Som förälder vill man ju gärna att ens barn ska ha en härlig glupande aptit och inte peta i maten. Det är inte så himla lätt alltid. Men jag har sammanställt alla mina bästa tips för att få småbarn att äta. Eftersom texter om barn och barnuppfostran riskerar att göra andra föräldrar upprörda – vill jag bara säga att jag såklart inte sitter inne på någon slags sanning. Inget behöver vara fel eller rätt – jag berättar bara vad som funkar hemma hos oss.

– Barn vill precis som vuxna ha makt över sin tillvaro. De har dock mycket lite makt förutom i situationer som handlar om pottan, läggdags och mat. Här får barnen verkligen makt över oss föräldrar, då det är situationer som de märker är viktiga för oss. Barn som känner att föräldrarna är väldigt fixerade vid ätandet identifierar snabbt detta som ett maktmedel (och man kan ju inte direkt klandra dem). Så mitt första knep är att aldrig visa att det är viktigt att de äter – eller hur mycket de äter. Jag kanske knyter näven under bordet i frustration men min röst säger “Jaha, men ät bara det du har lust med! Du bestämmer helt själv.”

– Blanda inte ihop ingredienserna för mycket. Våra barn har föredragit att få ingredienserna var för sig. Oliver, gurka, tomat, ärtor, potatismos i varsin egen hög istället för allting hopblandat i en svårdefinierbar gryta eller sallad

– Låt barnen komma lite lagom hungriga till matbordet, för hungern är bästa kryddan. Alternativt att man passar på att ge dem grönsaker innan middagen  – typ morotsstavar, tomathalvor eller vitkålsbitar att gnaga på medan man själv lagar mat. Då får de i sig sallad och grönt (med hungern som krydda) och när väl maten ställs på bordet så slipper man truga mer på den fronten.

– Jag undviker att använda tallrik och låter barnen äta själva. Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen – och att den alltid blir serverad antingen för långsamt eller för snabbt. För de allra minsta brukar jag lägga maten direkt på bordsskivan och så får de plocka med händerna. Våra barn har börjat äta riktig mat tidigt genom denna teknik. Jag inser att städfanatiker får panik – men att lägga en klick potatismos direkt på bordet och strössla över några gröna ärtor stimulerar verkligen barnet att äta, plocka och undersöka. Märkligt nog blir det mindre kladd än om vi använder en tallrik (som dessutom snabbt blir en populär frisbee). Självklart är det skitirriterande med maten som hamnar på golvet, håret och barnstolen. Men jag försöker hålla masken. Någon kanske invänder att barnen får dåligt bordskick av detta? Men jag tror att det kan vara tvärtom. Hur ska man kunna lära sig att äta själv om man alltid blir matad?

– Låt barnet plocka och smaka från din tallrik om hen verkar intresserad. Precis som när man själv går på restaurang verkar ju ofta bordsgrannens måltid läckrare.

– Sitt tillsammans vid måltiderna. Barnen ska inte behöva äta ensamma. Även om man själv äter senare kan man ju sitta ner och vara delaktig. Det ger matro. Vi tänder oftast ljus och släcker ner när vi äter middag – vilket jag märker har effekt. Det förstärker också känslan av att måltiden är en speciell stund när man ägnar sig åt ätande  – och ingenting annat roligt händer. Men blir det stökigt och röjigt vid matbordet kan det ju vara idé att låta småbarnen äta först och sedan äta efter dem. Ingen tycker om att bli avbruten i måltiden. Allra minst uttröttade föräldrar.

– Förutsätt inte att barnen ska ogilla allt nytt. Jag blivit ofta förvånad över vilka maträtter de kan fatta tycke för –  när jag bara ställt fram grejerna och låtit dem förse sig själva. Bjuder jag på något nytt försöker jag göra det med samma självklara min som när jag ställer fram makaroner och korv.

– Jag tycker att det är toppen att ta barnen i bruk innan måltiden till exempel för att duka – och samtidigt peppa och bekräfta hur bra det är att de hjälper flocken. Att vara nyttig och behövd gör det mycket roligare att komma till matbordet. (Obs – funkar skitdåligt på tonåringar.)

– Jag försöker låta barnen servera sig själva i den mån det är möjligt. Till exempel trycka ut ketchupen själv. Första gångerna blev hela tallriken ett enda blodbad – men sedan  upptäckte treåringen att det faktiskt inte var gott att få hur mycket ketchup som helst som han tidigare tjatat om.

– Ska man servera barnen samma mat som de vuxna får? Det är väl en smaksak. Men ibland brukar jag grunda med mat jag vet att de tycker om och sedan får de pilla och smaka lite av vår mat utan krav på att de ska äta av den. Ett bra sätt att bekanta sig med nya smaker utan press.

– Min erfarenhet är att lite större ungar hellre äter sådant de varit med och lagat eller odlat. Det är lite spännande att äta tomaterna man själv vattnat i växthuset eller såsen man själv kryddat.

– Om barnen är hängiga och inte har så stor aptit adderar jag en skvätt grädde i mjölken och en rejäl klick smör i pastan för att ge lite mer kalorier per tugga.

– Undvik att kommentera mat som blivit kvarlämnad på tallriken, truga eller bli upprörd över att barnet inte äter.

– Ibland tänker jag att min äldsta son är en reptil! Ena dagen äter han hur mycket som helst – för att sedan knappt titta åt mat på en hel vecka. Men inga friska barn sväljer ju ihjäl i Sverige så jag försöker komma ihåg det och släppa frustrationen.

Har ni fler fiffiga tips för hur man får barnen att äta? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra!