r

NÀr jag var arton Är fick jag en hund i födelsedagspresent. Min röda cockerspaniel Sixten. Hela sommaren gick jag upp pÄ nÀtterna för att lÄta honom kissa. Och pÄ dagarna övade vi inkallning, gÄ i koppel och pÀlsvÄrd. NÀr hösten kom steg jag upp en halvtimma tidigare Àn annars för att gÄ med honom innan skolan. Oftast vid sextiden. Och skyndade mig hem efter skolan för att hÄlla honom sÀllskap. En ganska stor uppoffring för den som Àr arton Är ung.

Idag tĂ€nker jag pĂ„ hur fantastiskt det Ă€r att jag faktiskt fick en hund. Att mina förĂ€ldrar lĂ€t mig. Jag – allergibarnet – som lĂ€ngtat efter djur hela min uppvĂ€xt. Som hĂ„llit till godo med fiskar, krabbor, Ă„lar och annat Ă€ckel (som jag verkligen Ă€lskade). Jag fick tillslut en hund. Vilken lycka – och hjĂ€lp vad jag vĂ€xte.

Nu vÀxer mina barn upp med hund och höns och grisar och kelar med kycklingar. De vet ingenting annat. Och det Àr fantastiskt att ge dem den möjligheten. Men jag undrar om de kommer förstÄ hur lyckligt lottade de Àr? Att fÄtt ha djur i sitt liv, lÀra sig sköta om, inte vara rÀdd för. Kanske vÀxer de upp till tvÄ stadsrÄttor som skyr landsbygden, gummistövlar och gödsel? Eller sÄ fÄr livet pÄ landet en extra stark dragning? Men bara vetskapen om att jag ger dem nÄgot som jag sjÀlv inte kunde fÄ under min uppvÀxt kÀnns ganska fantastiskt.

Tack för allt, lille Melker