Sju lärdomar om husrenovering

Att renovera ett hus är underbart, roligt och alldeles alldeles utmattande! Just nu står vi inför en massa saker som ska fixas i sommar, gräva ny uppfart, måla om huset, byta tak, bygga punchveranda…ja listan bara fortsätter. Här är några saker jag lärt mig efter sex år av renoverande:

-Gör en uppskattning av hur lång tid det kommer ta. Gångra det sedan med två. Då har du kommit upp i ungefär 70 procent av den tid det verkligen kommer att ta. Och kosta!

-Stressa inte. Jag är hemskt otålig men har upptäckt att de bästa idéerna kommer när jag gått och grubblat ett tag.

-Räkna med att det kommer trilskas. Lägg till en rejäl trilskmån kring varje moment så slipper du bli besviken. Ungefär som en sömsmån fast för renovering.

-Räkna med att de hantverkare som eventuellt kommer att behövas har mycket att göra. Var gärna ute månader i förväg.

-Renoverar man ett helt hus tycker jag att det är vettigt att varva små och stora projekt. Det är trist att byta värmesystem så därefter kan man göra något enkelt och roligt som ger energi istället för att ta. Måla en fondvägg till exempel. Eller sy nya köksgardiner.

-Be om hjälp av familj och vänner. De flesta har inget emot att komma förbi några timmar och hjälpa till. Bjud på god mat i gengäld.

-Glöm inte bort det riktiga livet under renoveringen. Det är heldumt om renoveringen tar så mycket energi att verkligheten blir lidande.

Här kan du se bilder som visar hur mitt kök ändrat utseende i samband med renovering.

 

Rehab och kärlek

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  – för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

Dagens

Några har önskat fler outfitbilder så jag tänkte försöka göra er till viljes. Här är något jag är förtjust i – min nya vårkappa från Monki. Har haft en blå “konstnärsrock” från det märket som jag slitit och nött på i fem år men nu känns den förbrukad. Gissa om jag blev glad när jag fann en snarlik svart från Monki härom veckan istället som jag hoppas kunna slita på i lika många år. Även den har något av en konstnärsrock över snittet och det tycker jag är så himla fint till alla söta figursydda klänningar som jag annars kan känna mig lite för snäll i.

Den här blommiga klänningen är också ett nyinköp – begagnad däremot. Med perfekta små puffärmar och klädda knappar i ryggen.

Organisera mera

Efter att ha jobbat hemifrån i åtta år och lagt mitt eget schema efter eget huvud har jag lärt mig att planera, strukturera och sätta av tid för saker. Eftersom jag vet att det är många som kämpar med just detta tänkte jag här ge mina bästa tips för hur jag lyckats strukturera ett väldigt fritt arbete.

– Jag skriver listor. Varje arbetsdag avslutas med en lista inför kommande dag. Men jag skriver aldrig listan samma dag som jag ska göra den. Då är det så motigt att jag helst hoppar över att sätta upp saker på listan

– En lista ska bara innehålla det jag hinner på en dag. Har jag fler punkter än jag hinner göra sätter jag upp några punkter till dagen därpå istället. Vid arbetsdagen ska listan alltid kunna bockas av och slängas för att blir ett kvitto på vad jag gjort, inte ett kvitto på allt jag inte hann.

– Jag delar upp alla stora uppgifter på flera dagar och är specifik ang vad som ska ske respektive dag. “Plugga till tenta” är en dålig punkt på en lista. “Plugga första kapitlet s.35-98 på tentan” är en bra punkt.  En stor tenta kan tex delas upp i fem olika pluggmoment då man studerar olika saker. Samt ett sjätte då man repeterar allt man gjort de tidigare dagarna. Jag bokar in tid för alla moment och sätt upp mål för vad som ska ha hunnits med under just den dagen. Själv jobbar jag bäst när det är kort och intensivt på en dag. Så hellre flera korta pass än några riktigt långa!

