Jag tycker att jag blir sämre för varje dag. Sämre fotograf, sämre skribent, sämre idéer, sämre på färg och form, sämre på att driva företag. Ju mer jag lär mig desto tydligare blir det vad jag inte behärskar. Det är en väldigt nedslående känsla. Man tycker ju att självförtroendet borde öka ju mer kunskap man får men det är tvärtom för mig.

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket! Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Kanske hör det ihop med mitt mående och utmattningen denna vinter  – men jag ifrågasätter verkligen mig själv på varenda punkt.  Och tycker att allt jag gör är otillräckligt. Funderar vad jag ska sadla om till eftersom jag tydligen tappat greppet om det mesta rörande mitt jobb.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emily Dahl om precis det här fenomenet  “The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Tillslut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det. Om man inte ger upp halvvägs av självföraktet det vill säga. För nu när jag har fått ett namn på det så inser jag att jag har gått igenom den här kurvan på en massa andra områden i livet. Jag kan slutet på historien. Mitt råd är att hålla ut!  Man fortsätter att utvecklas och självbilden kommer lugna ner sig. Från hybris, till självförakt till att inse att man inte är så jäkla pjåkig trots allt.