Någon frågade varför jag berättar och tipsar om företagande, och hur man bygger starkare sociala medier-kanaler. Är det inte lite som att berätta sina affärshemligheter? Men så tänker inte jag. Jag tycker verkligen om att förmedla den kunskap jag besitter och blir alltid så glad när andra gör likadant så att jag kan lära mig av dem. Att hjälpa andra att växa är väldigt inspirerande. Det är bland annat därför jag tackat ja till att sitta i nystartade bolagsstyrelser eller vara mentor åt andra företagare i uppstartsfasen.  Jag är inte rädd för eventuell konkurrens – utan välkomnar den! Jag blir så enormt inspirerad av alla grymma människor som gör business av sina kunskaper. Jag tänker att detta kanske också är en frukt av det internet och delningssamhälle som nu finns – där kunskap finns tillgänglig för alla. Det handlar bara om att kunna förvalta den.

När jag började blogga för tio år sedan var bloggbilderna skitfula och man fotade selfies i tandkrämsfläckiga badrumsspeglar. Ingen hade lärt sig ta betalt och hemsidorna var oproffsiga. Var skulle vi vara idag om vi inte pushat varandra att utvecklats? Jag tycker inte att man ska vara rädd för att berätta om hur man tänker och resonerar i sitt jobb. Vilka strategier man har utvecklat för att klara av det. Om man är så rädd att någon ska göra det man själv gör fast bättre – kanske det inte var så bra och unikt till att börja med? Och då är det ju det man ska fokusera på att utveckla –  istället för att tjuvhålla på sina idéer och vara rädd för att andra tar dem. En idé i sig själv är ju ingenting värt. Man kan sitta på sin kammare och ha hur många idéer som  helst  – men nyckeln finns i genomförandet. Det spelar liksom ingen roll för oss konsumenter att Microsoft gjorde den första surfplattan åtta år innan Apple – när det var Apple som hade den bäst genomförda idén. Allt handlar om vad man gör.

Min slutsats är att vara generös med idéer och tips och försöka hjälpa andra fram. Jag har ju själv fått så sjukt mycket bra hjälp genom åren. Den som är trygg i sin profession behöver inte vara rädd att bli frånsprungen. Och det gäller ju såklart inte bara företagande – utan i alla sammanhang.

Åh jag är så glad idag. Jag reste inte bara till min syster för att hänga – utan också för att göra en operation jag gått och väntat på i ett halvår och nu är den avklarad och det gick bra så nu har en sten släppt från bröstet.

Efter en himla motig höst och vinter både för mig och många i min närhet känns det som att det de senaste veckorna blåst nya vindar. Glada förändringar. Roliga peppiga saker inbokade och massor av ny inspiration. Mitt ledord för 2016 är att göra roliga saker med roliga människor. Har en rad nya produkter och lanseringar planerade så småningom – och den gemensamma nämnaren är att jag dammsugit min omgivning på roliga, kreativa, driftiga kvinnor att göra gemensamma sak med. Det är så häftigt när ett plus ett inte blir två utan tio! Så som det blir i gynnsamma konstellationer av människor.

Såg förresten att min trogna bloggläsare Eva, nominerat mig till Gudrun Sjödens tävling -Årets färgstarka kvinna. Om ni vill rösta får ni gärna göra det här. 

Har suttit och skrivit ett reportage hela dagen – om odling och självförsörjning till Amelia Vår som kommer ut om några veckor (jag är ny fast profil i deras specialtidningar – jippi!)  Jag har fram tills nu varit så trött och opeppad på allt som har med odling, gården och djuren att göra. Slutet av hösten och midvintern brukar oftast kännas så. Men långsamt, i takt med att ljuset så smått återvänder väcks den där pirrande känslan till liv igen. Att det kommer en sommar då jag ska plocka varma tomater från plantorna i växthuset. Att det kommer kycklingar, grisar, hässjat hö och ljusa middagar utomhus, med våra egna primörer.

Vi lever så olika liv på sommmarhalvåret och vintern. På vintrarna känns det inte alls som att vi är jordbrukare. Den identiteten känns långt borta – ja verkligen främmande. Odling? Vad är det? Ska det verkligen växa något här under all snö? Varje vår måste man återuppväcka den där lantisen under lager av snö, mörker och kyla. Och så plötsligt en vårdag står Jakob och Albin i sina blåställ och leriga stövlar och betraktar skeptiskt – men  ändå tjuvnöjt – den framtinande åkern.

Jordbruksåret som kommer

Underbart småskaligt

Att odla för självförsörjning

Gårdsdrömmar och ägg i överflöd

Älskade Underbaraclaras blogg förr men har i princip slutat läsa. Går in då och då, men ibland är var och vartannat inlägg reklam eller samarbete. Så fort jag mörker det hoppar jag över de inläggen, och de inlägg som är kvar är nästan alla likartade. Förstår att man måste få generera inkomst när man jobbar hårt med bloggen men jag vet inte… 

Det här är en kommentar många bloggare råkar ut för.  Jag kan förstå synpunkten på sätt och vis – men blir också oerhört frustrerad.  Varför? Jo, för att den så tydligt visar på hur lite vi värdesätter det vi får gratis. Vi förstår inte att det finns ett värde i det vi inte betalat för. Men vissa saker är vi ändå beredda att bekosta. Som  Netflix och Spotify.  Och visst slipper vi reklamen då – men den dolda, produktplacerade reklamen slipper vi ju inte för den finns ju kvar inuti filmerna och serierna.

