Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när man gastar det gick bra! till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.
Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta. Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga. Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!
Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.
Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan? Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?
Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.
100 svar
Så bra skrivet om något som jag tänkt mycket på. Tack.
Kloka ord! Jag har alltid försökt lyssna, krama och bara finnas där när barnen gjort sig illa eller varit ledsna. Varit noga med att inte förneka deras känslor. Som mamma till en ängslig pojke, som är nästan paniskt rädd för skador och sjukdom, hat jag ändå försökt lugna. Jag har hållt honom, kramat, sagt ”vad tråkigt att du gjort dig illa, jag ser att du har ont”, men också sagt ”vet du, att fast att det gör så ont nu så är det inte farligt, du kommer snart må bättre och det läker.”. Inte för att förminska, bara för att han är så rädd att han ska få hjärnskakning och dö varje gång han slår i huvudet lite (pga olyckliga saker som hänt bekanta till oss.)
Jag håller med! Med tillägget att försöka se barn, inte bara utifrån den sorg de visar upp. Vissa barn har lätt för att gråta osv, och ibland tar det fokus från andra barn som behöver tröst precis lika mycket. Det blir relevant i en syskonskara eller i en skolklass.
Tröstande är ju typ det bästa som finns för övrigt. Vilket ypperligt tillfälle att bygga närhet och förtroende. Det vill jag inte vifta bort utan jag passar på att vara nära och verkligen se mina barn då. Sen ska man alltid vara rättvis, om det gäller konflikter till andra barn t ex. Som min son kan smälla till storasyster och så hoppas han liksom starta ett bråk och själv bli slagen så att det ska vara synd om honom och jag ska trösta. I såna situationer förtjänar han inte tröst för då förstärker jag ju bara beteendet. Haha! Han gjorde så några gånger förra veckan men jag såg precis vad han gjorde och i och med att jag hela tiden tittade på honom förstod han nog att jag såg igenom det. Han han har inte gjort så nu sen förra veckan så han har nog slutat. Hehe.
Jag läste ett så bra inlägg om barns känslor och hur vi bör bemöta dem här:
http://familjeterapeuten.se/2015/04/16/flickor-grater-pojkar-slass/
Underbart! Känns som bekräftelse för hur jag alltid behandlat mina söner. De har vuxit upp lite grand nu, båda till empatiska och begåvade personer; förebilder för många i sin omgivning.
Jag håller helt med dig! Jag får dock verkligen tänka till ibland då mina två barn är så olika i sitt sätt när de till exempel gör illa sig. Först barnet kunde slå sig näst intill fördärvad utan att gråta, så det var liksom min utgångspunkt när andra barnet kom. Men barn nummer två är betydligt mer känslig och behöver längre stunder av kramar och sång innan han känner sig redo att ge sig på leken igen. Då gäller det att vara uppmärksam på det och inte säga just ”Det gick bra! Upp igen!” vilket annars ligger nära till hands…
Fy bubblan vad bra skrivet Clara! Håller med till 200 %
Jeg hadde en foreleser da jeg studerte sykepleie som hadde doktorgrad i trøst(!). Etter å ha hørt henne flere ganger har jeg bestemt meg for å alltid trøste min sønn. Til flere følelser og muligheter man ha til å reagere på ting jo sunnere blir man psykisk som menneske. Dessuten er det sunt å gråte, både for voksne og barn. Tårer innheholdet hjelper bl.a til med å bli kvitt stresshormonet kortisol
Vad intressant!
Min dotter är väldigt fokuserad vid om det kommer blod eller ej när hon har ramlat. Blev det ett sår? Behövs det plåster? Skall jag blåsa?
Jag vill inte göra en stor grej av att hon ramlat men är inte den som på håll ropar att det gick bra. Jag plockar upp henne, frågar var det gör ont (om det inte är uppenbart), blev det inget sår använder jag orden ”det gick bra” men bekräftar också att det gjorde ont och att man får vara ledsen.
Jag tror att närheten är det som är viktigt. Orden som används tror jag uppfattas olika om de kommer från avstånd eller om man håller barnet i famnen.
Min systerdotter får alltid rejält med tröst och ömkan, vilket har lärt henne att även krokodiltårar har den effekten. Vilket jag uppmärksammat, så när hon låtsasgråter så kläcker jag ur mig att hon inte kan lura mig. Varav hon då ser riktigt sur ut och sen går till mamma och låtsasgråter. Håhåjaja…
Men du har helt rätt Clara! Att förminska gråt och tårar gör ingen som helst nytta
Kloka ord, håller med i mycket.
Jag reagerade bara på en sak och funderar över hur du tänker kring att säga. ”Vilken klantmamma jag är!”
Jag har också två söner, nu 12 och 9, för mig har det även varit viktigt att inte förminska mig som kvinna.
Jag tänker på att vi kvinnor så ofta så lätt jämför oss med varandra och lätt klankar ner på oss själva, särskilt som mammor. Eller så ska det uppvisas en fasad av att vara en perfekt mamma.
Åter till huvudfrågan, hur tänker du att en sådan mening landar i honom? Är pappa och morfar lika klantiga när de spiller på sig, eller säger de annorlunda då?
Önskar er en fortsatt fin helg.
