att vi har blivit välsignade med tre troll, vi som inte ens trodde att vi skulle få ett endaste barn.:)
Åh vad spännande att läsa alla kommentarer. Jag fick vad jag insåg efteråt depression efter första barnet, rutiner var vad som hjälpte mig. Jag var supernoga med allt och följde slaviskt rutinerna. Efter dotterns tvåårs dag började det äntligen släppa och jag började njuta, njuta av att få vara hennes mamma. Insåg också hur kul det faktiskt var. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom men jag kom ut ur det och började se fram emot ett syskon.fast jag var rädd att det skulle bli likadant igen, nu sitter jag med en sjumånaders pojk och herregud vilken skillnad! Jag och sambon stålsatte oss för hur jobbigt det kunde bli i början. Så även att jag håller på att dö av trötthetsdöden ibland så är jag så otroligt glad att jag kan njuta denna gången av bebistiden! Jag myser verkligen av att få vara hemma med min bebis. Förra gången längtade jg tillbaka till arbetet. Det ända som är värre denna gången är att jag och partnern har det jobbigare, det finns liksom ingen tid för oss. Men vi har pratat om det mycket och när amningstiden är slut så ska vi verkligen ta oss tid för att se varandra igen. För vi älskar verkligen varandra men just nu är det bara barnen som gäller och det är vi rätt okej med, jag menar vi har ju hela livet på oss med att bara vara oss? Jag tror att livet ger oss vad vi klarar av, och att jag hade bestämt mig för att denna bebistiden skulle jag verkligen försöka se min bebis och ha kul under denna faktiskt korta tid. Men det var helt omöjligt med första det kändes som om varje dag gick i slow motion. Nu har jag det bästa av två världar, en fyraåring som pratar och man kan ha så häftiga samtalsämnen med och så en bebis som bara är lycklig av att se mig. Men som sagt förhållandet tar lite stryk just nu och det tycker jag verkligen inte om. Kram till dig Clara älskar din positiva syn och du pushar mig till att vilja bli bättre.
Jag upplevde ingen chock med någon av mina två barn. Dock upplevde jag det andra som mycket lättare än det första, av samma anledningar som du skriver Clara. Det som skiljer sig är att det är mer jobb att vara själv med barnen och det gör att jag och min man inte gör lika mycket på egen hand, varken själva eller tillsammans.
Hej! Då ettan var mysig blev det ett syskon. Tvåan var lättare. Mer rutiner, mindre oro, mindre trötthet och så det superba sällskapet av ett “stort” barn som dessutom roar, sysselsätter och underhåller småsyskon genom sin själva existens
Tvåbarnscjocken uteblev även för mig, precis som du säger var det en mycket större omställning att få första barnet och bli mamma. Sedan har vår son varit extremt lugn o lätt att ha o göra med som spädbarn, till skillnad från hans mer temperamentsfulla men underbara storasyster
Jag har fött tre barn, men har bara två hos mig. Vår förstfödde dog i samband med förlossningen och var död när han föddes. Därför har min resa in i föräldraskapet varit väldigt speciell, inte minst då jag biologiskt sett varit förälder från första förlossningen, men egentligen inte kulturellt och socialt förrän “lillebror” Mille föddes (5,5 år idag).
Jag hade ställt in mig på att det skulle bli en enorm omställning att få ett barn så det resulterade i att det inte alls blev så omständigt som jag tänkt. Snabb förlossning, bra nattsömn, smidig unge att ha med på olika aktiviteter och glad i maten. Då var det inte alls var så jobbigt som jag först tänkt.
När sedan Hillevi skulle födas, som är vår yngsta (snart 4 år), trodde jag att allt skulle gå lika lätt som med Mille, när han kom in i familjen. Det gjorde det på ett sätt då förlossningen gick snabbt och smidigt, sömnen var bra och även amningen fungerade bra. Men det här att ha två barn blev väldigt mycket för mig och jag hade också traumatiska minnen från förlossningen. Eller rättare sagt obearbetade minnen. Inte för att den var riskfylld på något sätt, men för att den var en s.k. störtförlossning. När man är omföderska är det när man går från 4-10 cm på mindre än 30 minuter. När Hillevi föddes tog det 5 minuter för mig att gå från 4 cm till att hon låg på min mage. Detta i kombination med min första förlossingserfarenhet var inte så bra för mitt psyke. Så det tog ett bra tag att komma ifatt för mig, vilket också påverkade mitt föräldraskap den första tiden.
