Jag tycker att jag blir sämre för varje dag. Sämre fotograf, sämre skribent, sämre idéer, sämre på färg och form, sämre på att driva företag. Ju mer jag lär mig desto tydligare blir det vad jag inte behärskar. Det är en väldigt nedslående känsla. Man tycker ju att självförtroendet borde öka ju mer kunskap man får men det är tvärtom för mig.
Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket! Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.
Kanske hör det ihop med mitt mående och utmattningen denna vinter – men jag ifrågasätter verkligen mig själv på varenda punkt. Och tycker att allt jag gör är otillräckligt. Funderar vad jag ska sadla om till eftersom jag tydligen tappat greppet om det mesta rörande mitt jobb.
Men så läste jag ett blogginlägg av Emily Dahl om precis det här fenomenet “The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.
Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Tillslut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det. Om man inte ger upp halvvägs av självföraktet det vill säga. För nu när jag har fått ett namn på det så inser jag att jag har gått igenom den här kurvan på en massa andra områden i livet. Jag kan slutet på historien. Mitt råd är att hålla ut! Man fortsätter att utvecklas och självbilden kommer lugna ner sig. Från hybris, till självförakt till att inse att man inte är så jäkla pjåkig trots allt.
71 svar
Kul att det finns ett namn på det, sådär känner jag mig också. Jag har studerat två utbildningar och det var jobbigt på många sätt att gå från en masterutbildning till en grundutbildning. Jag försöker också lära mig att allt inte måste vara perfekt, under min förra utbildning, när jag trodde att jag skulle jobba med litteratur och text var jag tvungen att vara bra hela tiden för att få jobb, trodde jag. Nu vet jag med erfarenhet att jag har haft flera relaterade jobb och uppgifter som gick bra utan att jag kunde allt eller hade toppbetyg i varenda kurs. Men likväl har jag fortfarande svårt att se vad jag kan för jag ser först det jag inte kan.
Har brottats med linkande tankar som forskare. Här kallar vi det imposter syndrome.
Tack, det var precis vad jag behövde läsa just nu. Det är helt otroligt bra att du börjat berätta mer om ditt mående, Clara! Jag känner igen mig och finner tröst. Kram ❤️
Det har nog även att göra med hur du mår. När jag jobbade slut på mig tyckte jag att jag var så dålig på mitt yrke, att jag funderade på att säga upp mig. Jag trodde nämligen att mina chefer tänkte på detsamma, men att de inte sa upp mig för att de kände sig besvärade av en sådan uppgift. Tänkte liksom att det var bäst att förekomma, för att vara snäll. Knäppt, eller hur?
Jobbar som sjuksköterska och känner igen det där.
haha, skulle precis skriva samma sak. just nu är jag inne i en form av hybris (efter ett år av “jag kan ingenting”) där jag styr o ställer en del på min avd för jag vet att jag kan så mycket.. hehe. inte så sympatiskt men just nu har jag så lite till övers för lata läkare.. o andra sidan vet jag att jag har deras respekt för jag vågar ifrågasätta så mycket av deras beslut. märkligt!
kämpa på clara! vi är många som älskar dig och tycker du är helt fantastisk som orkar med familj, blogg, gård, föreläsningar osvosv. du är en riktig pärla!
Jag har sett en liknande graf och kan i stort sett enbart hålla med i allt den visar. När man lär sig något nytt är ju inlärningskurvan väldigt brant. Brukar tänka på det som en exceptionell utveckling. Kan du en enda sak inom ett nytt ämne är det inte vidare svårt eller tidskrävande att fördubbla dina kunskaper inom det ämnet, och du känner dig som ett geni. Du har ju FÖRDUBBLAT dina kunskaper med en minimal ansträngning!
När du sedan lärt dig behärska något krävs det extremt mycket tid, ansträngning, motivation och vilja för att kunna fördubbla den kunskapen. Och det är där experter urskiljer sig mot mängden.