Jag tror inte att jag hade ett enda sponsrat inlägg på tio veckors tid i somras och nu har jag inte haft något sponsrat innehåll på bloggen på fem veckor. Min blogg svämmar mad andra ord INTE över av reklam. Under vissa perioder, som innan jul, blir det mer sponsrat material eftersom fler kunder vill synas då. Det kanske är lite olyckligt,  men då brukar jag å andra sidan kompensera med ännu mer eget material så att det inte ska bli för många reklaminlägg i rad.

Men det värsta är att denna attityd till bloggreklam drabbar ärliga bloggare.  Vi som skriver ut när något är en annons. För samma person som sitter och irriterar sig på sponsrade inlägg i mitt flöde – läser sedan en annan blogg där det finns massor av smygreklam. Men utan att reagera – för att den inte märks ut. Det här är alltså en inställning som missgynnar ärliga bloggare och gynnar fuskarna.

Jag skulle kunna ha produktplaceringar och sponsrade inlägg varenda dag i veckan om jag ville. Jag skulle kunna tjäna hur mycket pengar som helst om jag tackade ja till vartenda samarbete som föreslås mig. Men det gör jag inte. De företag jag samarbeta med är ofta sådana där jag själv kontaktat och föreslagit ett samarbete med -eftersom jag tycker om deras produkter (tex Nyblom Kollen, Panduro, Boråstapeter). Sedan försöker jag att i alla sponsrade inlägg ge ett mervärde till er som läser. Pyssel eller stylingideeer, tips på hur man skapar ett vackert hem.  Jag försöker verkligen ge er kvalitativ läsning. Och istället för att sälja ett reportage med påskpyssel till en inredningstidning – säljer jag iden till ett företag som vill sponsra mig och så publicerar jag det här på bloggen istället. Gratis för er. Tjofaderittan!

Visst skulle jag kunna sätta upp en betalvägg så att alla ni som läser får pröjsa några hundra i månaden för att komma in här. Men det tror jag inte ni skulle vilja – och jag vill det inte heller. För jag vill nå ut till många människor – även den som inte har pengar att betala för sig.

Jag tycker att vi bloggläsare borde börja älska sponsrade inlägg och reklam. För om det tydligt står att materialet är sponsrat så vet vi att vi inte blir förda bakom ljuset. Man vet också att bloggaren ifråga (nästan alltid en tjej)  har varit förståndig och tagit betalt för sina kompetens. Något alla kvinnor borde bli bättre på.

Hoppas verkligen att det kan bli så!

Jag har skrivit mer om det här fenomenet förut – i inlägget Om att inte unna andra skäligt betalt. 

Jag är så glad för jag har precis kommit till min syster och ska vara här en hel vecka. Tog bara med mig datorn för att kunna jobba. Det är det mest fantastiska med mitt jobb – att jag kan sköta det var som helst i världen. Och då min syster också är företagare och jobbar när och var hon själv väljer det kan vi umgås hela tiden. Nu sitter vi med varsin dator i vardagsrummet, två rejäla semlor och snickesnackar om högt och lågt. Underbart! Den frihet jag har i mitt jobb går inte att sätta ett pris på. Skulle inte offra den för alla pengar i världen.

Föredömligt stor semla. Det första Anna sa när hon hämtade mig var ”Ska vi svänga förbi Café Orion och köpa semlor på hemvägen? Och eftersom vi verkar ha en smått telepatisk (?) förmåga i stort och smått var det precis vad jag själv hade tänkt föreslå om hon inte sagt det först.

I Borås är det grått och dimmigt och vackert som vanligt. Och nu ska jag beta av min inbox och sedan sätta på lite mer tevatten. Hoppas ni får en fantastisk vecka allihopa <3

Som förälder vill man ju gärna att ens barn ska ha en härlig glupande aptit och inte peta i maten. Det är inte så himla lätt alltid. Men jag har sammanställt alla mina bästa tips för att få småbarn att äta. Eftersom texter om barn och barnuppfostran riskerar att göra andra föräldrar upprörda – vill jag bara säga att jag såklart inte sitter inne på någon slags sanning. Inget behöver vara fel eller rätt – jag berättar bara vad som funkar hemma hos oss.

– Barn vill precis som vuxna ha makt över sin tillvaro. De har dock mycket lite makt förutom i situationer som handlar om pottan, läggdags och mat. Här får barnen verkligen makt över oss föräldrar, då det är situationer som de märker är viktiga för oss. Barn som känner att föräldrarna är väldigt fixerade vid ätandet identifierar snabbt detta som ett maktmedel (och man kan ju inte direkt klandra dem). Så mitt första knep är att aldrig visa att det är viktigt att de äter – eller hur mycket de äter. Jag kanske knyter näven under bordet i frustration men min röst säger ”Jaha, men ät bara det du har lust med! Du bestämmer helt själv.”