Nu är det dock som det ska (tack och lov) även om vi ständigt saknar vår lille Elliot som skulle fyllt åtta år om ett par veckor om vi skulle haft honom kvar.
Min blogg rör sig mycket i dessa marker. I glädjen över det som är, saknad över det som kunde vara och sorgen över det som hänt. Och alltid en enorm tacksamhet över det sköra lilla liv vi har.
Ja du, jag vet inte om jag fick en eller tvåbarnschock då jag fick tvillingar som första barn 🙂
nu har jag bara ett barn nu, men det är så slitit att jag som jämt drömt om tre inte vet hur jag ens skulle orka med två. Sedan är det ju helt fantastiskt med såklart! Men med ett barn som inte vill sova alls, och så varit i snart ett år, känns det som att man börjar bli knäpp ibland.
Min mamma hade det minst lika slitit med mig när jag var liten, och jag var först. När hon fick min syster två år senare föll allt på plats och hon tyckte att livet blev så mycket enklare med två. Hon brukar jämt säga att hon önska att hon skaffat tvåan ännu tidigare. Även om det inte är bevisat att det var därför jag blev ett enklare barn 😉
Jag kan inte säga att jag fick någon chock av något av barnen, de var väldigt lätta som bebisar båda två.
Jag ska inte säga att det blev en chock, men det var betydligt jobbigare när tvåan var ca 2 år och ettan 5 år än när tvåan var spädis.
Då var ändå tvåan lite ostrukturerad jämfört med ettan som hade fasta mattider sedan hen var 3 månader (sovtiderna var inte helt fasta men ganska hyfsat fasta).
Håller verkligen med, när tvåan är ett år och framåt, det ändå det börjar bli hektiskt…. Jaga efter en och sen ha en 5-åring som ska snacka HELA tiden och också vill ha tid med en.
Jag väntar mitt första barn, Bf om 12 dagar! Och jag är jätte skraj inför omställningen. Det som känns bra är ändå att sommaren snart är här, familj och släkt tar semester och alla kan vara ute och umgås. Jag är rädd att jag kommer att isolera mig och att bebistiden bara kommer att rusa iväg. Och det kanske blir så, men förhoppningsvis så påverkar det mig inte negativt! Det ska bli otroligt spännande, men vist är man lite nojjig! Skönt att det är normalt!
Jag har inga barn men väntar mitt första om bara några veckor (hjälp!) och funderar mest hur man ska ta sig igenom förlossningen. Jag har hört om många som är traumatiserade efter första förlossningen och det gör mig alldeles kallsvettig. Har du inte några tips på hur du förberedde dig inför förlossningarna? Och har du lagt upp någon förlossningsberättelse? Isf har jag nog missat den!
Alla är olika och alla förlossningar är nog också olika, men jag tyckte det hjälpte mig att 1. Ha en kompis med på förlossningen som själv fött barn 2. Positivt tänkande och positiva målbilder. Läsa/höra positiva förlossningsberättelser och inte bara skräckexemplen 3. Prata med dem som var med mig innan om vad jag förväntade mig och ville att de skulle “kräva” åt mig om jag inte kunde själv 4. Andning och avslappning. Gick ingen kurs men tips som att slappna av i händer och i munnen under värkarna för att inte spänna kroppen hjälpte mig. Önskar dig all lycka med förlossningen!
Lyssna inte på skräckhistorier men läs på fakta och träna gärna avslappning/profylax är mitt råd. Det är inte så hemskt som många säger, det är min upplevelse.
Jag tror stenhårt på att förbereda sig som om en födsel faktiskt kan vara i närheten av vad man önskar/hoppas (finns vetenskapliga studier på att de som förväntat smärta känt mer smärta än de som haft andra (positiva el neutrala) typer förväntningar – inte bara på individnivå, utan alltså jämförelser av kulturer/samhällen som förhåller sig på olika sätt till födsel, smärta och förväntning på smärta/smärtlindring).
Vill tipsa dig om Ina May Gaskin och hennes Guide to Childbirth, den var så intressant och viktig för mig inför mina födslar – bara det att mentalt gå igenom vilka erfarenheter man har i livet och hur dessa kan sättas i spel i den livsomvälvande situation en födsel är var guld i min förberedelse (så att de inte behöver dyka upp och överrumpla och blockera tex), men också att förstå sin kropp rent fysiskt (alltså Sphincter Law! ..och uterine capability: “There is no other organ quite like the uterus. If men had such an organ they would brag about it. So should we” )
Läs den! (går fint att hoppa lite och läsa det som intresserar en, alltså inget pärm-till-pärm måste, många enskilda födsloberättelser och analyser av situationer)
Hej! Mina tre bästa tips.
