Om man kan tänka

Har du sett de där klippen som snurrar i sociala medier? Där män utsätts för simulerade förlossninggssmärtor. De får alltså testa hur ont det gör att föda barn (spoilervarning: det gör skitont!) Eller kanske har du sett klippet där en smal reporter tar på sig en fatsuit och går ut och dejtar killar för att visa på hur tjocka kvinnor bemöts?  Eller kanske du såg Uppdrag Gransknings reporter som gick omkring med kippa och davidsstjärna i Malmö under några dagar? För att visa på hur judar bemöts.

Varför krävs det en man för att bevisa hur satikens ont det gör att föda barn? Och varför krävs det en smal för att visa hur tjocka bemöts? Varför kan vi inte bara lyssna på de personer som är tjocka som berättar om sina upplevelser för oss?

Kanske är tanken god. Kanske vill man lyfta frågan “inifrån”. Men jag är rädd att man genom just detta wallraffande riskerar att gör raka motsatsen.  Det känns lite som att man misstror de grupper som berättar viktiga saker. Nä, vi kan inte lyssna på er eller ta till er av det ni berättar – inte förrän vi själva har upplevs samma sak under en timme en eftermiddag. Och då ska vi prata om det. Som om det var vår upptäckt. Och så får dessa personer uppmärksamheten. Istället för att talutrymmet faktiskt ges till de människor som drabbas av något – så tas frågan ifrån dem. Och någon som har en tvättbräda under fatsuiten får prata attityder mot tjocka istället för att någon som varit överviktig ett helt liv kommer till tals.

Jag kommer aldrig helt förstå hur det är att vara jude, enormt överviktig eller transsexuell. Det spelar ingen roll hur mycket jag wallraffar. Och just därför behöver jag inte bära davidsstjärna för att ta reda på hur judar bemöts. Jag behöver inte bära slöja för att ta reda på vad muslimska kvinnor utsätts för av rasister. Jag behöver inte gå omkring i samedräkt för att uppleva det förtryck som samer utsätts för. Att ens låtsas att min upplevelse några timmar kommer i närheten av “den verkliga upplevelsen” känns ganska förminskande.

Kan vi inte bara försöka lyssna på människor upplevelser ändå? Jag tänker att det är lite det som är grejen med att vara människa och kunna tänka: att försöka sätta sig in i hur andra har det. Trots att man själv inte har det precis likadant.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

52 kommentarer på “Om man kan tänka”

  1. Wow, detta var väldigt bra skrivet och jag tycker du träffar mitt i prick. I bland måste man bara ta ett steg tillbaka och våga lyssna på sina medmänniskor, och inte misstro deras upplevelser. Tack för en bra blogg och ett mycket tänkvärt inlägg!

  2. Sjukt bra skrivet! & väldigt passande i tiden. Det känns som att många idag har glömt vad det innebär att lyssna och ta in vad människor vill säga och tycka. Istället vill man ta en quick fix och uppleva någon annans pressade vardag för bara några timmar – tills man återgår till sin egen privilegierade. Det räcker inte med en timme eller två för att förstå hur ett livslångt vardagligt förtryck upplevs…

  3. Jepp ungefär som att måla sig svart och se hur det är istället för att lyssna på all rasism som de oftast utsätts för.

  4. Mycket bra skrivet!
    Ja, det är märkligt att en del är så snabba att döma eller inte förstå andra. Vi behöver nog alla bli bättre på att lyssna på andras upplevelser och ta dem på allvar. Vi kan omöjligt ha egen erfarenhet av allt men borde kunna förstå i alla fall. Men alla har nog tyvärr inte den förmågan. Det kan vara tankeställande med Wallraffande. Ombytta roller. Annars skulle väl heller inte filmer på temat vara så populära – och många ggr roliga! – och tankeväckande.

  5. Så tänkvärt och sant det du skriver! Jag håller med om i princip allt, men kan i vissa fall förstå varför man väljer att göra på det här viset. Om en person exempelvis alltid har varit tjock, och blivit bemött därefter, så har en ju faktiskt ingenting att jämföra med. Däremot kan ju någon som varit på “båda” sidor faktiskt berätta vad skillnaderna är.

    1. Håller med. Om det Clara skriver och det du skriver. Vill också tillägga, även om det är idiotiskt att det är på det viset, att ibland står okunniga för kommentarer som att olika grupper inte alls bemöts annorlunda och att det är individerna inom grupperna som upplever diskriminering, förtryck osv som egentligen inte existerar. Genom att sätta en person, som inte tillhör gruppen, in i gruppen och olika situationer så bevisar man att dessa idioter, som påstår annat, har fel. Så tänker i alla fall jag. Det betyder inte att vanliga vettiga människor inte lyssnar, det betyder att man kanske kan utbilda okunniga som inte vill lyssna.

