Jag är så trött på alla som efterfrågar hårdare tag med barn och uppmanar föräldrar att vara strängare. Jag tycker mig allt oftare höra hur föräldrar liksom skryter med hur stränga de är. Att de vågar ställa krav. (I motsats till alla dessa lata, curlande mesföräldrar får man anta?). Som om stränghet var en bedrift för föräldrar. Det är det INTE. Tvärtom är det svårt att inte vara för sträng. Att inte sätta sig över barnet i onödan på grund av att man själv är trött, stressad eller ätit för lite till lunch. Vi är auktoritära mot barn på ett sätt vi aldrig skulle vara mot vuxna individer. Men att vara auktoritär är latmansgöra. Även om det kan se väldigt präktigt ut att ha lydiga lättdresserade barn ligger den riktiga utmaningen i att försöka ge sina barn frihet under ansvar.
Jag tycker inte alls att det är fel med regler. Frågan är väl bara hur man ser till att de efterlevs och till vilket pris? Målet med uppfostran kan inte vara lydiga barn – utan empatiska inkännande vuxna. Och hur lär man barn empati egentligen? Jo – bland annat genom att ge mer kärlek än de har gjort sig förtjänta av. Det leder i förlängningen till att de själva kan ge samma sak. Att de i vuxen ålder också kan vara osjälviska. Och hjälpa andra utan motkrav, utan att villkora allt.
Att vara sträng, hålla någon kort och begränsa deras frihet kräver visserligen en massa jobb med att ständigt korrigera och skälla. Men du behöver inte tänka. Att sträva efter att ge någon frihet kräver mycket mer jobb eftersom du hela tiden måste tänka, bedöma situationer och försöka hitta lösningar. Det är riktigt jobbigt och inte ett dugg enkelt.
Min erfarenhet med barn säger att det är bättre att lirka är att konfrontera, Jag menar – hur lirkar vi inte med oss själva? Det är skittråkigt att städa så för att orka slår man på bra musik. Jobbet är kämpigt så på trefikat mutar man sig själv med godis. Vi trugar och mutar och lirkar och förhandlar med oss själva dagarna i ända – så varför är det något fult att göra det med barn? Barn är ju precis som oss vuxna fast med mindre att säga till om.
167 svar
Som vanligt är du klok Clara! Vad jag tror att många menar med de texter som skrivs om att man ska sätta gränser och vara sträng, (om man nu ska tolka det på ett tredje sätt) är att det är bättre än att totalt skita i sitt barn, sitta med mobiler och andra distraktioner och totalt låta barnet härja fritt utan regler, uppmaningar eller ens kärleksfulla förklaringar om varför vissa saker faktiskt är fel, som att slå andra osv. Men likväl tycker jag inte att stränga regler och skäll är den bästa lösningen!
Bra skrivet! Jag är uppvuxen med föräldrar som representerar båda sidor, och strängheten och reglerna tror jag har hämmat mig mycket och lett till att jag brytt, och bryr, mig alldeles för mycket om omgivningens åsikter av rädsla för att bryta regler eller begå egna misstag, som jag känner att jag inte fick i barndomen. Stränghet är begränsning även om den, som i mitt fall, syftar till trygghet och framgån. Nu känner jag mig vilsen när begränsningarna försvunnit och allt är mitt eget ansvar. Jag är helt med på ditt reresonemang!
Håller med dig, kämpa på! 🙂
Jag håller helt med!! Förra året gick jag och min sambo en kurs i aktivtföräldrarskap.Dom delar in föräldrarskapet i tre olika föräldrartyper. Den undergivna, den auktoritära och den aktiva som de förespråkar. Deras grundpelare är -visa förtroende, värdesätt barnet, uppmuntra till oberoende och bygg på starka sidor. Jag kan inte berätta nog om hur fantastisk vi tyckte kursen var (t.o.m min sambo som inte är en så lätt imponerad person) och hur fantastisk växjö komun är som erbjuder denna kursen helt gratis till alla
föräldrar. Mindre curling, färre stränga dominanta föräldrar och fler aktiva kärleksfulla föräldrar enligt mig. Behandla aldrig dina barn på ett sätt som du som vuxen aldrig skulle acceptera att bli behandlad.
Wow det lät ju som en jättefin kurs! Önskar att fler kommuner kunde erbjuda sådant. Då skulle vi få betydligt färre trasiga barn tror jag
Tycker i och för sig att dessa föräldrakurser börjar bli lite skrämmande, med metoder för föräldraskap, där hjärta och förnuft och att rådbråka med släkt vänner eller grannar inte längre får ta plats. Mer förnuft och känsla- mindre metod! (I de fall de inte handlar inte om en särskild problematik)
Det låter som en briljant kurs! Men det är lite sorgligt att såna ska behövas, att vi inte lär oss det genom generationerna.
Vi har alltid vinnlagt oss om att förklara för barnen varför vi satt de gränser vi satt, det finns alltid ett “därför att” med. “Jo, så gör vi, därför att…” och “Nej, du får inte göra det därför att…” och så en förklaring som barnet kan förstå. Och, det viktigaste tror jag, om barnet haft argument för varför man ska/inte ska göra det ändå, och det varit vettiga argument och skäl som håller – då har vi vikt ner oss.
I det här har det också funnits tydliga gränser, som de alltså förstått, och om gränsen överträtts (vilken unge testar inte bara-för-att?) så har konsekvensen varit konsekvent och tydlig och begriplig. Oftast har det varit ett förklarande samtal. Det har aldrig någonsin varit “Du slog Olle, därför får du inte använda din mobiltelefon på 14 dar” för de är inte relaterade. En rimlig konsekvens kan vara “Du åt ditt godis på onsdagen och då är det slut, då blir det inget på lördag.” – för de hör ihop.
Nu är våra barn stora, snart 18&20, och för ett par år sen sa äldsta “Mamma, TACK för att ni varit så stränga. Nu fattar jag varför. När jag ser andra som faktiskt inte kan uppföra sig.” Och nej, han var varken mutad eller hotad att säga det. 😉 Men han vet vilka sociala spelregler som funkar och vilka som inte funkar och kan välja själv.
Den lilla bieffekten av det här myckna samtalandet har varit att ungarna är precis ohemult bra på att argumentera. Så nu får vi öva på när det är läge att argumentera och när det är läge att vika sig – men här hemma gäller fortfarande att den som argumenterar bäst och förklarar tydligast vinner. 😉
Helt rätt 😀!
Håller helt med! Min syster och jag har ju förvisso samma föräldrar, men fått olika uppfostran. Jag var ganska fri och fick stort förtroende medan min storasyster var ganska hårt och strängt hållen. Kraven på henne var hårdare och hon slapp undan betydligt mer sällan. Idag är hon en ganska kall människa som har svårt att visa empati. Det är hårt att säga om sin egen syster, men så är det. Och det är knappast enbart hennes fel, jag tror det har mycket med hur våra föräldrar behandlade henne under uppväxten.
Detta är min favorit diskussionsfråga. Jag är mamma och förskollärare. Jag vet inte vad du utgår i från men jag tycker nog inte detsamma som du. Dagens föräldrar är inte de minsta stränga . Jag ser en generation av barn som knappt har några gränser alls. Barnen styr sina
föräldrar, kan inte hantera motgångar, har inga rutiner, inga regler och är otrygga. Det blir en fullkomlig chock för dem när de ska börja på förskolan.
Håller med om att gränser och regler måste finnas! Frågan är hur de efterlevs. Bestraffning och skäll fungerar inte, det är i princip omöjligt att göra det på rätt sätt (dessutom sker det oftast i affekt, vilket är dåligt). Så som Clara säger måste det ju finnas regler men man får lirka och ständigt tänka ut lösningar när problem uppstår.
Jag tänker att en stor del av det problemet, både eventuell brist på regler och trygghet samt dess möjliga motsats, där jag tänker mig onödigt auktoritära föräldrar beror mycket på att vi lämnar barn på förskola så tidigt. Man umgås för lite med sina barn och de fostras och formas av en barnflock med lika lite aning om livet för att sedan komma hem till trötta, stressade föräldrar som inte umgås tillräckligt mycket med dem för att veta hur man bäst kommunicerar med barn.
Fast de flesta barn är ju 1-2 år när de börjar förskolan, så att kräva att de ska kunna “hantera motgångar” och följa regler är kanske lite väl magstarkt? Kan jag tycka….. Lustigt att vi ser världen så olika, de flesta föräldrar jag känner är definitivt inte styrda av sina barn. Tidigare kommentarer handlade om ifall barn själva får bestämma om de ska ha vantar på sig, är det t ex sånt du tänker på? Jag ser det inte som att min son “styr mig” när han inte vill ha vantar på. Det är ju hans kropp. Han som eventuellt fryser. Hans val. Och det är inget problem för mig, men är jag då en sån förälder du menar som inte har tillräckligt med regler för sitt barn? (Vi har faktiskt inte så jättemånga regler, det handlar mest om att man inte slår andra, att man inte är oförsiktig med saker, att man inte kastar mat på golvet, osv).
True 🙂 Tycker ofta många säger nej till sina barn istället för ja, utan att fundera varför.
Jätteintressant och jag skulle vilja ha ett längre inlägg om detta där du utvecklar ännu mer!
Jag håller sååå med dig och måste rekommendera “Växa – inte lyda” av Lars H. Gustafson. Intressant läsning där gränser bland mycket annat diskuteras och där olika förhållningssätt vägs mot varandra. Olika situationer kräver lite olika angreppssätt men jag och min man strävar efter att ta vår treårige sons synpunkter på allvar och hitta lösningar som både han och vi är nöjda med istället för att vi som vuxna alltid bara ska bestämma för att så ska vara.
Den boken gillar jag också, jag brukar läsa den lite då och då när jag känner att jag förväntar mig lydnad istället för att försöka samarbeta med mina barn.
Visst ska man ha regler, men samtidigt så måste barnen få växa upp och lära sig att fatta egna beslut baserade på vad de tycker och känner.