1) gå på gravidyoga eller köp hem en dvd. Du tränar avslappning och andning, vilket du verkligen har nytta av. Profylax-kurs funkar säkert lika bra, men jag tyckte yogan var underbar.
2) Ha inte ont i onödan. Det finns jättebra smärtlindring. Avstå inte från epidural bara för att vara en duktig flicka.
3) Lyssna inte på skräckhistorierna. Visst är det tufft att föda barn, men det är ingen idé att skrämma upp sig själv innan. Det är såklart olika för alla, men för de flesta går det faktiskt bra!
Vill förtydliga att även om jag skrev att det är tufft att föda så menade jag inte att tufft=hemskt och fruktansvärt utan snarare tufft=hårt jobb. Lite som en idrottsprestation och då är det bra att ha en positiv målbild. Eller så kändes det för mig i alla fall. Stort lycka till, det kommer att gå bra! 🙂
Första ungen var Det Perfekta Barnet, somnade själv och sov hela natten i eget rum från 4 mån utan att vi behövde göra något, var alltid glad och lätt att ha att göra med. Klart vi skaffar en till väldigt tätt, tänk så härligt de kommer ha som pseudotvillingar! Sagt och gjort, tvåan kom när ettan var 21 mån. Vad vi inte räknat med var att få hans totala motsats. Dels riktigt svår kolik (tänk gallskrik dygnet runt och det enda som höll honom lite lugn var att jogga runt i lägenheten i en bärsele, timme efter timme hela nätterna) och ovanpå det ett riktigt hett temperament. Vi höll på att rasa samman som familj fullkomligt och tvåbarnschocken har fortfarande inte lagt sig även om det börjar bli bättre. Jag var ca så oförberedd för detta som man nånsin kan bli. Vi som alltid velat ha tre barn bara kollade på varandra när det var som allra värst och sa “aldrig i livet att vi skaffar en till”. Vi är inte ens ute på andra sidan av kolikträsket än men börjar ändå tänka att en tredje skulle vara mysigt lite längre fram. Hur jobbigt och vidrigt det än är i början så är det ju värt det i slutändan. Och det där med att vara lediga tillsammans i början, vi hade tre mån ihop och blir det en till tar vi nog ett halvår tillsammans!
Nr 1 – stor chock. Jag har tagit mig vatten över huvudet!
Nr 2 – stor chock. Det dåliga samvetet gentemot Nr 1 förtär mig.
Nr 3 – det här går bra! Samvetet har lugnat ner sig och bebisgrejerna kan jag.
Nr 4 – återstår att se när barnet fötts (vilket sker inom de närmaste dagarna). Jag känner mest glädje och förväntan. Men visst funderar jag lite på hur jag ska hinna krama alla och se alla så mycket som de behöver. Jag tror dock att det bästa knepet är att göra allt tillsammans som ett enda stort bullrigt gäng.
jag är kanske inget bra “typ-exempel”. Men vi fick tvillingar som föddes v.23 och fick tillbringa första fem månaderna på sjukhus. Resten av första året omringades av orosmoment. Först när de blev en bit över året kom mamma-chocken och att få två barn med en gång. Så det kan man säga var en stor chock. Ibland kan man önska att, som du skriver, andra barnet skulle få bli lite lugnare, man är mer van vid föräldrarollen etc. Men så blev det inte här. Det är underbart dock. Men ganska stor prövning.
Jag var helt oförberedd på mammarollen. ja att förlossningen var en utdragen medeltida tortyr när jag hade räknat med en rosenskimrande romantisk tillställning var ju bara en sak. men att aldrig få vara ifred, aldrig sova, bara fokus på en bebis var rena traumat. tvåan var helt annat. ja då var man ju mamma och härdad och allt. och de andra kidsen samma. första barnet var den stora chocken och det var inte barnet som var chocken utan att bli mamma. sedan redde det sig och härligare barn finns inte. men ettan is da shit. överlever man det så är resten a piece of cake.
med en tiomånaders och en snart treåring kan jag skriva under på sömnbrist men också tidsbrist. Med första hade vi mycket lugn tid hemma. Nu känns det som att jag precis lämnat på förskolan när det är dags att hämta… Mycket positivt med två, det bästa är att se storasysters kärlek och omsorg med lillebror.