    2. Då går det finfint att ta någon som varit smal och blivit tjock i stället, tycker jag! Någon som utsätts varje dag – och har upplevt andra sidan också. Finns mängder av såna kvinnor och män där ute, ett väldigt bra exempel på någon som skriver bra om det är Lady Dahmer, eller Natasja Blomberg som hon egentligen heter.

    3. Ta det från någon som varit överviktig i olika hög grad hela sitt liv – mig.
      Jag är fullständigt övertygad om att jag inte hade blivit kallad fetto i skolan om jag hade varit smal.

      Jag är lika övertygad om att killen jag gillade när jag var yngre inte hade sagt “JAG tycker att du är jättesöt, men jag känner ändå inte att jag vill vara officiell med dig, mina kompisar skulle typ mobba mig” om jag hade varit smal.

      Jag är även övertygad om att den fulla killen på krogen inte hade svarat “Du är ändå för fet” när jag säger nej på frågan om jag ska med hem till honom, om jag hade varit smal.

      Detta är några av de “värre” exemplen, men jag skulle kunna fortsätta rabbla mer vardagssituationer där liknande bemötande förekommer. Det är ganska lätt att skilja ut när man bemöts dåligt pga ens vikt och inte pga något annat. Att bli kallad “fetto” och “fet” av okända människor är liksom lite svårt att missuppfatta. Låt oss noga skilja på att vara överviktig och att vara korkad.

    4. Hej “F”! 🙂 Jag vill bara säga att jag håller med dig. Jag har också varit tjock hela mitt liv och det är till stor del det som hänt tidigare i livet, liknande saker som hänt dig som format min självbild och därmed hur jag känner inför olika situationer. Det är inget man kan känna efter en dag i en fatsuit.

  6. Fast en tjock person vet kanske inte riktigt hur den skulle blivit bemött om den inte vore tjock. En smal och snygg märker nog en stor skillnad. Men klart att vi ska lyssna på andras upplevelser och känslor och lita på det också!

    1. Men hur menar du där Isabelle? “En tjock” och “En smal och snygg”. Det är ju just det som är hela poängen, att människor förtrycks av precis sådana här kommentarer som att man måste vara smal för att vara snygg… Eller vad menar du? Har du ens sett klippet som Clara pratar om, när en tjej sätter på sig fatsuit och får kränkande kommentarer och orättvis behandling? Dessutom skriver du det som om en “tjock person” är lite dum i huvudet – ungefär som att “jaha, det är alltså inte normalt att man blir kallad ful och äcklig och att människor smyger bakdörren ut från en dejt? Där ser man!”
      Du får jättegärna förklara vad du menar, hoppas innerligt att jag har missuppfattat dig.

    2. Eh va? En tjock person vet inte riktigt hur den skulle blivit bemött om den inte vore tjock? Så tjocka fattar inte att de ska bemötas med respekt, det kan man ju omöjligen veta om man inte är “smal och snygg” eller? Tänk lite på hur du uttrycker dig..

  7. Både ja och nej till din artikel. Förstår hur du menar. Visst ska vi försöka lyssna på varandra. Samtidigt är det oftast lättare för någon som står “utanför”, att kunna jämföra “ge en utifrån erfarenhet”, “sätta ner foten”. Tycker att det kan vara en poäng att “försöka leva den andres liv” även om det bara är för en dag. Ofta kan jag själv säga, att jag “kommer aldrig att kunna fullt ut förstå” en annan människas situation förrän jag själv varit där. Hur mycket jag än lyssnar och försöker förstå. Olika försök att belysa frågor ur olika synvinklar kan ändå vara lovvärt.

  8. Precis så. Mest av allt för att det känns väldigt förminskande av en persons upplevelser. Som sagt, att några timmar i förklädnad ska motsvara hur det är att leva ett liv av förtryck. Det är sorgligt att vi inte ska kunna lyssna på personer som faktiskt tillhör de utsatta grupperna.
    Och visst, för personen som försöker sätta sig i deras situation så kan det säkert vara en väg till djupare empati och förståelse. Men alla vi som ser på utifrån skulle väl kunna kunna lyssna direkt till den som faktiskt utsätts istället för den som lajvar det….

    Blir själv såå provocerad av detta “män som provar hur det är att föda barn”. Nej, det gör ni inte alls! Prova att bära ett barn i 9 månader, med foglossning, värk, utspänd hud, oro, ryggont, sprängande bröst, sömnsvårigheter osv – sen gå igenom en förlossning på x antal timmar – sen försöka återhämta en tilltrasad kropp och underliv. Då har ni provat.

