Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör. Som nu. Jag och Anna pratade om att åka till mormor i september för att fiska och hänga med henne. Men dålig planering och lite för mycket att göra med mitt jobb har gjort det omöjligt. Trots att det sliter i hjärtat av längtan efter att åka dit. Varför gjorde jag det så dåligt för mig själv när jag istället kunnat göra det bra? Och varför planerade jag in så mycket jobb den här hösten när jag hade kunnat avboka hälften? Så dumt och så frustrerande i backspegeln.
Jag kan ibland känna mig som en bluff här på bloggen när jag skriver om downshifting och att vi borde ta det lugnare samtidigt som jag i vissa perioder nästan går på knäna av min arbetsbörda. Fast jag har i och för sig aldrig påstått att det är lätt att välja ett enklare liv. Det kräver en massa svåra beslut som inte alltid är självklara att fatta. I vissa perioder lever jag som jag lär och vill, men i andra perioder är det precis tvärtom. Dessa perioder påminner mig om varför jag ändå strävar efter att downshifta…för det är fasen inte kul att stressa.
Jag kämpar. Hela tiden från ett dike till ett annat. Att hitta den där sabla balansen som är så svår, för att inte säga omöjlig att uppnå. Speciellt när barn finns i bilden som plötsligt blir förkylda och kräver fem dagars extra vård och omsorg så att mitt välplanerade, luftiga schema plötsligt blir betydligt svårare att genomföra.
Men jag vill ju leva ett liv där lite vabbande inte är någon katastrof – utan till och med härligt. Där det finns marginaler för allting. Marginaler för struliga barn och trötta föräldrar. För sjukdom och för sömnlösa nätter. Där lite grus i maskineriet inte orsakar en katastrof utan är just det – bara lite grus i maskineriet.
Jag strävar på för att komma dit, till marginalerna. Även om det hackar lite mer än vanligt i motorn just nu.
41 svar
Ta /ge dig tid till någon timmes reflektion varje dag. Då får du bättre ork och ser klarare på livet och dina göromål.
När jag läste ditt inlägg skönk axlarna och jag fylldes av ett inre lugn. Just den känslan du beskriver höll nyss på att äta upp mig fullständigt. Det malde i mitt huvudet att jag inte lever det liv jag vill leva, att jag inte gör de där sakerna jag tycker är roliga (och faktiskt har tid med!), och att jag inte ger mig själv det jag behöver trots att jag vet precis vad det är…
Var tvungen att byta ångesten och gå in på någons blogg, och valde instinktivt din Clara. Och kan du ana hur träffande det kändes när jag såg att du alldeles nyss hade skrivit detta! Det var som om du skrev till mig.
Denna stund när jag fick läsa dina ord betydde mycket för mig. Tack.
Jag hoppas att du hittar ditt sätt att förhålla dig till det som du nu har tagit dig för. Antingen att du hittar den acceptansen du behöver för att inte känna bitterhet över att ha tagit fel beslut eller att du ändrar på det som känns fel och vågar stå för det. Oavsett behövs en medvetenhet och vilja att möta sina känslor när det råkat bli för mycket, och det har du med all säkerhet!
Brukar kalla det att hjärnan vill mer än verkligheten klarar av att leverera. Förmodligen är du begåvad med en stooor portion utvecklande fantasi och kommer på nya härliga saker hela tiden som man vill ägna sig åt, de andra stackarna är nöjda för de tänker bara på det som de gör – för stunden… så uppfinningsrikedom är härligt men tröttande, så ser jag det. kram : )
Att sträva efter något är att vara en bit på väg. Jag frågar mig ett antal ggr varje år om kombinationen små barn och arbete är så lyckad. Vabbandet känns svårt i ens arbetsvardag samtidigt som barnen självklart kommer främst. Dock infinner sig en känsla av otillräcklighet och ett pussel där bitarna inte riktigt passar. Men för mig är det inget val att inte jobba alls förrän de börjar skolan, minstingen älskar sitt dagis. En dag i taget Clara, vi gör vårt bästa!
Kram Anna
Heja! Du är fin, ingen bluff. Kram.
Det här kommer förmodligen låta pretto men jag tycker att den där downshiftingen var väldigt enkel, helt enkelt för att jag är anställd. Jag bestämde mig för att jobba så lite jag bara kan och sätta överskott av pengar åt sidan och barnen och mig själv före. Länge trodde jag att min dröm var att driva eget som fotograf och när jag förra året var när mitt mål, att ha möjlighet att säga upp mig från min anställning, då la jag ner. För då insåg jag att jag inte vill ha ett arbete där jag inte kunde jobba mina halvdagar, gå hem och sedan inte behöva bry mig om resten. Att få bringa mitt uppehälle på mina fotografier var inte värt det när det kom med så många dåliga sidor. Så nu är mina fotografier min hobby och mitt jobb ett helt okej jobb som inte är jätteutvecklande men som bringar en liten inkomst och som bara är några timmar av en dag. Det allra roligaste och utvecklande gör jag de andra timmarna.
