I egenskap av bloggare får jag ibland frågan om hur jag har det med näthatet? Jo tack bra. Jag är extremt förskonad. Näthatad blir jag nog inte alls skulle jag säga. Ja, några genomvidriga mail och kommentarer får jag förstås med jämna mellanrum. Men de flesta är ganska snälla. Fast sedan finns det ju en grupp som älskar att raljera över sånt som mina äckligt präktiga livsstil, mina ungar i sina vidriga stickade koftor, att jag har folkdräkt på julafton, att jag klär mig som en tant, att jag är en dålig låtsasfeminist, att jag stoppar korv, att jag är så jävla äckelhelylle…ja listan kan göras lång på saker man kan förakta mig för.

Jag är ganska fascinerad av det faktum att 90 procent av de som hånar mig, min livsstil, min blogg och mina fina bloggläsare är andra kvinnor som i sociala medier profilerar sig som framsynta feminister. Nu vill jag för sakens skull bara tillägga att 99 procent av de som stöttar och peppar mig också är kvinnor – vilket är viktigt att komma ihåg. Och jag är inte alls av den åsikten att kvinnor inte får kritisera varandra för att det skulle vara ofeministiskt. Det får vi visst göra. Jag är bara så fascinerad att vissa människor orkar de lägga så mycket energi på att raljera över just mig och mitt liv? Visst är jag präktig på många sätt. Men jag tycker också att min blogg är så himla tydligt feministisk. Som om det nu skulle vara någon slags motsättning.

Dock blir jag inte ledsen över raljerandet. Tvärtom tar jag det som ett kvitto på lyckad varumärkespaketering. Alla tweets, blogginlägg, krönikor och hånfulla kommentarer om Underbaraclaras outhärdliga präktighet stärker bara varumärket, märkligt nog. Och de gånger jag blivit uppriktigt sårad har jag hört av mig till personen i fråga och gett dem mitt telefonnummer och bett dem ringa upp mig. Så att vi kan prata IRL.  Tror ni att någon vågat ringa upp mig? Det har faktiskt aldrig hänt. Och sådana fegisar kan jag ju inte öda energi på!

När jag var liten och blev retad brukade mamma trösta mig med att jag i alla fall “inte sänkte mig till samma låga nivå”.  Att citera sin morsa är väl precis vad en töntig husmorsbloggare som jag kan förväntas göra. Så nu gör jag det. Och vill ni raljera, håna och driva med mig så kör hårt. För jag får tack vare bloggen betalt för att leva mitt drömliv – och det ni skriver hjälper till att göra det möjligt!