Något av det bästa med att bo så här är allt mina barn får uppleva. Allt jag får ge dem.  Att växa upp med djur. Att växa upp med skit under naglarna. Att fatta var en potatis kommer ifrån och hur en broccoli egentligen växer. Att kossans kiss och bajs är mat för växterna och att hönsen ger oss ägg om vi ger dem korn och gräs och middagens matrester. Att vi jobbar så mycket här hemma och att de alltid kan hänga med på allt. Vara en del av vår vardag och vårt sammanhang. Själv var jag allergisk när jag var liten och fick inte ha några djur alls och trodde aldrig att jag skulle kunna skaffa några heller. Men min son säger att han tänker bli ko-bonde. För att mjölken aldrig ska ta slut hos oss.

I somras när gårdsbutiken stängt för dagen och gårdsplanen tömts på nyfikna människor, höns och grisar. Då gick Ada och Bertil, två skitiga ungar med skrubbsår och fläckar och leriga sandaler  med varsin liten korg och “handlade” sina egna grönsaker i affären.

Odling. Bra mat. Djur som lever gott. Arbetsgemenskap med vänner. Stolthet över en några mycket jordiga knölar från åkerns djup. Det är verklig livsmening för mig.