Den här lilla berättelsen hade inte bara syftet att påvisa att det kan vara lätt att downshifta eller att du på något sätt valt fel väg i livet. Snarare att du kanske får se det som att du mår otroligt bra av att få bringa din inkomst genom att få hålla på med alla dina intressen. Som egen så är det inte lika lätt att downshifta som det är för en anställd.
Men du får göra det du brinner för. Döm inte dig själv för att det ibland är svårt att hitta balansen. Livsbalans är ju ett livslångt projekt som kräver ständigt uppehåll.
Du är grym!
*kräver ständigt underhåll 🙂
Jag känner igen mig i det att.. ”Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör.”
Detta kan ju vara så stressigt och frustrerande, speciellt om det blir under lång tid och många områden i livet. Ibland kan det ju vara svårt att omprioritera när man har många saker och ting redan i gång som måste bli färdigt först. Det beror lite på vad det handlar om förstås. För mig handlar det just nu om att välja vid ett vägskäl där jag befinner mig snart. Jag vill helst arbeta hemma på gården, hjälpa någon människa som behöver vila upp sig och som jag kan erbjuda ett rum (familjehem) samt arbeta med trädgård,pyssla med bl.a. fotografering, luffarslöjd, drejning och skriva dikter m.m. Resa mer vill jag också och satsa och vara mer öppen för att finnas där för familj, vänner och andra som behöver. Vara mer fri helt enkelt så som jag ser det och upplever det. Det vill jag helst göra.
Jag trivs där jag bor. Jag och min man har en stor gård som kräver ganska mycket tid och arbete för att hållas vid liv. Varför inte arbeta hemifrån och lämna arbetet inom äldreomsorgen där jag ändå tillslut bara tänker på det som jag egentligen vill göra istället? Jag tycker om att ta hand om äldre och jag tycker om arbetskompisar men i bakgrunden finns hela tiden längtan att ”bli fri” så att jag kan ägna mig åt de projekt som jag egentligen brinner mer för o.s.v.
Till syvende och sist är vi bara människor. Din livssyn är ett viktigt inslag och en väckarklocka i vårt högpresterande samhälle ♥
Att försöka, att göra – det är ingen bluff. Även om man inte lyckas jämt. Hoppas du kommer i fas med allt snart!
Ta hand om dig! Gör det som du gillar. Lyssna på kroppen. Osv osv insert valfri klyscha som ibland stämmer, men bränn inte ut dig för du är så bra!
Så har vi fått det sen vi flyttade till USA men på bekostnad av att man saknar släkt och vänner.
https://tretrollungar.wordpress.com
Ser hur många storstadsbor springer mellan dagis och jobb skulle aldrig klara av det om ajg hade barn och ett heltidsjobb och sen kommer separationerna på löpande band och ibland hittar de tillbaka till varandra allt för barnens skull.Ja många krav att leva upp till och särskilt om man är egen företagare.
Man måste ju inte vara perfekt på det man förespråkar bara för att man förespråkar det 🙂 Som du sa så är det ju ett mål och en strävan o något att jobba på o förbättra. Du har ju kommit så himla långt bara med att inse HUR du vill leva ditt liv, o du jobbar för att nå dit. Det är himla beundransvärt 🙂 Jag känner också den där frustrationen över att inte leva som jag vill leva och det är väldigt plågsamt att bara.. Vänta av tiden.. I väntan på att mitt rätta liv ska starta.. O slösa liv i väntan..
Det är ingen lätt balans. Jag har haft turen att länge kunna vara hemma med barnen och arbetat på timmar ibland. Så jag har väl egentligen inte varit i det träsket än men jag kan ju bara tänka mig att det är en hel del pyssel och pussel. Det ordnar sig 😉 Det gör det alltid.
Kram och ha en fin dag
Ibland får man vara ärlig mot sig själv och inse att det man gör här och nu som inte är optimalt eller hur man helst av allt skulle vilja ha det, faktiskt gynnar ett större mål som ligger längre fram i tiden och som är mer i linje med önskat läge. Det kan vara något som behöver byggas upp nu för att ”skörda frukten av” längre fram och under en längre tid.