– Blanda inte ihop ingredienserna för mycket. Våra barn har föredragit att få ingredienserna var för sig. Oliver, gurka, tomat, ärtor, potatismos i varsin egen hög istället för allting hopblandat i en svårdefinierbar gryta eller sallad

– Låt barnen komma lite lagom hungriga till matbordet, för hungern är bästa kryddan. Alternativt att man passar på att ge dem grönsaker innan middagen  – typ morotsstavar, tomathalvor eller vitkålsbitar att gnaga på medan man själv lagar mat. Då får de i sig sallad och grönt (med hungern som krydda) och när väl maten ställs på bordet så slipper man truga mer på den fronten.

– Jag undviker att använda tallrik och låter barnen äta själva. Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen – och att den alltid blir serverad antingen för långsamt eller för snabbt. För de allra minsta brukar jag lägga maten direkt på bordsskivan och så får de plocka med händerna. Våra barn har börjat äta riktig mat tidigt genom denna teknik. Jag inser att städfanatiker får panik – men att lägga en klick potatismos direkt på bordet och strössla över några gröna ärtor stimulerar verkligen barnet att äta, plocka och undersöka. Märkligt nog blir det mindre kladd än om vi använder en tallrik (som dessutom snabbt blir en populär frisbee). Självklart är det skitirriterande med maten som hamnar på golvet, håret och barnstolen. Men jag försöker hålla masken. Någon kanske invänder att barnen får dåligt bordskick av detta? Men jag tror att det kan vara tvärtom. Hur ska man kunna lära sig att äta själv om man alltid blir matad?

– Låt barnet plocka och smaka från din tallrik om hen verkar intresserad. Precis som när man själv går på restaurang verkar ju ofta bordsgrannens måltid läckrare.

– Sitt tillsammans vid måltiderna. Barnen ska inte behöva äta ensamma. Även om man själv äter senare kan man ju sitta ner och vara delaktig. Det ger matro. Vi tänder oftast ljus och släcker ner när vi äter middag – vilket jag märker har effekt. Det förstärker också känslan av att måltiden är en speciell stund när man ägnar sig åt ätande  – och ingenting annat roligt händer. Men blir det stökigt och röjigt vid matbordet kan det ju vara idé att låta småbarnen äta först och sedan äta efter dem. Ingen tycker om att bli avbruten i måltiden. Allra minst uttröttade föräldrar.

– Förutsätt inte att barnen ska ogilla allt nytt. Jag blivit ofta förvånad över vilka maträtter de kan fatta tycke för –  när jag bara ställt fram grejerna och låtit dem förse sig själva. Bjuder jag på något nytt försöker jag göra det med samma självklara min som när jag ställer fram makaroner och korv.

– Jag tycker att det är toppen att ta barnen i bruk innan måltiden till exempel för att duka – och samtidigt peppa och bekräfta hur bra det är att de hjälper flocken. Att vara nyttig och behövd gör det mycket roligare att komma till matbordet. (Obs – funkar skitdåligt på tonåringar.)

– Jag försöker låta barnen servera sig själva i den mån det är möjligt. Till exempel trycka ut ketchupen själv. Första gångerna blev hela tallriken ett enda blodbad – men sedan  upptäckte treåringen att det faktiskt inte var gott att få hur mycket ketchup som helst som han tidigare tjatat om.

– Ska man servera barnen samma mat som de vuxna får? Det är väl en smaksak. Men ibland brukar jag grunda med mat jag vet att de tycker om och sedan får de pilla och smaka lite av vår mat utan krav på att de ska äta av den. Ett bra sätt att bekanta sig med nya smaker utan press.

– Min erfarenhet är att lite större ungar hellre äter sådant de varit med och lagat eller odlat. Det är lite spännande att äta tomaterna man själv vattnat i växthuset eller såsen man själv kryddat.

– Om barnen är hängiga och inte har så stor aptit adderar jag en skvätt grädde i mjölken och en rejäl klick smör i pastan för att ge lite mer kalorier per tugga.

– Undvik att kommentera mat som blivit kvarlämnad på tallriken, truga eller bli upprörd över att barnet inte äter.

– Ibland tänker jag att min äldsta son är en reptil! Ena dagen äter han hur mycket som helst – för att sedan knappt titta åt mat på en hel vecka. Men inga friska barn sväljer ju ihjäl i Sverige så jag försöker komma ihåg det och släppa frustrationen.

Har ni fler fiffiga tips för hur man får barnen att äta? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra!

Det här är våra helgkvällar: Jag tar som vanligt en sista kvällspromenad med Melker i den knarrande snön. Inte för lång så man fryser näsan av sig. Men förmodligen med någon bra podcast i lurarna.  Sedan hänger vi i soffan och läser. Han är en bra värmekudde.

Men så fort jag lämnar hörnet för att koka en kopp te intar han min plats.

Medan jag tar det lugnt håller Jakob på med sin yogapraktik. Vet inte hur många timmar om dagen han står upp och ner, klättrar i något rep eller håller på med någon annan märklig yogövning. Gissar att det är detta som är att vara dedikerad.