Jag vill inte att mina barn ska göra vad som helst för att någon säger till dem, eller lockar med godis eller något annat utan jag vill att de ska fatta beslut på vad som känns rätt i magen.
Sen använder jag mutor och hot (eller förklarar vad som händer om de inte gör det jag ber dem om) också för i vissa situationer är det så jag måste göra.
Men jag är också tydlig till mina barn med hur jag vill att vi ska göra saker och att vi ska försöka sätt tillsammans på att lösa de situationer där vi kan arbeta tillsammans för att hitta lösningarna.
Någon skrev att de inte kommer ihåg att det lirkades med dem när de var små. Det gör inte jag heller, men min mamma minns det och påminner mig varje gång jag beklagar mig över min väldigt envisa 4-åring eller 7-åring som inte vill vara med på idrotten.
Det gäller att lära känna barnen och förstå hur de fungerar. Bara att lyssna (verkligen lyssna) och försöka förstå deras situation och vara tydlig med att du lyssnar på barnet så hamnar du i en helt annan situation och behöver inte vara “sträng” eller auktoritär.
Håller med. Barn som lyder alla tillsägerser utan att ifrågasätter lär sig bara att inte göra saken. Men när den sedan som vuxen hamnar i situationer där den själv måste avgöra rätt och fel har den inga verktyg för att ta det beslutet. Barn som har haft en öppen dialog med sina föräldrar om VARFÖR man inte ska göra olika saker eller måste göra vissa saker kommer mycket lättare reda ut situationer som vuxna.
Är föräldrar nu för tiden för stränga?!? Ha! Folk nu för tiden är fan de mjäkigaste föräldrarna någonsin!
Det är väl bra att föräldrarna inte är som de var för 50 år sen. Det måste ha varit väldigt jobbigt att vara barn då! Alldeles för auktoritärt och strängt, det vet man idag att barn verkligen inte hjälps av utan snarare stjälps.
Amen! Min pappa va jättesträng och auktoritär. Det har resulterat i en lydig, artig och väluppfostrad dotter som vrider ut och in på sig själv för att vara alla andra till lags. Det tog många år innan jag lärde mig att stå upp för mig själv och inte ta någon skit!
Min erfarenhet som lärare är att alla barn vill hjälpa till om möjligh
Om möjlighet ges skulle det stå.
Förstår hur du menar; min pappa var för sträng och körde med “för att jag säger det”, vilket gjorde att jag inte lärde mig att argumentera eller resonera. Lagom “sträng”, är väl bäst, beror på hur man definierar. Regler och konsekvens behövs och är så att vuxna faktiskt många ggr förstår mer/bättre än barn. Men viktigt att barnen ändå kan förstå hur den vuxne menar.
Blir mörkrädd över din “okunskap ” och ovana med barn och barngrupper. Har du varit med en dag i en mellanstadie klass. Jag lovar att du skulle uppdatera ditt inlägg efter det och att det inte skulle se likadant därefter.
ALLT är inte svart eller vitt. Fortsätt muta ditt barn när det ska uppföra sig som du förväntar dig och sätt på musik och ha kul när ni ska städa. Hoppas att dina barns blivande lärare använder samma metoder. Hur ska denne annars kunna motivera?
Absolut inte genom att vara sträng (vilket du antyder är jätte negativt) men allt kanske inte måste vara roligt jämt? Ibland måste barn göra som vuxna säger ändå. UTAN godis…
Bra skrivet! Tror inte heller på mutor och lirkande. Belöningen däremot – efter något bra barnet gjort, städa t.ex, kan man t.ex belöna med biobesök, en fika eller så. (hur stor belöning anpassad efter hur stor insats) Då lär sig barnet att städa för att det behöver städas inte för att få en muta. Ibland kan man bestämma innan att nu ska vi städa och sen ska hela familjen gå ut och äta som belöning. Mer som en uppmuntran än muta.
Sätta på musik när vi ska städa gör vi hemma. Jag gillar att städa då. Det gör de inte i skolan. Mina barn uppför sig bra i skolan för det har jag förhört mig om. De klarar att ha olika regler i skolan och hemma. I och för sig har de tinte heller varit rörigt i deras klasser varken på mellanstadiet eller annars. De har haft bra pedagoer som samarbetat med oss föräldrar.
Ännu en fyrkantig lärare, ”Ibland måste barn göra som vuxna säger”.
Som om skolan och era förlegade metoder skulle vara ett föredöme, något som vi föräldrar skulle vilja ta efter.
Läroplanens värdegrund och uppdrag ser fint ut på pappret. Däremot efterlevs den inte IRL.
Jag är så trött på lärare som tror sig ha rätten att sätta sig över barn, få dem att lyda.
Det är skillnad på att vara en chef och att vara en ledare. Chefen har en uttalad makt som hen älskar att utöva. En chef är någon som talar om för dig vad och hur du ska göra något.
En ledare däremot är någon som du vill följa, någon som du respekterar för att hen respekterar dig. En ledare ser till individernas personliga förutsättningar och är noga med att lyfta dessa oavsett vilken befattning eller uppgift den är satt att lösa. En ledares främsta uppgift är att inspirera och att själv gå i täten.
Vad barn behöver är vuxna som vågar leda, inte chefer som sätter sig över dem. Vem vill du vara i din roll som lärare och förälder?
Tycker att du har skrivit en väldigt bra text om barnuppfostran. Speciellt “att älska dem mer än de gjort sig förtjänta av” (låter bekant…). Tror att ni genom era beslut och livsval har möjlighet att GE era barn av er TID. Läste i kommentarsfältet om “föräldrakurser i Växjö”. Låter ypperligt! Med tre vuxna barn, kan jag i backspegeln önska att vi hade fått gå den kursen. Det gick ändå, men mer stöd hade varit positivt.
håller med. (Dock är det ju ibland svårt att leva som man lär.. )
Vill gärna rekommendera en bra bok: “The Continuum Concept” av Jean Liedloff. Hon har studerat hur olika ursprungsbefolkningar agerar föräldrar/barn, vuxna/barn. Väldigt intressant, tror vi har en hel del att lära från dessa människor!
Jag vet inte var alla de där auktoritära föräldrarna som du ofta pratar om befinner sig, Clara. Jag har ingen erfarenhet av föräldrar som ryter åt sina barn, eller beter sig väldigt strängt – i alla fall inte offentligt. Beklagligt nog far barn fortfarande illa, men samhället har aldrig varit lika barncentrerat som nu. Jag kan tänka mig att föräldrar kan ha svårt att få tid över till att umgås kravlöst med sina barn. Jag ser föräldrar som stirrar ner i sin smartphone istället för att lyssna på barnen som söker kommunikation och även att det materiella har tagit allt för stor plats. Men det där med stränga och barska föräldrar? Vad menas med det? Är en förälder som bestämmer när barnen ska gå och lägga sig, som ser till att tänder borstas och att rum städas autkoritär? Tror säkert att de finns de som skulle tycka det är fascistiskt med regler över huvud taget. Jag vet att jag har väldigt svårt för barn som inte tål den minsta lilla motgång, som ständigt kräver uppmärksamhet och som titt som tätt får utlopp och börjar gråta och skrika. Tål det vare sig hos vuxna eller barn. Jag har i hemmet fått mycket kärlek och stort utrymme för kreativitet. Jag har också följt regler som grundats på konsekvent kommunikation. Kan inte minnas att någon mutade mig eller lirkade med mig. Varför inte vara direkt med barnen om man respekterar deras intellekt och integritet? Skulle jag muta min sambo, eller lirka när det är dags att städa eller ta ut soporna? Nej. Jag skulle heller inte börja skrika och hota med skamvrån. Att följa regler är också en del av att utveckla sin empati och visa respekt mot andra.
Kunde inte skriva det bättre själv. Håller med till 100%
Mycket bra formulerat! Jag håller helt med! Försökte också formulera mina tankar i en kommentar, men fick liksom inte med allt i detta omfattande ämne! Jag undrar också var de stränga föräldrarna finns. För inte är det väl att säga till sina barn? Är vi verkligen stränga då?
Så bra skrivet Sofia!!!
Alltså, exakt så är det! Mycket bra skrivet!! Tycker tvärtemot vad Clara skriver, att det finns alldeles för många barn som totalt bestämmer över föräldrarna o det är helt snett i min värld!
Så bra skrivet! Håller fullständigt med!
Så bra du formulerar mina tankar 😉
Jag håller också med till hundra procent! En aspekt vi ofta verkar glömma bort när vi diskuterar barnuppfostran är att barn inte lever endast i sin kärnfamilj. De träffar andra människor i skola, på dagis, i butiker och på kommunala transportmedel och måste därmed kunna behandla de människor de möter m respekt och hänsyn. En stor del i att uppfostra vagn är således att få dem att förstå hur de ska samspela med andra på ett trevligt sätt. Om man inte gränssätter och markerar, kommer barnet inte att förstå hur man respekterar andra och tar hänsyn till deras behov. Jag önskar att fler barn fick öva sig i tålamod och empati för sina medmänniskor.
Det här var så bra skrivet, på pricken vad jag tänker!
Mycket bra skrivet! (Men känner mig frestad att hota med skamvrå nästa gång min man skjuter upp sin del av städningen… 😉 )
Jag är uppvuxen med en mamma som var väldigt auktoritär mot mig. Vi hade en väldigt dålig relation fram till jag flyttade hemifrån efter gymnasiet – vi bråkade jämt, jag kunde inte acceptera hennes “därför att jag säger så” och hon klarade inte av att diskutera saker med mig. Idag när jag är vuxen så har vi en bättre relation, men jag håller fortfarande ett stort avstånd mellan oss rent känslomässigt. Jag önskar att vi hade kunnat prata om saker mer när jag var yngre istället för att hon bara bestämde – för det passade alltid bara henne.