Varför skulle det vara mindre klantigt av pappa eller morfar att spilla på sig? Alltså, jag fattar din tanke men ibland känns det som att folk letar efter problem lite för mycket. Finns väl ingen stereotyp att kvinnor inte får vara klantiga, eller att man är en dålig mamma om man spiller på sig. Snarare befriande att erkänna att man har klantat sig – är väl värre om man är en så ”perfekt mamma” att man inte kan driva med sig själv eller visa när man klantat sig.
Hej Elsa.
Nej jag tror inte att du helt fattade min tanke.
Det är inte mindre klantigt av dem, det är det som är poängen. Frågan är om de också uttrycker sig på ett liknande sätt där de benämner sig som klantar.
Jag håller med om att det är befriande att få klanta sig och inte behöva låtsas att man är perfekt.
Men min fråga var om Clara har funderat på hur sådana uttalanden landar i barnen, eftersom även det kan uppfattas förminskande. Men av andra personer uppfattas det inte alls så.
OBS, detta är ingen könsfråga. Kanske hade det varit bättre om jag skrivit människa istället för kvinna i min första kommentar. Att jag som människa inte förminskar mig själv utan att jag precis som de har ett unikt människovärde.
Men det är väldigt svårt att i ett sådant här forum föra en dialog så man förstår varandra. Särskilt när man inte vet vem man konverserar med och vilken kontext den/du finns i och med vilka referensramar.
Allt gott till dig.
Clara, vilken klok kvinna du är! Tänk så mitt i prick, har själv två söner å jag fick mig verkligen en tankeställare. Inget mer ” det gick braaaa”, för det är exakt så som du säger att de behöver tanka kärlek å tröst å att gråten är en ventil.
Tack för världens finaste blogg, du inspirerar! Stora kramar till dig! PS jag dör av förväntan ang er punchveranda, det är min dröm att få en egen men jag får hålla tillgodo med eran så länge
Bra! Barns känslor är lika viktiga som vuxnas känslor. Kvinnors känslor är inte något att se ner på och mäns känslor – ja, dom finns!!!
Jag jobbar som fritidspedagog och nästan varje dag är det någon som skrapar, eller slår i, eller ramlar osv. då bedömer vi alltid om såret/skadan är allvarligt – om så rings alltid föräldrar och/eller barnet skickas till skolsköterskan och barnet får den omtanke det behöver.
När det gäller mindre blemmor (sånt som jag vet kommer att gå över) så bekräftas barnet ALLTID i att vi ser att det har ont, blev rädd och är ledsen. Sedan brukar jag hjälpa barnet att förstå att det onda kommer att gå över och tala om att det inte behöver vara rädd för att någonting har ”gått sönder”.
Under den tid då en uppmärksammar och bekräftar barnet brukar det värsta onda gå över och jag kan se att barnet känner sig tryggt i att det var okej att vara ledsen, men det fanns en väg igenom det ledsna.
Amen!
Jag håller med. När barnen är ledsna brukar jag hålla om och låta dem vara just ledsna. Jag har två pojkar och en flicka och jag har varit noga med alla tre barnen att de ska få vara just ledsna.
Sista meningen blev visst lite konstig ser jag nu när jag läser igen. Jag menar ju givetvis att när de gjort sig illa eller är ledsen över något annat ska de få vara just det tills de känner själva att de vill flytta fokus och göra något roligt igen.
”Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?” skriver du i din text.
Jag tycker istället det borde vara så att man har den tid med sina barn att det inte ska behöva finnas saker att bubbla över… Att man ska kunna ta känslorna där de hör hemma, inte när man ramlar o slår sig och att allt just då ska komma fram.
Finns väl ingen som rekommenderar en vuxen att hålla igen med sin känslor och tankar för att sen släppa ut allt på en gång? Så varför skulle barnen må bra av det?
Var uppmärksam och delta i barnets liv och lär barn kommunicera om sina känslor istället.
Sen är det ju en annan sak om ifall man förminskar en känsla av smärta när man säger ”upp o hoppa” vilket jag inte alls tror det handlar om. Jag har personligen uppfostrat mina barn i den andan och tror alla mår bra av att veta att man kan resa sig och gå vidare trots att man fått en smäll på vägen. 🙂
Det kan ju vara så att jag har haft mitt barn på förskola på dagen, där något kanske hänt men ingen vuxen har uppfattat det. Då kan ju barnet bära med sig det, och sen när det går lite emot eller barnet tex trillar då kommer hela dagens ledsamheter. Som förälder försöker jag alltid vara där, alltid vara närvarande och alltid försöka få reda på vad som hänt under dagen, men ibland så är jag inte där, och ibland kan barnet inte sätta ord på sina känslor, utan gråter över något annat.
Nej men alltså även om man är med sina barn hela hela tiden så kan man inte alltid få utlopp för en känsla där den hör hemma. Väldigt många av oss känner en känsla och reagerar först senare. Det måste smälta in liksom. Det handlar om hur man är som person. Det kan också vara något vi vuxna inte förstår har hänt eller som vi inte lagt notis tilö eller uppmärksammat. Ett barn som är glatt och har lekt klart men en kompis i sandlådan, kanske egentligen är ledsen över att kompisen skvätte sand i hens hår eller nåt.
Jag tror verkligen inte någon människa kan ha så mycket fokus på någon annans känsloliv att vi kan dela det med den, även när vi är tillsammans hela tiden. Vissa saker kommer sen
Som vanligt Clara är du väldigt klok
När mina barn var småsmå (nu är de småstora) och ramlade brukade jag fråga: Gör det ont eller blev du rädd? För det är ju olika slags tröst som behövs i de situationerna. Och sedan satt jag kvar med barnet tills det själv var redo att sluta gråta, även om jag började prata om annat efter en stund.