Ganska fina, sköna vinterkvällar. På somrarna är Jakob ute på åkern sent och jobbar  -och jag går gärna långa skogspromenader. Men den här tiden finns ett sådant lugn i att kura inne och veta att man inte missar något.

Åh så skönt med helg. Barnens farmor är här på besök och jag och Jakob tar igen oss på soffan med varsin dator medan farmor umgås med barnen.  Man vet att man har ett jobb man älskar när man får stoppa sig själv från att göra det en ledig lördag. Men det är som att min hjärna ständigt letar nya idéer och projekt att hoppa på och tar jag det lugnt och vilar föds bara ännu fler idéer. Måste öva mig på att slå av lite mer.

Hoppas ni får en fin helg allesammans

Här kommer gårdagens outfit.  Iklädd min favoritklänning från Jumperfabriken nagelacket Pret a surf från Essie. I regel går jag ju omkring i fleecebyxor och en stor kofta här hemma men igår skulle jag in till stan för att medverka i Googles och Almis föreläsningsserie Digitalkademin – och berätta om mitt företag och hur jag byggt upp det. Väldigt roligt för jag älskar att träffa andra entreprenörer och höra deras tankar – det inspirera mig verkligen!

Tänk att i år är det fem år sedan jag startade mitt företag och fem år sedan jag började föreläsa med Annakarin. Det har blivit några hundra föreläsningar under den perioden och företagandet har gått från att kännas som en läskig plåga till  det roligaste jag vet!

Blå glencheck och lugg

I del två av instagramskolan (del ett finns här) tänkte jag prata lite om det som är själva essensen av instagramandet – nämligen bilderna! Och så vill jag bara förtydliga att instagram framförallt ska vara roligt – så strunta i mina tips i den här instagramguiden ifall det här inte tilltalar dig. Även om jag har kunskap sitter jag inte inne på någon sanning

När jag fotar till instagram vill jag att det ska vara snyggt, inspirerande, tydligt och begripligt. Bilden är viktigast – men texten fungerar som en förstärkning till det som syns i bild.

Först några generella riktlinjer. Väldigt grundläggande – men väl värt att tänka på. 

– Putsa linsen. Telefonen blir kladdig och dammig – så putsa av linsen  med tröjärmen (och blås först bort eventuellt damm så du inte repar den.

-Fota inte direkt i instagramappen utan använd kamerans fotofunktion som är mycket smidigare.

– För att få en ljusare bild väljer du motiv och sätter sedan pekfingret på den mörkaste punkten på skärmen. Då ljusas hela bilden upp.

– Kontrollera ljussinställningarna på skärmen. Ibland luras man att tro att en bild man tagit är för mörk när man i själva verket har för mörk skärm.

– Använd inte blixt. Blixten dödar allt naturligt ljus så fota utan blixt i alla lägen. Om du inte vill fota snöfall i mörker typ. Då fångar blixten flingorna bäst.

– Mobilkameror är väldigt beroende av bra ljus. Utomhus blir det därmed finare bilder. Ha gärna solen i ryggen eller snett ifrån sidan – inte rakt in i kameran ifall du inte känner dig trygg med att hantera motljus.

– Sommartid och vårvinter ska man undvika att fotografera mitt på dagen i starkt solljus. Det ger skarpa skuggor och platta färger. Tidiga mornar och kvällar är bäst. Eller mulet väder! Är det skarp sol och du ändå vill fota kan du få kompensera och addera mer mättnad och mindre kontrast i redigeringen. Ljusa upp skuggor och sänk högdagrar.

– Våga gå nära det du ska dokumentera.  Fina detaljer eller stilleben gör sig extra bra på instagram där bildskärmen är så pass liten. Fotar du ofta lär du dig efter ett tag att se perfekta instagrambilder överallt.

– Släck lamporna när det är mörkt istället för att tända! Jag släcker så många lampor som går när jag ska fota – framförallt taklampor. Smålampor är okej. Ibland blir det grynigt men då fångar man i alla fall stämningen. Blir bilden väldigt gul kan du motverka det genom att dra i reglaget värme. För att få bort de mörkaste skuggorna ljusar jag upp i skuggor och ljusstyrka och drar sedan i högdagrar för att kompensera ifall de vita partierna blev för utfrätta.

– Det jag oftast gör med mina bilder är att höja ljusstyrkan, ljusa upp skuggor en aning, höja kontrasten och mättanden en aning. Samt även skärpan. Väljer jag ett filter använder jag sällan filtret precis som det är utan drar i regel ner det till halva intensiteten. Personligen är jag väldigt förtjust i filtren Clarendon, Reyes, Hudson, Valencia och Rise

– Jag brukar vara försiktig med att göra bildcollage till Instagram. Bilderna är nog små i mobilen – att dessutom klämma in flera bilder i ett enda collage kan göra det svårt att öht se något.