Alltså, det där kände jag var ett ganska provocerande inlägg. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför. Men jag skulle behövt lite mer utförlig förkaring kring vad du menar, antar jag. Det kändes för lättvindigt att bara säga att du tycker det är fel att vara sträng som förälder. Vad definierar vi in i det? Jag tycker det är jätteviktigt att ha regler hemma och att vara konsekvent, dvs barnen ska känna sig trygga i vad som gäller hemma. Och regler, som tex att man äter upp maten innan man får efterrätt eller att man inte går från bordet utan att få det, ska följas. Lite gnäll från barnet ska inte göra att förälderna ändrar och ger med sig. Hur ska det i så fall lära sig att lyssna på andra och visa hänsyn, om det är van att få som det vill bara det gnäller lite. Sådana barn vill inte jag ha iaf. Men sen kan man ju välja själv hur man säger det. Det behöver ju inte vara genom att bli arg såklart, det finns det ju ingen anledning till. Men jag tror att man skapar trygga barn genom att sätta ramar och gränser. Barn är bara barn och faktiskt inga vuxna. Det måste vara vår uppgift som föräldrar att hjälpa de klara av livet. Och så brukar jag faktiskt inte behandla andra vuxna. Det skulle nog inte vara så uppskattat. Utveckla gärna hur du tänker kring alla kommentarer du fått. Detta är ju ett jättespännande ämne! Jag tycker du bara skrapade lite på ytan. Och alla kan vi lära av varandra!
Att behöva äta upp maten är en dum grej om man vill ha barn som faktiskt slutar äta när de är mätta. Min unge äter tills han är mätt och det känner han bäst själv.
Håller helt med!
Alltså, jag håller helt med Maja, inte Fia! 🙂 Sen måste man ju inte alltid äta upp allt på tallriken, men äta så mycket som man kommer överens om. Skulle min dotter få välja helt själv hade hon tynat bort! 🙂
Ett sätt att lära dem att lyssna och visa hänsyn, som jag tror kan fungera lika bra som att vara auktoritär och tvinga igenom sin vilja, är att lyssna på barnet, förklara sin egen ståndpunkt och sedan kompromissa sig fram till en lösning som funkar för båda. Så länge barnet inte vill något destruktivt utan bara har en annan uppfattning än du funkar det i regel utmärkt. Och om du inte kan motivera dina regler så att barn när de lärt sig att förstå någorlunda kan begripa vad du menar, då ska du nog tänka igenom de regler du har.
Förlåt men hur menar du med att barnet inte får gå från bordet innan det får tillåtelse att göra det? Låter skumt.
Håller med dig Maja! Och Mimmi: önskar att min man fått lära sig som liten att inte hasta från matbordet, då hade han i vuxen ålder kanske inte klivit upp så fort han svalt sista tuggan (och börja duka bort) jag blir så stressad! Att äta är även ett tillfälle att umgås.
Håller med Fia! Har aldrig förstått vuxnas regler kring “äta upp allt på tallriken”. Har själv blivit utsatt för det, både som barn i hemmet och i skolan. Det är väl ett auktoritärt förhållningssätt omkring något som inte är livsviktigt. Vi vill väl skapa trivsel omkring måltiden, inte traumatiska upplevelser för resten av livet?!? Tror inget svenskt barn “tynar bort”, för att man inte “tvingat dem att äta”.
Matsituationen skall aldrig föregås av tvång. Inga barn idag i Sverige svälter ihjäl. Vi ska lära barn att känna när man är mätt inte att äta upp. Än värre är det om det är vi vuxna som lagt upp portionerna och sen säger ät upp. Ser detta allt för ofta i mitt arbete. Vad lär vi barnen då?! Och om vi ser det ur barnfetma synvinkeln….ska vi verkligen lära barn att ständigt tänja ut magen för att klara äta upp allt?
Och låter vi små barn ta maten helt själva lär de aldrig orka äta upp, tro mig jag vet 🙂
(Mamma till tre 16, 14 och 5 år och förskollärare)
Alltså jag måste nog förtydliga detta med att man måste äta upp maten. Innan man får efterrätt, skrev jag. Det är en regel som gäller hos oss och den funkar superbra. Inget av våra barn känner sig tvingat, men oftast vill det ju ha tex en glass efter fredagsmiddagen. Och då slinker maten ner. Det där med att gå från bordet gällde bara att man inte får gå direkt, utan man måste FÅ lov att gå. Annars skulle ett barn bara springa iväg direkt och det andra bli jättestressat och inte äta färdigt. Våra killar är så pass tävlingsinriktade så det har vi löst så. Men alla måste ju anpassa sig efter sina barn, som alla är olika individer. Kanske skrev jag det luddigt sist. Eller så är vi bara olika.
Äta upp all mat bäddar för övervikt. Men vill man ha en tjockis så är det klart att man ska fostra bort den naturliga instinkten att känna sig mätt. Två miljarder människor är för feta det ska man kanske tänka på och inte locka ge budskap att efterrätt är en belöning för att man har ätit sig övermätt och överviktig.
Antar att du Maja menar att om ett barn lämnar mat (hen själv tagit för sig) och skyller på att hen är mätt, då borde rimligen heller inte efterrätt få plats? Att barn ska lära sig att hellre ta små portioner och ta om om det behövs än att vräka på mat och sen lämna. Har barnet tagit och ätit lagom med mat så det helt ok med efterrätt sedan. Menar du så? Så tänker jag.
Herregud vad det tydligen går att tolka in i en text. Ja Maria, jag vet att övervikt är ett stort problem världen över. Och jag anser inte heller att man ska lära bort mättnadskänslan. Det var liksom inget i mitt första inlägg som syftade på att vi tvingar våra barn att äta hur mycket mat som helst och att de absolut måste äta upp. (Vi äter en bra varierad kost med mycket vegetariskt (jag äter inte kött) och jag tror att det är bra om man smakar på allt för tillslut lär sig kroppen att tycka om det och våra barn har inte tillstymmelse till övervikt.) Men alla är olika, som jag skrev förut. Och alla metoder funkar inte i alla familjer.
Och ja Anja, skönt att någon förstod mig! 🙂
Jag tycker inte alls det är “viktigt att ha regler” hemma. Jag formulerar sällan min uppfostran i regler, men resultatet blir förhoppningsvis detsamma ändå, eftersom jag förstås vägleder mitt barn och ibland dessutom fysiskt hindrar honom eller tvingar honom när det gäller viktiga saker. “Regler” för mig låter som om det är viktigt att ha en slags lista med fasta formuleringar på “såhär gör vi/gör vi inte hemma”. Men återigen så handlar det kanske mest om hur man tolkar ord? Ofta upplever jag att man argumenterar mot andra, men när man väl försöker förklara i detalj vad man menar så visar det sig att man tycker rätt lika 🙂
Angående mat så är det ju så vansinnigt olika från barn till barn! Mitt barn har varit väldigt kinkigt och struligt vid matsituationerna, så där har vi verkligen fått begränsa oss till att bara hålla fast i det viktigaste (att vi inte gillar att han kastar med maten). Att äta upp ligger lååååångt ner på prioriteringslistan för oss 🙂 . Vi tvingar honom inte heller att smaka (men uppmuntrar såklart). Ibland får han sitta framför tv/dator och äta i stället om han vill. Vårt största fokus ligger på att ha en trevlig stund vid matbordet, och att han ska få i sig så mycket mat som möjligt. Hade vi haft ett mer matintresserat, och normalviktigt barn, så hade vi förstås haft helt andra förutsättningar för att uppfostra vid matbordet, just nu ligger det lite på is. Så ja, som sammanfattning är det ju oerhört ofta så, att det som funkar för en familj, funkar sämre för en annan.
Hej Klara!
Det kändes verkligen i mitt hjärta när jag läste detta. Jag tror mig förstå vad du menar. Jag har tre barn varav en har autism. Det har tagit tid att inse att man är en “annorlunda” familj. Att man behöver göra annorlunda när man “uppfostrar” vårt barn med autism. Och att det är mer än okej att vara annorlunda! Han är högfungerande och har ingen utvecklingsstörning. Första utmaningen i samhället var att folk skulle acceptera att vårt barn tänker och agerar annorlunda. Han ser ju “normal” ut. Många är av åsikten att han behöver hårdare uppfostran eller smisk/stryk. Dom tvivlar på oss som föräldrar. Jag vet att mina barn inte mår bättre av strängare föräldrar. Jag tror på morot istället för piska. En torsdag morgon ville min äldsta inte gå till skolan. Jag kunde då antingen säga att då blir det ingen ridning (dra in lördagsgodis eller dylikt) eller kunde jag säga om du går till skolan så kan vi åka på bio och fira att du tog dig till skolan trots att du var så less och trött på det. Jag valde den senare. Eftersom jag sååå många ggr gjort misstaget att välja första alternativet (pga av stress och trötthet) som bara leder till bråk, tårar och sämre självkänsla. Mitt barn tog sig iväg till skolan, glad över att vi skulle gå på bio. Vi gick på bio och mitt barn lärde sig att hen är stark och klarar saker trots att det känns pest. Självklart kan man inte gå på bio varje gång, men man kan på något sätt ge “morötter” eller som du skrev lirka. Tillslut tror jag känslan av att lyckas med något trots att det känns jobbigt ofta kan räcka. Vi ger ju oss själva belöningar. Genom att t ex unna oss tulpaner på fredagen, baka nåt gott, bläddra i en tidning när vi fixat tvätten, promenad i solen osv. självklart ska också våra barn få belöningar och känna att vi föräldrar älskar dom hela tiden (arga, ledsna, glada, busiga, fnittriga, fjantiga, tjuriga osv)!
Åh så härligt att höra att det finns fler i min situation. Precis, hjälpa att t sig igenom o belöna sig själv. En milkshake efter städningen!