Jag känner igen mej precis! Jag fick oxå mitt andra barn förra året o nu har jag verkligen kunnat njuta mer. Jag har oxå accepterat att det inte går att hålla ordning här hemma jämt, det ger mej mer tid med barnen istället. Jag var nog ett-barns-chockad i ett halvår. Dessutom var vi då på sluttampen med vår glasveranda o kämpade som tokar för att få det klart innan jul. Vi hann precis, men frågan är om det var värt det..
Jag blev inte heller tvåbarnschockad. Med andra barnet var jag rutinerad och väldigt lugn. Men trött… ja. Nu när de är några år gamla båda två börjar tröttheten äntligen lätta.
Jag fick tvillingar som mina första barn, det var helt klart en chock. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli. Jag blev deprimerad och mådde skit det första året. Fy! Det var hemskt. Jag kunde inte alls uppskatta bebislivet eller att vara mamma tyvärr. Det är en stor sorg idag tre år senare. Men sådant är livet. Jag kommer troligtvis inte försöka mig på fler barn, vågar knappt tänka på hur hemskt det skulle vara om det kändes likadant igen.
Jag är fortfarande chockad sedan vi fick första barnet, trots att hennes lillasyster hunnit bli snart sex månader. Det är ju fortfarande den stora som jag måste lära mig hantera allteftersom hon växer… Bebisen är ju picknick i jämförelse med en treåring med
temperament!
Känner igen detta! En bebis är ingenting mot en trilskande treåring som vägrar ta på sig/äta/whatever.
Minns en gång när jag råkade trycka på hissknappen före treåringen. Big no no. Låt dem alltid trycka på alla knappar först. Och ta på ytterkläderna när ni kommit ut om det inte går innan. 😉
Jag har två.barn med knappt två år.emellan. Med första barnet kom chocken, big time. Jag var beredd på en liknande upplevelse med barn nummer två, men.när.han kom kände jag bara: jag kan det här, dig kan jag ta hand om.
Pappan var hemma i en månad med mig och båda barnen. Efter det var jag hemma med de två småttingarna i ett halvår, innan storasystern började på förskolan.
Om man lägger ribban rätt och inte för högt, går allt bra. Det är klart att man bryter ihop nångång ändå, men det gör väl alla föräldrar emellanåt oberoende av hur många barn man har.
har.
När vi fick ettan var vi unga och det var helt oplanerat. Och det var
gaganska lugnt. Hon hängde liksom på oss och vi kunde fortsätta vara unga på ett plan. När tvåan kom kom även chocken. Vi köpte Volvo kombi, flyttade till radhus och sedan hus och nu var det liksom inte längre barnen som “hängde på”. Rollerna byttes och vi fick börja anpassa oss efter barnen. Jag var 24 när andra kom och det fanns en sorg i att “ge upp” ungdomen på nått sätt. Vi blev verkliten vuxna med tvåan och vi krigade hårt i ett år, men lyckligtvis tillsammans och inte i sär. Det är prick två år mellan de två första. Fem år efter att lillasyster föddes så kom lillebror och nu är jag nog där du är nu. Jag fick njuta av både förlossning och småbarnstid och känner mig erfaren och trygg i mitt föräldraskap. Dock är vi plötsligt så många! Som en flock och disk, tvätt och städ kräver definitivt mer tid, tråkigt nog.
Krigade=krisade
Jag är verkligen en av dem som faktiskt drabbats av tvåbarnschocken. Usch och fy vad chockad jag blev. Jag tänkte också mycket att, nu kan vi ju detta. Men med en amning som aldrig funkade, ett skrikande barn – konstant i två månader, tills jag slutade amma! – mjölkstockning med feber en gång i veckan… Och en make som reste en hel del med jobbet (i övrigt jobbade han 50% hela tiden, men när resorna blev av tappade jag det mesta…). Det är en fruktansvärd tid jag tänker tillbaka på, det första året. Eller, första 7 månaderna tror jag. Jag minns så väl när nr 2 blev sju månader, jul och nyår var över och all kalaballik kring det, och plötsligt kom januari, den döda månaden typ, och jag började tycka livet var härligt. Men jobbigt, sömlöst och så mycket tärande i huvet liksom. Gör jag rätt, är jag rättvis, ska jag göra mer… osv osv.