– Använd självutlösaren för att få med dig själv i bild på lite avstånd. En selfiepinne kan också vara bra att ha men med mina långa armar behövs faktiskt ingen…

– Om du vill ta en selfie – fota inte i selfiekameran – den är sämre. Använd istället den andra kameran på mobilen. Lite klurigare men finare bilder!

– Ska du ta en selfie? Sök upp närmaste fönster och ställ dig med ansiktet mot ljuset. Håll kameran snett ovanför ditt ansikte. Ljuset faller rakt på ansiktet, allting slätas ut, man ser lite piggare ut och du slipper fota rakt in i dina egna näsborrar.

– Ska du ta en selfie ute en solig dag – ställ dig på en ljus plats men ändå i skugga. Ljuset studsar mot snön/väggarna mittemot dig medan du står i skuggan och får detta fina, softa ljus mot ansiktet. Kliv ut ett steg från väggen så hamnar den lite i ofokus medan ditt ansikte kommer i förgrunden.

– När du tar en selfie – kolla INTE in i skärmen utan i linsen på kameran. Vanlig miss. Och fotar du dig själv i spegeln kollar du inte snett in i telefonen utan söker efter linsen i spegelbilden. På så vis möter du åskådarens blick.

– Det finns appar som tex Perfect365 som retuscherar din hy, förstorar dina ögon, bleker dina tänder. Dock vill jag avråda från att använda dessa i någon stor utsträckning. Många svenska kändisar blurrar sin hy tills det ser ut som att linsen impregnerats med vaselin och tänderna lyser i mörkret.

– Våga leka loss med redigeringsverktygen i instagram. Man lär sig mest när man experimenterar. Och även om jag använder färdiga filter ibland förfinar jag dem med redigeringsverktygen så att de ska bli mer personliga.

Nu tänkte jag visa några av de bilder som genererat många klick hos mig –  och berätta hur jag tänkte när jag tog dem. Jag har ju ett par olika typer av bilder på mitt konto. Ätbart, Naturbilder, Inredningsbilder, Kuriosa och Selfies. Här kommer en bild från varje kategori.

Ätbart. De största instagramkontona (förutom superkändisarnas konton) är i regel mat – eller träningskonton. När jag fotar mat  tycker jag ofta att det är fint att fota ätbara saker ovanifrån. Naturligt ljus är definitivt att föredra och blixt är en styggelse. Fota en härlig köttgryta med blixt i ett mörkt rum och det kommer se ut som mat som redan ätits en gång… Här har jag använt enbart naturligt ljus, inga inomhuslampor och filtret Ludwig. Jag fotade ovanifrån eftersom att de konstfärdigt knutna bullarna helt enkelt kom till sin rätt så. En maträtt eller en kopp som ryker kan däremot vara väldigt vacker att fota i motljus (ställ framför ett fönster eller ett ljus) och försöka fånga värmeångornas vackra slingor.

Naturbilder. Jag fotar många naturbilder. Vackrast är naturen morgon och kväll när himlen får spännande färger. Den här bilden tog jag på en morgonpromenad i höstas. Här har jag inte använt något filter – däremot höjt ljusstyrkan en aning. Och om jag minns rätt även mättnaden litegrann. Att fota motljus är fint om man låter det silas genom någonting. Som här genom en trädkrona.

Inredning. Den typ av bild jag tar mest av. Både stilleben och större vyer. Här har jag använt filtret Lark och ljusat upp skuggor och använt temperatur för att kyla av bilden. Jag hukar mig lite när jag tar bilden för att inte få ett fågelperspektiv utan fotar rummet strax ovan midjehöjd. Brukar bli finast med inredningsbilder tycker jag. Också fint om man visar hur olika rum hänger ihop. Som här när man får två rum i en bild. Egentligen är den här bilden både grynig och gul – men den är mysig. Och stämning smäller högt på instagram.

Annars kan man i regel säga att det är ljusa, klara, soliga inredningsbilder som är populärast. Vi svenskar verkar älska ljus! Här använde jag inget filter men ökade ljusstyrkan och mättnaden.

Selfie. Förut tog jag ofta selfies, nu blir jag så generad så nu tar jag det nästan aldrig – trots att det är lite kul att ha med en då och då. Här är en selfie fotad vid ett fönster. Inget filter har använts däremot har jag höjt kontrasten, adderat vinjett och tilt shift samt mättnad. Med ökad ljusstyrka och kontrast kan man ge illusionen av väldigt fin hy.

Kuriosa. I den här kategorin hamnar det som varken är vackert eller mysigt. Bara rolig vardagsdokumentation och gärna någon bra text till. Uppenbarligen är en sparkparkering höjden av exotism vilket också genererar många kommentarer och reaktioner. Jag har använt filtret Valencia, för att göra den en aning varmare då snö blir väldigt kallt i bild.

Jag älskar att lära mig nya saker och känna att jag växer och blir smartare. Eftersom jag är självlärd inom det mesta och endast läst en termin på universitetet (litteraturvetenskap) så vill jag liksom ta igen lite nu på senare tid. Kollar kurslitteraturen från journalistprogramet och köper hem böcker i intervjuteknik. För att bli bättre på att göra intervjuer och möta människor. Och så går jag olika enkla kurser på nätet.