Jag åker väldigt mycket offpist-skidåkning och lägger mycket tid och pengar på det. Nyligen testade jag squash för första gången och jag kommer ihåg att jag tänkte efter min första match att “Det var kanske det här jag skulle satsat på istället, här verkar jag ju ha naturlig fallenhet!”
Den känslan försvann redan andra matchen
Exponentiell ska det såklart stå, autogurkan alltså..
Det här är något jag tampas med varenda dag som doktorand. Jag påminner mig ideligen om Vygotsky och termen komfortzon (dvs våra erfarenheter, kunskaper och strategier = komfortzon, det vi känner oss trygga och förtrogna med). Lärande ligger utanför Komfortzonen mot det okända. Att lära nytt och befinna sig i det okända kan vara känslomässigt påfrestande, självförtroendet skaver och självbilden revideras (det är stimulerande också :-). När vi lär oss växer Komfortzonen, men också ytan mot det okända. Därför Känns det som att man kan mindre och mindre ju mer man lär sig…
Styrkekramar till dej bästa Clara! ♡
Jag har aldrig påbörjat ett yrke utan att studera flera år innan (puh!) och då inser man redan iNNAN man börjat hur mycket man inte kan/förstår 🙂 Det är ju så att ju mera man lär sig, ju mera förstår man om sitt område. Och har man ingen riktig utbildning så är det klart att man märker av det efter ett tag (vet inte vad du har för utbildning men bara generellt nu menar jag). De allra ödmjukaste jag vet är de som är specialister inom ett område men som ändå alltid har respekt för det som de inte kan, och vad andra kan. Är man bloggare utan att vara journalist, tar foton utan att vara fotograf osv så tror jag det är ganska självklart efter ett tag att man ifrågasätter sig själv när man träffat andra med annan bakgrund. Men som du själv säger, bara kör på – du verkar ju både modig och duktig så det går säkert jättebra! Tack för supber blogg!
Jag tror inte alls att känslan av att först känna sig grym, sedan lära sig mer och inse hur lite man kan och bli lite knäckt av det, hänger ihop med att inte ha utbildning för det man gör. Då handlar det väl snarare om bildningskomplex. Att gå en utbildning är väl den mest typiska formen av kurvan, i ettan är man sjukt begåvad och efter fem år och exjobb tror man inte att man kan något alls. I alla fall inom mitt yrke, ett kreativt yrke som man inte kan “korvstoppas” till att bli bra på. Samma när man jobbar, jag har upplevt perioder av att lära mig så otroligt mycket varje gång jag har bytt jobb, men sedan när det planar ut och blir vardag så tänker jag att man egentligen inte direkt behöver någon utbildning för det jag gör och inte erfarenhet heller utan det skulle nog gå bra att plocka in vem som helst. Jag tänker ju inte aktivt på sådant jag har lärt mig utan det är bara en naturlig del av mig som jag utgår från i mina bedömningar. Lätt att glömma att alla andra inte kan samma saker och att allt jag kan som rör jobbet är sådant jag har lärt mig de senaste 12 åren.
Jag tror att vi alla har våra “ups and downs”. Det hör till och är en del i lärandet. Men något som kan hjälpa oss att hålla i längden är att ha en bra mentor. Det behöver inte alltid vara någon som kan vårt yrke, men som har förmågan att lyssna och ställa bra frågor till oss. Någon som kan hjälpa oss att fokusera på det som är viktigt. Som kan hjälpa oss att se sammanhangen och tråden i det vi håller på med.
Ska det fungera är det dock urviktigt att hitta rätt mentor för oss. Testa. Känn efter. Är det någon som utmanar mig på rätt sätt och stöttar på rätt sätt? Som både kan ifrågasätta och peppa? Rätt person vid rätt tid kan göra underverk. I en ny fas i livet kanske det behövs en ny mentor…
Som med odling. Först tror man det är svårt, sen tror man det är lätt, sen vet man att det är svårt.