Viktigast för mig var ändå att inte bli så himla upphetsad av att barnet gjorde illa sig. Växte själv upp med en mamma som var rädd av sig och gjorde stor sak när jag slog mig, och jag tror jag blev lite harig av det. Det var särskilt viktigt för att min äldsta är en flicka att inte föra vidare det.
Tack Clara för att du skriver detta! Fantastiskt bra och håller helt med. Tycker detta är något som vi kan implementera även på oss vuxna. Att vila i de känslor vi har utan att varken gå in i dom blint, ”överdriva” , eller trycka undan dom. Istället vila och se hur de försvinner av sig själva efter en stund. Tror vi då får en ärligare och mer harmonisk kontakt med oss själva- därmed en mer harmonisk värld.
Bra inlägg… Och antagligen är vi rädda för att andra varit rädda för våra egna tårar och ledsenheter… Men det går ju att bryta mönster…
Ja! Håller med om varenda ord!
ÅH! Du är så klok. Har aldrig tänk på det såhär. Tur då, att jag inga ungar har än. För det är ju verkligen så sant.
Du är så jävla ball!
Oerhört bra skrivet! Instämmer helt!
Och som högkänslig person så tänker jag på de män som är högkänsliga, det måste väl bli tuffare för dom än för oss kvinnor?
Håller helt med dig. Tyvärr går det åt andra hållet med. Om någon ramlar så finns det vissa som skriker ”oj herregud, aj aj” och lägger sin rädsla på barnet. Jag brukar vänta tills barnet bekräftar att det är ledset och då ger jag tröst och en kram.
Det var en riktigt rolig liknelse, jag nästan dööör av skratt när jag ser framför mig hur det skulle se ut om någon bemötte en vuxen med ”inte gråta, det gick bra, upp och hoppa”! I sak håller jag med dig fullständigt. Har alltid försökt låta bli att förminska, flicka som pojke, men har också försökt trösta utan att prata och klappa så mycket. Mest finnas där, hålla om och såklart ta hand om sårskador etc och bekräfta i den mån det har behövts! Någon som pratar kan också vara avledande, utan att mena det.
Min dotter liksom tvekar ibland om hon ska gråta eller ej när hon ramlat och då brukar jag säga att det gått bra helt enkelt för att jag tänker att kan hon tveka så gjorde det nog inte så gruvligt ont ändå. I perioder blev hon också väldigt ledsen, långt över vad som var rimligt för händelsen och då sa jag faktiskt till henne att jag tyckte hon skulle sluta gråta efter ett tag. Jag ändå inte tycka att Clara har fel, i det normala fallet följer jag det hon säger också och tänker att känslorna kan få komma ut och lösas upp.
Håller med dig! Men jag anser också att det är en balansgång. Om man som vuxen blir för upprörd över det som händer så kan barnet tro att det är farligare än det är och börja gråta för det. Jag har tre egna barn och jobbar på förskola. Jag har alltid varit blödig av mig men fått lära mig att avvakta barnets egen reaktion. Annars är det ju min reaktion som gör barnet ledsen.
När ett barn ramlar och det inte gör ont tittar det sig omkring för att se om någon såg vad som hände, var det ingen som såg fortsätter oftast barnet att leka, medan om barnet får höra ”Lilla vännen hur gick det?” Så reagera barnet med gråt för att få en liten stund av uppmärksamhet.
Om ett barn däremot ramlar och gör illa sig. Då kommer barnet att gråta, vare sig du som förälder/förskolelärare säger ”Upp och hoppa” eller ”Hur gick det?”.
Se till att ge era barn mycket kärlek och mycket tid till kramar, att sitta i knät, och sagostunder vid läggning. Lyssna sedan på barnet vilken känsla hen förmedlar.
Tack för en super bra blogg!
Jag brukar själv säga ”oj men det gick ju bra” ibland om jag ser att det inte var någon fara, just för att barnet kan bli rädd ”i onödan” annars.
Och jag tycker man kan kombinera en kram med att säga ”det blir bättre” just för att jag själv gillar att höra uppmuntrande ord när jag är förtvivlad. Jag kan nästan bli arg på den som inte ger ett lugnande ord. Men alla vill nog ha lite olika tröst, och kanske lär man sig hur ens eget barn vill ha det:)
Håller med till 100%!
Har läst din blogg ett tag nu och gillar den verkligen! Det här är det bästa jag läst hittills.
Tack för ett jättebra inlägg!
/Tina
Håller med. Ibland är barnet bara trött och lite närhetssugen, så då kanske det är lite lättare till gråt. Som någon nämnde redan så brukar jag också fråga ”Gör det ont eller blev du rädd?” när ett barn slår sig (har inga egna än men jobbat med barn i alla åldrar). Många gånger kommer det ett ”Jag blev rädd” eller ”mina byxor blev smutsiga” eller ”det svider på händerna”. Att prata om känslan brukar hjälpa mycket, förklara varför grus i händerna svider, eller att fläckarna går bort i tvätten. Kanske berätta en liten historia om när man själv en gång ramlade med cykeln RAKT ner i en vattenpöl! Det brukar dom tycka är ganska roligt 😉
Bra inlägg Clara! Du är så klok. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Kram
Intressant! Alltid roligt att ta del av ditt resonemang.
