Jag tänker mycket på vår snäva definition av jobb och vad som är normalt. Vi har bestämt att det är normalt att jobba åtta timmars arbetsdag. Och orkar man inte det så har man ett problem. Jag har en kompis som är väldigt duktig och kompetent och skött sitt jobb bra, men med jämna mellanrum kraschat. För att det blivit för mycket. Utåt sett så uppfyller hon kriterierna för “en god arbetande människa som gör rätt för sig”. Men villkoren på arbetsmarknaden funkar inte för henne. Och en starkt bidragande orsak till kraschandet är försöken att jobba heltid. Det funkar helt enkelt inte. Men åtta timmars arbetsdag en norm man ska sträva efter. Och i den normen är hon avvikande.

Jag brukar med fasa tänka på hur det skulle vara för mig att jobba på en vanlig arbetsplats. Där jag var tvungen att närvara alla vardagar mellan bestämda klockslag. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle fixa det. Jag skulle krascha. Anledningen till att jag idag kan jobba och prestera så pass mycket är att jag har totalt fria arbetstider och inga jobbarkompisar. Jag har byggt en maximalt gynnsam miljö just för min mäniskotyp. Men om jag inte lyckats med det så skulle jag kanske vara en av dessa människor som i befinner sig i utanförskapet. En problemsiffra i en problemstatistik. Där de som inte ryms inom samhällets snäva ram för det normala helt enkelt är obrukbara.

När jag blir lyft som entreprenör eller tas som exempel på någon som lyckats göra karriär känns det väldigt bakvänt för mig. För jag har fått kämpa mycket för mitt sätt att vara och vilja leva. Och mötts av många oförstående människor på vägen. Ända tills jag “lyckats” i samhällets ögon (lyckas = att tjäna pengar). För då är dessa särdrag plötsligt något bra!

Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som “problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.

Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.