Jag tänker att den kurvan även stämmer med livskurvan i stort. Jag har aldrig, förr eller senare, vetat och kunnat så mycket om allt som när jag var 14 år. Sen blev världen och insikterna större, samt alla jämförelser med “alla andra”. Nu, vid snart 40 och efter drygt ett års sjukskrivning för utmattning, är kurvan på väg uppåt och jag är faktiskt en ganska bra människa.
Vad bra att få ett namn på det, då känns det genast bättre! Jag tror också att det är en väldig tur att den här kurvan finns, hade man redan från början brottats med att man var kass och det var supersvåra så hade man ju aldrig velat börja med något nytt!
Tänk, det finns ett namn på det mesta. Och vi är sällan så ensamma som vi tror om våra upplevelser.
Tack Clara för att du skrev om det här. Nu vet jag varför jag känner som jag gör och att jag inte är ensam om det.
Känner så väl igen detta. Jag är textillärare och när jag hade gått gymnasiet, så tänkte jag att jag kan nog börja jobba med detta direkt. Hade ju alltid sytt, virkat, stickat och broderat. Vävt med faster så fort jag hade ledigt. Så jag tänkte visst klarar jag det. så kom jag inte på folkhögskola efter gymnasiet läste en termin sömnad och en termin vävning, gjorde praktik en termin i textilsöjden. Då frågade min handledare om jag kunde vikariera en dag, aldrig i livet tänkte jag, den kunskapen har jag inte. Tre år på universitet i samma bana, kände samma sak och nu efter snart 20 år i yrket kan jag vid tillfällen fortfarande känna så att jag inte kan tillräckligt mycket att det finns så mycket mer att lära, så mycket mer jag borde kunna. Nu är jag nog en extra osäker person, men jag känner så väl igen det du skriver. Vissa dagar tänker jag att jag bara är fejk, jag kan ju inget av det jag håller på med. Ta hand om din dag! Det är en ynnest att få läsa din blogg!
Jag tycker mig minnas ett uttryck “Med erfarenheten kommer ödmjukheten” eller något liknande som kan kanske beskriva det du känner. Jag minns att jag hade en jobbig period när jag jobbat som lärare i några år när jag började se alla mina kunskapsluckor och brister och tänka att jag måste omöjligt kunna lära mina elever något vettigt när jag inte kan något men med tiden har jag börjat se det positiva i att ha denna kunskap.
1. När jag vet att jag ska undervisa i något som faktiskt inte är mitt allra bästa område så vet jag att jag kanske måste läsa på mer och skärpa mig mer, detta sparar tid eftersom jag i mina bättre områden kan vara lite mer slapp då kunskapen är där nästan automatiskt.
2. Medvetenheten om svårigheter gör att jag kan täppa till luckorna en efter en och fokusera på det jag väljer just då och inte ha ångest över andra saker som också kanske behöver fixas.
3. Jag kan vara ödmjuk mot mina elever och säga att ett område kanske är lite mer krångligt och svårt när jag inte själv har lätt för allt.
4. Att vara snäll med sig själv. Läraryrket är extremt komplext och även om man kan vara förberedd på många saker kan man inte vara förberedd påa allt så att först inte veta hur man ska klara en situation är inget konstigt. Jag har tex i ett språkämne nu en elev med ett funktionshinder som påverkar talet. Det har jag inte haft förut men genom att få hjälp av specialpedagog och elevens egna erfarenheter så har jag nu börjat bygga upp strategier för att hjälpa hen att utveckla sig utifrån sina förutsättningar. Nästa gång det händer så kommer detta inte vara lika nytt som fenomen men eleven är förstås en annan person så det kommer inte vara exakt likadant men mer bekvämt för mig säkerligen.
