Tittade på gamla bilder från Indien igår. Andamanernas turkosa vatten ser (och var) visserligen paradisiskt men resan i sin helhet var hemsk. Jag var nitton eller tjugo år när jag och Jakob åkte iväg på vår luff. Var inte alls förberedd på allt elände och all fattigdom vi skulle se i norra Indien. Kände mig otrygg och rädd för männens blickar och tafsande. Blev sjuk efter någon vecka och var sjuk ända tills vi reste hem. Kom bara blod när jag gick på toaletten och ständiga magkramper. Jag tappade sju kilo på sex veckor. Min mamma var sjuk under den här tiden och jag borde kanske inte ha åkt hemifrån alls när jag ändå kände mig så knuten till hemmet. Hemlängtan var fruktansvärd.
Minns hur vi satt på stranden när det blivit mörkt och pratade om Kalvträsk och Stenträsk med längtan i rösten och hur jag mest av allt ville svänga in på mormors snötäckta gård med bilen. Och så tittade jag upp på stjärnhimmeln och tänkte att det i alla fall var samma stjärnor som mormor ser från sitt fönster.
Känslan när jag kom hem från Indien var att jag avskydde landet. Ja, eller egentligen fattigdomen, aggressiviteten, kvinnosynen. Jag kunde knappt se allt det fantastiska som också fanns – för jag hade mått så dåligt under tiden jag var där. Jag var nog helt enkelt inte riktigt mogen för resan när jag var 20 år.
Men då förstod jag inte det – då trodde jag att det handlade om att jag bara inte passade för äventyr och resor. Någonsin. Att det bästa vore att hålla sig hemma för gott. Men på min Kenyaresa i april blev jag verkligen omvänd. Jag älskar äventyr. Och jag klarar av det. Och jag vill uppleva fler.
Nu har det gått några år och nu älskar jag Indien och vi kommer att resa tillbaka. Och då tar vi med oss våra barn. Den här gången gör vi om och gör bättre.
15 svar
Vilket sammaträffande. Satt och dagdrömde om Indien (har iofs gjort det ganska ofta på sistone, har väl gått för lång tid sedan sist) strax innan jag kikade in här. Varit där två gånger, varav den ena för 3 år sedan när mitt barn var 2,5 år. Ha en fin Indienresa med familjen! Blir fint att få följa det via bloggen!
spännande med Indien! Känner igen det där med att resa när man är redo. Blir så jobbigt annars. Gäller att lyssna inåt till vad som känns rätt <3
Bra när man kan vända det dåliga till något bra… Hade gärna åkt till Goa jag 🙂
Åh, du skulle nog gilla Sri Lanka! Som Indien i mångt och mycket, men inte fullt så paniktätt med människor. Lika härligt klimat, ljuvlig natur (både strand, berg, djungel, teplantager etc etc) och så FANTASTISKT trevliga människor och god mat. Min man är uppvuxen där och vi håller som bäst på att planera vår första resa dit tillsammans med barnen (2 och 4). Tips!
Jag reste till Indien i 8 veckor med en kvinnlig vän. Vi hade INGA obehagliga upplevelser relaterade till män. Alla vi mötte var vänliga och omtänksamma. En gång missade vi ett tåg, då hjälpte tre jättetrevliga killar (som inte kände varandra) oss att boka om biljetterna och väntade med oss i över en timma tills vi kommit på ett tåg, utan att vara flirtiga eller obehagliga.
Så vi kände oss väl behandlade. Men det märktes att de indiska kvinnorna inte var jämställda männen, och det är tråkigt att se.
Hoppas er nästa resa till Indien blir bättre!
haha, precis likadant här. var där när jag var nitton och hatade det verkligen. sjuk hela tiden, ständiga sexuella trakasserier, otryggheten. kunde drömma mardrömmar att jag var tillbaka där flera år efteråt. men nu börjar jag bli sugen på att åka dit igen, trots att jag aldrig trodde att jag skulle göra det, men mest för att det är så himla god mat!