Så sant!
Absolut!
Men kalla inte dig själv för nedsättande ord inför dina barn. Du är ju ingen klant, vare sig objektivt eller inför dina barn, så du behöver ju inte lura i dem det!
Håller helt och hållet med!
Men handlar inte det i grunden om uppfostran.
Att vi genom att säga ”upp och hoppa” lär våra barn när det är rimligt att gråta och inte. Precis som när ett barn gråter och man efter en stund säger ”så nu räcker det, nu får du hoppa ner och leka”. Det är ju även det en fostran i hur länge är det ok att gråta.
Jag tänker att jag känner mina barn såpass bra att jag vet skillnad på att gråta och gråta, när det är allvar och inte. Jag litar även på min egen förmåga att bedöma vad som är rimligt att gråta över i en kvart och inte.
Ja, jag tänker helt enkelt att jag säger ”upp och hoppa” för att det är en del i att förbereda mina barn för världen där det inte finns någon som tröstar när man gråter för allt!
Din kommentar skrämmer mig. Du äger inte dina barn och du kan givetvis inte avgöra vad som är rimligt att känna för dem eller inte. Såsmåningom lär livet ganska fort faktiskt redan på förskolan att man inte kan vara som man är. Men i sin familj ska man få vara det. Det finns en dikt som heter Dina barn tillhör inte dig… Kanske borde du läsa den. Du verkar vara en av alla dem som tar dina barn för givet.
Jag tänker också att den som gråter inte alltid behöver tröst utan behöver gråten kommer ut att trösten kan vara i vägen. Det gäller som förälder att både kunna trösta och också att inte vara i vägen. Uppgiften är inte att världen ska ta hand om barnets gråt utan att barnet såsmåningom ska ta hand om sin gråt själv. Man får gråta hur mycket man vill och såsmåningom lär man sig att ta hand om sig själv.
Maria; Va tråkigt att jag skrämmer dig och va tråkigt att du missförstått min kommentar helt.
Jag tror verkligen inte att jag äger mina barn och ser faktiskt inte vart i min kommentar du kan läsa in detta. Jag menar att man genom att inte förstora en snubbling som antagligen inte gör så himla ont så visar man samtidigt sitt barn att det inte är så farligt och i det läget behöver man inte börja gråta. Det handlar om en social uppfostran, det är som att man lär sina barn att inte vråla ut sin vrede på coop när dom inte får godis en tisdag för det.
Sen tar jag VERKLIGEN inte mina barn för givet och blir helt ärligt jätteledsen över att en total främling kan sitta bakom ett tangentbord och skriva en sån nedvärderande mening. Det är jättejättetråkigt att man inte ens kan föra en reflektion på ett sketet inlägg utan att nån direkt bedömer en till att va en kass mamma.
Hajade till på Marias brutala svar på din alldeles rimliga kommentar.
Jag blev nästan lite sårad i ditt ställe. Hoppas att du slipper oprovocerade påhopp framöver i kommentarsfältsjungeln:-)
Bra Clara. som jag skrivit tidigare hur konstigt den än lät då. Mer gråt åt folket:)
Jag har inte tänkt på det sättet innan.. Jag slätade över min dotters gråt idag och känner dåligt samvete efter att ha läst din text nu. Jag ÄLSKAR verkligen dina texter kring barnuppfostran, de får mig att tänka till. Nu kommer jag låta det ta tid, låta henne gråta i min famn. Jag håller med, man påskyndar processen men jag avskyr själv när andra gör så mot mig när jag är ledsen. Barn är barn och precis lika viktiga, om inte viktigare. Tack!
Ibland stöter man ju faktiskt på vuxna människor som är så där okänsliga och överslätande mot andra vuxna, och det gör mig helt GALEN! Ingen annan ska tala om för mig hur jag ska reagera och hur jag ska känna mig över jobbiga saker jag råkar ut för…! Barn måste få ha rätt att vara ledsna ibland och lära sig att hantera de känslorna också.
SÅ bra skrivet! Precis så tänker jag också, gör mina barn illa sej så kramar och tröstar jag, vi kollar tillsammans att det inte blöder nånstans, sen blåser jag lite där det gör ont och därefter springer dom oftast iväg och fortsätter leken. Dom tillåts med andra ord att vara ledsna och just det tror jag är en anledning att dom inte gråter nån längre stund eller ”i onödan”. Här på NZ är klimatet hårdare än i Sverige och attityden är att man ska hålla igen/inte gnälla i onödan men det gör så himla ont i mej när jag hör föräldrar som säger åt sina barn att sluta gråta/vara tysta när dom gjort illa sej. Det värsta jag hört är att ”slutar du inte gråta nu så ringer jag polisen”… Inte så värst pedagogiskt.
Jag håller med dig helt och hållet – men nog tycker jag att vuxna gör så mot varandra också! Vi är så rädda för gråt att vi gör allt för att släta över, rätta till – även där det inte går. Att bara lyssna och bekräfta någon annans känslor utan att komma med uppmuntrande käcka kommentarer eller sopiga råd är ju jättesvårt!