Jag skulle gärna läsa om hur ni tänker kring downshifting och ekonomi. Det är ju inte helt ovanligt att leva sparsamt och spara pengar under en period i livet, för att sedan leva på avkastningen pengar ger. Ställa om till ett enklare liv med mindre utgifter och downshifta den vägen.
Tänker att det väl är just detta som är livet? Att det går upp och ner. Ibland flyter det på som vi önskar, ibland hackar det och vi längtar efter något annat. Livet kommer aldrig hel gå att styra över – och så måste det få vara. Rätt som det är kommer ju också de glada och oväntade överraskningarna som vi aldrig skulle velat vara utan.
Inte är du någon bluff – när du skriver om hur du lever och vill leva. När jag ser på mitt eget liv ser det ut på samma sätt. Periodvis lever jag som jag lär, andra gånger går det mindre bra och jag får ta nya tag. Mänskligt helt enkelt.
Tack för att du beskriver det så bra…
Känner igen det där. Frustrationen över glappet mellan det liv man tänkt ut åt sig och det liv man verkligen lever. Väntar också på den där downshiftingen som aldrig riktigt verkar ske. Men! Optimist som jag är tror jag alltid att den väntar precis runt görnet! Ska bara få undan lite jobb först. Bloggade om just det för ett tag sen faktiskt:
http://www.utispenaten.se/?p=364
Det låter som att du behöver en kram!
Och inte blir det bättre av att få höra att vi alla kämpar.
Klok är du som stävar mot ett lugnare tempo och att du har det emellanåt gör nog att du klarar de här högre tempoperioderna men såklart gör det ont att inte få vara med sina kära så mycket som önskas.
Så: Kram!
Jag håller med, att hitta den rätta balansen i livet är riktigt svårt.
Kram!
Åh vad jag skulle vilja nyttja erbjudandet. Tyvärr bor jag lite väl långt borta – i Lapplands inland. Jag har önskat att bleka tänderna länge, men det har inte blivit av. Kram
Fast livet är ju inte balanserat. Jaghävdar att det där är en utopi. Att en hittat balans som får oss att pusta ut och sen inte behöver dra andan igen på evigheters evigheter. Det är väl just det där som är att leva sitt liv.En kryssar fram mellan sorg och lycka och mycket och lite och nerver och skratt och ungar och djur och ensamhet och närvaro och….
Människor som uppnått balansen kan behålla den en tid. Ingen har levt så från 23 års ålder och forever more. Balansen kostar, då har en försakat annat så balansen ruckas meden gång för den sårar något annat i en.
Jag kanske har en dålig dag men för i tusan det är inte härligt att vaba! Ungar som kräks ned soffan och vägrar äta och febrar sig ynkliga och mår pyton. En kort stund kanske – närdet stillar sig och en ligger isoffan och pausar.Men sen.
Balans är inget evigt tillstånd, kanppt en stabilt tillstånd. Balans är just att balansera, det kräver koncentration och engagemang och energi. En kort stund pustar du ut och kan vara i stunden – sen måste en späna bålen igen för att hålla balansen på linan.
Åh, det var skönt att få ur sig 🙂
Balansera på du Clara – det är som det ska.
Jag tycker det är bra att du är ärlig. Jag kämpar också med mitt behov av lugn och svårigheten att säga nej. Jag vill inte ta på mig för mycket för jag och min familj mår inte bra då.
Clara,
Om du istället ser det som att du fortfarande är i T R Ä N I N G i att leva som du lär, så kanske känslan lättar.
Då kan du mentalt klappa dig på axeln när du känner att du lyckas, när det flyter på som du vill att det ska – och smeka dig snällt på kinden och säga hur fantastiskt bra det är att du faktiskt har kommit på den briljanta idén om H U R du vill leva och att du ju gör det till större och större del i ditt liv.
Ett tips är att inte tacka ja på en gång, när det kommer nya och roliga uppdrag, utan att be om att få återkomma om någon dag. Då hinner du sova på saken och påminna dig om hur du vill välja att prioritera just då (med hänvisning till ”i den bästa av världar”).
Tänk om vi lyckades med allt vi ville på en röd sekund, då hade vi aldrig något att se fram emot <3
Tack för ett väldigt bra inlägg! Jag känner igen mig i mycket. Jag kämpar jag med!:)
Hej,
jag känner igen mig så i det du skriver men kan också skämmas lite av min/vi nutida människors klagan över att allt inte ”känns/blev som vi tänkt det”.
Det är en himla lyx för väldigt få förunnade på klotet att designa sitt liv så att det alltid går enligt planerna. Jag menar det inte som kritik utan som en reflektion lika mycket vänd till mig själv, då så mkt av tiden upptas till att fråga sig om man mår bra, har flyt, lever som man vill, ser ut som man vill osv. Det ÄR ju förstås viktigt att ta ansvar för sitt liv, sina val, sin hälsa eftersom det också kommer andra till del, min familj, de som beror av mitt arbete osv.