– När min produktivitet går ner byter jag syssla. Man orkar sällan jobba länge med exakt samma sak. Min hjärna kan  till exempel inte skriva bra mer än i ca tre immar. Om jag då går över till att göra något annat jobb som att sortera viktiga papper, ringa samtal, redigerar bilder etc kan jag fortsätta vara produktiv på min arbetstid trots att kapaciteten att skriva minskat.

– Jag sätter tidsangivelser vid varje punkt på mina listor. Vid första anblick kan “ringa revisorn” “skriva krönika” “besvara mejl” se ut som tre likvärdiga uppgifter och kännas oöverstigliga. Men sätter jag tidsangivelser upptäcker jag att krönikan behöver tre timmars arbete och revisorn fem minuter. Följer jag sedan tidsplanen upptäcker jag ofta att jag hinner färdigt långt innan jag hade tänkt mig.

– Vid riktigt viktiga deadlines sätter jag alltid ut den riktiga deadlinen i kalendern, ex vis “lämna text Amelia 12 maj”. Sedan backar jag i kalender och stoppar in “Skriv på Amelia 10e maj” “Skriv på amelia 7e maj”. Med några sådan tillfällen inbokade brukar jag hinna färdigt långt innan deadlne och har tid att kika och putsa en sista gång innan jag lämnar in. På detta sätt blir jag väldigt sällan  överraskad av en deadline eller viktig grej. Oftast har jag fått en eller två kalenderpåminnelser innan.

– Säkert har du som jag några extra tråkiga telefonsamtal som måste ringas, personer som ska kontaktas, papper som ska postas? Löpande hantering som man aldrig blir färdig med. Se till att beta av allt sådant en gång om dagen/en gång i veckan. Jag gör rubbet på en gång så slipper jag tänka på det resten av tiden.

– Jag har gmail och google kalender. I den skriver jag upp allting och så plingar det i min telefon tio minuter innan viktiga möten eller samtal som ska ringas (det har räddat mig många gånger). Jakob har också en kalender och vissa aktiviteter som rör oss båda, exempelvis barnen, lägger vi in så att de syns i bådas kalender. Mycket smidigt och ingen som kan hävda att “de minsann inte visste om att x skulle hända idag…”

– Har du gjort en massa saker som inte stod på din lista under en dag? Skriv upp dem i efterhand för att få nöjet att bocka av samt för att få en uppfattning om hur mycket du faktiskt hinner på en dag.

Ja, det var nog mina bästa tips! Fyll gärna på med fler ifall ni har några.

Tränandets hemlighet

Vad duktig du är som tränar. Får man ofta höra när man tränar. Och har jag ofta sagt till folk som tränar. Men grejen är att det inte är ett dugg duktigt. Det är tränarnas hemlighet. Att det faktiskt är skönt. Att det blir ett beroende. Att träning frisätter en massa lyckohormoner – endorfiner – som efter ett tag gör att träningen känns som välmående-doping. Man vill träna, för man vill få den där kicken.  Det visste jag inte när jag började springa för två år sedan och därför var det så tungt i början. Jag kände bara lidandet. Ansträngningen. Inte glädjen. Men nu vet jag att det är så. Så trots att jag är otränad nu och det är jobbigt att springa rent fysiskt, så vet jag det där och känner redan nu hur glad jag kommer bli efter ett träningspass.

Det är lite som med godis fast tvärtom. Godis är ju godast innan. När man tänker på det goda. Och under tiden när man äter. Men sedan efteråt, då går glädjen bort väldigt fort. Träning är jobbigast innan, väldigt jobbigt under tiden. Men efteråt sitter glädjen i väldigt, väldigt länge.

En annan sak jag noterat med träning är att ju mer jag tränar – desto mer orkar jag göra andra präktiga saker som jag vanligtvis undviker och som inte har ett dugg med träning att göra. När jag tränar orkar jag till exempel använda tandtråd. Jag väljer nyttigare mat. Jag går och lägger mig tidigare. Jag ringer samtal jag gått och skjutit upp i en vecka.  Jag lägger tillbaks grejer där jag tagit dem istället för att slänga dem på golvet. Jag städar bakom spisen.