Jag vill verkligen rekommendera Moderskeppets kurser (obs ej sponsrad). De är enkla och pedagogiska och går igenom många saker som vi bloggare kan ha nytta av. Det var i deras Stora Photoshop-kurs som jag lärde mig att organisera bilder på ett revolutionerande smart vis och insåg att jag kunde redigera snabbare i camera raw istället för att alltid jobba i Photoshop. Deras grundläggande fotokurser är också himla enkla och pedagogiska ifall man precis börjat fota. Och även om jag är trygg med min kamera så är det värdefullt att repetera. Och när man är självlärd blir det ju ofta så att man hittar ett sätt att arbeta på som funkar – men kanske inte är så smidigt eftersom man ofta listat ut det bakvägen. Och då kan det vara fantastiskt att plötsligt lära sig de enkla ”genvägarna”!

Det här året var ju ett av mina nyårslöften att fortbilda mig mer, ta emot mer inspiration istället för att bara ge ut. Och det ska jag göra verklighet utav! Det blir med andra ord fler kurser. Vi får se inom vad bara.

Älskar att titta på före och efterbilder av renovering. Dumt nog har vi inte fotat alla rum före och efter, för det hade ju varit väldigt roligt att nu kunna titta tillbaka. Några rum har vi dock gjort det med. Här ser ni det som idag är vårt vardagsrum, precis när vi rivit väggarna.  Det här rummet bestod av fyra små opraktiska skrubbar och inget fönster fanns det heller – trots att vår finaste utsikt är här.

Vi tog upp ett fönster och upptäckte att det en gång suttit ett precis här. Plockade bort dörren och alla väggar och gjorde det till ett härligt vardagsrum att hänga i. Är så galet nöjd med den här renoveringen.

Just nu är jag fantastiskt renoveringstrött men till sommaren ska vi ÄNTLIGEN bygga punschveranda samt garage. Garaget förstås i gammal stil med smal panel och gamla fönster. Kommer bli så fint.

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här?

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Många verkar tycka att det är ”extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar  eller bära kläder som är otypiska för deras kön.  Så lät vissa reaktioner när jag skrev det här blogginlägget:

Man behöver inte vara argsint och lacka sina söners tånaglar bara för att vissa kvinnor tror att det kommer att göra skillnad. Strunt! Låt naturen ha sin gång. Pojkar och flickor ÄR olika oavsett antal klänningar i garderoben. Män och kvinnor ÄR olika biologiskt och kommer att vara det oavsett vad samhället beslutar.

Slutsatsen hos många som tycker så här är att det är förkastligt att utmana de traditionella könsrollerna. Men jag tycker att det är förkastligt att låta bli. Det stora uppdrag jag har som förälder är att låta mina barn utforska fler möjligheter än som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vill inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtida föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

När folk högljutt propagerar för hur olika män och kvinnor är och hur onaturligt det därför är att pojkar leker med dockor och att karlar går i kjol är min tanke:  Om nu könsroller är så naturliga, oföränderliga och givna – varför behöver de så mycket propaganda för att upprätthållas?

Har helt glömt bort att visa det fina omslaget till tidningen Kupé som kom i december. Det var länge sedan jag fick så många fina kommentarer och trevlig feedback på en artikel som det här. Tack för det!

Fotade gjorda grymma Linda Alfvegren och fantastiska Caroline Engvall gjorde intervjun. Jag blev nästan lite starstruck för Caroline minns jag så väl från när jag var tretton och läste tidningen Frida och hon jobbade där. Roligt om jag vetat att jag skulle sitta i hennes kök och käka pasta och bli intervjuad femton år senare. Tidningen finns tyvärr inte ute längre men det tiosidiga reportaget går att läsa här.

Jag stannar uppe sent så ofta jag kan – fastän jag är för trött. Bara för att få vara själv en stund i huset och känna ensamheten. Skriver lite i mitt anteckningsblock. Plockar bland mina böcker. Läser en bit ur den ena eller andra gamla favoriten. Porten vid Johannes, Statt opp min älskade, Längtans blåa blomma, Den blå rullgardinen.

När man kan en bok så bra att det är som att ringa till en gammal vän. Man vet historien utan och innan – men man vill få höra rösten igen. Så är det med riktigt bra böcker man läst hundra gånger.

Jag har ögonblick ibland som fylls av total klarhet. Det kan komma på morgonbussen när jag iakttar människor runtomkring mig. Den tjocka medelålders kvinnan som köpt mönstrade glasögon och gjort en fräsig slinga i luggen. Det gamla paret, som sitter bredvid varandra. Hon skalar en apelsin och räcker ordlöst klyftorna till honom. Plockar upp en näsduk ur den grå handväskan att lägga skalet i. Den ensamma farbrorn med överkammad flintfrisyr, som läser gratistidningen och darrar med händerna och kisar bakom glasögonen. Mamman med stökig halsduk och tom blick, som glömt att sätta i det ena örhänget på morgonen. Den fyraårige pojken på sätet bredvid, som pressar pannan mot rutan och dinglar med benen. Mannen med luvtröja som somnat med hakan mot bröstkorgen. Som nästan liknar ett barn. Stunder då jag övermannas av kärlek. Måste gömma ansiktet i halsduken för att jag bara gråter. För att människor är så fina. För att vi kämpar så mycket. Är så ensamma och utelämnade, ändå förenade i att vara människor.