Känner så igen detta, men faktiskt glömt bort det, och tur var det att du skrev om just detta för det var PRECIS vad jag behövde höra just nu! <3 den här såg jag förut, kände så igen mig. Lite skönt att titta på och känna igen sig, det är fler som kämpar med samma sak! Sen får jag ju skratta lite åt mig själv också. Den kreativa processen alltså! https://www.youtube.com/watch?v=PbC4gqZGPSY
Hej där. Jag har läst några inlägg och jag gillar allt jag läser. Det är svårt med självinsikt och det får man träna. Jag har numera en enorm självinsikt och det beror på att jag har fått lära mig så mycket om mig själv nu när jag har mist båda benen. Det är en traumatisk händelse men det tar ett tag att komma ifatt sig själv och inse att det är ok att vara ledsen, arg, besviken….ja, alla känslor kom plötsligt på en enda gång. Jag kan se det på min blogg också. Jag skriver direkt efter första amputationen som inget har hänt, det kommer i senare inlägg.
Tack för en trevlig läsning. Kram
Jag kan verkligen relatera till de här känslorna. Vissa perioder känns allt bara så “platå”, eller ännu värre “stadig nedåtkurva”.
Samtidigt så brukar dessa perioder alltid följas av en extra bra period när jag får ny inspiration, nya projekt genomförda och känner mig bättre än någonsin.
Vid det här laget kan jag nästan på pirr i magen när jag får de där opeppiga misslyckande-känslorna.
Tror också att det är hälsosamt att reflektera över såna här saker. En ska aldrig tro att en är färdiglärd eller har nått sin högsta nivå. Det är strävandet som är det roliga. Mitt mantra just nu är “Constant improvement”, just för att påminna mig själv om att inget jag gör kan vara perfekt. Jag kan aldrig vara perfekt. Jag är bara en människa som gör så gott hon kan. Om jag alltid går runt och känner mig über så försvinner alla nyanser från mitt liv och jag skulle inte uppskatta “topparna”.
Sen påminner den här kurvan mig om uttrycket: “It never gets easier. You just get better.” Ibland kanske saker och ting känns svårare i lite snabbare takt än man hinner känna sig bättre. =)
Känner precis såhär inför mina hemtentor nu ett år in på mina universitetsstudier. Det är hemskt.
Å gu vad skönt att få ett namn på det! Den där kurvan ska jag spika upp på näthinnan. Känner verkligen igen mig i det du beskriver.
Hej! usch känslan av att va dålig är hemsk. Tur att du sett mönstret att det går över! Vill bara säga att jag tycker du är så klok o tack för alla fina inlägg du delar med dig av. Själv tampas jag med normer om hur man förväntas vara. Skrev mer om det i senaste blogginlägget: https://nyhemblog.wordpress.com/2016/04/24/om-att-vara-glesbygdsgirl/
Kris betyder möjlighet till utveckling. Glöm inte det om du går igenom en svår period. Kärlek!
Jag är universitetslärare, och vi har en term för ett tillstånd som drabbar doktorander: “the two-year-dip”. När man först antas som doktorand känner man sig som om man kan ta över världen, Guuud, vad bra man är och vilken fantastisk avhandling man ska skriva! Sen: ju mer man läser – och skriver – och får kritik – och läser mera – så går det upp för en hur lite man verkligen kan och vet och hur mycket som redan är gjort. Och efter cirka två år kommer doktoranden med hängande huvud till sin handledare och säger att hen funderar på att sluta för att hen har kommit fram till att hen inte alls är tillräckligt duktig för en forskarkarriär. Då gäller det bara att få dem att förstå att detta är helt naturligt, att alla känner så och att det gäller att kämpa på bara. Ibland brukar jag idet läget ge dem nedanstående utdrag ur Alexander Popes dikt “An Essay on Criticism” från 1711. Grejen är att Pope VAR ett geni, men även han hade haft denna erfarenhet/insikt av att ju mer han lärde sig ju mer insåg han hur lite kunde. Jag gillar hans jämförelse med bergsklättring: När man har nått den där toppen man siktat på så baxnar man av att se att det inte alls var den högsta toppen: alp efter alp, topp efter topp är vad man kan se när man kommit så pass högt upp, och en viss svindel infinner sig…
“Ther Pierian spring” som han skriver om är musornas källa, alltså källan till kunskap, där det gäller att dricka djupt eller inte alls, eftersom små, grunda klunkar av kunskap berusar oss, medan ju mer vi dricker / vet / lär oss, ju mer nyktrar vi till och inser våra begränsningar.
