Jag har gått och lagt mig med ångest och vaknat i samma sinnestillstånd under flera månader. Fast hur dålig kvällen än har varit brukar morgonen kännas bättre. Ge lite lättnad,  ny ork.  Men det annorlunda nu, för lättnaden kommer inte längre. Det gör mig rädd att tänka att jag kanske helt förlorat förmågan att känna glädje. Det där lyckoilet som pilar genom kroppen ibland. Jag minns inte sist jag kände det.

Vetskapen om att hon är på väg bort har börjat sjunka in i mig. Man blir inte frisk från det här säger mamma. Jag kommer aldrig blir frisk från cancern. Hon har vetat det länge. Men jag inte frågat och hon har inte att berättat. Men nu, nu vet jag också.

Tillvaron är en novemberdimma. Dagarna spricker aldrig upp. De pendlar bara mellan skymning och mörker, ett sugande ingenting. Jag har ett jobb som jag inte klarar av att gå till. Ångesten väller över mig om mornarna och jag blir stående på parkeringen med cykellåset i handen. Kan inte ta mig samman och bara åka. Kan inte acceptera misslyckandet och stanna hemma.

Jag sover över hos Jakob så ofta jag kan. För om kvällarna skuggar ångesten mig och är jag ensam så överfaller den. Nätterna är fyllda av röriga drömmar. Sista tiden har det varit värre än någonsin. Nu ligger jag i Jakobs säng. Hans varma rygg mot min. Ögonen svullna och magen i kramp av all gråt. Gud hjälp mig, för nu vill jag inte mer, ber jag tyst.

Jag somnar sent och vaknar förvirrad i gryningen – väckt av någonting märkligt. Pianomusik fyller hela rummet. Musiken stegrar sig, dånar i öronen. Jag har aldrig hört någonting vackrare. Och det brinner bakom ögonlocken. Gulockra. Orange. Försiktigt kisar jag och bländas genom ögonfransarna. Hela rummet lyser. Som om solstrålar kom inifrån väggarna. En närvaro av absolut frid. Jag upplever den intensivaste lyckokänslan i mitt liv. Den där ilande lyckokänslan i maggropen som hinner försvinna innan man får fatt den. Det är den jag känner – men ihållande. Den perforerar mig. Inte ens känslan när jag håller mitt nyfödda barn i famnen, åtta år senare kommer i närheten av det jag nu upplever. Och jag gråter igen, av glädje. Och ligger blickstilla i sängen, rädd för att känsla av evigheten kommer försvinna när jag sträcker mig efter den.

Tillslut släpper jag taget.  Somnar om. Och när jag vaknar är jag omsluten av samma novemberdimma som förgiftat mig. Och kudden är fortfarande våt av tårarna. Men jag känner att allt är annorlunda.

Det gick en spricka i nuet där evigheten lyste in.  Och det skenet blir kvar i mig. Jag plockar fram det många, många gånger de kommande åren. Även sedan mamma har dött så tröstar det mig. När jag mår som sämst blundar jag och är där igen. I det blixtrande klara solljuset, som suddar ut all skugga. Med pianospelet som överröstar ångesten.

Det hemska är inte borta. Men det finns ett löfte om något annat. Det vilar jag i.