Nu trivs jag mycket, mycket bättre som mamma, när de snart är 3 och 5 år gamla. Jag älskar mina små kackelmajor, och trots trots (hehe), så är den bästa tiden nu. Sedan tänker jag mig att jag kommer bli en bra tonårsmorsa, och det känns ju ändå himla bra 😉
Har funderat mycket på detta och ser dessa samband: har man haft det rätt bra första vändan är risken för en tvåbarnschock något större. Barn nr 1 var det mesta svårt för mig. Mådde dåligt och bebis hade kolik mm. Bebis nr 2 är hans motsats, och jag känner mig ju glad över att ha fått en bebis som är så härlig, men kan ändå också tänka på alla som antingen bara haft snälla bebisar eller vilken chock de får som först har det lätt och sen får en utmaning. För med barn finns INGET “såhär är det”.
Jag har blivit tvåbarnsmor för 4 mån sen och tycker det går bra. Är tröttare men det går. Har redan insett så som någon skrivit ovan att det nog bara kommer bli svårare innan det blir lättare; när lillebror är 1 och kräver mycket kommer det vara tufft att ha en till att “orka med”. Tror att efter barn nr 3 finns inga chocker mer, för då kan de äldre hjälpa till att ge fokus till barnen bla. Plus man har accepterat det man får lära sig med barn nr 2 + 3: det finns ingen vila. Det går i ett.
Sista meningarna du skriver, det är verkligen min sanning också. Så bra uttryckt, man har accepterat att det går i ett.
Vi fick tvillingar som första barn så vet inte om det räknas som tvåbarnschock 😉 chocken var väl att förlora 2 månader av att vara gravid då vi räknat fel med en månad visade det sig på rul och så föddes de 6v tidigt…
men att gå från 2 barn till 3 barn var största skillnaden tröttheten, kunde ju inte vila medan minstingen gjorde det… annars kändes det som att vi hade koll på läget så ingen chock där inte.
Att gå från 3 barn till 4 känns just nu lite chockartat, men hur det blir återstår att se då 4:an föds…
Jag var också rädd för den där två-barns chocken. Men så kom lillebror och jag har nog aldrig känt mig så nöjd, lugn och glad. Första halvåret var en dans på rosor, bebis lugn och snäll, storebror tyckte det var skönt att vara hemma mycket och vara med mig. För mig kom dock tvåbarns chocken efter första halvåret, lillebror helt plötsligt överallt, väldigt bestämd och det blev svårt att göra saker med storebror utan att någon liten var med och skrek. I mitt fall tror jag att det hade hjälpt om vår ekonomi hade klarat att min man hade tagit över föräldraledigheten, men tyvärr gick inte det. Och jag måste säga att den där chocken inte riktigt gått över än och nu är lillebror snart 20 månader. jag tror att det jag har tyckt varit jobbigast var att mina två pojkar är väldigt olika, första lugn och verbal den andra en som en liten apa som klättrar överallt och mer fysisk. Storebror var väldigt tidig med talet och vi har alltid kunnat resonera med honom, lillebror börjar det lossna för nu, men han är klart frustrerad och det hjälper inte såklart.
Ettan var planerad och efterlängtad och väldigt lätt. Åt bra sov bra och var nöjd med att ligga på golvet och greja. Var 21 mån när tvåan kom. Lika planerad och efterlängtad. Han åkte nästan på gulsot, prover 8 mil bort i fem dagar, efter det började amning krångla, han vaknade varannan timme på natten. Samtidigt var dottern snart två år aktiv och nyfiken dvs överallt och ingenstans. Minns en morgon jag sjönk ned i hallen och grät när mannen skulle gå till jobbet för jag orkade inte vara själv en dag till hemma. Sen började vi med ersättning och jag kunde sova 3 timmar i sträck på natten. Tycker fortfarande de första 6 månaderna var “lätta” när tvåan började gå längs möbler och ettan ville hjälpa till och maten kokade över osv…. Då var det kaos 🙂 så för mig var det nog jobbigast när tvåan kom men chock?? Näe jag fattade nog att det skulle bli tuffare….
Med första blev jag förvånad över hur naturligt jag givk in i mamma-rollen, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Med nummer två tänkte jag aldrig de där två “typiska” tankarna angående tvåbarns chocken och “hur ska jag kunna älska ett till barn lika mycket?”
Jag tänkte bara att det löser sig och att det inte är någon poäng att stressa över något som ändå inte har skett ännu. Framför allt verkar ju en massa andra föräldrar ha överlevt att få ett till barn, så då borde jag ju också klara det!