A little learning is a dang’rous thing;
Drink deep, or taste not the Pierian spring:
There shallow draughts intoxicate the brain,
And drinking largely sobers us again.
Fired at first sight with what the Muse imparts,
In fearless youth we tempt the heights of arts,
While from the bounded level of our mind,
Short views we take, nor see the lengths behind,
But more advanc’d, behold with strange surprise
New, distant scenes of endless science rise!
So pleas’d at first, the tow’ring Alps we try,
Mount o’er the vales, and seem to tread the sky;
Th’ eternal snows appear already past,
And the first clouds and mountains seem the last;
But those attain’d, we tremble to survey
The growing labours of the lengthen’d way,
Th’ increasing prospect tires our wand’ring eyes,
Hills peep o’er hills, and Alps on Alps arise!
Tack Birgitta, jag tror din kommentar kommer följa mig och trösta hela livet.
Vilken underbar kommentar, tar mig tillbaka till universitetet och hur mycket jag älskade bra lärare och föreläsningar med det där lilla extra!
Åh, så är det nog för i stort sett alla som utvecklas stadigt inom något område. När jag arbetade som ridlärare och det ringde nya elever som ridit tidigare, fick man ju fråga lite om vad de kunde för att kunna placera in dem i en grupp som kunde tänkas passa. De som tvärsäkert sade sig behärska alla gångarter, skolor och olika rörelser låg oftast på en betydligt lägre nivå än de som ödmjukt sade sig knappt kunna de enklaste momenten.
Oj vad jag behövde höra detta!!
Det kan säkert ha med ditt mående att göra, tänkte jag själv innan du skrev det. Sen började jag koppla ihop till mig själv där självförtroendet är lägre än nånsin på hobbysidan främst. Kanske alltså inte bara har insett att jag inte kan något.
Det är nog verkligen bara ditt mående som trycker ner dig. Grubbel. Jag som läser din blogg i princip dagligen tänker att det går så himla bra för dig och att det är så roligt att du utvecklas åt så många olika håll. Böcker, föreläsningar, reportage m.m. Du kanske bara inte har tid att njuta av det på samma sätt som förut för att det går i högre tempo nu för tiden. För mig känns det som att jag kan så mycket saker men kommer ingen vart med dem, det är verkligen ett nederlag för självförtroendet.
Ledsen att du har det tungt, men glad att du talar om också det. Jag önskar tillförsikt i väntan på höjderna.
Det hela känns igen, även om min bild innehåller en hög kurva för kompetens/självförtroende och en låg för självkänsla som dansar i otakt med den andra. Men dansen går framåt trots allt.
Vad jobbigt för dig att du är inne i en sådan period, men fantastiskt när man inser att det finns en förklaring. Och den där kurvan ska jag allt ta med mig. Igenkänningsfaktor!
Precis vad jag behövde läsa nu, när jag plötsligt är dålig på allt, från mitt jobb till att vara vän och mamma. Undrar vad den effekten heter, när alla ens Dunner-Kruger effekter lyckas sammanfalla i en enda deppig kurva! Nåväl, ser fram emot när alla kurvor vänder samtidigt 🙂
Jösses tack! Jag slutade spela gitarr självmant i tvåan på gymnasiet då jag tyckte att “alla andra” var så mycket bättre än mig. Sen dess, 6 år sedan, har jag försökt att ta upp det flera gånger igen, för jag ÄR duktig. Men varje gång rinner det ut i sanden för såå duktig är jag ju inte… Hm ska försöka igen!
Haha jag känner igen mig så mycket i det här. Sedan tror jag det kommer gå upp och ner för man kommer alltid utvecklas och får nya ögon att se tillbaka på sitt gamla arbete och jag hela tiden.