Jag läser till behandlingspedagog (snart klaaaar!) och där har vi pratat en del om tröst. I vårt klassrum får vi inte trösta, iaf inte på det vanliga sättet. Det kommer ofta upp jobbiga ämnen och de flesta av oss har gått igenom väldigt tuffa saker (nåja, alla människor har gått igenom tuffa saker) men när någon börjar gråta så får vi inte gå fram och krama eller klappa eller säga ”såååja”, för det är, precis som med barn, att ta ifrån dem sina känslor. Alla förtjänar att få gråta när de är ledsna och att trösta på det traditionella sättet är att säga åt dem ”det är inte okej att du sitter här och gråter”. En kan säga att en finns där för den ledsna och säga nåt i stil med ”om du vill ha en kram får du säga till”. Det funkar iaf bra för oss! Det är jäkligt skönt att gråta ju.
Kloka tankar som alltid! 🙂
Jag har märkt att när man som förälder ger utrymme för barnet att gråta även för något som andra kan uppleva som mindre allvarligt så betraktas man av omgivningen som blödig och mitt barn har mer än en gång kallats av andra föräldrar somkänslig. Som om det vore något negativt! Hennes känslighet är det som gör henne oerhört inkännande och empatisk mot sina vänner, egenskaper aom jag värderar högt hos henne. Det är synd att vi inte reapekterar varandras barn för de individer de är och inte stöper dem i samma form! Anna http://www.bjornensover.se
Skulle vara fantastiskt kul att se dina barn i skolåldern.
Eller på fotbollsträningen10 år , där de ramlar omkull och deras mamma kommer springande ut på planen och pussar och kramar.
Såklart ska vi ta om hand! Såklart ska man få bli ledsen när man ramlar! Såklart spelar det ingen roll om man är pojke eller flicka! Men jag tycker inte att man kan inte ge uppmärksamhet så fort barn snubblar och ramlar. Oftast gör de inte illa sig och det för inte ont… Men vid 10 år lovar jag att dina barn har lärt sig att detta är ett gyllene tillfälle att få lite extra uppmärksamhet.
Förhoppningsvis får de uppmärksamheten som de vill ha och behöver genom andra saker, men om inte kommer det visa sig…
Som sagt vore så kul att se hur dina tips och råd på uppfostran kommer påverka dina barn.
Vad är det för fel med att få lite extra uppmärksamhet? Du får det att låta som att den där tänkta 10:åringen lurar till sig känslomässig närhet som en parasit. Behöver tioåringen känslomässig närhet så ska hen ha det! Jag tänker att det du är rädd för är barn som tror sig stå i centrum av universum. Men jag tror att en kan ta sina barns känslor på allvar samtidigt som man kan lära sina barn att vara ödmjuk inför andras känslor. Jag tror till och med (hör och häpna) att barn tar till sig andras känslor bättre om de själva är tillfreds och bekräftade känslomässigt av sina nära och kära.
Som jag skriver ska vi självklart ta om hand, trösta och bry oss. Men det betyder inte att vi ska eller bör göra det varje gång ett litet barn snubblar eller ramlar. Barn är barn och ofta slår de sig inte och gör inte illa sig när det ramlar. Förstår inte vad det är för fel att bekräfta att ” oj, nu ramlade du, upp igen”.
Förhoppningsvis känner en förälder sitt barn så pass väl att vi ser om barnet HAR gjort sig illa. Då ska vi självklart trösta.
Men att trösta och krama (ge uppmärksamhet) åt barnet när det gick bra, det förstår jag inte.
Barn behöver MASSOR av närhet och uppmärksamhet och kärlek, men det finns 1000 andra tillfällen att göra det på.
Du har en stor poäng i det du skriver. Att bejaka känslorna hos sitt barn är grundläggande för en sund självbild.
Känsliga barn skall vara normen precis som barn som har lättare för att vara framåt. Bara vi inte själva lägger i våra värderingar för mycket i våra barn. Utan ser och lyssnar vad just de behöver som individer. Det som är viktigt att väga in är även att det finns olika verkligheter. Att bli ”allergisk” (som du skriver) över hur ngn förälder gör mot sitt barn är lite sorgligt också. I de allra flesta fall vet föräldern vad sitt barn behöver i olika situationer. Det måste vi våga lite på. Vi kan inte gå runt och vara allergiska mot andra föräldrar som varje dag i de allra flesta fall försöker göra det som de tror fungerar bäst för just sitt barn.
Min verklighet är att jag hade en överbeskyddande mamma som alltid bejakade hur ledsen jag blev eller som var rädd att jag skulle slå mig. Det har påverkat mig mycket i livet att inte våga göra saker för tänk om jag slår mig. Faktiskt begränsat och förminskat mig. Jag har två döttrar som jag alltid vill ska få känna sig ledsna men även modiga som vågade och faktiskt t.o.m. ”upp igen” om man snabbt märker att det inte gjorde så ont. För att få känna sig modig och att det gick bra att ramla är också en känsla som stärker självbilden. Så som ofta vanligt är det en balansgång mellan olika saker en bra väg och att dessutom inte bli allergisk på andra föräldrar i deras sätt att uppfostra sina barn (det gör jag själv såklart många gånger när jag tycker att föräldrar inte är så pedagogiska) för vi vet aldrig bakgrunden till varför de gör som de gör. Tycker vi föräldrar skall sluta klandra varandra utan tänka att vi gör så bra vi alla kan (för i de allra flesta fall är det just så). Och att ”det gick bra” kan också vara härligt för barn att höra för att känna att saker går bra även om det inte går som man tänkt sig och glatt fortsätta i leken. Däremot är det av största vikt att alltid bejaka sina barns känslor. Känslighet är en otroligt viktig del av en personlighet som ofta glöms bort i samhället. Vi behöver mer av det.
