Månad: februari 2016

Vissa saker samlar jag på aktivt. Vissa saker verkar samla på sig själva. Som när jag hipsvips upptäcker jag att jag har hur många små resväskor och koffertar som helst. Men jag kan liksom inte få nog av dem. Det värsta är bara att de inte ens är särskilt bra förvaring – tvärtom är de för för små för att rymma någonting och så minns jag inte vad jag stoppar i vilken väska. Men fina är de i alla fall. Det kan man inte förneka!

Andra saker i mitt hem som samlar på sig själva

– Udda, fina assietter

– Gamla ursköljda glasflaskor som kan vara fina som vaser någon gång

– Hundra missmatchande strumpor som verkar sakna partner

– Dammråttor

Jag älskar entreprenörer. Inte nödvändigtvis entreprenörerna i sig – utan entreprenörssandan. Det där drivet att ta tag i saker. Att man ser ett problem som en utmaning och försöker åtgärda det. Är det något jag övat mig på under mina år som företagare så är det att göra just det. Förut fick jag många idéer men verkställde inte. Nu när jag får en ide så går det från tanke till handling på ett par minuter. Får jag en bokide börjar jag genast skriva. Ser jag en potentiell bild hämtar jag genast kameran. Kommer jag på ett projekt som jag vill göra och någon jag vill göra det med ringer jag i regel upp personen strax efter. Det händer magiska saker när man gör!

Som företagare kanske man pitchar tjugo projekt och femton av dem dör. I början vågade jag inte kasta upp sådär många bollar i luften på en gång – för tänk om jag skulle bli helt överhopad av arbete? Men nu vet jag att jag hela tiden måste kasta upp bollar för annars händer ingenting. Själva görandet tar en framåt – även om man inte fullföljer alla idéer. Jag har en massa utkast, idéer och påbörjade projekt och jag går ofta tillbaka och tittar på dem. Och plötsligt hittar jag en två år gammal halvfärdig ide som jag kan plocka upp och ta vidare. Hips vips är det där arbetet jag förut la ner till väldigt stor nytta! Jag tycker att man ska våga dra igång projekt och kasta ur sig idéer utan att alltid ha en plan för hur de ska slutföras. Fallhöjden är inte så hög som man tror, även om man skulle misslyckas.

Jag önskar verkligen att barn och unga kunde få träning i entreprenörskap. Inte för att de ska starta företag – utan för att de ska öva sig i att göra verklighet av sina idéer. Öva på att gå från tanke till handling. Det finns någonting oerhört stärkande i att handla. Närheten mellan tanke och handling är något som förenar många företagare – men även frivilligarbetande eldsjälar. Den sortens personer som drar igång en manifestation när de är upprörda – istället för att bara sitta hemma i soffan och klaga. Eldsjälar som startar en tjejjour eller ungdomsgård – som försöker förändra och förbättra. Som förstår att de kan påverka. Det är det häftigaste jag vet.

Och i ett samhälle där många människor är passiviserade och livrädda för att riskera någonting alls – blir entreprenörsandan nästan som en superkraft. Jag önskar att fler fick känna den!

Vilken måndag! Jag har suttit med mitt bokslut och sorterat papper och det är ju det vidrigaste man kan göra förutom att gå till tandläkaren typ. Och det var jag också tvungen att göra idag så ni kan gissar hur peppad jag var inför denna måndag.

Men tänderna var tipptopp och bokslutet ser fint ut. Full av energi lämnade jag manus till en ny bok som kommer nästa vår – och fick en helt ny bokserie antagen av förlaget dessutom. Så denna sega måndag slutade ganska bra tillslut. Jag firade med en semla till eftermiddagsfika!

Längtar så mycket för om två veckor reser jag bort på skriv- och konferensera med Annakarin. Vi ska skriva på vårt senaste bokprojekt och planera upp 2017 och 2018. Vi ska nämligen starta några nya roliga projekt och förmodligen även företag ihop. Eftersom Annakarin till vardags har fullt upp med sitt universitetsjobb och jag med mitt företag brukar vi aldrig få tid att jobba och planera så här fokuserat. Det känn som en obeskrivlig lyx att få sitta tillsammans hela dagarna och arbeta utan telefoner som ringer och hundra andra saker som pockar på uppmärksamhet.

Det blev en veckas skrivarresa med Fritidsresor till Gran Canaria och Riu Palace Meloneras Resort. Någon som bott där och kan ge ett omdöme?

Snön har vräkt ner i två dagar och precis allt är täckt i luddigt vitt. Älskar den här årstiden –  lugnet och allt det rena. Får lust att dra fram mina skidor och åka en sväng. Får göra det under veckan som kommer. Den här årstiden springer jag inte så gärna – men åker desto hellre längdskidor.

Helgen har varit lugn och fin. Igår var vi inne i stan för Bertil hade danslektion. Sedan låg jag läste hemma hos Jakobs mamma i flera timmar och läste medan hon hade barnen. Sedan gick vi ut och åt och gick på bio jag och Jakob (var typ två år sedan sist) och idag kom pappa hit och hälsade på några timmar.