Och BBC skriver om samma fenomen. Som jag, som inte har ett klassiskt kreativt yrke, också känner igen mig i.
http://www.bbc.com/news/magazine-36082469?ns_mchannel=email&ns_source=inxmail_newsletter&ns_campaign=news_magazine_250416
Väldigt intressant artikel, herregud, känner mig som en “fraud” typ hela tiden. Jobbar som lärare utomlands och känner mig alltid mycket sämre på allt än mina kollegor =( försöker tänka att det trots allt bara är ett jobb och inte hela mitt liv.
Skulle precis trösta med att det är normalt att hamna i denna svackan men så hade du kommit fram till det själv längre ner i texten. Håll i och håll ut
Vissa dagar är bättre, vissa sämre. Never give Up!
Åh! Känner igen mig så! Vet att jag i stort är en av de främsta i Sverige inom min lilla yrkesnisch och är stolt och kunnig. Gick idag med i ett internationellt nätverk av inom samma nisch och mitt självförtroende blev helt nedslaget. Det är så mycket jag inte vet!
Ja, det är så där det är! Ju äldre jag blir desto bättre är jag på att ha distans till dessa cykler, livet blir lite enklare när man blir äldre
Minns när jag gick i skolan och upplevde detta inom olika ämnen. “Wow, jag har verkligen fallenhet för franska! Fast… Hur böjer man de där verben? Jag är sämst!” Det var då min pappa, som var lärare, förklarade att den där svackan är något positivt. Då har man verkligen kommit en bra bit, när man är så duktig att man inser att det är massor man inte kan (än). Det vore mycket mer alarmerande om man stod still i jag-är-ett-geni-stadiet. 😉
Så mitt i prick!
Angående den balansen kom jag nu plötsligt ihåg ett ordspråk (judiskt, tror jag):
“Alla människor behöver en lapp i vardera fickan. På den högra står det: Världen skapades för min skull!
På den vänstra: Jag är säck och aska.”
haha! spot on!
Richard Branson säger att han gjort många och stora misstag men aldrig gett upp och det är väl där framgången ligger.Trägen vinner.
Så ironiskt att någon som är bra på så mycket ska behöva känna så där, men samtidigt ganska logiskt för det är ju med höga krav på sig själv man drivs framåt. Så det är nog svårt att säga vad som är hönan och ägget. Tänker du så för att du är utmattad eller har du blivit utmattad av att tänka så, att ständigt kräva (eller bara vilja, men det blir ett krav på kroppen att prestera) mera? Jag är liksom du väldigt driven och högpresterande inom flera områden och vill så mycket! Men det är svårt att hitta balansen när kroppen inte orkar lika mycket som jag vill. Hoppas du börjar må bättre snart! Och var inte rädd för att ta paus från bloggen också om det skulle behövas. Kanske behöver du också ibland få vara riktigt ifred – inte bara timmar utan dagar eller veckor i sträck? Allt du är och kan finns kvar iallafall.
Men så är det ju inom alla områden. Jag jobbar inom vården och ju mer jag läser om sjukdomar till exempel desto mer slår det mig hur lite jag egentligen kan. Samtidigt är jag grym på mitt jobb och vet att det som jag kan räcker långt. Håll ut. Snart blir det bättre.
känner igen mig i det där! har pluggat rätt mycket språk, där blir detta väldigt tydligt. i början är det ett stort steg att med det nya språket bara lyckas beställa på en restaurang eller köpa en bussbiljett. rätt snart känner man dock att man strandar, en anledning till varför jag tror att många ger upp när de i själva verket behärskar språket bättre än någonsin. det viktiga är väl att vara medveten om det och streta på. utifrån sett blir man ju sällan sämre. jag tycker du är lika bra som alltid! 🙂 kram!
Oj, det är hög igenkänningsfaktor på dina känslor!
Jag är värdelös! Hur många gånger har jag inte sagt det till min man och velat kasta datorn och kameran åt fanders?
Jag är så elak mot mig själv, jag hade aldrig sagt sånt till eller om andra som jag säger till mig själv.
Känner som dig, nu när jag har fått ett namn på det så kan jag kanske klara av att hålla ut.
Tack!
Väldigt intressant, och tänk att alla duktiga människor runtomkring en som verkar så självsäkra säkert också känner eller har känt precis så här!
