För mig handlar träning om två delar. Framförallt tränar jag för livet. För resten av livet. För långsiktig hälsa och välmående. Men för att det också ska kännas kul och utmanande sätter jag upp kortsiktigare mål att sträva mot. En distans jag vill klara på en viss tid eller ett visst antal armhävningar jag vill kunna göra.

I princip all evidens visar att det bästa sättet att lyckas med något att sätta upp tydliga mål och att dokumentera noga. Det passar mig utmärkt som älskar att dokumentera saker (hey, är ju bloggare). Jag loggar alla mina löpturer och alla promenader – korta som långa – i appen Runkeeper. Det är roligt att se hur fort jag springer och vilka framsteg jag gör och varje vecka försöker jag klå föregående veckas antal sprungna mil, hastighet och brända kalorier.  Dessutom har jag använt den i två års tid och det är bra att kunna gå långt tillbaka och se min gamla resultat. Nu när jag har några kilon att tappa är jag dessutom med i Viktklubb. Där loggar jag både siffrorna från Runkeeper och maten jag äter. Jag utesluter inget ur min kost men försöker tänka på hur mycket jag stoppar i mig. Jag tycker att det funkar hur bra som helst och är en utmärkt motivation för mig. (Dock tror jag att man ska undvika det här om man har problem med tvångsbeteenden eller ätstörningar sedan tidigare, då jag kan tänka mig att allt loggande och dokumenterande kan vara triggande)

Jag har alltså många tydliga mål. Men de handlar om mig. Jag jämför mig inte med andra och är också helt ointresserad av hur fort någon annan springer,  hur starka de är eller vad de väger. Jag jobbar med mig själv som utmanare. Jag är också ganska känslig för negativ press som snabbt dödar min inspiration – så jag sätter bara upp målsättningar som känns roliga att försöka uppnå

Jag försöker också hitta på belöningar. Min långsiktiga belöning för allt tränande är ju ett starkare skelett, ett starkare hjärta och allmänt bättre hälsa. Och det smäller ju såklart högst – men för peppen och inspirationen är delmålen och de kortsiktiga belöningarna minst lika viktiga. Nu har jag till exempel anmält mig och min bästis Elina till Tjejmilen i höst. Vi har aldrig rest bort ihop (på grund av fem småbarn som kom emellan) men nu har vi gjort slag i saken. Det blir en tjejhelg i Stockholm då vi bara hänger och gör roliga saker. Och springer förstås. Dels får vi motivation till att träna och försöka göra en bra tid i höst – dels får vi en rolig belöning för allt vårt slit i spåren. Bra deal kan jag tycka.