Hittills har jag haft rätt. Det är ju klart stt det är mer att göra men så mycket är ju vana nu. Å andra sidan ska jag ju erkänna att jag har väldigt enkla barn, och det spelar givetvis in. Däremot känner jag att man inte kan ta ut i förskott att det kanske blir ett barn som är ledset mycket, sover dåligt osv.
Jag känner mest att jag tar bättre “tillvara” på denna korta tid. Nu förstår jag ju på riktigt hur snabbt det verkligen går och plötsligt är den där underbara lilla bebisen ett underbart litet barn.
Jag läser att flera har drabbats av olika sorgliga saker, som tar överhanden av tvåbarnschocken. Livet är tufft och orättvist ibland. Jag upplever också att den stora förändringen var vid det första barnet, helt klart. Omställningen till tvåan var så mycket lättare. Men vår chock har kommit nu, när tvåan är drygt 2,5 år. Han har drabbats av en svår medfödd sjukdom. Om det skriver jag här och vill och orkar du får du gärna läsa. http://endagitaget-med-dmd.bloggplatsen.se
Tack för en bra blogg Clara!
Jag blev väl både tvåbarnschickad och mammachockad på en och samma gång! Fick ju två samtidigt, dessutom åtta veckor förtidigt.
Men förutom att det var två små sparvar som kom och vi behövde vara kvar på sjukhuset i nästan tre veckor, så tycker jag att allt gick förvånansvärt bra!!
Visst var jag trött som ett ras imellanåt men lyckan över de två var så mkt större. Tuffast var det när båda lärde sig gå och drog åt varsitt håll, hela tiden! Gick ner 12 kg på några veckor då 🙂
Många har ojjat och tyckt synd om mig som fick tvillingar. Jag tycker inte de kan tycka synd om mig som fick dubbel lycka!!!
Jag fick tvåbarnschock. Det är fem år mellan ettan och tvåan och det var jobbigt att femåringen fick stå så mycket tillbaka eftersom lilla bebisen ville vara i famnen hela tiden ,hatade att åka vagn och att amningen strulade som bara den. Den sommaren är som i ett enda sömnlöst töcken, med amning och tilläggsmatning varannan timme dygnet runt..men det blev ju bättre efter ett tag. Och när trean kom var det inte alls lika chockartat, det gick över förväntan 🙂
Jag har tre barn och kunde ett tag in i mitt mammaliv förstå att det var en riktig ettbarnschock jag hade när min första lilla pojke kom till världen och vände den uppochner för mig. Med tvåan väntade jag mig samma. Men det hände inget alls. Det var bara mysigt och skönt att äntligen vara all-in i föräldraskap och familjeliv och inte med ett ben kvar i sitt barnfria liv. Så kom då trean – den där som man hör “bara hänger med”. Och jo, rent bebisrutinmässigt så var det väl så. Jag stod och ammade på lekplatser, i affärer, gå-ammade på promenader (!), hängde med på barnaktiviteter och utflykter med den nya bebisen i bärsjal. Jag hade förväntat mig att det skulle bli ungefär som med tvåan igen. Men det blev det verkligen inte alls. Mer som ettbarnschocken igen fast mildare, men med mer sömnbrist. Efter 5 månader började bebisen nämligen vakna ungefär varannan timma och sov bara max en timma på dagen. Jag dukade under av trötthet, mitt socialal mammalediga liv fick sig en ordentlig törn, hemmet grodde närmast igen och allt var tungt. Jag hade tänkt amma länge länge denna sista gång men blev tvungen att sluta på grund av sömnbristen. Inget blev som vi tänkt. Men när min man blev pappaledig efter 10 månader och jag smygstartade med att bara jobba halvtid första halvåret hämtade vi oss allesammans. Efter dessa erfarenheter tycker jag att har man ett barn kan man lika gärna ha två – men tre är betydligt mer! (I alla fall om man får ganska tätt som vi. Nu är barnen 7,5 år, 5 och snart 2.)
Jag tycker chock är fel ord i vårt fall, men jag blev mer tvåbarnschockad än ettbarnschockad. Men det beror på att tvåan hade komjölksallergi och det var fruktansvärt gråtigt och struligt och sömnlöst innan vi fick ordning på det.