Plåster hade en oanad läkande effekt! Lärde mig att alltid ha ”första hjälpen” nära tillhands (om så bara en ask med plåster). En stund av omtanke och omsorg, med lite plåster och leken lockade snart igen.
Så kloka ord!
Inser att jag själv är flitig användare av ”det går bra!” men efter din text fick jag en tankeställare.
Jag har en del att jobba på, tack för väckarklockan
Håller med dig Clara! För mig handlar det om att bekräfta och se mitt barns känslor, och på så sätt hjälpa honom att sätta ord på vad han känner och tillåta sig att känna ALLA känslor. Det är ok att vara ledsen, det är ok att känna sorg över något som i mina vuxna ögon är en bagatell. Det är ok att vara rosenrasande när man inte får som man vill (utan att man för den skull får sin vilja igenom). Det är ok att vara blyg, att bli rädd. Och det är givetvis ok att vara glad, lycklig och exalterad!
Är själv uppväxt i ett hem/sammanhang där man inte fick bli arg, vilket gör att jag än idag börjar gråta så fort jag blir heligt förbannad så att folk tror att jag blev ledsen… Frustrerande! Tror därför på att barn måste få tillgång till alla sina känslor.
Jag håller delvis med men säger gärna när jag tröstar att ”det är ingen fara, det var inte farligt” när mitt barn ramlat och det inte var farligt. Jag tycker det är en viktig skillnad att göra i harmlösa situationer för att mitt barn ska lära sig att vissa saker inte är så farliga.
Tycker det är konstigt att jämföra hur vi behandlar barn och vuxna, barn och vuxna är olika och det är förhoppningsvis i sådana situationer en vuxen då har lärt sig när man ramlar på cykeln att själv kunna känna efter och säga: jag är ok, det är ingen fara eller jag är inte ok jag behöver hjälp.
Jag instämmer
Väldigt fint och bra skrivet, Clara.
Jag haft uppväxt gråt inte du är så känslig så dumt
hatar att mamma varit så mot mej men blir krympt
som människa en känsla ska genomlevas o aldrig
kvävas. Lycka t med kycklingarna.
Balans, lagom, lyhördhet, tycker jag sammanfattar hur man bör reagera.
Dvs varken ömka eller förminska, avgöra från gång till gång hur man bör reagera och vara lyhörd både för skillnader mellan barn i olika åldrar, barn och vuxna (barn ska fostras dvs lära sig vad som gäller i livet medan vuxna inte ska fostras) och individuella skillnader.
Viktigt att varken förstärka en nojighet eller avfärda känslor. Låter mycket vettigt (som andra skrivit) att fråga barnet hur det gick, om man ser att barnet tagit illa vid sig. Men om det ser sig omkring för att hos en vuxen läsa av vad som förväntas av hen då är det bäst att antingen låta barnet själv känna efter hur det gick, alternativt säga något uppmuntrande – inte avfärdande. Däri ligger en skillnad.
Exemplet hur det skulle se ut om vi behandlade vuxna likadant, förbluffade mig. Har du Clara aldrig själv upplevt, hört andra berätta eller blivit vittne till liknande? Jag tycker tyvärr att det händer alldeles för ofta bland vuxna att somliga avfärdar andras känslor, ibland med väldig nonchalans.
”Mister du en står dig tusen åter…” ”Det som inte dödar härdar”, ”Man orkar alltid lite till!” Jag blir vansinnig på sådant förminskande. Varken vuxna eller barn ska behöva känna att deras känslor inte tas på allvar.
Tycker att det gäller både mot tjejer och killar. S.k ”duktiga” tjejer biter ihop och kör på utan att ta hänsyn till att kropp och själ kan vråla ”NEJ!”. Ofta är de också alltför bra på att ta hand om andra men inte sig själv. Tjejer kanske oftare än killar fått lära sig att det är ok att prata känslor -men tjejer har nog minst lika mycket bekymmer med att upptäcka och ta hänsyn till de egna känslorna.
Tycker du ska skilja på sorg och lite ledsen. Det är stor skillnad. Sorg är större; att sörja någon som dött, en skilsmässa eller annan förlust. Lite ledsen då man slagit sig, är något helt annat än sorg.
Vill tillägga: alla gillar inte att man gör jämförelser mellan hund- och barnuppfostran men jag anser att det förvånansvärt ofta går att göra. Som i fallet med att ömka/tycka synd om. Hundar bör man inte ömka/ta upp när de är oroliga/rädda, då de litar till sina människor och det beteendet kan förstärka deras oro och rädsla. Man bör utstråla lugn och trygghet. Detta gäller även barn, anser jag. En stor skillnad råder här mellan hund och barn; ett barn kan man lära/har lärt sig att sätta ord på sina känslor. Och man kan förklara. Hur man bäst förklarar för en hund att inte vara rädd för åska eller snöras, det hade jag gärna velat veta. Men det är en helt annan diskussion.