Läser från en kommentar här i fältet om en kurs i föräldraskap och det verkade jättebra! Mindre curling och mindre auktoritärt föräldraskap men mer av kärlek och aktiva föräldrar som är närvarande o.s.v. Jag tror att mycket av våra mindre lyckade insatser som tillitsfulla föräldrar beror på stress och fel prioriteringar i våra liv. Det leder till att våra barn får ta mycket som hade kunnat undvikas. Det kan krävas ganska mycket mod att gå emot eller bryta normer som man anses ska följa i vårt samhälle i dag. Alla ska arbeta heltid, alla barn ska börja på förskola från ett års ålder eller helst tidigare. Vi ska ha hemmet och fritid på en hög materiell nivå o.s.v. Stressen och utmattningssyndrom har blivit en av våra folksjukdomar. Det kommer in rapporter om att många barn under fem år går på antidepressiva tabletter och har stora sömnproblem. Jag tycker att man ska göra allt man kan för att kunna finnas till för sina barn. Allt man kan för att prioritera i livet så att man minskar på stress, äter hälsosamt och försöka hitta balans. Tänka på att lägga undan skärmar då och då och göra något helt annat. Umgås! Barnen tar efter. Det sker så automatiskt. Den omedvetna socialisationen. Den som vi efter några år som föräldrar kan se att vi borde ha gjort något åt men att det då redan har skett.
Funderar, och läser lite kommentarer, och tänker på mig själv som förälder, och landar i att jag tror det handlar om engagemang. Jag tror föräldrar kan vara på många olika sätt, men när man är sträng mot barnen för att man inte orkar engagera sig i dem (jag hamnar där ibland) då blir det bara fel. Är jag däremot engagerad och i kontakt med allt positivt jag känner för mina barn så kan det bli bra lite oavsett vilken taktik jag har. Ibland behövs stränghet, men har jag också kärlek och tålamod och flexibilitet så blir det bra. Jag tycker också att jag är för slapp och osträng ibland. Men problemet då är också brist på engagemang, att jag inte orkar, att jag är fokuserad på något annat.
Så… barn behöver vårt engagemang och vår kärlek och vår respekt. Har man det kan man lyckas med både stränghet och frihet under ansvar.
Theresia! Sååå bra skrivet! Där satte du fingret precis på vad det oftast kommer an på. Engagemang! Exakt så!
Där känner jag verkligen igen mig. Det är när orken tar slut o engagemanget brister, det är då det blir fel. Bra skrivet! Ord som jag ska ta med mig! Tack!
Theresia: så fantastiskt bra skrivet!!! Läste Klaras inlägg och tänkte att det står mycket bra, läste kommentarerna och tänkte att det finns en hel del konstruktiv kritik och relevanta synpunkter. Och så läste jag det du skrivet och kände poletten trilla ner och att du skrivit det jag inte riktigt kunnat formulera själv, TACK!!
Nej nu förstår jag inte riktigt vad du menar? För det första vad innebär “sträng”? Och om allt var så svart eller vitt som texten antyder så vore det väl inga problem. Självklart så ska barnen mötas med kärlek och respekt, kan inte se att det krockar med att man samtidigt ställer lite krav och sätter upp regler och ramar. Jag tror på att man som barn kan känna trygghet i att veta vad som gäller. Och att “lirka” med varje barn går nog knappast för den stackars läraren som får som uppgift att ensam försöka bemästra en klass och samtidigt kunna göra sitt jobb att lära ut. Jag tycker du gör många kloka inlägg Clara och jag älskar din blogg! Men det här inlägget kändes väldigt slarvigt formulerat och väldigt väldigt luddigt. Hoppas att du kan utveckla det lite mera. För du ville väl inte bara provocera?! 😉
Älskar oxå Claras blogg, men håller m om din kritik ovan, Birgitta!
Håller med! Och vill få mer definition på vad du menar Clara!
Bra skrivet!
Kan bara varmt rekommendera boken: Fem gånger mer kärlek <3
Hej!. Visst är det kasst när stränghet kombineras med avsaknad av kärlek och kommunikation. Men varför måste man skälla för att ha regler? Kan man inte vara snäll och sträng på samma gång? Kombinera krav med kärlek, tid och prat? Måste det ena utesluta det andra?
Så himla klokt sagt. Tack för dina texter som får en att tänka, fundera och sätter ord på saker man ofta tänkt på.
Funderar lite på att det är svårt för lärare att lirka och samtidigt lära ut. Jag tänker att det är vad deras jobb går ut på. Att lirka och locka till att elever (vill) lär sig saker. Och att man som förälder lirkar med sina barn betyder ju inte att dom behöver blir lirkade med extra mycket i skolan. Barnen blir ju äldre. Bara för att jag behövde lirka och locka med godis när min dotter var mindre (gick på dagis)och skulle ta medicin betyder ju inte det att hon fortfarande(går i skolan) inte kan ta medicin utan att få godis. Nu tar hon den lätt som en plätt. Om jag däremot “tvingat” henne kanske hon haft stora problem med att ta medicin idag? Det jag lirkar med idag behöver kanske inte lirkas med imorgon.
Vilken jättefin tanke – att det man lirkar med idag slipper man lirka med imorgon. Håller helt med!
Åh! Precis så! Så fint formulerat! Jag tror att de flest av oss har något sådan skräckminne av medicin som tvingats ner och resultaterat i kräkning eller mat som skulle ätas upp oavsett vad en tyckte om den(svampsoppa på förskolan för min del, hatar svamp idag). Jag vill inte att mitt barn ska ha sådana minnen av mig. Det handlar ju inte om att låta barnet göra farliga saker mot sig själv eller andra utan om att inte styra och ställa när det inte finns behov av det. Och om en anser att det finns behov så kan en kanske tänka en extra gång vems behov det faktiskt är.
Du är för himla klok du!
Jag har med egna erfarenheter kring min barndom sätt att en hård och sträng attityd inte leder någonstans. Tvärtom så anser jag att det har en hämmande effekt, man blir livrädd för att göra fel. Vi läxar inte upp våra barn med hårda ord och sträng attityd, för vi vill inte lära dem att det är rätt väg i livet. Vi pratar istället ofta om olika situationer och vad dessa kan få för konsekvenser osv och det upplever jag fungerar bättre än att skrika Och bli aggressiv. Men alla är vi och kommer förbli olika så även våra åsikter! Tur är väl det;)
Tror inte föräldraskapet behöver fler pekpinnar om vad som är rätt och fel. Tror också att alla göra så gott de bara kan och av kärlek till sina barn. Oavsett vilket förhållningssätt man har sin uppfostran.
Håller med! Jag låter mitt barn gå ut och känna hur det känns ute utan jacka och skor. Slutar alltid med att han vill ha dem på sig.
Förstår dina åsikter och håller med om del. Men, hur får man på en tvååring kläder när hen bara står och viftar och puttar undan mig när man ska gå från förskolan utan att vara sträng? Att gå ut utan jacka och skor är ju liksom inget alternativ innan sommaren. Jag undrar för att jag faktiskt vill veta, jag vill inte vara så sträng och skällig, men ibland ser jag inga alternativ.
Låt barnet gå ut utan jacka och skor. Hen kommer inte gå långt innan hen ber om kläder.
Jag brukar låta min dotter välja jacka, då bli det roligare helt plötsligt. 🙂
Ibland funkar det att sätta sig i trapphuset eller precis vid ytterdörren, då märker de att det är kallt och vips är det helt okej med ytterkläder :-). Sen har jag faktiskt cyklat hem med sonens skor i cykelkorgen någon gång, han hade strumpfötterna inne i overallen….
Annars funkar det ibland att locka med någon rolig lekpark, eller “leka” på kläderna, t ex låtsas att foten är ett tåg som ska köra in i tunneln (byxbenet på overallen) osv….. Och ja, ibland blir det “tvinga in skrikande unge i overall”, men den slipper man ju gärna…
Undrar hur jag kommer att vara när jag väl fått min första. Är gravid just nu 🙂
Kika gärna in till min blogg!
Helt inne på samma spår! Har en snart 3,5 åring och 1,5 åring själv. Läste för någon vecka sedan “Med känsla för barns självkänsla” Underbar bok!
Jag fick så många bra tips och hjälp att kommunicera och förstå mina barn. Verkligen ett bra verktyg att utmana och växa i sin föräldraroll. Många saker går smidigare här hemma, och bäst av allt: 3,5 åringen har blivit en fena på att berätta sina tankar/behov/känslor som liksom har gjort att vi lärt känna varann på en djupare nivå. Och det går åt ju båda hållen, jag försöker bli bättre på att berätta mina tankar/känslor för barnen. Oj, kan fortsätta hur länge som helst, men iaf. Verkligen underbar och givande bok!
Jag pluggar till distriktsskötetska och har precis läst lite forskning kring föräldraskap som visar att auktoritära föräldrar skapar räddhågsna, osäkra barn som får svårt att fatta beslut och lägre socialkompetens. Låtgåföräldrars barn får svårt att hantera krav och motgångar. En kombination av mycket kärlek och relativt höga förväntningar på sina barn verkar vara en gyllene medelväg för att skapa barn som med empatiskförmåga somprestetar bra i skolan och blir socialtkompetenta.
Åh, vad jag känner mig trött på den här typen texter. Som shamear oss föräldrar som gör precis så gott vi kan och älskar våra barn så att hjärtat värker. Det finns inget barn eller familj som är den andre lik. Det som funkar hos dig kanske inte funkar hos andra. Jag tror alla människor blir gladare av att slippa onödiga konflikter men det finns ju dem som är nödvändiga också.
På samma sätt som Clara kan ha åsikter om politik eller heminredning måste hon väl kunna ha det om barnuppfostran utan att för den skull kränka alla föräldrar som inte delar hennes tankar? Sedan är det också en konstig idé att man skulle bli en bra förälder för att man älskar och gör sitt bästa. I så fall skulle vi aldrig ha skilsmässor (folk älskar väl och gör sitt bästa även i sina äktenska) tex? Människor kan väl också göra fel när de tror sig göra rätt, oavsiktligt skada osv. Jag har en liten son själv, och jag uppskattar att människor som Clara vågar ta bladet från munnen och kritisera föräldraskap. Då kan jag förhålla mig till det, ibland se fel jag själv gör och korrigera om det jag läst verkade vettigt.