Idag hade jag min kära vän Erica på besök (ni som lyssnade på vårt program Husmorskolan i P1 känner igen henne därifrån). Vi planerar att göra en rolig sak tillsammans längre fram så vi pratade om det och om allt möjligt annat!

Hon hade med sig härliga tulpaner och en världsgod lasagne

Så allt jag behövde göra var att fixa en sallad. Det är vänskap det! Att bli bortskämd med mat när man är trött och inte riktigt orkar fixa så mycket själv.

Efter några timmars prat och planerande var jag alldeles hes och trött i huvudet men väldigt glad. Nu tar jag helg med grillchips och Harry Potter (näst sista boken i serien som jag läser om för typ fjärde gången). Ha en fin helg allihopa!

Först vill jag bara säga tack för alla jättefina kommentarer på förra inlägget. Det värmer mitt hjärta. Så glad att jag får beröra med mina texter. Idag tänker vi på lite roligare saker för idag är det Bertils 5-årsdag. Det är speciellt att ha ett barn som fyller 5. Det känns som ett så stort och fint nummer liksom.

Vi uppvaktade med tårta, ballonger och paket innan förskolan imorse.

Bertil tog tre teskedar av tårtan. Sedan åt Folke upp HALVA tårtan själv. På riktigt. Alltså ettåringar och deras aptit.

Jag har gått och lagt mig med ångest och vaknat i samma sinnestillstånd under flera månader. Fast hur dålig kvällen än har varit brukar morgonen kännas bättre. Ge lite lättnad,  ny ork.  Men det annorlunda nu, för lättnaden kommer inte längre. Det gör mig rädd att tänka att jag kanske helt förlorat förmågan att känna glädje. Det där lyckoilet som pilar genom kroppen ibland. Jag minns inte sist jag kände det.

Vetskapen om att hon är på väg bort har börjat sjunka in i mig. Man blir inte frisk från det här säger mamma. Jag kommer aldrig blir frisk från cancern. Hon har vetat det länge. Men jag inte frågat och hon har inte att berättat. Men nu, nu vet jag också.

Tillvaron är en novemberdimma. Dagarna spricker aldrig upp. De pendlar bara mellan skymning och mörker, ett sugande ingenting. Jag har ett jobb som jag inte klarar av att gå till. Ångesten väller över mig om mornarna och jag blir stående på parkeringen med cykellåset i handen. Kan inte ta mig samman och bara åka. Kan inte acceptera misslyckandet och stanna hemma.

Jag sover över hos Jakob så ofta jag kan. För om kvällarna skuggar ångesten mig och är jag ensam så överfaller den. Nätterna är fyllda av röriga drömmar. Sista tiden har det varit värre än någonsin. Nu ligger jag i Jakobs säng. Hans varma rygg mot min. Ögonen svullna och magen i kramp av all gråt. Gud hjälp mig, för nu vill jag inte mer, ber jag tyst.

Jag somnar sent och vaknar förvirrad i gryningen – väckt av någonting märkligt. Pianomusik fyller hela rummet. Musiken stegrar sig, dånar i öronen. Jag har aldrig hört någonting vackrare. Och det brinner bakom ögonlocken. Gulockra. Orange. Försiktigt kisar jag och bländas genom ögonfransarna. Hela rummet lyser. Som om solstrålar kom inifrån väggarna. En närvaro av absolut frid. Jag upplever den intensivaste lyckokänslan i mitt liv. Den där ilande lyckokänslan i maggropen som hinner försvinna innan man får fatt den. Det är den jag känner – men ihållande. Den perforerar mig. Inte ens känslan när jag håller mitt nyfödda barn i famnen, åtta år senare kommer i närheten av det jag nu upplever. Och jag gråter igen, av glädje. Och ligger blickstilla i sängen, rädd för att känsla av evigheten kommer försvinna när jag sträcker mig efter den.

Tillslut släpper jag taget.  Somnar om. Och när jag vaknar är jag omsluten av samma novemberdimma som förgiftat mig. Och kudden är fortfarande våt av tårarna. Men jag känner att allt är annorlunda.

Det gick en spricka i nuet där evigheten lyste in.  Och det skenet blir kvar i mig. Jag plockar fram det många, många gånger de kommande åren. Även sedan mamma har dött så tröstar det mig. När jag mår som sämst blundar jag och är där igen. I det blixtrande klara solljuset, som suddar ut all skugga. Med pianospelet som överröstar ångesten.

Det hemska är inte borta. Men det finns ett löfte om något annat. Det vilar jag i.