När den där känslan kommer fylls jag av ett ljus som fräter ut allt mörker och all misstro mot andra människor. Det känns som hjärtat ska gå sönder. Intensiteten i känslorna skrämmer mig. Hur kan jag känna kärlek till en buss full med främmande människor?

Jag har förstått att det måste vara Gud som lånar mig sina ögon. Som låter mig låna hans blick en stund. Det är så här han ser på oss barn. Som kämpar, och lider och försöker så gott de kan. Som är otillräckliga och bräckliga och alldeles perfekta i hans ögon. Älskade bortom allt förnuft.

Det är en nåd, dessa stunder av klarhet. Jag önskar att de kom lite oftare.

Nu ska ni få mitt supersmarriga recept på thailändska fiskbiffar/fish cakes. Ja, det är kanske inte direkt helt thailändskt det här receptet – men inspirerat av det i alla fall. Enkelt och snabbt att göra. Dock är det inga absolut exakta måttangivelser eftersom jag brukar höfta. Receptet är för ca 4 portioner.

Thailändska fish cakes

Print

Ingredienser

• Laxfiléer

• 1 Ägg

• 3 Vitlöksklyftor

• 1 lime (saft och skal)

• Några matskedar fisksås

• Färsk ingefära, stor som en tumme ungefär

• Chilipulver (eller grön chilipasta om du har)

• Salt

• 1 kruka färsk koriander

• Någon matsked maizena

• Ris, kokosflingor och sötsur sås till servering.

Print

Gör så här

• Lägg fyra halvtinade laxfileer i en matberedare. Knäck över ett ägg, finhacka vitlöksklyftorna. Riv det yttersta gröna skalet av en lime och använde det i smeten tillsammans med saften. Droppa över fisksås och hacka ner en bit färsk ingefära. Dofta över lite chilipeppar och salt. Och klipp ner en kruka koriander. Kör sedan mixern tills allting blandats ordentligt. Dofta då över lite maizenamjöl så att smeten ”tar ihop” och kör den en ytterligare några sekunder.
• Provstek en klick smet i en stekpanna med smör för att känna att den är lagom kryddad. Addera annars mer kryddor efter tycke och smak. Använd sedan två matskedar för att forma klickar av smet i stekpannan. Platta till dem lätt så att det blir biffar. Stek någon/några minuter på varje sida.
• Servera med sötsur sås och kokosris. Det är helt vanligt ris som pimpats med rostad kokos. Rosta kokosflarnen i en stekpanna utan fett, tills de får färg och börja dofta. Blanda ner i det färdigkokta riset strax innan servering.

Tips! Snabba laxbiffar 

Bild Emanu

Jag har likt de flesta av mina tjejkompisar blivit både trakasserad och antastad av män. Det har varit fina vita medelklasspojkar eller högt uppsatta vita manliga chefer. När jag vittnat om detta har jag fått höra att jag överreagerat eller varit överkänslig. Om jag pratat om män i grupp som ett problem har jag betraktats som manshatare. Ofta av män som inte tycker att man ska generalisera på det sättet. Fast för de män som nu gormar om vad som hänt i Köln eller på svenska festivaler går det tydligen fint att generalisera om män – så länge de har en annan hudfärg.

Jag  är så in i själen trött dessa dagar. På alla vansinnigheter jag möter så fort jag öppnar en tidning eller slår på en dator. Jag upprörs av det som hänt i Köln – men förvånas gör jag inte, för problematiken är välbekant, även om tillvägagångssätten skiftar. Det som också gör mig förbannad är de män som rasar mot sexövergreppen  – bara för att plocka rasistiska poäng. Män som aldrig annars engagerar sig för kvinnors rätt. Dessa arga män som i sin tur hatar och hotar kvinnor som inte köper deras rasistiska analys av varför övergreppen skedde – som när Ida Östensson, grundare av Fatta och Crossing Boarders framträdde i media och kritiserade deras förenklade analyser. Genast möttes hon av trakasserier och hot från män. Alltså förstå hur sjukt detta är: Samma män som upprörs över det kvinnohat som Köln och We are Sthlm vittnar om – hatar och trakasserar själva de kvinnor som inte delar deras samhällsanalys.

Den här problematiken sitter som vi kvinnor vet inte i hudfärgen – utan könsrollen. Det är män som är den gemensamma nämnaren i denna brottslighet. För inte är det kvinnor som tafsat, blottat sig, eller kallat mig hora under åren. Inte var det en kvinnlig chef som satt bredvid mig på en fest och stoppade handen under min kjol i skydd av bordsskivan. Och inte var det Hagakvinnan som satte skräck i Umeå.

Jag betackar mig för den här typen av ”engagemang”. Från män som aldrig bryr sig om våld och övergrepp mot kvinnor, annat än när det passar deras rasistiska agenda. Tänk vad mycket som kunnat uträttas om samma män som nu rasar över utländska mäns kvinnosyn, istället tog ansvar och började diskutera och rannsaka alla mäns kvinnosyn – i synnerhet sin egen.