Naturligtvis får man lov att ha en åsikt men sim förälder idag kan du inte vinna och aldrig göra rätt. Du hämtar för tidigt eller sent på dagis, du har storasyskonet på dagis medan du är hemma med bebisen, du är för sträng eller nej, du curlar för mycket! Naturligtvis kan man diskutera barnuppfostran men jag upplever att den här typen av ensidiga texter snarare får föräldrar att må dåligt än hjälpa till. DU är den bästa föräldern åt ditt barn och det är väldigt få barn som far illa av för många eller för få regler. Alla familjer är olika, du kan inte vänta dig att ett barn i en familj på 15 har samma rutiner och regler som en på 4. Man behöver lirka 90% av alla konflikter med en treåring men det funkar ju inte med en sjuåring? Ingen vanlig förälder är expert på barn, men de är experter på SINA barn!
Jag håller med Lena. Gärna en diskussion, men då med utgångspunkten att man är nyfiken och intresserad på andras (annorlunda) föräldraskap, snarare än att man står med pekpinnen och dikterar hur fel andra gör. Det paradoxala är ju att det dessutom “klagas” på att föräldrar idag är så osäkra!! Hm. Ja, undrar var det kommer ifrån?
Såhär skulle jag önska att man diskuterade föräldraskap: “jag tänker si och så. Hemma hos oss fungerar x och y. Men jag hör många som pratar om att det är viktigt med z och w, jag är nyfiken på hur ni tänker? Hur gör ni i en situation där a och b händer….” osv. Så att vi slipper pekpinnarna.
För övrigt håller jag med Clara i själva budskapet, men det är hur det förpackas och levereras som kan bli väldigt tröttsamt.
Bra skrivet! Håller helt med. Tror att frihet under ansvar skapar ansvarstagande personer som har lätt att hantera både sina egna känslor och andras. Jag tror dock också att små barn behöver tydlighet. En 2 åring kan inte bestämma vad mamma/pappa ska laga för middag eller när det är dags att gå och lägga sig osv. Att kräva för många beslut av en liten tror jag bara leder till frustration som blir jobbig för alla.
Det är klart att man ska vara varm och kärleksfull mot sina barn!
Det behöver inte vara samma sak som att inte vara tydlig och sätta gränser.
Som förälder är jag en auktoritet i mitt barns liv och det är mitt ansvar att hon mår bra. Ibland innebär det att jag gör henne både arg och frustrerad genom att säga ifrån, och ibland vara sträng. Inte på ett elakt sätt, och självklart pratar jag med henne om saker. Och öser kramar och kärlek varje dag.
Alla “nej” och “stopp” är gränser vi satt upp för att skydda henne, och ibland får man ju välja att lirka men lika ofta finns ju inte tiden till det med små barn som vill pilla på ugnen/eluttaget/klättra ur barnstolen.
Barn är inte vuxna i miniatyr, de är barn utan de nödvändiga erfarenheter vi vuxna har som hjälper oss att klara oss i vardagen.
Kärlek och gränser, ramar och kramar, allt behöver finnas med. För mig finns både stränghet och lirkande i det spannet.
Jättebra skrivet, håller med dig Malin. Gillar särskilt formuleringen att barn inte är vuxna i miniatyr, utan saknar de erfarenheter vi vuxna har. Precis så kände jag då jag läste Claras inlägg, även om jag inte hittade formuleringen.
En sak som jag ofta tycker är problematisk nu du diskuterar sådant här Clara, är att du ser allting så svart och vitt. Det är likadant när du diskuterar curlande. Givetvis ska barn omslutas av oändligt mycket kärlek och respekt. Men jag ser inte att det tvunget utesluter att en förälder är sträng ibland? Som någon skrev nedan visar forskning på att det inte är bra att vara för långt åt någotdera håll.
Jag tycker att det är viktigt att barn lär sig att respektera gränser och regler. Jag tror många problem med barn och unga är att de blir alltför vana att få som de vill, vilket bara är att göra en stor björntjänst. Vad lär vi ett barn när vi måste muta hen för att hen ska lyda en regel? Jag tycker inte alls att kärlek och måttlig dos av stränghet måste krocka. Som Malin skriver nedan, “Barn är inte vuxna i miniatyr, de är barn utan de nödvändiga erfarenheter vi vuxna har som hjälper oss att klara oss i vardagen.” Genom att mina föräldrar kunde vara lite stränga mot mig ibland lärde jag mig att vissa saker behöver man bara göra utan att nödvändigtvis vänta sig en konkret belöning.
Bra skrivet, håller med!
Så otroligt bra skrivet!
Mitt i prick!
Som mamma till tre är min erfarenhet att man gör barnen en björntjänst om man som förälder inte tar konflikter med barnen och inte vågar uppfostra dem. De barnen som inte lär sig vissa regler och att man ibland ska göra som man blir tillsagd får det rätt tufft med kompisar när de kör på och förväntar sig att alla ska ställa upp på deras vilja. Istället för att lära sig ett bra beteende hemma där föräldrarna tar smällen blir det istället förskola, skola och kompisar som får lösa dessa konflikter. Kompisarna väljer bort att leka med barn som inte lärt sig att ta ett nej och som sätter sig i första rummet hela tiden.
Håller verkligen med dig! Har upplevt situationer med en kompis som förväntade sig att genom tjat få ett nej till ett ja, hos mig. (Vi var i tonåren) Hon hade lärt sig hemma att det fungerade. Jättejobbigt för oss båda. Jag blev irriterad och hon frustrerad och ledsen.
Om man aldrig visar barnen att man själv har behov kanske de sätter sig i första rummet. Krav kan ställas utan stränghet. Förvånansvärt många barn hjälper inte till. Men barn hjälper till om man förklarar och visar att mamma och pappa blir trötta av att göra allt själva. Och barn är inte inkompetenta. Med vägledning kan de tidigt dammsuga och laga enkla middagar. Det kräver tankearbete men de sätter inte sig själva främst med sådan fostran, däremot lär de sig att föra en dialog om behov och känslor.
Bra skrivet! Man ska möta alla i ögonhöjd, oavsett ålder. Allt annat är diskriminerande och kränkande. Barns rättigheter är så begränsade i samhället redan, hemskt när de inte tas på allvar och respekteras i hemmet heller. Usch för stränga föräldrar! Uppfostran är inte att vara auktoritär. Det är samarbete, med någon som har färre rättigheter, erfarenheter och kunskap än en själv.
Med vänlig hälsning, fritidsledaren.
Ibland undrar en ju hur läskunniga folk är. Självfallet kan “frihet under ansvar” tolkas på många olika sätt men ordet ansvar indikerar väl ändå på att barnet måste ta eget ansvar också, oavsett metoder vi föräldrar använder.
Är också trött på ordet curlande och upplever rent allmänt att det är väldigt få som curlar sina barn så pass mycket att barnet inte någonsin kan ta ansvar överhuvudtaget. Att säga till sitt barn är väl inte heller att vara sträng, kan inte tänka mig att Clara t.ex låter sina barn slå deras djur (eller varandra), eller kommer acceptera att barnen är eller säger elaka saker till andra, i rädsla av att vara “sträng”. Jag kan bara HOPPAS att mitt barn ALLTID kommer fråga, undra och ifrågasätta hur, vad och särskilt VARFÖR. Oavsett vem som talar, såvida mitt barn genuint undrar. Och blir mitt sk “uppkäftig”, “respektlös” eller “otrevlig” i den bemärkelse att hen påverkar någon individ negativt så hoppas jag innerligt att Jag kommer fråga VARFÖR hen gör si och säger så. Och att jag sedan kan överösa henom med massor av kärlek och bidra med hjälp och stöttning. Jag förknippar sträng med känslomässig avsaknad, inte att ha gett mig frihet under ansvar. (Och en har väl haft en vardera förälder)
Ååh jag behöver hjälp! Är nybliven gudmor och undrar om någon har bra tips på doppresent? Är inte så förtjust i tanken på smycken eller silverbestick utan vill att det ska vara något som verkligen går att använda! Kanske något med sport eller aktivitet? Någon som har en bra idé?
Sagoböcker! Porslinsservis går att använda i många år. En trästol i barnmodell? Använde min i 25-årsåldern som nattduksbord 🙂
Vissa människor tror nog att barn är en egen art, långt ifrån oss vuxna. Barn är också människor och ska behandlas som människor. Gyllene regeln åter igen, är det ok att göra så här mot en jämnårig? Om svaret är ja så kan en applicera det på barnet.
Jag vill i samtliga relationer jag har vara tydlig, oavsett om det kommer till mina barn, min man eller vänner och kollegor.
Bra text!
Den gyllene regeln är bra tycker jag också men det finns en massa situationer där den inte kan appliceras på förälder/barnrelationen. Se exempel ovan.
Jag håller som vanligt med dig i allt Clara men jag tror att den “stränghet” som många efterfrågar inte är “stränghet” så mycket som vuxenansvar. Ett exempel: När barn och deras föräldrar kommer till parken på morgonen (jag har jobbat länge i förskolan) en krispig januaridag och barnet inte har vantar på sig och föräldern säger till mig: “Hen vill inte ha vantarna på sig”, då saknar jag vuxenansvar. Att ta ansvar kan i den här situationen få som konsekvens att barnet blir argt och ledset (om inget lirkande fungerat) men om vantarna skall på eller av är inte barnets beslut att fatta. Detta av uppenbara skäl så som att barnet riskerar att förfrysa händerna, att vi vet att barnet kommer få ont och bli ledset om en stund och att barnet inte kan delta i leken. Jag tror absolut inte på regler och tillsägelser för reglernas och tillsägelsernas skull. Men det är inte farligt för barn att vuxna bestämmer vissa saker och ibland tycker jag mig se att föräldrar är rädda för att vara vuxna….