Nu var det ett tag sedan jag visade veckans insta så det här blir ett sammandrag av de senaste veckornas instagraminlägg. Vill ni följa mig där heter jag Underbaraclaras

1. Älskar februari när var och varannan dag är som en fjällsemester i väderleken. 2. Gammal bild från min första blogg – ni som följt mig sedan 2006 känner säkert igen den. 3. En annan gammal goding till bild – på min förra hund Sixten som såg ut så här efter varje vinterpromenad. Är ganska glad att Melker är korthårig faktiskt. 4. Städade kontoret och hittade några av alla gamla tidningsomslag jag haft äran att pryda omslaget på. 5. Bästa DIY-tipset – en nåldyna i form av en gungstol tillverkad av en gammal ölburk. 6. Vackra krispiga dagar! 7. Bild från när vi hälsade på hos Jakobs mormor och badade isvak under stjärnklar himmel. 8. Våra pullor har äntligen börjat värpa igen efter ett långt uppehåll då vi fått käka köpesägg. 9. Nya blommor behövs efter att julstjärnorna och amaryllisarna gett upp totalt.

Jag vet inte hur det är med er – men jag har i alla fall en ambition om att få tid för mig själv varje dag. En stund när jag kan göra precis vad jag vill och fylla på energi. Men oftast är denna stund så ospecificerad att den ersätts med sånt som bara måste göras. Typ vika tvätten, ringa någon jag inte pratat med på länge, eller sortera lego och städa.  Ja, det är visserligen min stund men jag kan ju vara med mig själv även när jag sorterar lego tänker jag. Fast det där är ju inte sant. Då blir det inte av. Det är inte alls min egna tid.

Mitt sätt att hitta tid för mig själv är att börja med att definiera vad jag vill göra på min egentid. Jag vill i regel läsa böcker. Då är det alltså inte “egentid” jag ska skriva in i kalendern utan “läsa böcker”. För skriver jag det så blir det väldigt uppenbart att jag inte kan sortera lego eller hänga tvätt just då –  för jag ska ju läsa böcker!

Sedan gäller det att planera in det precis som vilken annan aktivitet som helst. “Läsa böcker” kan stå inskrivet i kalendern. LB ifall man inte vill att någon ska veta vad man göra. Och förslagsvis lägger man in det i samband med någon annan syssla man ändå måste göra. Typ att jag läser böcker direkt efter att jag lagt barnen, eller varje gång jag åker kommunalt. Så att det finns en naturlig tidpunkt för aktiviteten i det dagliga schema.

Så gör i alla fall jag. Hur gör ni?

Det är alltid lite huggsexa om vem som ska få sitta här på mornarna. I korgstolen framför vedspisen. När man känner sig trött och frusen och vill kura där det är varmt.

Jag brukar vinna och sedan tar jag Bertil i knäet och kliar honom på ryggen och tankar honom full med kärlek och närhet och värme för en hel dag på förskolan. Ja, jag tankar förstås mig själv precis lika full – så att det räcker ända till eftermiddagen när han kommer hem igen.

Mina tankar om att vara trebarnsmorsa

Vi pratar så mycket om vikten av att leva i nuet, fånga dagen, cape diem. Förmodligen är det den mest använda klyschan (och väggordet!) i Sverige. Ändå tycker jag att vi lever för mycket i nuet och för lite i framtiden. När mamma var sjuk så längtade jag mer än något annat efter att kunna planera framåt. Att våga tänka på framtiden. När hälsan skiftar från dag till dag så tvingas man nämligen kvar i nuet, för att framtiden är så osäker. Idag tycker jag att det är en njutning att våga göra planer får kommande år.

Vad gäller klimatproblemen så lever vi definitivt för mycket i nuet. Vi funderar på vad vi vill ha nu (omedelbar behovstillfredsställelse) istället för hur framtiden kommer se ut baserat på de val vi gör idag. När vi tänker på vår hälsa, våra relationer och yrkesval är vi alldeles för fastkörda i nuet för att kunna se klart. Vi är upptagna av det dagliga dramat och orosmomenten, vi fokuserar på konflikter och tjafs som påverkar oss just nu. Men vad spelar det för roll om hundra år – eller ens om tio dagar?

Mitt bästa sätt att mäta och bestämma värdet av saker som händer i mitt liv just nu – är att fundera på vem jag vill vara när jag är åttio år. Vad vill jag göra? Vad vill jag ha uppnått? Hur ska världen se ut då? Med framtiden i åtanke fattar vi bättre beslut idag. Inte genom att fokusera på nuet.

Mina tankar om klass och klimat

Jag har sån matångest!

I lördags ägnade jag och min syster oss åt det vi gillar bäst – nämligen att åka runt på antikaffärer och loppisar. Vi styrde kosan mot Limmared som var en fullkomlig orgie i vintage och second hand. Jag kom över en hel rad bra rekvisita till kommande böcker, samt lite annat smått och gott.

Efter lång loppistur gick vi på mysiga kafét Skrädderiet i Kinna. Älskar den här lösningen med konsolerna ovanpå hyllan. Tycker också att färgen är fantastiskt fin

När vi fikat och pratat beundrade jag den här platsbyggda soffan. Precis som varje gång vi fikar där. Ska göra någon liknande lösning i vår hall när vi renoverar den så småningom. Perfekt om man kan ta av locket och använda den till förvaring också.