Istället för att krypa ner under filten i soffan, skavfötters med Jakob och gömma mig från mörker och kyla som jag gjort varje helgkväll det senaste halvåret så går jag runt här hemma i solen. Fixar och donar. Plockar och arrangerar blommor. Tar en sväng ut med hunden och lyssnar på fåglarna i trädens kronor.

Det är ett annat liv nu. Det går inte att förstå att det är samma hus i samma land. Precis allting  blir annorlunda när ljuset återvänder. Jag känner mig personlighetsförändrad. Mitt morgontrötta jag vill plötsligt inte ligga kvar i sängen. Utan upp. Ut. Iväg.  Och istället för att hoppas slippa gå med hunden tjafsar vi om vem som ska få ta morgonpromenaden. I allt det ljusa och doftande.

Hur mycket skulle man inte uträtta om det var så här ljust, ljumt och enkelt jämt?