Det är tränande personers hemlighet. Inte ett dugg duktigt utan en ganska rejäl payoff för en tämligen liten insats.

 

En egen stund

När man har småbarn är de där ostörda stunderna ganska få. Stunder som jag förut tagit för givet. Att få lyssna på Studio Ett i lugn och ro medan jag lagar middag, att prata med Jakob sammanhängande när vi äter utan att samtidigt torka någons snor eller utspillda mjölk. Att få sitta på toaletten utan att någon sliter i handtaget eller ta en dusch utan att någon absolut måste in och kissa precis samtidigt. Eller ta en kopp te. Dricka en hel kopp kokhett te som inte hinner svalna eller spillas ut eller glömmas bort på vägen. Det händer inte så ofta. Men desto trevligare när det väl händer.

Skapartips!

Jag hör många säga att de vill skapa något med händerna men att de inte vet vad. Många verkar sitta på en hel del uppdämd kreativitet som inte får komma till uttryck. Det är synd tycker jag. Här är mina bästa råd till den som vill komma igång med att pyssla och skapa.

– Det är svårt att vara kreativ när man inte har någonting hemma att arbeta med. Därför är det bra att ha material hemma när inspirationen kommer. Ja, det är faktiskt förutsättningen för att inspirationen ska kunna komma. Själv hamstrar jag tygstuvar, tavelramar, prylaskar och snören på loppis trots att jag från början inte vet vad jag ska ha dem till.

– Spara på skrot! Konservburkar, presentsnören, gamla sjalar, tidningsurklipp och trasiga broscher … Gammalt blir som nytt när man fixat till det lite grann.

– Det är mycket lättare att utgå ifrån någonting som redan finns istället för att skapa nytt från grunden. Sy om en befintlig kjol istället för att sy en helt ny.  På så sätt lär du dig att skapa steg för steg och ingenting blir orimligt svårt.

– Förkorta startsträckan! Låt pysselprylarna stå framme i den mån det är möjligt. När jag ser en hög med trådrullar sätter fantasin igång. Och står symaskinen redo är det lättare att få tummen ur röven.

– Var inte så fixerad vid hur man ”ska” göra. Jag har ingen aning om hur man ”ska” sy en kudde eller måla om en stol. Jag testar och ser – det kan ju inte bli värre än fel! Om jag följer instruktioner allt för strikt blir jag så ängslig att jag inte vågar göra någonting alls och då blir pysslet ångestskapande istället för lustfyllt.

-Nya synvinklar ger nya infall. Testa att vända på en lampskärm och se vad som händer. Drapera ett roligt tyg på en stol som du inte har tänkt klä om. Stapla prylar på varandra och se om du hittar nya användningsområden. Sätt saker där de inte vanligtvis sitter. Ställ dig på huvudet och ta en titt på ditt hem.

– Acceptera att ingenting blir som du föreställde dig det i huvudet. Det färdiga resultatet är inte sämre – bara annorlunda.

– Och kom ihåg: kreativitet är en muskel som växer när man tränar den. Invänta inte snilleblixten. Den kommer när du är mitt uppe i ditt skapande.

Malou efter tio

Psst…! Igår var jag gäst i Malou Efter Tio. Vi pratade inredningsbloggar och instagram. Om dessa snyggt stylade bilder är en spegling av verkligheten eller någonting falskt och ångestskapande. Och varför denna besatthet av att visa upp fina saker från sitt välstädade hem? Ja, lite av det diskuterade vi. Kika här om ni vill se. (Spola till 39.15 ca)

Guldklimpar

Äggen alltså. De har blivit våra guldklimpar sedan vi skaffade höns. Istället för sex kritvita ägg med rosa stämplar i en pappkartong från affären plockar vi in spräckliga, ljusrosa, mörkbruna, pyttesmå och jättestora ägg från hönshuset varje morgon. Några med lite halm på, eller fjädrar och några lite fläckiga av hönsen.  Gulorna är som solen och omeletten, sockerkakan och pannkakan ser ut att vara kryddad med saffran.  Den här tiden för ett år sedan hade vi inte ens höns. Om jag vetat hur lättsamt och roligt det är med höns hade jag skaffat dem mycket tidigare. Jämfört med till exempel en hund är det en barnlek att ha höns!

