Ibland tänker jag att våra liv är ett enda förbi-hastande. Vi jagar genom vardagen efter ett mål någonstans långt borta. Och missar att livet pågår just nu. Vardagen är bara en transportsträcka till helgen. Arbetet bara en transportsträcka till semestern. Tågresan till jobbet förträngs med mobilsurf. Allt handlar bara om att snabbast möjligt ta sig från punkt A till punkt B – utan en massa onödiga avbrott. Från födseln till döden utan onödiga stopp.

Men det finns ju ett annat sätt att leva. Där vardagen inte är en transportsträcka till fredagseftermiddagen utan kan kännas hur bra och meningsfull som helst. Där man kan befinna sig i nuet istället för på en plats i framtiden som man aldrig kommer kunna nå. Där en resa med tåg inte scrollas bort. Det finns ju faktist länder där tågresor är njutbara upplevelser. Där restaurangvagnen har vita dukar och trevliga servitörer. Där resan inte förträngs.

Det är svårt men jag försöker hitta ett sätt att bromsa det här effektiva A till B – tänkandet. Stanna upp och unna mig själv lite njutning. Inte låta favoritklänningen hänga oanvänd i väntan på en fest som aldrig kommer. Inte låta den spröda fina favoritkoppen stå undanställd i skåpet för att jag är rädd att råka krossa den. Jag vill tända ljus en vardagsmorgon och dricka gott kaffe, gjort med omsorg. Jag vill ta mig tid att träffa en vän på en fika –  fast jag egentligen har jobb som väntar.  Jag vill att en mulen tisdag i november kan få kännas fin och meningsfull – inte bara som en dag att hasta förbi i jakt på helgen, jullovet, våren, sommaremestern…

Jag vill gärna tänka på mitt liv som ett sådant där schweiziskt tåg med vita dukar i restaurangvagnen. Där man njuter av åkturen. Inte bara av målet.