Alltså den här killen – som sitter själv nu och har upptäckt det fina med att plocka klossar i och ur en låda och igår lärde sig klappa händerna. Jag känner mig helt perplex när jag tänker på det. För när Bertil var sju månader tyckte jag att det hade gått så långsamt! Varenda fas hade nogsamt registrerats och alla steg såsom vändning, första smakportionen, första leendet och allt däremellan var liksom inbränt i minnet. Nu med Folke? Nu minns jag ingenting. Han har vuxit upp framför näsan på mig medan jag vikt strumpor, bytt blöjor, läst böcker med storbarnet och lagat oändliga mängder mat. Det låter nästan lite sorgligt när jag säger det fast det känns inte sorgligt. Det känns bara att jag är en tvåbarnsmamma den här gången. Och egentligen är det ju Folke som har dragit vinstlotten för han fick en mamma som övat på att vara förälder i fyra år medan Bertil fick totalt oerfarna föräldrar – 23 och 24 år gamla.