    Kan inte föreställa mig hur det vore att ha utsatts för förföljelser och hot och förtryck i en livstid och folk reagerar mer på vad någon som låtsas vara utsatt för det i en time har att säga.

  9. Det är ju sant så som du skriver, tråkigt nog går många människors berättelser förbi. Kanske det är just där, i “många” vari problemet ligger. Det finns så otroligt många som lever under förtryck, som har berättelser att berätta, som bemöts dåligt osv. att det ibland blir svårt att ta in och ens orka lyssna på alla dessa. Men här kommer dessa klipp in som lyfter fram en fråga på ett nytt sätt. Det handlar väl lite om marknadsföring helt enkelt – ett nytt och annorlunda sätt att poängtera någonting och någonting som sticker ut ur mängden. Dessa nya “infallsvinklar” fångar vår uppmärksamhet så som de andra kanske inte gör. Vi lever i ett samhälle med ett enormt och ständigt informationsflöde och det finns så många berättelser att lyssna på, men det är de som sticker ut som vi lyssnar på.
    Tror inte det är att vi “misstor” de andras berättelser, utan snarare att vi hört dessa så många gånger att vi måste få höra dem på ett nytt sätt för att de skall fånga vår uppmärksamhet igen.

  10. Det du beskriver är mentalisering. Förmågan att se på sig själv utifrån och andra inifrån. Denna förmåga utvecklas under barnets fyra första år, med rätt förutsättningar. Till detta behövs också koncentration. Människor som har ADHD har svårt med just koncentrationen, vilket man tror är orsaken till att de har svårare att mentalisera. Jag tänker att det är mycket i samhället som gör att de flesta har svårare med detta överlag.

    1. Fast du har fel. Människor med neuropsykiatriska funktionsvariationer (avvikelser från en tänkt “norm”, t ex ADHD, autism, tourettes) och andra “osynliga handikapp” (t ex dyslexi, dyskalkyli och depression) är ofta t o m bättre än andra att tänka runt sig själva. Vi tenderar också att ha större respekt för faktumet att alla individer fungerar lite olika (i jämförelse med genomsnittsmänniskan, som i regel oftare utgår ifrån begränsande normer när hen bedömer andra).

      Vi “icke-normativa” är helt enkelt vana vid att ses som “annorlunda”, att bli feltolkade och orättvist bemötta; det leder i många fall till en medkänsla och en insikt som inte går att läsa sig till.

      Varför dessa (och andra) fördelar med funktionssfärer som rör sig utanför det vanliga envist kallas för “handikapp” och “funktionshinder” kan verkligen ifrågasättas. Personligen tror jag att det hänger ihop med en grundläggande brist hos den vetenskapliga metoden, själva grundstenen för vår vetenskap. Metanarrativet. Idén att det bara finns ett rätt svar på allting. Av en sådan tanke måste följa att det finns ett optimalt sätt att vara mänsklig på, och allt utanför det kan därmed avfärdas som “svagbegåvat” eller “handikappat”. Men precis som homosexualitet och transexualitet inte längre betraktas som sjukdomar så kommer förhoppningsvis även synen på detta att förändras med tiden.

  11. Jag tycker att du skriver så klokt. Själv ser jag hur rasismen ökar i den lilla kommunen jag bor i och de gör mig illa berörd men samtidigt är jag glad att mina egna barn som är 2:a och 4:e generationens invandrare ser “svenska” ut. En väldigt dubbel känsla…

  12. Bra Clara! Härom dagen när jag sorterade mina strumpor så tänkte jag på: Varför ska man bara “rockasocka” vid ett visst tillfälle. Detta borde man göra varje dag för att visa på alla människors lika värde oavsett utseende och etnisk bakgrund. Kram till dig och din familj

  13. Håller delvis med dig. Samtidigt tänker jag att det kan finnas en poäng i att märka skillnaden. Man vet ju bara hur det är att vara sig själv annars..

  14. Så himla klokt skrivet, min känsla är att det är lätt att privilegierade människor tappar fotfästet i sin vilja att hjälpa och lägger fokus på sig själva – tänk om jag haft det på detta viset – istället för att lägga fokus på och faktiskt hjälpa de människor som går igenom detta på riktigt. Bra att du lyfter tankegången!

  15. Från den som för ca en vecka sen ifrågasatte om kvinnor som gör kubtest.

    Ibland är det lätt att sätta sig in i andras situation, ibland inte.