Varför kan föräldern inte strunta i att tvinga på vantar, och plocka med ett par som barnet kan få när hen börjar frysa? Alla människor verkar ju lära sig varför man ska ha ytterkläder ändå, småningom, så barnet kan väl få pröva på utan och komma fram till svaret själv. Förstår att alla inte tänker så, men gissar att föräldrarna i fråga gör det.
Håller med dig Elin!
Jag tycker att vantar är en struntfråga, man förfryser sig inte så lätt. Jag frös själv inte förrän jag var en bra bit upp i tjugoårsåldern och då var det min man som påpekade att mina händer var kalla och då blev jag medveten. Har gått många vintrar utan vantar och inte förfrysit mig. Man kan ha vantar med sig och sätta på sig vid behov. De flesta är nog trots allt inte som jag utan känner väl när de fryser.
Svarar egentligen ovanstående kommentar, men barn får väldigt lätt köldskador på sin sköra hud.. Går inte att jämföra med en vuxen.
Jag förstår hur du menar. Men samtidigt: du vet inte hur många strider barnet/föräldern haft innan de kommit till vantarna. Jag har ett barn som är lite krävande stundtals, från stunden hon vaknar. Det blir en kamp om frukost, borsta tänderna, ta på sig kläder. Vissa dagar är jag glad att vi överhuvudtaget kommer iväg.
Ibland hoppar vi vantar (bor i Malmö så kanske inte lika akut här iofs) för jag orkar helt enkelt inte ta fighten. Jag tänker att hon kanske vill ha vantarna på sig när hon ser att de andra barnen har vantar på.
Jag tror inte det handlar om att föräldrar vill fly från sitt ansvar alla gånger, jag tror de kämpar med sina arga barn. Att då mötas av en oförstående förskolepersonal känns ju inte direkt stöttande. Jag är väldigt tacksam för de pedagoger som tar emot mitt barn och hjälper mig, snarare än att döma mig för att jag inte lyckats få på barnet vantar på vägen till förskolan.
Klart det är bra om barnet har vantar om det är kallt, men vad tycker ni att en ska göra om barnet tar av vantarna själv HELA tiden? Det är lätt att klä på en bäbis vad en tycker passar, så fort barnet kan klä på och av sig själv blir det en helt annan sak. Precis som Tove skriver så tror ju jag att det är så de flesta av oss tänker,som har ett barn som inte vill klä på sig.
Balans i allt. Har inte läst alla kommentarer, men känner att många av er som kritiserar bloggtexten kanske i själva verket inte tycker så olika, utan att det är själva begreppet sträng som ni förstår på olika sätt. Att inte vara sträng behöver inte betyda att det inte finns regler.
Min erfarenhet som lärare är att barn som har mycket stränga föräldrar (dvs inga undantag och straff) ofta blir ganska besvärliga i skolan, att de blir extra provocerade av auktoriteter.
Håller helt med om att många föräldrar brister i att sätta upp ramar och grundläggande regle. Minusgrader ute = vantar på. Har i vinter sett små barn på ett-två år ha ull-röda händer för att det inte har vantar. Det är näst intill barnmisshandel tycker jag. Skärpning föräldrar!!
Åh! Jag håller med! Som att det är värre att berätta vad som gäller och genomföra det än att barnet får stå ute sen med skammen av att vederbörandes beslut orsakar smärta i form av kyla. Det är liksom dubbel barnmisshandel tycker jag.
Ett passiv-aggressivt uttryck från föräldern för att barnet ska förstå själv hur dumt det är och sen lida för det. Fy!
Nu är barn ju olika, men från tvåårsåldern har min kille fixat galant att själv avgöra om han vill ha vantar på eller inte. (Jag tar med dem i fickan om han inte vill ha dem på direkt). För övrigt undrar jag om du funderat på hur det skulle kunna gå till att sätta på vantar på ett riktigt envist vantvägrande barn och se till att de sitter kvar? DET är nog mer barnmisshandel i min värld 🙂
I stället för att glo snett på föräldrar till vantlösa barn, kan du inte nästa gång fråga dem hur de tänker? Gärna på ett uppriktigt intresserat sätt. Det kan ju vara att de tänker annorlunda än du, men att deras sätt att göra inte är fel för just dem? Det finns nämligen fler en ett sätt att göra rätt som förälder…..
Sträng?! Vad är det?! Är det att använda sin makt som vuxen, se på sitt barn på ett nedlåtande sätt och “tala om vad skåpet ska stå” utan att förklara varför? Eller är sträng att sätta sig på huk framför barnet och med kärlek och värme och tydlighet berätta varför det inte är ok att dricka chokladsås direkt från tuben t ex? Man kan nog lägga väldigt många olika saker i ordet sträng… Men jag tror på kramar och ramar. Men ramarna kan man faktiskt också ge med mycket värme och kärlek! Lirkande tycker inte jag är ett tecken på att man är en lyssnande och engagerad förälder, snarare tycker jag att det tyder på ängslighet och osäkerhet. Och det blir nog till att arbeta ensam som vuxen om man är van att lirkas med, för det är ju inte på jättemånga arbetsplatser som man uppskattar anställda som förväntar sig att chefen ska lirka med dem:-)
Kunde inte hålla med mera. Så bra skrivet!
Mycket bra skrivet tycker jag.
Hurra!! Väldigt bra. Enig.
DN:s ledare handlar om just detta, http://mobil.dn.se/ledare/signerat/hanne-kjoller-floskler-for-foraldrar/
Kunde inte hålla med mer! Jag har jobbat med barn och ungdomar i många år och på jobbet är jag hård men schysst och rättvis, som barnen uttrycker det. Och dom respekterar och tycker om mig för det. Jag tycker det är jättekonstigt att jämföra vad för slags ramar barn behöver och mår bra av på förskolan och i skolan, med vad dom behöver hemma. Som att jämföra äpplen och päron. Vilken vuxen har det lika uppstyrt och strikt hemma som på jobbet? Innan jag blev förälder trodde jag att jag skulle kunna använda mina jobb-tekniker även hemma, men så har det inte blivit kan jag säga. Hemma upplever jag föräldraskapet som en skala, där i ena änden finns saker jag absolut inte kompromissar med (farliga och skadliga saker) och i andra änden finns saker jag inte kunde bry mig mindre om. Vid varje situation som uppstår försöker jag placera denna på skalan, för att veta hur mycket energi man ska lägga på att tjata, visa och instruera för att få MIN vilja igenom. Jag har förvånat konstaterat att väldigt mycket saker kan jag inte motivera alls och jag tar heller inte den fighten. Vår dotter har väldigt stor respekt för mig, hon lyssnar när jag tillrättavisar och vet när hon går över gränsen. Så pass att jag fått ont i hjärtat ibland och undrat om hon är rädd för mig. Har jag rutit i för hårt några gånger och gjort henne rädd för mig? Det är min största skräck, att mitt barn ska frukta mig och min auktoritet. Nej, åt fanders med auktoritärt föräldraskap! Barn klarar och förstår så mycket mer än man tror!
Känner och gör precis lika.
Jag tycker att bloggen en annan du på ett bra sätt resonerar om hur ett föräldrskap kan se ut. Om dialog och att se behoven
Jag tycker det är intressant att se vilka konsekvenser en del av Claras inlägg ger. Är det ingen som funderat på att hon provocerar lite med flit ibland? För att bloggen är det hon lever på och utan läsare/tyckare ingen blogg? Inget illa menat Clara, du är en av de människor jag beundrar mest för att du vågar förverkliga dina drömmar och vågar ta konsekvenserna för det. Klart du ska skriva inlägg som detta, men lika lite som jag tvivlar på att det här faktiskt är dina högst personliga åsikter tror jag på att du väljer att provocera för att få läsare. Men det är verkligen inget att se ner på, det är ju knappast en enkel genväg för att behålla sitt jobb som bloggare, tvärtom! Det är väldigt modigt och kräver att man kan möta vågen av reaktioner det skapar, fördomar och diverse påhopp. Jag menar verkligen inte att själv göra ett påhopp nu med min kommentar, men tycker bara att det är lite konstigt att så många upprörs av dina tyckande inlägg när jag gissar att det är det som är lite av din avsikt?
Jag blir alltid ledsen och känner mig inte bra nog när jag läser om barnuppfostran, vilken ståndpunkt texten än har. Är jag för sträng? Är jag inte sträng nog? Jag reflekterar mycket kring mitt föräldraskap men känner mig inte direkt ängslig , ändå blir jag liksom illa berörd av texter som tex. den här. Någon som känner igen sig? / känslig =/
Japp! Kommenterade om detta just längre ned. Upplever att dessa typer av texter snarare får föräldrar att må dåligt än något annat! Vad är sträng liksom? Och varför skulle alla barn och familjer må bra av exakt samma förfarande hemma när vi alla är individer och olika? Nej, DU är bästa föräldern för DINA barn och Clara är bara expert på SINA barn.
Känner igen mig! Folk har så jäkla mycket åsikter så ibland känns det som att jag knappt vill visa mig ute med barnen eller prata om dem på jobbet, för det är alltid någon som tycker att man gör fel åt ena eller andra hållet. Och vi är inte extrema på något sätt i vårt föräldraskap. En del verkar så genomtänkta och säkra i föräldraskapet, jag önskar att jag var lite mer sådan.
Jag håller med. Tack för att du uttryckte det så fint.
SÅ uppfriskande ärligt att läsa! TACK! Kände att klumpen i magen växte för varje kommentar … tills jag kom till din. Första gången jag läst en sådan kommentar på mina fyra år som mamma.
Tankeväckande text, Clara.
Håller med om att det är viktigt att vara en kärleksfull förebild, men jag tror inte att ett barn som vuxit upp med mkt omsorg o hänsynstagande automatiskt blir en empatisk person.