Ett litet PS. Du har råkat skriva Emil istället för Emily 😉
Bra inlägg! jag funkar likadant. Ska lägga på minnet.
Funkar ungefär likadant förutom att det ofta tar lång tid innan jag tycker jag är bra på något och sedan vänder det. För självkritisk. Jobbat o jobbar på det.
Jag är impad över att du ens orkat och kunnat göra någonting som helst annat än att ligga i sängen när du varit utmattad…Ta hand om dig.
Du som jag. Vi är kreatörer och idésprutor. Drivande och engagerade. Skapar och projektleder. Har svårt att sätta stopp, fånga upp, och ta ner idén på jorden och plantera den. Nätter kan vara sömnlösa av ett intensivt, men ändå skönt, adrenalinsprutande av idéer som föds den ena efter den andra. Kanske är du så, som jag. För mig har det varit problem att det är så många (och i mitt tycke så bra) idéer som kommer ut och bara far runt. Letar efter en molekyl att para ihop sig med. Sättas på pränt. Tas tillvara på, fångas upp, förverkligas och avslutas. För jag är inte bra på det. Och tar jag mig ändå ann även denna uppgift blir det ofta kämpigt för mig. Den slutliga genomförandeprocessen och avslutningen går ann. Jag är bra på det med. Men denna process är betydligt tyngre. Tar på krafterna. Dränerar energi. Jag ansluter mig till klubben för utmattningsdepression.
Ofta kan en behöva en parhäst som hjälper en med just det där. Att genomföra. Bromsa. Att avsluta. Fånga upp. Hjälpas åt.
Jag skrev en kandidatuppsats om delat ledarskap inom sjukvården en gång i tiden. Där var just dessa två egenskaper som hos karaktärerna var superviktiga för ett fungerande delat ledarskap. En som driver, kläcker idéer och inspirerar. En annan som med eftertanke tar sig ann dem. Bromsar. Fångar upp. Realiserar. Förverkligar. Och när den personen stagnerar då kommer den andra igen. Hakar i. Driver på. Och så tar de sig fram. Ger och tar. Gasar och bromsar. I ett behagligt tempo. Tillsammans behöver de varandra.
Känner du någon parhäst?
Undrar om det finns några könsskillnader i detta beteende? Jag jobbar på en högpresterande arbetsplats med mycket välutbildade människor där det stundtals är mkt hög press. Jag har sett denna kurva på de flesta nyanställda kvinnor men knappt på någon man. Vi har jämn könsfördelning på alla poster skulle jag säga. Detta är något jag verkligen har reflekterat över. Vill gärna lägga till att kvinnorna är oftast mycket mera engagerade och “duktigare” än männen men oftare nervärderar sig själva. En del är verkligen extremt duktiga men kräver ingenting tillbaka. Flera kvinnor har gråtit under pressen men aldrig en man. Har jobbat där i många år, jättebra ställe men börjat verkligen undra varför kvinnorna aldrig blir bättre på att ta för sig. Vi som jobbat där länge peppar allt vi kan och ger massa tips så dom inte ramlar i samma fälla som tidigare nyanställda men det är så himla svårt. Alla vill verkligen vara duktiga och det är svårt när man hamnar i svackan. GOOD ENOUGH säger jag bara!!!
Men shit va jag behövde läsa just detta! Tack för att du delar med dig! Jag skall absolut härda ut!
Jätteintressant inlägg måste jag säga. Jag tror du måste försöka hitta ett sätt att vända på dina tankegångar, oftast finns det faktiskt flera olika sätt att tackla ett och samma problem, det behöver inte betyda att det du gjort hela tiden varit fel utan det har uppenbart fungerat för dig!
Ja, att jamfora sig mycket med andra brukar oftast ha den effekten, att man kanner sig samre och samre. Jag brukar forsoka undvika att jamfora mig sjalv med andra, det skyddar sjalvkanslan.