    1. Förklara gärna hur du menar att dessa saker hör ihop? Fattar faktiskt inte alls.

    2. Va? Du moraliserade över kvinnor som gjort kubtester, funnit Downs syndrom och sedan gjort abort.
      Du skrev “gillar vi verkligen annorlunda? Ibland undrar jag”

      Nu skriver du att du är väldigt duktig på att sätta dig in i andras situationer. I så fall förstår jag inte hur du tar dig rätten att moralisera så över kvinnors val i fråga om just kubtester och aborter.

      1. Jag kan föreställa mig varför föräldrar väljer bort foster med DS men det betyder inte att jag tycker att det är helt oproblematiskt. Men jag fattar fortfarande inte vad det har med det här inlägget att göra? Förklara gärna hur du själv tänker i dessa olika frågor och av vilken anledning du kopplar ihop dem? Är uppriktigt nyfiken

  16. Jo det är viktigt att vi lyssnar och tar till oss av andras upplevelser fast att vi själva inte har varit med om det som just då berättas o.s.v. Empati är viktigt också. Men ofta verkar vi människor fungera så att vi liksom “vaknar upp” när vi först själva är med om liknande. Det är dock sant att vi trots det borde på ett självklart sätt lyssna och respektera andra människors utsatthet m.m.

  17. Håller med till fullo! Dessutom, det är sällan de som verkligen skulle behövagå en dag i någon annans sandaler som gör det. Har man ställt sig frågan hur en utsatt grupp kan tänkas ha det, så är man redan tanken på spåret att de antagligen har det jobbigt. Man vet att det kommer bli bra media. Vore bättre om valfri “invandringspolitikskritiker” på flashback ofrivilligt vaknade upp en morgon i Rosengård som icke-svensktalande farmor till fem små barn och en son att vara stolt över för att han äntligen fått jobb efter många tuffa år i Sverige. Om alla känslorna kunde finnas där på riktigt så att hen, nästa dag som sig själv, gick ut på forum och sociala medier och upplyste om att de människorna var människor precis som vi och att deras levnadsöden är lika viktiga och angelägna som vem som helsts och att det inte finns något vi och de.

  18. Jag kan aldrig sätt mig in I din situation, men jag kan alltid ALLTID ha empati för att sätta mig in I din situation. Jag kanske inte alltid förstår, men jag kan iallafall försöka … Och det är det som gör mig till din medmänniska! Du kan förstå mig som Kristen, men jag vill inte håna dig som Jude eller Islamist, jag vill aldrig fördömma dina odlingar , men jag vill inte heller att du fördömmer mina köp på ICA…. Jag måste ha mina barn på dagis för att jag inte har råd …eller vänta , för att jag vill vara på jobb… Å då är inte jag den som dömmer för att du vill, kan eller inte alls vill …
    Men jag ger dig mina tankar! Kan ge min empati och jag kan faktiskt ge dig min kärlek! Åh det utan att dömma eller ta parti alls….. <3

  19. Jag förstår inte riktigt argumentationen här. När uppdrag granskning wallraffade som judar i Malmö väckte det bestörtning hos en massa människor som inte reagerat tidigare, trots att judarna i Malmö berättat om sin situation. Varför är det en dålig metod?

    1. Och för resten! Jag har själv gått i burka en dag, och suttit i rullstol en dag, och bemötandet jag fick då var verkligen en ögonöppnare för mig. Förstår inte hur det kan vara dåligt att gå en bit i nån annans skor.

    2. Ja, men det är ju precis det jag menar! Vi lyssnar inte på det som judar boende i Malmö berättar utan det är först när någon “klär ut sig” till jude som vi lyssnar. Det är inte fel att vi lyssnar då, men borde det inte vara ännu bättre om vi lyssnade direkt på de människor som berättar saker för oss? Är inte det vårt ansvar som medmänniskor? Är det inte också medias ansvar?

    3. Jo självklart! Men det tillför ju en dimension att uppleva det själv, det ger ju en större förståelse än att höra någon annans berättelse. Den utsatta känslan jag upplevde när jag gick i burka hade jag inte kunnat föreställa mig utan att uppleva den. Fler borde wallraffa istället för att “bara” lyssna på utsattas berättelser! Ang uppdrag gransknings reportage så tycker jag det är ett utmärkt sätt att ta ansvar för att berätta utsattas historier. Visst, det kan bli ett slags “ombudsjournalistik”, jag förstår vad du menar. Men det är ju ett komplement till andra berättelser – i UG:s reportage berättade ju också flera malmöitiska judar om sin situation.

