Jag har alltid haft lätt i sociala sammanhang och kunnat vara lite av en kameleont. Gått mellan olika grupper och funkat med de flesta. Även om det i grunden är skönt att ha denna egenskap kan man också villa bort sig. För att man har så lätt att anpassa sig kan man anpassa bort sin egen personlighet. Liksom spela att man passar in fastän det inte känns helt rätt i magen. Jag råka till exempel ofta bli för bra bekant med de som jag inte alls passar ihop med – bara för att jag har lätt att sätta mig in i hur jag borde vara och vad som förväntas av mig. Trots att personen i fråga själv inte ger mig någonting. En ganska typiskt kvinnlig egenskap.

Nu, i sviterna efter utmattningen, tänker jag mycket på detta. Och försöker skilja på vad jag är bra på – och vad som är bra för mig. Det är två olika saker nämligen. Det finns flera saker jag kan göra bra, men det är ganska få av dem som är bra för mig. Och bara för att jag kan någonting betyder det inte att det är meningen att jag ska göra det.

Jag har funderat mycket på misslyckanden sista tiden och sånt som gått bra. Och inser att det jag är stoltast över med bloggen är att jag ända från start varit ärlig. Jag har inte varit kameleont. Visst skriver jag fram pyssligheten, husmoderssidorna och präktigheten lite extra. Men den bottnar i någonting väldigt genuint. Jag har aldrig försökt vara creddig eller cool med den här bloggen. Herregud, finns väl inget töntigare än att vara husmorsbloggare? Och shit vad jag fick skit där ett tag kring när vi började sända Husmorsskolan i P1. Jag var antifeministisk, bakåtsträvare, frikyrkligt töntig. Inredde och klädde mig som en tant, hade hobbys som mest liknade min nittioåriga mormors. Inte ett rätt på kartan kanske. I alla fall inte om jag innan försökt göra en analys för att se vad som skulle gå hem  i stugorna. Länge var ju glammiga stureplansbrudar de som dominerande bloggvärlden.

Idag är min blogg en av Sveriges största. Och det känns fantastiskt att veta att den bygger på det som verkligen är jag, och inget jag har låtsats vara. Och det är därför bloggen fortfarande är det roligaste jag gör. Därför att den är genuin. Att blogga är just en sådan där grej om jag både är bra på – och som är bra för mig.  För att inte hamna i utmattning igen ska jag hålla fast vid den tanken och våga släppa taget om annat.