Det är inte dumt att vara tvåbarnsmamma. Den stora skillnaden mot för det första barnet är lugnet. Med Bertil ville jag bara att han skulle växa så att jag fick se honom gå, höra honom prata, kunna läsa roliga barnböcker för honom och få höra hans kloka filosoferande. Med Folke har jag inte alls lika bråttom. Han får gärna vara en liten bebis ett bra tag till. För nu har jag ju både en ettåring och en fyraåring och det är en fin kombination.

Det sköna med att ha fått ett andra barn är att jag känner igen faser och perioder och med större säkerhet vet att de går över. Faser passeras. Och fort går det i regel! Till exempel vet jag att ettåringar är ganska jobbiga och att det i backspegeln är den ålder jag gillar minst på barn (om man nu får säga sånt…) Den åldern passar liksom sämst ihop med min personlighet. Men jag vet också att de hips vips blir arton månader och hamnar i en alldeles fantastisk fas som passar mig utmärkt.

Nu sedan jag fått egna barn har jag till fullo fattat hur mycket en människa präglas över vilken plats i syskonskaran den får. Att komma först till en familj som längtar efter att man ska bli stor, eller komma sist i en barnaskara där alla vill att man fortsätter vara liten. Själv är jag en lillasyster och känner igen mig  så mycket i Folke och min storasyster i Bertil. Han är precis lika snäll, generös och undervisande som min storasyster alltid varit.