Just nu drömmer jag om några höns av rasen Aracuana och Maran. Aracuana lägger turkosa ägg och Maran mörkt, mörkt bruna. Som kanel i färgen ungefär. Vansinnigt vackert och har man tur lägger deras gemensamma avkomma militärgröna ägg. Kan ni  tänka er så snyggt?!

Kolla gärna in ett av mina bästa recept på ugnspannkaka.

Första löpet

Bara för att jag bloggade om löpning igår så kunde jag inte låta bli att sticka ut och testa senare på dagen. Lämpligt nog skrapades vägen ren från snö och is så plötsligt gick det att springa efter vår lilla grusväg. Jag pluggade i hörlurarna, slog på RunKeeper och min löparlista och gav mig av. Tänkte jogga lugnt, min kortaste vända som bara är två kilometer. Men när jag sprungit dit var jag inte alls trött så jag körde på i tre kilometer. Och vet ni? Jag sprang med ett brett leende hela vägen. Och jag hade till och med energi kvar att spurta på slutet!

Uppenbarligen har skidåkningen bäddat lite för detta. Men det är också väldigt psykologiskt. Jag ska ju springa en mil i sommar – då måste jag ju orka tre kilometer nu. Tre kilometer är en  piss i Mississippi. En kort liten löptur jag sprungit många gånger förut.

Men när jag började springa för två år sedan, med noll erfarenhet i ryggen var mantrat jag upprepade under löpturen (bokstavligt talat) “Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dööör…” Nu lät mantrat istället “Jag-är-fri. Jag-är-fri. Jag-är-fri”. Som något hämtat från en frikyrkokör. För det är precis så det känns. Jag är fri! Efter en jobbig graviditet och en ganska stillasittande tid efteråt känner jag en enorm frihetskänsla av att vara ute och springa igen.

Tisdagsbestyr

Idag har jag haft min kompis Erica (ni vet hon jag gjort Husmorsskolan i P1 med) och hennes barn på besök. Himla trevligt! Jag bjöd på mat och till efterrätt gjorde jag fruktsallad.

En vanlig sketen fruktsallad kan man piffa genom att servera den med vispgrädde med lite  florsocker och vanilj i. Dessutom strösslade jag torkade gojibär, mullbär och phsyalisbär över. Blev mycket bra. En rejäl gräddklick hamnade i kaffet också! Dricker alltid kaffe med grädde

Ungarna fick hälsa på kycklingarna vilket var väldigt populärt

Kycklingar och bäbisar är en ganska oemotståndlig kombination

Dagen avslutades med att köket fylldes med underbar kvällssol….samtidigt som jag blev smärtsamt medveten om våra oputsade fönster. Nå, utsidan är ju ingen idé att putsa eftersom hela huset ska målas om någon månad och då blir de ändå dammiga och fula. Men insidan den får jag ta itu med till helgen. Fy vale.

Träningspepp

Jag har haft en himla fin påsk. Vi var uppe hos Jakobs mormor och firade med hans familj. Sedan lämnade vi kvar Bertil för några dagars extra påsklov medan vi åkte hem för att hinna jobba lite. Med växthusbygge och andra saker som behöver fixas på gården. Och det är fasligt vad mycket vi hinner när vi bara har ett barn. Den extra tiden försöker jag  ägna åt att träna! Det spritter det i hela kroppen av längtan efter att jogga och bli stark igen.