Håller med dig Anja H. om att beteendet mot vuxna i sorg ofta är förminskande. När jag var med om ett missfall som jag valde att berätta om t.ex. på jobbet, kom det just käcka tillrop som ”bättre lycka nästa gång” när det sista man tänkte på var att försöka en gång till. Det är svårt för oss alla att hantera och möta andras sorg på ett bra sätt och vi är också olika i hur vi vill bli bemötta. Men det har egentligen lite att göra med hur man hanterar att ett barn slår sig. Anja har en poäng i att man vid varje tillfälle bör vara lyhörd och reagera efter vad stunden kräver. Dessutom tror jag också att skillnaden i hur vi behandlar kille och tjej är något överdriven. Jag ömkar och är orolig för min minsting som är en kille långt mer än jag ömkar hans storasyster, tyvärr.
Jättebra skrivet! Så viktigt!
Som fyrabarnsmor och med erfarenhet av barn (och ungdomar), barnomsorg och skola måste jag säga att jag inte håller med dig. Jag vet inte vad du har för erfarenheter eller vetenskapliga belägg (empiriska) för dina resonemang men de skiljer sig från med mina. Min erfarenhet är att de allra flesta föräldrar, förskolepedagoger och lärare har kunskaper och kompetens i att hantera situationer utifrån barnet och inte könet! Med avseende på dina inlägg kan jag uppleva att du ofta generaliserar utifrån argument som i flera avseenden kan upplevas som stereotypa. För mig ligger det en stor skillnad i att tycka och i att säga att något är och där upplever jag att du är lite oförsiktig. Visst finns det poänger i mycket av det du skriver, men jag skulle snarare se dem som tolkningar och inte som sanningar vilket jag många gånger uppfattar att du framställer dem som.
Håller med dig där! Det är jättestor skillnad på att uttrycka vad man tycker/upplever och sanningar. Det bör alla vara noga med.
Skönt med vettiga ord i tråden. Vid tyckanden och tänkanden av barnuppfostran framstår klaras ord som den enda sanningen. Undrar också vad hon baserar sina ord på?!
Bra inlägg! Tycker att det är jätteviktigt att låta barnen få möjlighet att få ut sin gråt, sin ledsenhet och sorg vad det nu än handlar om. Håller med om det du skrev om att barn kan gråta över mycket som de kanske tidigare samma dag också varit ledsen över men inte gråtit över t.ex. Tror att det också är viktigt att t.ex. fråga sina barn om man ser att de är ledsna eller deppade över något. Alltså innan det blir värre och tyngre börda tänker jag. Det för att bekräfta dem som människor, att någon ser mig. Samma sak att t.ex. bekräfta deras glädje när man ser att de är glada över något speciellt Det brukar jag tänka på när det gäller mina barn. När man som vuxen bekräftar och låter barnen få vara i både glädje och sorg så stärker vi deras person. De blir sedd och klarar av livet på ett bättre sätt.
Kanske är vi eniga i det grundläggande, men håller ändå inte med i saken här. Läs gärna mitt inlägg ”Att se ett barns behov, möta dem och inte sörja en sorg som inte finns” där jag utgår från ditt inlägg och utvecklar mina tankar om det.
http://dinfavorit.blogspot.dk/2015/04/att-se-ett-barns-behov-bemota-dem-och.html
Tack för en inspirerande & fin blogg!
Det stämmer ju, även om jag själv inte har reflekterat över det i förhållande till barn. Ibland är der ju faktiskt riktigt skönt att gråta för att få ur sig en sorg.
Jag måste tipsa om en jättebra bok på temat, ”Med känsla för barns självkänsla” av Petra Krantz Lindgren. Gav mig ett helt nytt synsätt och insikt i hur mitt eget beteende formar mina barn.
http://www.sorg.se
Finns mycket att reflektera över om sorg, även barns sorg, eller särskilt om barns sorg…
du sätter ord på mina tankar… 🙂
Vilket bra och tankeväckande inlägg! Jag har själv en liten pojke och jag försöker ofta skoja bort när han gör sig illa för att han inte ska bli rädd, och har över huvudtaget inte reflekterat över de aspekter som du tar upp förrän nu. Verkligen en tankeställare. Jag har tipsat om ditt inlägg och skrivit lite från min synvinkel på min blogg, läs gärna här http://mammaglitter.se/2015/april/lat-barnen-grata.html
Jag finner rubriken något missvisande. När min dotter gör illa sig i ett fall eller liknande, är det mest troligt inte sorg hon upplever, utan smärta. Kanske rentav skam (rent affektteoretiskt) om det är så att det inte gjorde så ont, då hon kanske föresatt sig att gå någon viss stans, men ramlar på vägen. Kan säkert uppfattas som att jag är petigt genom att märka på orden, men jag tänker att resonemanget är upphängt på ledsenhet och sorg – något jag tänker är kvalitativt skilt från smärtupplevelsen. Sen kan ju smärta leda till ledsenhet, men då bör man bli medveten om vilken känsla det är man bemöter som förälder.
Många barn vänder sig till föräldern för att ta reda på vilken reaktion som är lämplig vid olika inträffade scenarior. Om föräldern då förvrider sitt ansikte som om denne själv upplever intensiv smärta – kommer den observante att se att barnet mer sannolikt kommer att spegla denna respons, än att fortsätta som om inget hänt. Det jag vill ha sagt med det är att barn, förutom sin genuina upplevelse, söker efter ett modellbeteende hos sin anknytningsperson för att ta reda på vilken respons som är lämplig eller önskvärd. Vidare bedömer jag de allra flesta föräldrar vara kompetenta nog att bedöma vilken reaktion som är mest lämpad att svara upp med i en given situation.