      1. Jag förstår hur du menar och jag vill bara säga att jag tycker att folk får wallraffa hur mycket som helst ifall de känner att de får en ökad förståelse för andra. Men när vi uppmärksammar berättelser från de som wallraffar mer än den utsatta gruppens berättelser blir det snett. Tänkt om du klätt på dig burka och gått omkring på stan med den och inte alls upplevde dig utsatt? Skulle din upplevelse vara lika relevant då?

    4. Nä, då skulle jag förmodligen inte ens minnas tillfället.
      Nå, vi kan väl enas om att det är bra att belysa en utsatt grupps situation ur så många olika perspektiv som möjligt? Själv ska jag fortsätta mitt wallraffande – av livet som lantis 🙂

      1. Nej det förstår jag. Men tänk om du istället använt den erfarenheten till att hävda att “kvinnor i burka minsann inte är så utsatta”? Och så skulle den sanningen få lika stor bäring som det som kvinnor i burka själv berättar.
        Kör hårt med lantiswallraffandet – det är av det bästa slaget 😉

  20. Du är så klok, Clara, och jag håller helt med dig! Varför ta ifrån människor deras erfarenheter och låta de med ständigt tolkningsföreträde ta över erfarenheten och helt plötsligt göra den mer legitim? Galet. Tack för dina ord.

  21. Jo j vet hur det känns för en kräkning är en kräkning
    vad det än gäller behöver pga av svår värk ha rullator
    ett tag o vad hände en gubbe sa du verkar inte ha
    ont i benet istället för att säga något snällt att han
    inte skäms hur hårda har vi blivit mot varandra o
    varför j tänker fortsätta bry mej o visa respekt till
    andra ha en fin dag.

  22. Jag tänker att syftet med att reportern i UG gav sig ut med kippa och davidsstjärna inte var att han personligen skulle få känna på hur det är att bli utsatt för diskriminering utan att UG ville undersöka och förmedla den diskriminering som vissa möter i samhället och sedan visa upp denna på ett sätt som skulle få så många som möjligt att reagera (med både ”hjärta och hjärna” så att säga),, Och det kanske är så att de valde en person som inte var jude till det här uppdraget för att de tänkte att det skulle kunna vara alltför traumatiskt för en person som är jude att behöva ta sig till de här områdena där det finns risk för att personen blir påhoppad/attackerad,,och därmed också eventuellt ”känd” bland människor som t ex har antisemitiska åsikter,, Jag tror också att det ibland krävs att så att säga se något “innifrån”, dvs reportern har en kamera fäst i sin klädsel så att tittaren får (i alla fall till viss del) upplevelsen av att vara den som går omkring i staden med judiska attribut, för att verkligen få vissa att reagera,, Jag tänker att det i alla fall är ett grepp man kan behöva använda,,och att det krävs olika grepp för att olika människor ska reagera,, Jag har själv lätt för att leva mig in i andra människors situation och får ”skydda” mig själv ifrån vissa berättelser för att jag mår alltför dåligt annars, andra har inte lätt för detta vilket ju inte är ett medvetet beslut ifrån deras sida (enligt min mening i alla fall),, Dvs de har inte gjort ett medvetet val som går ut på att inte vilja leva sig in/inte vilja känna så starkt för människor som berättar om sin utsatthet utan det är så att säga bara så de fungerar,, Sen förstår jag dock din generella kritik vad gäller att människor som inte upplevt utsatthet utan t ex wallraffat ibland får ett alltför stort fokus men ville problematisera kring vad jag tror är några av skälen till att dessa grep ibland används och kanske t o m kan vara nödvändiga,,

  23. JA! Så bra skriver! Blir så ARG på att diskriminerade grupper aldrig lyssnas på, utan det krävs att en högstatusgrupp för deras talan – efter att ha provat EN dag. Såklart en inte fattar efter EN dag.

  24. Tack för dina kloka ord! Jag håller fullständigt med dig, och jag tänker att det på något sätt blir en kränkning i sig att behöva “testa” om människors upplevelser stämmer! Sen kan man rent personligen kanske behöva det för att kunna få en lite anings förståelse för hur det är. Inte i “forskningssyfte” utan bara för min egen del! Jag har en son med ADHD som alltid varit duktig på att berätta hur han upplever saker i livet, men inte förrän jag själv fick utmattningssyndrom och hjärnan inte kunde sålla intrycke, kunde jag förstå lite lite av hans värld. Så de toan väl vara bra om det handlar om min vilja att förstå någon annan, men när det görs “offentligt” så blir det mer som du skriver, att man signalerar att “vi kan inte tro på din upplevelse förrän vi själva har testat”! Empati är en god egenskap som inte ska kräva ifrågasättande, utan tilltro till människors egen upplevelse!