Det ar ocksa bra att komma ihag att livet inte ar en tavling, det handlar inte om att bli bast i varlden pa nagonting. Jag tanker att livet istallet handlar om vad vi gor med de kunskaper vi har.
Jag kan ta filmer som ett exempel. Jag har sett manga bra filmer med hog budget och bra kvalite som hade ett valdigt ytligt budskap. Jag har ocksa sett manga filmer med lag budget och samre kvalite men som rorde mig pa djupet och forandrade hela min syn pa varlden, det ar de filmerna som gjorde skillnad i mitt liv. Visst ar det bra att hela tiden utveckla sina kunskaper men jag tanker att det aven ar helt mojligt att gora stor skillnad i varlden med endast baskunskaper inom ett omrade. Fortsatt att tro pa det du gor, du gor en massa saker genom ditt arbete som ar valdigt meningsfulla och som inspirerar manga. 🙂
Vilka extremt höga krav, du ställer på dig själv. Att leva med det helvetet som en utmattningsdepression innebär, kallar det själv för Ingemannslandet, kräver mycket. Dels av dig själv, men även av dina närmaste. Sjukdomen kräver vård, bearbetning. Vi måste finna nya vägar i livet att gå på. Göra medvetna beteendeförändringar. Annars kan vi aldrig lämna den här skiten, med en enkelbiljett. Snarare tvärtom, vi får en stående returbiljett.
Och när jag läser dina ord, hjälp. Snälla, finaste du spring inte på. Stanna upp och ge dig själv chansen att verkligen läka❤️ Du är värd det, dina barn är värda det, och din fina man❤️
Kram
Så bra att du skrev detta! Jag håller på att lära mig sy och är nu inne i hybrisfasen. Tror jag kan allt och att inget är svårt egentligen, även tekniker jag aldrig provat. Insikt om att så inte är fallet kommer nog snart men nu är jag varnad 🙂
Intressant! Jag skriver definitivt under på detta. Anses som någon form av ‘expert’ inom mitt område, men ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag kan och det får mig att bli oerhört frustrerad. Och lite irriterad över att det inte krävdes mer för att kallas expert. Jag började plugga vidare vilket kändes helt rätt, men jag antar att man kommer till samma dipp igen. 😀
Tilläggas bör dock att jag verkligen älskar att återigen uppleva första biten på kurvan. Kicken!
Varför skulle det vara begränsat till kreativa ämnen!? Jag känner exakt samma och jobbar med IT-system. Men jag förstår inte riktigt kopplingen till självförtroendet, jag brukar istället tänka att de flesta människor ger upp när de kommer till den punkten, om jag fortsätter lära mig kommer jag kunna mer än de flesta. Och kunna fakturera mer… Haha!
Det är inte alls begränsat till bara kreativa yrken. Det är lättare att vara lite bra på många saker än att vara riktigt bra på få saker. När man snöar in sig och vill lära sig mer så är det lätt att man ger upp för helt plötsligt känner man sig helt värdelös 🙂
Jag tror inte heller att det är begränsat till kreativa yrken (vilka yrken kräver inte kreativitet förresten?). jag tror däremot att det ev är värre med yrken där man inte har licens – där “vem som helst” kan kalla sig för yrket. I och med licensen har man ju också något slags godkännande för ATT man kan tillräckligt för att utöva yrket. Ibland önskar jag att det fanns licenser för fler jobb – inte för att stänga folk ute men för att få en stamp of appporoval liksom 🙂
Roligt att du skriver det här just efter att jag nyligen ägnat rätt mycket tid med att gå igenom ditt bloggarkiv.
Brukar du någonsin göra det själv? Jag brukar själv ha svårt att blicka bakåt, är på något sätt rädd att börja älta och få ångest över det som varit. Men nog kan det vara nyttigt i många tillfällen
Iallafall, wow vilken resa du gjort! Skrivandet, fotograferandet, stilen, allt! Det blev på något sätt uppfriskande för mig att se att inte heller du (som för mig är en stor inspirationskälla) byggdes till expert på en dag.
Tack för att du delar med dig!