Ni lyckans ostar som bor i södra Sverige kan ju jogga i skogen men i våra skogar är det fortfarande snö så här får man hålla sig till vägarna ett tag till. Jag har dock inte riktigt vågat jogga ännu men tänkte smyga igång nästa vecka. Är lite rädd för att skada mig efter graviditeten och känner mig lika flåsig och otränad som i april för två år sedan  när jag först började träna springa. Skillnaden den här gången är att jag vet att man på några månader kan bli riktigt vältränad och att jag kommer kunna springa milen i sommar om jag bara vill. Den insikten hjälper mig att komma igång. Jag har gjort det förr och jag ska göra det igen. Tänker också att vinterns pass i skidspåret borde byggt åtminstone lite kondition att bygga vidare på.

 

Om man kan tänka

Har du sett de där klippen som snurrar i sociala medier? Där män utsätts för simulerade förlossninggssmärtor. De får alltså testa hur ont det gör att föda barn (spoilervarning: det gör skitont!) Eller kanske har du sett klippet där en smal reporter tar på sig en fatsuit och går ut och dejtar killar för att visa på hur tjocka kvinnor bemöts?  Eller kanske du såg Uppdrag Gransknings reporter som gick omkring med kippa och davidsstjärna i Malmö under några dagar? För att visa på hur judar bemöts.

Varför krävs det en man för att bevisa hur satikens ont det gör att föda barn? Och varför krävs det en smal för att visa hur tjocka bemöts? Varför kan vi inte bara lyssna på de personer som är tjocka som berättar om sina upplevelser för oss?

Kanske är tanken god. Kanske vill man lyfta frågan “inifrån”. Men jag är rädd att man genom just detta wallraffande riskerar att gör raka motsatsen.  Det känns lite som att man misstror de grupper som berättar viktiga saker. Nä, vi kan inte lyssna på er eller ta till er av det ni berättar – inte förrän vi själva har upplevs samma sak under en timme en eftermiddag. Och då ska vi prata om det. Som om det var vår upptäckt. Och så får dessa personer uppmärksamheten. Istället för att talutrymmet faktiskt ges till de människor som drabbas av något – så tas frågan ifrån dem. Och någon som har en tvättbräda under fatsuiten får prata attityder mot tjocka istället för att någon som varit överviktig ett helt liv kommer till tals.

Jag kommer aldrig helt förstå hur det är att vara jude, enormt överviktig eller transsexuell. Det spelar ingen roll hur mycket jag wallraffar. Och just därför behöver jag inte bära davidsstjärna för att ta reda på hur judar bemöts. Jag behöver inte bära slöja för att ta reda på vad muslimska kvinnor utsätts för av rasister. Jag behöver inte gå omkring i samedräkt för att uppleva det förtryck som samer utsätts för. Att ens låtsas att min upplevelse några timmar kommer i närheten av “den verkliga upplevelsen” känns ganska förminskande.

Kan vi inte bara försöka lyssna på människor upplevelser ändå? Jag tänker att det är lite det som är grejen med att vara människa och kunna tänka: att försöka sätta sig in i hur andra har det. Trots att man själv inte har det precis likadant.

 

 

Påskkärringarna och äggjakten

Idag gick vi in helhjärtat för att bli påskkärringar! Det här är första året som Bertil velat klä ut sig och detta först efter att jag förklarat att sminket går bort i tvätten och alltså inte kommer bli kvar för alltid.

Sedan bestämde jag mig för att göra en liten påskäggsjakt. Bertil får ju ett påskägg på påskafton av sin gammelmormor men jag ville gärna ge honom ett eget. Så jag gjorde som några bloggläsare tipsat och ritade ledtrådar på små pappersbitar och gömde runtom i huset och tillslut kom han fram till grytskåpet….

…och ta da: ägget!

Klang och jubeltid!

Självklart offrade jag mig och klädde ut mig till påskkärring (who am I kidding – älskar ju sånt här) och så lektes det påskkärring samtidigt som jag stekte småplättar för brinnande livet. Och nu firar vi påsklov några dagar. Ska bli väldigt skönt faktiskt. Hoppas ni får en fin påskhelg allihopa!