Bra skrivet Pappa!
Mycket bra skrivet!
Jättebra skrivet! Jag har barn och jobbar med barn, och jag håller verkligen med dig. Känslor är inte farliga, vi behöver inte ta bort dem från barnet. Men vi behöver vara barnets trygga bas där det får tröst, stöd och kraft till nya äventyr. 🙂
När jag var barn och ramlade grät jag ofta enbart för att jag blev rädd. Och då var det tröstande om någon sa att det faktiskt gick bra.
Det finns nog skäl till att bli mer orolig om en vuxen ramlar, t.ex. är den vuxna tyngre, cyklar snabbare och har längre fallhöjd.
Listan över saker jag lärt mig av Underbara Clara blev precis längre! Eller kanske inte lärt mig, men fått mig att reflektera och tänka ur ett annat perspektiv. Tack för det!
Jag tycker man lätt kan trösta utan att förstärka barnets ledsenhet. Det finns mellanvägar, som i det mesta i livet. Man behöver inte ropa OJ OJ OJ LILLA DU GJORDE DET OOOOONT!!! för att barnet föll lite. Man kan bara trösta och krama och vara där. Oftast lugnar sig barnet?. Och om man tröstat o märker att barnet ”fastnat” i ledsenheten, DÅ kan man
avleda med en leksak eller en trevlig majskrokar.
jag måste bara säga TACK för detta inlägget. jag jobbar som vikarie på förskolor och de flesta ställen har väldigt mycket upp-och-hoppa-mentalitet. jag är inte förälder själv så jag har tidigare mest försökt göra som de andra pedagogerna (med delvis inverkan av mina egna värderingar såklart). jag tänkte tidigare att upp-och-hoppa skulle lära barnen att det inte är så farligt att ramla, det går över, var stark, osv. men i och med ditt inlägg så inser jag att det inte håller. sedan jag läste inlägget har jag testat att vara mer tröstande (beroende på situation givetvis), och dessutom sagt ”var det läskigt? jag förstår det” när ett barn t.ex ramlat från en gunga. de flesta frågar ”var slog du dig?” men det är ju inte alltid det som är grejen. en annan gång funkade det bra att bara ta upp och hålla om. barnet som hade ramlat och gråtit la huvudet på min axel, höll om tillbaka och så satt vi så en stund innan vi fortsatte leka. det är såklart så att hur jag tröstar beror på situationen, och det förstår jag att du också vet, även om några i kommentarsfältet inte verkar tro det. du är en förebild för mig clara, inte bara när det gäller barnuppfostran utan också levnadssätt!
Jag håller helt med. Upplever ofta att sonen gråter lite extra över någon bagatell med trilskande stövlar just när han kommer hem efter en händelserik och säkert ansträngande dag på dagis. Tänker att det säkert är mycket han släpper ut där. Tänker att vi vuxna kan lära av barn där. Vi behöver också ventiler i vardagen. Hur släpper vi fram våra känslor, om alls?
Nu har jag inte läst igenom övrigas kommentarer men vill säga att jag håller med, tack för att du påminner oss alla, och jag antar att du känner till Petra Krantz Lindgren? Som mässar om detta på ett bra sätt!
Tyvärr är det ju allt för ofta även vuxnas känslor slätas över. Ett himla utslätande är vad det är. Trött på att hela vårt samhälle är så rädd för känslor.
Som jag lovat mig själv att inte säga ”inte ska du vara ledsen” till mitt barn, nu är barnet drygt 10 månader, och än har jag avhållt mig. När mitt barn trillar och blir rädd, då tar jag upp i famnen. Kramar om, visar att ”jag ser att du blev rädd, du blev ledsen”. Oftast går det över direkt. Blir barnet arg då säger jag ”jag hör att du blev arg, du ville ha XXX, du blev arg när mamma tog den. Det är okej att bli arg”. Men jag kan även säga ”det gick bra” när jag ser att barnet tittar på mig för att kolla av.
Vilket viktigt inlägg. Jag ska försöka tänka mig för mer. Jag upplever faktiskt att vuxna också gör så mot varandra. Fast kanske inte direkt till personen i fråga. Normen är alltid att vara stark och att klara allt och lite till. Kommentarer som ”Jaha, nu är hon sjuk igen, hon klarar ingen stress alls” eller ”Jag tycker inte det är hälsosamt att sörja så länge. Du måste ut och möta människor. Ryck upp dig!” tycker jag att jag hör ofta. Hur som helst tråkigt för både vuxna och barn. Kul att du skrev om det.
Ja, så sant! Har också två pojkar och jag brukar tillåta dem att vara ledsna en stund över vad det än må vara, trösta och bekräfta för att sedan börja prata om något lättsammare. Vi är verkligen rädda för sorg i Sverige och det är något vi behöver jobba på. Bland annat…
Jag är uppväxt med världens bästa pappa. Så fort jag var ledsen eller att tårarna rann av någon anledning, sämsta han alltid med sin lugna trygga röst ”gråt du en skvätt så känns det bättre sen”. Och jösses vad jag bölade då. Jag kände verkligen att det inte förväntades av mig att torka tårarna utan bara släppa ut allt. Det var så skönt och befriande att jag alltid sagt samma sak till mina egna barn.
*sämsta=sa
Så fint!
Klokt!!!!!!!