Tycker mycket om att gå runt här hemma när barnen är på förskolan och Jakob jobbar. Med en kopp kaffe i handen och Satie i högtalaren. Det känns som att tiden står stilla. Jag trivs verkligen i det hem jag omsorgsfullt skapat. Alla lampor, burkar, tyger och möbler jag letat rätt på på loppisar och antikaffärer under åren. Eller sånt jag fått av släktingar. Allting har en tanke. Allt är besjälat. Ja, det låter säkert fånigt men så är det för mig.  När jag var liten och reste bort gick jag runt och sa hejdå till alla möbler och saker i huset. Och när jag reste från farmor eller mormors hus var jag tvungen att gå runt i rummen och säga hejdå även där. I vartenda rum. Det kunde ta ett tag….

Det gamla vardagsrummet har efter ommöbleringen fått bli lite mer av en salong eller gammaldags rökrum om man så vill. Minus rökandet förstås. Älskar den röda pianosjalen från 1800-talets slut och fåtöljen från min faster som jag klätt i ett gammalt blommigt draperi jag fyndade på Tradera.

Den fina gamla ampeln fick jag i julklapp av min storasyster. Hon håller alltid utkik efter saker till mig när hon går på loppisar.

Jag minns att farmor hade en nätt gammal matmöbel vid ett fönster där man kunde spela spel eller lösa korsord och samtidigt hålla koll på förbipasserande. Där satt jag som liten och spelade löjliga familjen. Och nu har jag en likadan plats och det känns märkligt viktigt för mig. Det roliga är att Anna förstod precis när hon såg möbleringen ”Det känns ju som hemma hos farmor”. Ja, vi är lika på det sättet min syster och jag. I vår nördiga kärlek till att bygga små altare, stilleben och världar som påminner oss om platser som är viktiga för oss.

Därför är det nyttigt att möblera om

Jag skrev ju om mina nyårslöften för ett tag sedan. Då handlade det om det privata planet. Men jag har ju också mål och löften på det professionella planet. Det viktigaste när man sätter upp mål är att man ska kunna mäta dem. Till exempel kan man använda sig av tekniken SMART – som hjälper en att tänka just smart:

Specifikt. Man ska veta vilket mål som ska uppnås.

Mätbart. Hur ska man mäta ifall målet uppnåtts? I kvalitet, känsla, tid?

Accepterat. Alla inblandade ska vara med och jobba mot samma målsättning.

Realistiskt. Målet ska vara realistiskt att uppnå

Tidsbundet. Det ska finnas en deadline och en tidsplan för målet.

Jag tycker att det är roligt att sätta upp mål och fundera på strategier för vad jag vill uppnå. Jag brukar skriva ner och titta på målen med jämna mellanrum. Ofta finner jag att det jag skriver ner – i motsats till det jag bara tänker –  slår in. Snabbare än min tidsplan dessutom!  Min grundtanke inför det här året är att det ska få bli ett lugnare år. Ett mellanår. Både 2014 och 2015 var tänkta just som det. För då var jag ju gravid och hade nyfödd bebis. Men istället blev det en tid då det verkligen tog fart för mitt företag. Och det blev istället två hetsiga, spännande, fartfyllda och inkomstbringande år. Roligt såklart! Men nu behöver jag faktiskt ett mellanår på riktigt. Annars kommer jag inte hålla i längden.

Fyra konkreta insatser för att göra 2016 till ett lugnare mellanår:

– Jag ska avsätta tid för drygt elva veckors semester under året. Eftersom jag bloggar 365 dagar om året så är jag ju aldrig ledig egentligen. Helger så väl som nyårsaftnar är jag uppkopplad och levererar. Desto viktigare att blocka av tid för semester. Vilket för mig betyder ledighet från allt utom bloggen och instagram. Vet inte om man kan kalla det för semester egentligen men för mig är det nog det. Det är när jag är ledig från mailen och externa uppdrag som min hjärna börjar spinna och alla bra idéer föds.

– Jag ska göra färre av de där jobben som tar 15 procent av arbetstiden men bara genererar 3 procent av inkomsterna. Jag ska fokusera på de delar av verksamheten som ger mest intäkter. Och sedan ägna resten av tiden åt det som är roligast och mest utvecklande, oavsett hur dåligt betalt det eventuellt är.

– Jag ska resa bort en vecka under vintern med Annakarin och skriva på vår nya bokserie som kommer under 2017. För att få tid att verkligen arbeta med texterna sammanhållet. Något som minskar stressen kring projektet och ökar effektiviteten. Dessutom blir det en konferensvecka för oss då vi har så mycket som måste planeras upp i våra företag och våra gemensamma projekt.

– Jag ska boka in mer tid i mitt schema för fortbildning. Läsa fler böcker om sådant som intresserar mig, kanske ta kurser inom områden jag vill utveckla. Helt enkelt fylla på mitt inspirationsförråd. Inte ge ut så mycket men ta emot desto mer.