Enligt min erfarenhet måste barn LÄRA sig ta hänsyn av vuxna som talar om att de oxå kan vara trötta/ledsna ibland. Att i alla lägen trycka ner sina egna behov o bara ösa över kärlek istället det tror jag inte på.
Kanske för att jag upplevt det själv på nära håll.
Alla relationer mår bra av någon slags jämvikt, att den ena bara ger o offrar sig o tar hänsyn gör att barnet får en sned bild av hur samspel fungerar o kanske oxå en lite nedlåtande syn på sin förälder.
“Metoder” har jag ingen övertro på, det måste finnas naturlighet även i föräldra-barn relationen. Familjen är ju trots allt en grupp människor som ska leva sida vid sida. Ömsesidig respekt är nödvändig o positiv i mina ögon.
Mycket bra skrivet!
Intressant! Jag tycker lite tvärt om att det är mer kränkande mot barn (eller vuxen) att hela tiden lirka och, som jag tycker lura och dupera någon till att göra som jag vill.
Jag tycker det är rimligt att mina önskemål gentemot barnet är tydliga och att då hellre ta en konfrontation än att barnet tjugo minuter senare lurats till nånting som det inte haft kompetens nog att invända mot.
Håller helt med dig! Tror barn förstår bäst med tydliga regler & tillsägelser! Inget annat lirkande trams…
Jättebra skrivet! Det där med uppfostran är en väldigt svår fråga eftersom det är väldigt individuellt. Så länge barnen mår bra på ett bra sätt så tycker jag att man gör ett bra jobb. Mina föräldrar slog mig när jag var olydig och tvingade i mig mat fast jag spydde ut det och så skulle jag aldrig göra mot
mina barn. Nu ska jag läsa alla kommentarer för det här är riktigt intressant 😀
En kärleksfull uppfostran är självklart det bästa. Förstår inte alls det där med att vara sträng och hård. Det betyder inte automatiskt för det att man är gränslös och mesig. Varför skall allt dras till sin ytterlighet..?? Behandla barnen som du själv vill bli behandlad är en god regel. Bra skrivet Clara!
Har mitt ursprung i Jokkmokkstrakten förresten!! Kram
Bra skrivet Clara. Jag skulle absolut förlåta mig själv om jag inte varit “tydlig” nog, men jag skulle inte förlåta mig själv om jag lät förnuftet (?) gå över den naturliga kärleken till mitt barn. Kärlek är villkorslöst och lite irrationellt, hoppas mina barn lär sig att älska utan mallar och stämplar och regler. En förälder ska man aldrig vara rädd och orolig inför.
Äsch, vi snackar så mycket skit, barnuppfostran hit och jämställdhet dit. Skryter om vår egen förträfflighet och andras tillkortakommanden i sociala medier, men i den sk verkligheten och vardagen händer INGET. Bortskämda ungar, alla ska ha stenålderskost utan socker för de är allergiska mot allt, konflikträdda föräldrar, ojämställda löner och så långt ifrån mångfald och inkludering vi kan komma, hur fint vi än snackar om det i policys, så, jämmer och elände, det mesta är bara tomt prat, sluta läs skiten och bara lev på i din egen vardag.
…ja, det är fredag, jag är less, trött, bitter och sliten efter en överjävlig vecka i skolvärlden. Tack och hej.
Haha! Underbar bitter rant! Och jag håller med! Alla bara pratar.
Tack Clara! Jättebra skrivet och en fin påminnelse! 🙂
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6120631
Tänkte också tipsa om Studio 1 från igår:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6120631
Förskolelärare i hela landet ser samma tendens, osäkra föräldrar som inte vill eller kan ta kommandot över barnen. Och förskolelärarna i inslaget törs inte ens träda fram med sina namn, eftersom de “riskerar att få så mycket skit” som de säger i programmet. Otroligt att det ska vara så att en hel yrkeskår inte vågar tala öppet om tendenser de ser bland svenska barn! Mycket intressant apropå det du skriver Clara!
Min erfarenhet är just denna som kommer fram i programmet – det är för LITE styrning, gränser och “stränghet” kring barnen. Barn kommer till förskolan dåligt klädda och föräldrar säger: “Hon ville inte ha vantar.” Så lämpas problemet över på personalen, som har en hel grupp att leda, och som inte kan “lirka” med alla 10-15-20 barn (eller 29 barn, som i min dotters klass) utifrån deras individualitet. För så funkar inte livet i grupp. Eller alla dessa val som talas om i programmet (ner emot tvååringar): “Vad vill du ha till middag? Ska vi gå dit nu? Jaså inte det. Vill du det eller det?”
Som om föräldrar skulle kränka barnet genom att ha tydliga ramar och faktiskt visa vem som bestämmer.
För mig är stränghet självklart och med stränghet menar jag fasthet – dvs en vägg att luta sig mot, något som markerar att här går en gräns. Naturligtvis kombinerat med massor av kärlek – för det är ingen dualism. Jag får bara mer och mer bekräftelse på att vi gör rätt med våra barn; från lärare och ledare av olika slag som säger att våra barn lyssnar, tar hänsyn, är artiga osv, alltså går att ha bland andra människor och i möblerade rum. Utan att för den skull tappa sin egen vilja! Men jag känner mig rätt gammeldags ibland jämfört med framförallt yngre föräldrar som kan låta barn röja och ta över snart sagt varenda område de besöker.
Jag tycker det är djupt kränkande mot ett barn att inte lära dem för livet, och livet består inte bara av mig själv och mitt jag. Livet är ett samspel med andra och i det samspelet måste du nästan alltid ge avkall på något i egot för att vinna gemenskap. Barn som får fasthet (en bra sådan alltså) blir inte “trasiga” som du avslutar sitt inlägg med. Om jag såg en massa hunsade, av bannor trasiga svenska barn omkring mig, a la 1800-tal, skulle jag hålla med dig Clara – men under mina år som fritidshemschef och förälder har jag aldrig sett ett sånt barn – tvärtom ökar antalet barn som beter sig helt gränslöst och vars föräldrar tycks ha släppt taget eller är grymt osäkra på sin roll. Som tror att begränsa är att hämma. Ungefär så som vuxenvärlden beter sig faktiskt: inget ska begränsa mig, allt ska vara möjligt och har jag det minsta tråkigt eller får “offra” mig för någon annan, är det inte livskvalitet.
Barnen av den uppfostran börjar nu komma ut på praoplatser, praktiskplatser osv och det är ibland en bedrövlig upplevelse vet jag av egen och många andrad erfarenhet. Låg självdisciplin, låg motståndskraft mot motgångar, dålig uthållighet, tjänstevillighet osv. Det funkar inte på arbetsplatser, kanske om man ska jobba “ensam i skogen”, men inte på de allra flesta arbetsplatser.
MIsshandlade och missskötta barn är en helt annan sak – de är de verkligt trasiga, och de har sällan eller aldrig regler, eller helt inkonsekventa sådana. Dem borde vi oroa oss för, inte barn till normalt stränga föräldrar.
Amen! Instämmer till fullo!
Bra text som säger mycket av det jag också tänker! Sista stycket mycket bra sammanfattning!
Tack Eva!! MYCKET bra skrivet!!!
Jag tycker det är så paradoxalt att å ena sidan beklaga sig över osäkra föräldrar, och å andra sidan sälla sig till kören som fullständigt dränker dagens föräldrar med uppmaningar “gör si! gör så! Sluta med ditten eller datten”. Det finns så OERHÖRT många tyckare när det gäller föräldraskap, så om man inte var osäker på sig själv innan man fick barn, så blir man det garanterat efteråt. Kan vi inte börja intressera oss lite för andras föräldraskap i stället för att döma ut det? Fråga folk varför de gör som de gör i stället för att kommentera att de gör fel! För föräldrar får hela tiden från olika håll höra att de gör fel, och man behöver inte direkt vara Einstein för att luska ut huruvida detta ger säkra eller osäkra föräldrar….
Sen undrar jag faktiskt vad som är fel i att en tvååring själv får bestämma om hen vill ha vantar eller inte? Min tvååring väljer själv, dock tar jag alltid med vantarna till dagis ifall han vill ha dem senare. Men det är ju HAN som fryser utan vantar, inte nån annan.
Tummen upp, Eva! Väl formulerat!
tvillinganna2015-03-21 16:20
Hejsan
Du skriver “Sen undrar jag faktiskt vad som är fel i att en tvååring själv får bestämma om hen vill ha vantar eller inte?” ……. ja, är det inte precis det Eva ovan menar? Att om 29 barn kommer till förskolan och alla skall bestämma allt själva (som du menar?), blir det komplicerat. De måste arbeta i grupp och lyda den som leder. Läste du ens hela Evas inlägg??
Instämmer helt!
Hej Clara.. Jag förstår inte riktigt helt vad du menar egentligen..Som jag förstår är det inte lätt att vara lärare, förskollärare och allt det idag.. För problemet är ju att de måste uppfostra våra barn idag.. Vi föräldrar har ju inte ens hälften av tiden med våra egan barn som andra människor i deras liv har.. Vi köper ju redan sönder våra barn i dag, hänger på allt vi tror att våra barn måste ha,, materiellt, kalas osv.. De behöver kärlek som du säger och det är nummer ett, men de behöver lära sig exakt samma saker som vi vuxna.. vad som är viktigast i livet, att det finns rätt och fel. Du och jag som läser detta, du som förälder till dina barn, Du måste fortsätta precis som du gör och lita på att det du gör rätt och tro på det (såklart inom lagen) Gärna prata med andra föräldrar, vad vill vi lära våra barn idag?När du tror på dig själv och vet att du är rätt för dina barn, då gör barnen som mamma och pappa gör , inte bara vad de säger.. Kram och visa era barn vägen, rätten, möjligheterna, skyldigheterna och friheten i deras liv. Jag tror på dig. Också en mamma..
+1
En av de klokaste kommentarena i den här tråden. Tack.