Det är en stor omställning att bli förälder, det är sant. Men någon chock vet jag inte. Det låter så negativt på något sätt, som att det skulle vara normalt att det känns dåligt att bli förälder. Ordet chock kan jag bara använda om den tiden då jag och min man fick veta att vi kanske inte skulle kunna få några barn alls. För att inte tala om den kampen som följde. När pojken vår sedan väl kom kändes det bara som högsta vinsten. Några fler barn kan vi tråkigt nog inte få men jag är hundra på att om så skulle skett hade vi inte känt något annat än tacksamhet.
Jag blev faktiskt chockad – jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt. Jag visste att man kunde känna sig deprimerad efter förlossningen, men jag blev ändå chockad över hur ledsen jag var de tre första veckorna. Jag grät och hade näst intill ångest när min man skulle lämna mig och bebisen själva första gången. Så ja, tyvärr var det inte den mest positiva upplevelsen för min del. Baby blues deluxe. Jag är dock glad över att det inte utvecklades till en riktig depression. När andra barnet kom var jag inställd på att må dåligt en tid efter förlossningen. Så när det kändes som att jag inte orkade leva längre och jag bara grät – då kunde jag ändå rent intellektuellt guida mig igenom det hela och påminna mig om att det bara är hormoner. Och att bara för att jag inte har de där omedelbara kärlekskänslorna så betyder inte det att de inte kommer sen. Bland mina bekanta är det tyvärr ganska “normalt” med förlossningsdepression av varierande grad.
Så fint skrivet; att din son lärt upp dig! Så sant, men ett ovanligt och välkommet perspektiv. För mig blev det trean som var jobbigast. Som min (engelsktalande) make sa “Now we are outnumbered!”:
Så är det definitivt. Man kan inte “ta varsin” utan det är omöjligt att räcka till i alla lägen. Samtidigt blev dynamiken i familjen mer levande och de stora är oändligt omtänksamma om sitt mindre syskon. Att hen hade kolik i början gjorde att jag efter ett tag funderade “men kanske jag faktiskt håller på att bli deprimerad på riktigt!”
Men å andra sidan så fick ju minstingen alltid vara när, hen krävde sin plats med högljudda skrik.
Allt är vackert och jobbigt, oavsett antal barn och åldrar på dem.
Jättebra skrivet, känner väldigt likt. Vi drog oss för att skaffa fler barn även om vi gärna vill ha ett syskon åt vår första. Men nu tyckte jag inte alls att omställningen var lika stor och njuter mer av bebis tiden. Och som du skriver vet man mer att småbarnstiden är så kort och övergående.
Även om vårt första barn var ett extremt enkelt och lättsamt barn var det precis som du säger, en väldigt stor omställning att bli förälder. När vi fick nummer två knappt tre år senare upplevde jag att det gick lättare på många sätt. Han var stor och enkel att ge mat eftersom han åt och åt men å andra sidan var jag sjuk nästan hela första tiden, kanske för att han krävde så mycket av mig och amningen. Dessutom hade vi ju ett förskolebarn som drog hem baciller. 8 månader efter tvåans födelse blev jag inte helt planerat gravid igen och en fantastisk liten tjej kom när lillebror inte ens hunnit fylla 17 månader.
Det har såklart varit underbart, inget med bebistiden har varit svårt, amningen funkade perfekt, jag har inte varit orolig för att hon inte växer/utvecklas eller mår bra, hon hänger med och tar sin självklara plats i vår familj.
Jag njuter av barnens syskonkärlek som är så tydlig men naturligtvis är det stundtals väldigt tufft.
Minstingen som nu fyllt 1 år sover fortfarande inte hela nätter och är väldigt aktiv, hon gick när hon fyllde 10 mån och klättrar på allt. Det som också känns tufft är att vi inte hinner med vår äldsta så som vi skulle vilja, hon har helt andra behov än vad de andra har i form av stimulans och intellektuell utveckling. Men jag och min man tror ändå att den tuffaste perioden är över och vi är så glad för våra tre underbara barn. Dock känner vi att vi nu gjort vår för statistiken:) och bebisfabriken är stängd….
På pricken! Din beskrivning av ettbarnschock är precis vad jag också upplevde. Din beskrivning är väldigt likt det jag brukar svara när människor frågat mig om jag upplevde en tvåbarnschock när tvåan sedan kom. Inte över huvud taget! Chocken kom av att bli mamma första gången. Andra gången var jag ju redan det och kunde på ett helt annat sätt njuta av min lilla bebis.
Min yngsta är nu drygt tre år och min äldsta är snart sex år. Om man ska tala om nåt som liknar en tvåbarnschock skulle jag säga att den kom när yngsta sonen kom i trotsåldern vid ca 2.5 års ålder. Då blev det plötsligt svårare att balansera med att ge lika mycket uppmärksamhet till båda barnen.