Men kravet att alltid vara ”maxlycklig” tror jag är en västerländsk illusion.
Jag drömmer om att försöka utmana mig att tänka på andra mer detta år, glömma mig själv, ha ngt projekt där jag och mitt inte ska stå i centrum utan någon annan får min tid, kraft, kunskap. Då invänder kanske många att allt detta gör man som småbarnsförälder och mer därtill, och det är sant. Nu när mina är lite större och går i skolan, är det lite lättare att tänka utanför familjeboxen.
Men lätt är det inte. Och någon bluff är du inte, bara människa.
Lycka till!
Så bra skrivet, Eva! Så kloka reflektioner! Lite intressant att tänka på fenomenet ur ett vidare perspektiv. Vi ”rika” välmående västerlänningar kanske gör oss själva olyckliga genom att kräva av oss själva att göra rätt och genomtänkta livsval hela tiden. Ibland kanske vi får erkänna att vi inte helt och hållet kan styra över våra liv. Att inte ta hela ansvaret på sig sig kanske är rent av befriande! Och att sänka kraven på hur allt ”borde” vara gör oss nog egentligen lyckligare.
Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar! Verkligen inspirerande!
Tack Sofia och Johanna!
❤
Jag brukar planera in ingenting-dagar då jag låter lusten och spontaniteten styra min dag, en dag helt utan krav och måsten, en dag som är ett vitt blad i min almanacka. Men även dem kan förstås frysa inne när det händer oförutsedda saker i livet.
Det där med harmoni och balans är en myt hörde jag någon säga på radio en gång. det är ju väldigt bra att man strävar mot balans för då skapar man sig marginaler. När man inser att det kanske inte alls blir så, trots all goda vilja, och kan ta den vetskapen med en nypa salt har man nog vunnit något. Varje steg, varje rörelse är ju ett tillfälle till att tappa och återfå balansen.
Kram till dig fina Clara. Vi är ju bara människor ändå som ofta vill så mycket. Ibland blir det inte som vi tänkt oss, just därför kanske?
Du skriver och uttrycker dig alltid fantastiskt Clara! Du är en stor inspirationskälla för mig och ger mycket tröst och goda råd under trötta småbarnsår. Tack!
Clara, jag älskar att du vågar blotta även när allt inte går på topp för dig. Det är starkt av dig att dela med dig och det är så skönt att läsa om andra som inte heller alltid tycker att livet bara dansar fram hela tiden. Att det går lite upp och ner. Du är en av få bloggar jag går till när jag behöver stöd och pepp. Du är skitbra, och att det svajar ibland är helt naturligt. Heja dig!
Det är tusen saker som skall fixas när man är småbarnsförälder och du renoverar, har husdjur, hönor och en liten gårdsbutik. Du är mer än fantastisk, att ha ett väl planerat schema, det är väldigt svårt i det läget.
Att alltid leva som man lär är det svåraste som finns 🙂
Vad fint att du delar med dig om verkligheten, om kampen om att få balans i livet. Jag tror det är många som känner likadant och oftast känns det ju redan lite bättre då man får dela med sig och inte måste gå igenom någonting jobbigt ensam. 🙂 Du är en så bra förebild för unga kvinnor då du vågar gå din egen väg och vågar sträva efter saker som andra kanske endast drömmer om. Tack för att du alltid inspirerar!
Jag har nog aldrig riktigt levt som jag vill leva. Jag känner att jag behöver jobba för att ha råd med livet, men tyvärr tar jobbet all tid, så det där med att leva finns det inte tillräcklig med tid för. Så slår det mig, det är ju det här som ska vara livet, här och nu. Det här nuet som jag slösar på att göra fel saker, och må dåligt över det. Det är fint på något sätt att läsa sådana här inlägg, där man ser att ”inte ens du” har det helt perfekt alla dagar. Men, du jobbar med saker du älskar, och jag avundas dig det. En dag ska jag också vara där.
Det är jättesvårt att alltid planera in för alla eventualiteter, och tar ännu mer av ens dyrbara tid. Senast jag arrangerade en stor grej på jobbet fick jag lägga minst lika mycket tid på att göra listor och förklara allt för en ev, vikarie som på själva uppdraget…suck…så är livet när man när som helst kan ryckas ifrån jobbet för vab.
Så känner vi nog alla ibland. Att det kör ihop sig för mycket. Livet går i perioder. Så är det för oss alla!