Jag ställde väckarklockan på fyra i natt. För att kunna vakna och försäkra  mig om att Clinton skulle vinna överlägset som mätningarna förutspått, och sedan somna om igen. Istället blev det ett ängsligt uppdaterande och scrollande ända till morgonen då jag insåg att så inte var fallet.

Det kan kännas så jävla platt att sitta här i Sverige, som lekman, och göra analyser av USA. Som om man visste vad man pratade om. Men jag måste ändå skriva något. Jag blev själv förvånad över min starka reaktion. Hopplösheten. Oron. Ilskan. Tårarna. Jag vet att Clinton knappast är en drömkandidat och jag är övertygad om att politiker på den nivån – Obama inkluderad – går över lik för att ta sig fram. Men Clinton är i alla fall kunnig inom politik. Hon är intelligent och kommer garanterat inte göra ett sämre jobb än den genomsnittliga presidenten.  Dessutom går det inte att förneka sprängkraften i att en kvinna kunde ha blivit världens mäktigaste man.

Jag tänker på Obamas årliga Korrespondentmiddag. Talen där han drivit med Trumps besatthet av hans födelseattest. Som åskådare har jag njutit av att se någon göra ner Trump på ett vasst, intelligent och roligt sätt. Lyckats belysa rasismen. Men att tänka att det i framtiden kommer vara Trump som står där uppe och skojar. Rasisten, sexisten och mobbaren som nyper tjejer mellan benen. Det är så jävla förfärligt. Det mest förfärliga är förstås alla de miljoner amerikaner som tycker att han är kvalificerad för uppdraget som president.

Två kloka saker har skrivits om valet. Göran Greiders krönika i ETC. Och så Ametist Azordegan som på instagram la upp detta som gav mig lite tröst och framtidshopp denna mörka, dystra dag.

IMG_8960