För mig var det som för dig Clara, på nästan alla punkter! Jag fick enbarnschock! Och det har jag också förstått först i efterhand…när tvåan kom blev jag också mest förvånad att det inte var värre. Och trots att jag har tätt mellan mina ungar så återhämtade sig kroppen jättemycket fortare efter andra förlossningen.
Jag blev lite tvåbarnschockad men det var nog för att det bara var två år mellan de två första. Egentligen är det nog ganska så perfekt med sisådär tre-fyra år mellan barnen för med trean var de större barnen 4 och 6 och jag njöt av bebistiden som aldrig förr! Det var härligt att få uppleva det också, efter ett- och tvåbarnschock
Nja….chock har jag nog inte fått, men när tredje barnet kom så kände jag verkligen att vi numera var en stor familj. Jag tyckte att det var stor skillnad i “arbete” mellan att vara fyra personer i familjen mot att bli fem. Så småningom kom ytterligare två barn till världen men det var ändå när tredje barnet kom som jag kände störst skillnad.
Jag blev enbarnschockad. Från en jobbig upplevelse av förlossningen som ändå “på pappret” gick strålande, till tuffa första veckor av stress och oro, till omställningen att bli förälder och inte kunna tänka på sig själv bara längre… Det var jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Underbarare också tack och lov när jag landat i det.
Tvåan gick som en dans. Kommer knappt ihåg något särskilt jobbigt med det, jag kommer ihåg när han föddes att jag tänkte att jag kunde föda igen dagen därpå utan problem (efter den första tortyrupplevelsen sörjde jag över att den första aldrig skulle få syskon eftersom jag aldrig skulle utsätta mig för det igen), vi åkte hem efter sex timmar och bebisbubblan bara infann sig. Inga problem!
Det blev ingen trebarnschock. Förlossningen blev dubbelt så lång, kroppen gjorde dubbelt så ont efteråt och hur det nu var möjligt fick vi ännu mindre tid över 🙂 Många sa att trean “bara följer med” men det är inte riktigt sant. Visst har vi mycket trygghet och vana nu, en livsstil anpassad efter flera barn, men just tiden… Jag har aldrig upplevt att den är så svår att få att räcka till. Varje barn behöver ju sitt. Och vi behöver tid med och för varje barn!
Älskar att läsa om folks upplevelser av att bli föräldrar <3
Elin
Mina första barn blev tvillingar – så det var väldigt chockartat faktiskt. Man missar bebisbubblan lite i chock och stress (o så hade ju min mamma dött då jag var i v 11 o pappa bryr sig knappt, så väldgit tufft att känna sig ensam när man behöver goda råd). Amningen haltade i tre månader och de ville hellre ha flaska… Så nöjd över att inte behöva vara gravid igen för syskon, men vi planerar INTE fler barn…
Åh! Vad skönt det var att läsa det här. Fick tårar i ögonen av lättnad att få känna igen mig i “ettbarnschocken”. Vi har ett barn och jag kommer aldrig att skaffa fler (återkommer om några år men så känns det just nu). Jag har haft det supersvårt att hitta mammarollen och har fortfarande svårt eftersom jag inte alls känner mig som den där typiska bullbaksmamman (som man absolut inte behöver vara men som jag fått för mig är en mamma). Jag hade liksom en bild av en mamma och den bilden kunde jag inte nå upp till och då blev det och är det kaos! Det är skönt att någon annan upplevt samma chock och att du kan känna att det blir lättare med tiden och en lär sig att bli den mamman man vill vara till slut =)
Jag tror tvåbarnschocken mest händer för de som skaffar nummer två innan ettan ens hunnit lära sig prata eller slutat med blöjor. Då skaffar man mer en liten bebisrival till första ungen.
Vi väntade fyra år mellan barnen och det gick hur bra som helst. Storebror älskade lillasyster från första stund och vi alla hade tid och ork att vara familj.
Så mitt råd är att vänta lite längre mellan barnen än bara ett eller två år.
Jag upplevde inte heller någon chock när lillebror dök upp. Det var lugnt till omkring halvåret sen började han gå. Och då kom chocken har har knappt lagt sig än ( ett år senare). Det är galet mycket jobbigare med två vildingar än en. Men det går och ungarna är ju gulliga så man står ut fastän det är jobbigt 😉