Jag var i Indien på x-resa 2010 och jag hatade verkligen landet efter det. Läste shantaram när vi var där för att få mig själv att gilla det men jag trivdes inte alls. Lukten var nog det värsta (får fortfarande rysningar i kroppen när det luktar koks). Och trafiken. Alla människor. Oljuden. Och kylan eftersom vi åkte i februari och inga hus var isolerade vilket innebar att vi sov i våra underställ plus alla våra kläder. Efter två veckor hatade jag även maten och har bara ätit indiskt en gång sedan dess.
Jag tror att det behövs ett gäng år till innan jag kommer över de här känslorna. Men jag hoppas verkligen att jag gör det. För det känns lite orättvist att basera omdömet på ett land på bara två veckor
Jag reste i Indien för några år sedan, drygt tre månader var jag där. Det är min bästa, och värsta, resa. Jag både älskade och hatade det. Vissa ställen, som New Delhi och Agra, skrämde mig och gjorde mig arg, trött, gråtfärdig och galen. Medan andra, som Mumbai, Hampi och Pushkar, fick mig att känna mig levande, glad och hoppfull. Jag älskade maten och marknaderna, den vackra naturen och de vänliga människorna. Men det är klart, behandlingen jag fick utstå från de flesta män gjorde att jag tvivlade på hela mänskligheten. Jag skulle dock aldrig tveka att åka tillbaka. Vissa platser i Indien borde alla uppleva, det är alldeles underbart när det är rätt.
Är själv uppväxt i Indien, vi flyttade dit när jag var två och bodde i Kashmir i 3 år. Vi har många filmer från vår barndom och när vi tittade på en senast och vi var på en stökig gatan påpekade jag att mamma inte alltid höll oss tre småttingar i handen precis hela tiden. Och hennes svar var att hon alltid kände sig säker där, alla var vänliga och snälla och utöver trafiksituationen var det inget att oroa sig för. Vi reste runt mycket och mina föräldrar har aldrig sagt att de kände sig osäkra. Hoppas ni får en fin resa när ni kommer iväg!
Har hört samma saker men det är mitt drömland hur som haver . Hoppas jag får rätt och åker dit någon dag.
Vi var på bröllopsresa i södra Indien och hade hört och läst att det var helt underbart. Både jag och min man tyckte det var hemskt! Smutsigt och sopor överallt, alldeles för mycket folk och vi kände oss väldigt otrygga. Vi avslutade bröllopsresan med en vecka på Maldiverna och det är vi väldigt glada för, för DET va underbart 🙂
Hej! Jag har upptäckt att kvinnorna stirrar lika mycket som männen – oerhört bra att påminna sig själv om ibland eftersom det automatiskt inte blir lika läskigt/sexuellt då. Och här i Indien måste man säga ifrån på skarpen – ingen tar illa upp och framförallt förstår indierna sådant språk; att artigt svenskt säga nej och le samtidigt kan lika gärna betyda ”ja”. Hoppas ni får det bra! Jag ÄLSKAR Indien nu när jag förstår landet och människorna mycket bättre än jag gjorde i början!
Jag skulle aldrig åka till just Indien. Det är så stor andel av turister som åker dit och får esbl, en resistent bakterie man får i sig via mat vanligtvis. Finns såklart på många ställen i världen, även i Sverige, men just Indien är det otroligt vanligt.
Tyvärr är det så, minst varannan resenär tar med sig ESBL hem från Indien. Den värsta sorten är ESBL-CARBA, resistent mot den tyngsta sorterns antibiotika. Att vara bärare blir man inte sjuk av, men får man t.ex en urinvägsinfektion med den, går det kanske inte att behandla.
År 2002 åkte min mamma då 86 år, min syster och jag till Goa i Indien.Det var den bästa resa för oss alla. Vi var ut i byar omkring och såg hur människor levde.Min mamma har alltid varit nyfiken på livet.Tänk att jag fick uppleva allt detta var hennes ord många gånger. En resa som hon återkom till och som vi hade upplevt gemensamt. Vi var friska hela tiden och mötte så mycket vänlighet. Vår mamma blev 94 år.