Det är inte dumt att vara tvåbarnsmamma. Den stora skillnaden mot för det första barnet är lugnet. Med Bertil ville jag bara att han skulle växa så att jag fick se honom gå, höra honom prata, kunna läsa roliga barnböcker för honom och få höra hans kloka filosoferande. Med Folke har jag inte alls lika bråttom. Han får gärna vara en liten bebis ett bra tag till. För nu har jag ju både en ettåring och en fyraåring och det är en fin kombination.
Det sköna med att ha fått ett andra barn är att jag känner igen faser och perioder och med större säkerhet vet att de går över. Faser passeras. Och fort går det i regel! Till exempel vet jag att ettåringar är ganska jobbiga och att det i backspegeln är den ålder jag gillar minst på barn (om man nu får säga sånt…) Den åldern passar liksom sämst ihop med min personlighet. Men jag vet också att de hips vips blir arton månader och hamnar i en alldeles fantastisk fas som passar mig utmärkt.
Nu sedan jag fått egna barn har jag till fullo fattat hur mycket en människa präglas över vilken plats i syskonskaran den får. Att komma först till en familj som längtar efter att man ska bli stor, eller komma sist i en barnaskara där alla vill att man fortsätter vara liten. Själv är jag en lillasyster och känner igen mig så mycket i Folke och min storasyster i Bertil. Han är precis lika snäll, generös och undervisande som min storasyster alltid varit.
22 svar
Jag instämmer, det ser jag själv på mina två döttrar. Utöver det blev jag också överraskad över hur mycket personlighet man har redan när man föds, jag som tidigare har tänkt att man mest präglas av sin omgivning. Vi påverkar ju sedan såklart våra barn enligt normer och förutsättningar, men att man har så många egenskaper från start var intressant att upptäcka.
Håller helt med, det är fascinerande att upptäcka 🙂
Hej. Har precis fått mitt andra barn och jag vill bara pausa tiden. Tänker ta till vara på varje stund och njuta av denna tid. Känner igen mig i det du skriver. Tack för en härlig blogg.
Det är fint med syskon och tryggheten att veta att man har varandra i vått och torrt. Och visst präglas man av platsen i skaran.
Jag har inga barn själv, men min bror har sex barn. När de fick sitt första barn så var det väldigt noga med allting. När de kom till mina föräldrar så fick hundens mat och vatten lyftas upp på vasken så att inte barnet skulle råka få något i sig. Flera år senare när de hade flera barn så var vi hemma hos dem. Då hade de små barn och de hade katt. Jag såg kattmaten och sa något om den, minns inte vad, men fick någon kommentar ”Ja, vi var tvungna att byta kattmat” och undrade varför. ”Den vi hade innan var det någon röd färg i och när ungarna tog den i munnen och spottade ut den på mattan så blir det färgfläckar så vi fick byta till en utan färg i.” Så annorlunda kan det också bli med många barn 🙂
🙂
Så plats i syskonskaran är alltså centralt för hur man blir som person, men till exempel kön helt irrelevant? Intressant hur vissa saker kan generaliseras hej vilt men inte annat 😉
Vem har sagt att kön är helt irrelevant? Klart det är relevant 🙂 men det finns ju socialt kön och biologiskt kön, och det sociala könet påverkar nog vår personlighet väldigt mycket mer än det biologiska.
Enligt forskning (alltså MYCKET forskning) påverkas inte personligheten av plats i syskonskaran, men populärpsykologin verkar hålla fast vid det…hur man uppfattar en människa kan dock ändras om man vet vilken plats i syskonskaran de har! Det är kanske därför du ser på dig själv och på dina barn på ett visst sätt – och det har mindre att göra med faktisk plats i syskonskaran.
Åh vad spännande! Men kan inte förväntningarna på hur du ska vara som människa (”typisk storasyster” osv) påverka personligheten? Och det finns ju också många påvisade samband att första barnet har högre IQ (inte så mycket men generellt lite högre än nästkommande barn) – jag funderar på om det spelar in i personligheten.
Tycker sånt här är skithäftigt att tänka på och tänker ofta på det. Sedan undrar jag hur mycket sanning det ligger i påståendet(?) att två som är älst i syskonskaran sällan blir ett par pss som två som är yngst inte blir det. Stämmer på nästan alla jag kan komma på just nu.
Som lillasyster kommer jag nog ha förståelse för minstingen om han kommer tycka det är jobbigt att vara yngst. Det tyckte jag själv i perioder.
Befriande att du inte äslkar alla åldrar hejdlöst. Kan själv tänka om små bebisar i min omgivning att det jobbigaste inte är nu, utan om ca ett år, när minstingen börjat krypa och gå och ska vaktas HELA tiden. Phuuu, tror jag är nöjd med två som inte är så små längre.
Vilken intressant läsning! Det är spännande det här med plats i syskonskaran 🙂 Nu läser jag allt sånt här med största intresse då jag och min sambo väntar vår första lilla bebis i januari 🙂 Ha en fin helg och tack för en bra blogg!
Både jag och min kille är yngst i våra syskonskaror. Han har 2 st storasystrar och jag 2 st storebröder. DÄR kan vi prata om vilken skillnad det är haha, han som blivit lekt med som docka är världens snällaste mjukaste finaste som aldrig skulle få för sig att göra något som kan vara farligt. Jag däremot som har blivit utsatt för 2 tvillingpojkars bus dagligen är sällan sist med att testa saker där jag skulle kunna göra mig illa. Vi båda fick ju bara hänga på våra storasyskon, men beroende på vilka lekar de lekte (jäkligt uråldigt JAG VET men detta var ju på 90-talet) har vi blivit helt olika. Knäppt!
Haha kan tänka mig att man får bättre insikt om sånt här när man får barn. Det ger liksom lite mer perspektiv på saker.
Jag har inga barn, så vet ju inte själv, men jag är minst i syskonskalan och kan känna igen det du beskriver 🙂
Jag har tre pojkar. Å jag måste säga att jag njuter allra mest av den sista. Med den första pojken var allt nytt å lite osäkert. Andra plutten hängde med på vad storebror gjorde. Å nu den tredje kan jag bara njuta å slappna av. Som pricken över i. Grädden på moset. Löken på laxen ☺
Det låter ju väldigt mysigt! Jag önskar att mina pojkar (snart 5 och 2) kom på att det där med syskon är en bra grej. Det enda de gör är att bråka och slåss!
”Äldst, yngst eller mittemellan” heter en otroligt intressant bok av Elisabeth Schönbeck. Läser den just nu och är HELT fast trots att jag var oerhört skeptisk till boken och vad jag trodde skulle vara långsökta generaliseringar…
Nää Clara. Jag köper inte detta. Kanhända att det ibland stämmer så som du skriver, men jag ser barnen som personligheter. Varhelst de hamnar i syskonskaran.Själv har jag fem syskon… den första och den andra är ordentliga och kloka… liksom den femte…
Trean, fyran och sexan, hur ska vi vara för att stämma in? (Jag är nr.4).
Och hur blir det för den familj som jag känner som har 14 barn?
Och så börjar jag fundera över mina fem barn….
Men huuuur kan du uppskatta 18 månadersåldern??? Gahhhhh, så #%*=$€£ jobbig ålder. Men man får tycka olika, jag vet. Tycker själv att det roliga startar vid två år. Innan dess bara en transportsträcka.
Åh jag älskar 1-årsfasen!
Det är en enorm trygghet i att man ’kan’ barn när man får fler. Nu kan jag njuta mycket mer än jag gjorde med första.