Hmm. kanske ensam att kommentera ifrågasättande,, men jag får stå för det då:) det är ju gott att vi får gilla och tycka olika..
Håller med dig till fullo Lisole!
Jag håller med dig Clara om att man inte ska vara för sträng. Men jag tror du behöver ha lite mera kött på benen än att ha uppfostrat en snäll liten pojke, det finns andra sorters personligheter som är klart vildare och trotsigare redan från början. Du har väl säkert märkt skillnad i personligheterna i dina två barn? Jag jobbar i skolans värld och jag ska berätta att de absolut jobbigaste barnen är de som är bortskämda med alltför mycket “kärlek” = inkonsekvens och bekvämlighet och alltför få gränser. Håller med Lisole att det viktigaste är kärlek och älskar man sitt barn så sätter man gränser för att det ska gå bra för barnet i framtiden. Och självklart ska de få ansvar i den mån som de är stora, konsekvenstänkandet är inte utvecklat förrän i 20-årsåldern så låter man barn gå utan vantar för att de “vill” det så kommer de inte lära sig det utan bara frysa. Punkt. Som förälder måste man guida sina barn för deras bästa inte för mitt bästa och det krävs tusen ggr mer ansvarstagande att hela tiden se till att barnen mår bra men inte curla och inte vara för sträng. Men nånstans måste man inse att jag är förälder, jag är ingen kompis som inte ska lägga mig i din utveckling lilla barn. Det är dags att föräldrar tar sitt ansvar. Men hur ska man veta hur man uppfostrar sitt barn om barnet nästan hela sitt liv blir bortlämnat till random människor som faktiskt både förskollärare o lärare är??? Övning ger färdighet sägs det, så om du vill bli en bra förälder får du ÖVA på att sätta gränser, öva på att göra “rätt”. Tack o hej för mig.
Herregud så bra skrivet!!! Så sunda tankar kring barnuppfostran!
Jag blev tårögd. Jättebra text. Tack.
Ja!! Exakt så!! Oerhört välargumenterat och klokt!
Jag har en syster som låter sina barn dricka och äta vad dom vill, göra vad dom vill. Sätter väldigt lite gränser.Medans min sambo har en bror med familj som är super stränga. Vi försöker hållla oss lite mitt emellan. Men ändå med den attityden att vi inte bryr oss vad andra tänker. 🙂 sunt bond förnuft som vi säger här 😀 Är lite trött på att man måste uppfostra sina barn på ett visst sätt.
Kan inte låta bli att tänka tillbaka på min egen bardom. Jag hade ingen aning om vad som var rätt eller fel. Gick ut med tunna strumbyxor i 30 minus och nu står jag här med lätt att förfrysa benen som vuxen. Jag hade gärna ätit godis till middag varje dag och lagt mig mitt i natten. Jag har tre barn och är lärare. Att behandla varje barn med stor respekt och kärlek är en självklarhet. Att vägleda, stå som en stabil vuxen människa och sätta gränser när det behövs är ett sätt att få trygga barn och fina vuxna. Barn kan inte ta hand om sig själva, de är inte där mognadsmässigt och har inte förutsättningarna för det. Vi vuxna finns där för dem och vi behövs som vuxna förebilder som visar på gott exempel och sätter gränser när det behövs. Det är vår skyldighet som föräldrar.
Jag älskar det här inlägget, det är precis så jag försöker tänka med mina barn också. Har speciellt en som går totalt i baklås på regler och förmaningar. Men får han vara med och förhandla sig fram till en överenskommelse så är chansen stor att han också håller den. Och jag förstår inte riktigt dem som kritiserar inlägget och menar att motsatsen till att vara sträng är att vara släpphänt. Jag har rätt höga krav på mina barn, men jag vill att de ska lära sig att lyssna, förstå och tänka själva, inte att lyda.
Tack!
Fostran är komplext och om man inte är extrem funkar väl det mesta. Dock tror jag att barn som lär sig att lita på sig själva blir bra människor. Mina barn är “släpphänt” fostrade, dvs jag resonerade med dem i lugn och ro och därför trodde andra att de fick göra som de ville. Vilket inte alls var fallet, det var bara det att jag inte skällde ut dem och “tog dem i örat” .
Idag är de härliga självständiga sociala vuxna, som jobbar och trivs bra med livet.
Jag har den fördomen att man blir en bättre människa om man blir demokratiskt fostrad. Mer empatisk och att man kan stå emot tryck bättre, eftersom man bottnar i sig själv, man har varit med och själv, från barnsben, format sin moral. Hur man förhåller sig till andra och till vad man tycker är rätt och fel.
Ja håller inte med detta.Har aldrig varit Elak med mina barn har 6 fina underbara barn Jag har viseligen lärt dom rätt och fel och att inte juga.Har ett barnbarn med Handikapp hon förstår inte lika bra som vanliga barn.En kompis nu fd till min dotter sa att hon behövde stryk för att lära sig,Barn lär sig bara mer våld hårda ord om föräldrar utövar det på barnen,Hon slog lillan på armen rykte henne i håret,då hon tog bort en sak från vagnen och tog av kepsen från hennes flicka.Hon är 4 år men bara 1 år i hjärnan.Men vi kan inte acceptera detta. Är det någon som tycker det är en bra uppfostringsmetod.Jag har aldrig gjort det. Men accepterar inte heller dumheter från barnen men försöker prata med dom..AG
Fast vänta nu..Jämför du ditt godisätande på jobbet med hur man ska hantera situationer med barnen? Hur blir det egentligen om man “lirkar” sig ut och vem “vinner” då enligt dig? Jag ser framför mig en 7 åring som inte kan ta en instruktion utan att få sitt “godis” som du väljer att jämföra med. Att lirka tycker jag är lika slappt som att vara auktoritär. Men säger jag att det är minus30 grader du ska ha kläder för JAG vet att det ej är bra för dig och jag värnar om dig även fast DU inte vet det (ännu). Tro mig barnet lär sig det såsmåningom iallafall. Eller vad sägs om 15åringen som dricker alkohol efter ha lärt sig att man kan lirka? Denne vet inte heller att det är onyttigt (än). Ska du lirka då med? Asså nej. Barn ska lära sig NEJ utan att tro att dom kan lirka sig o hala sig ur jobbiga situationer. Självklart lyssnar man på barnet o hör deras tankar o känslor men barnet måste förstå att mamma är en klok person som man kan lita på och därför bör lyssna till
Fy fan vilket bra inlägg!!! Just nu ber en terapeut oss att vara mer stränga mot vår son som har ångest och svårt på olika plan i skolan. Jag tänker alltid efter-före och försöker se på hur jag själv hade reagerat som liten och försöker göra bättre ifrån mig än vad mina föräldrar gjorde. Men resultatet kommer inte snabbt, utan det blir bättre och bättre i etapper…
Jag håller med dig Clara om att barn behöver få villkorslös kärlek i överflöd. Och jag tror att just det är det viktiga. Föräldrar kan vara supertydliga med vad som gäller tex “nu ska vi gå ut” men samtidigt vara milda, inkännande, visa respekt för att barnet inte tycker lika (läs protesterar hejvilt med både skrik och sprattlande ben). Om vuxna lyckas bibehålla ett empatiskt förhållningssätt och inte höjer rösten/hotar (skrämmer barnet till lydnad) tror jag att barnet känner sig respekterat. Jag ser ganska ofta hur föräldrar höjer rösten för att få barnet att lyda. Det känns så bakvänt. Det borde ju endast vara nödvändigt när det är en fara för att något farligt/allvarligt ska hända. Annars lär sig ju barnet bara att undvika något i rädsla för att straffas (föräldrarna skriker/ingen skärmtid osv).
Barn som blir behandlade med respekt och empati lär sig respekt och empati. Både mot sig själv och mot andra. Allt annat vore ologiskt.
Jag förstår tanken bakom mutor/lirkande men blir samtidigt heeelt matt av alla avledningsmanövrar som vänliga släktingar försöker med. Är det inte ok att barnet blir skitfrustrerad när det är dags att åka hem ovh uttrycker det på ett barns vis med gråt och utbrott?? Jag tror mer på att låta barnet vara med och bestämma (runt vissa saker), bekräfta barnets känslor när de inte vill något (som vuxna faktiskt måste bestämma tex sova/äta/gå till förskola/vara utomhus mm) och ge utrymme för dem att faktiskt uttrycka det i ord/gråt/utbrott för att vid ett senare tillfälle prata om gemesamma lösningar eller hur barnet kan hantera dom jobbiga känslorna på ett lämpligt sätt (inte slå/kasta osv).
Sen tänker jag att man inte ska jobba i uppförsbacke bara för sakens skull utan självklart ska man ju förebygga utbrott på alla tänkbara sätt. Typ mellis redo, förbereda barnet inför förändringar, lagom med stimuli och genom att barnet får vara med och bestämma vissa saker typ välja grön eller blå mössa osv.
Kan varmt rekommendera boken ”med känsla för barns självkänsla”, tar upp just detta, med många kloka tankar!
Vilken bra text👍
Jag fick barn på 80-talet och som ung mor tog jag Anna Wahlgren till mitt hjärta. Idag vågar man knappt andas hennes namn högt i närheten av föräldrar…och…hennes metoder för sövning äri vissa fall något jag aldrig någonsin skulle använda mig av.
MEN det hennes böcker handlar om är att fostra kompetenta och medkännande människor. Barn måste få känna sig viktiga och behövda! Jag tycker dina tankar och Annas är mycket lika och litar på att barn är fantastiska individer som bara behöver kärlek och uppmuntran för att blomma ut. Sen är det ju ingen som står ut med en unge som bär sig illa åt…men det beror ju till 99% på att föräldrarna inte tagit sitt ansvar!
Så jävla skönt att inte ha barn och slippa dessa uppfostringsmetoder mammor emellan.
They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another’s throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don’t have any kids yourself.
Philip Larkin, “This Be The Verse”